Det där med att resa börjar kännas väldigt avlägset. Längtan efter en strandpromenad är enorm. Sista resan vi gjorde innan världen stängde var till Dominikanska Republiken, tack och lov att vi hann göra den.

Jag gillar Karibien, solen, värmen, stränderna, maten… härligt! Däremot gillar jag inte tidsomställning – min kropp funkar inte på flera veckor efteråt. Sist tog det ”bara” 3,5 vecka innan jag var i fas igen. Långa flygresor däremot är ok, men då vill jag gärna byta flyg någon gång längst vägen, så kroppen får röra lite på sej. Jag får så ini h-e ont på insidan av benet strax ovanför knät efter några timmar i flygstolen. Måste nog kolla upp det faktiskt.

Karibien ja. Min första kontakt med Karibien var -88 (eller 89 kanske), när jag och min dåvarande blivande man besökte hans gamla klasskompis R som då jobbade i Mexiko. R bodde högst upp i en lägenhet mitt i Mexico City, överallt stod beväpnade militärpoliser, även utanför hans hus. R visade oss sin stad och tog oss även med till flera mindre städer. Naturen utanför Mexico City är fantastisk! Och kulturen är så spännande med alla pyramider och deras betydelse. Maten ska vi ju inte tala om, jo det ska vi! Det var där jag blev beroende av guacamole 🙂

Efter någon vecka i bil sattes vi på flyget till Cancun. Det som senare skulle bli en stor turistort bestod då mest av kaktusar och en ny väg mitt igenom landskapet. Här var bara ett fåtal stora hotell, inga stora resorts fanns där än, resten var små familjeägda hotell och ett av dem bodde vi på. Som svenskar var vi rätt ensamma, här var bara amerikaner och alla priser var satta i dollar. Inte kul alls.

• 

• 

Jag hann vara i Mexiko i kanske 4-5 dagar innan jag åkte på mitt livs första salmonella. Det enda jag kunde äta var kokosglass (den var ljuvlig) och löksoppa. Febern pendlade upp och ner, toabesöken var täta, men då trodde jag att det bara var vanlig turistmage. Så de bra dagarna upptäckte vi omgivningarna, både med fötterna och buss. Vi tog oss till pyramiden Chichen Iza, vilket jag är mycket glad för, det var ett spännande ställe.

Jag var sjuk i ungefär 2 månader och har sedan dess varit mycket tveksam till att åka tillbaka till Mexiko. Men jag börjar ändra mej… Martin vill gärna åka dit, så jag är beredd att ge det en ny chans.

Nästa karibiska besök var när vi -91 (tror jag) besökte ön Margarita utanför Venezuelas kust. Även då hälsade vi på R, som då bodde i Caracas. Jag var inte jätteimponerad av vare sej Venezuela eller Margarita. Särskilt inte som vi hade inbrott i vår bil flera gånger i Caracas och även inbrott på vårt hotellrum på Margarita medan vi låg och sov. Det fanns ingen säkerhetskedja och någon tog sej in med nyckel. Jag vaknar lätt och vaknade av att det klickade till i dörren. Personen försvann när jag satte mej upp och ropade till. Läskigt är bara förnamnet.

-92 var exmaken och jag på kryssning i Västindien och besökte bla Bahamas, Mexiko och Jamaica, vi skulle även gått i land på Grand Cayman – men det blåste för mycket. Det var himla synd, för det hade jag verkligen velat se. Stoppet i Mexiko var på ön Cozumel, som är ett paradis med vita stränder och bra dykning. Där tog vi en dag på stranden bara, jag var ju lite tveksam sedan förra besöket…

• 

• 

Jamaica ville vi se desto mer av och tog en guidad tur med lunch. Vi såg den berömda James Bond-ön och satt i det kända och svinkalla vattenfallet Dunns River Falls. På bilden försöker jag se ut som det inte är kallt alls, det går sådär… Detta var alltså 1992, det jag kommer ihåg mest var hur skitigt och skräpigt det var överallt. Jag hade precis bott i Gambia och Jamaica var ungefär som Gambia men hundra gånger skräpigare. Jag har hört att det blivit bättre, så man kanske skulle åka dit igen?

Å nu, massor med år senare var vi alltså på Dominikanska Republiken. Redan tidigare har jag klurat ut varför jag är så ”anti” Sydamerika och en del öar i Karibien, förklaringen är rätt enkel: jag kan inte spanska! Jag blir galen när jag inte kan förstå eller göra mej förstådd. Både i Mexiko och i Venezuela hade vi R som tolkade åt oss, jag gick faktiskt även en kurs i Spanska när jag kom hem från Mexiko, men hann inte gå mer än en termin innan jag flyttade till Gambia.

• 

• 

Jag vill kunna prata med folk och då måste det bli på engelska. Det har jag förstått nu. Så from nu är det engelsktalande öar som gäller i vårt fortsatta utforskande av Karibien. Men vi gillade Dominikanskas natur, djurliv och mat. Stränderna är fantastiskt och havet så där turkosblått som man vill ha det. Men ”fel” språk alltså och pga att vi inte förstod varandra så lyckades vi inte komma överens med någon att ta oss till Santo Domingo vilket jag är väldigt besviken över.

Å ja, jag vet! Jamaica är engelsktalande, jag har alltså ingen ursäkt att inte åka dit igen och det kanske jag gör. Men det ligger inte överst på listan… det gör nog Aruba som vi just nu kollar på resor till. Men efter pandemin alltså. Aruba, Jungfruöarna, Grenada, Puerto Rico, Trinidad och Tobago är några av alla öar som jag vill besöka, där jag fattar vad de pratar om och lättare tar mej fram på egen hand. För det är så jag vill resa.

• 

• 

Jag tar mej gärna till ett hotell som ligger nära stranden men även hyfsat centralt, så att jag kan ta mej runt med fötterna så mycket som möjligt och sedan åka med lokala färdmedel. Då ser jag mycket och har chansen att träffa lokalbefolkningen. Jag vill också ha nära till stranden så jag kan ta min dagliga morgonpromenad längst vattnet, se fiskegubbarna ta hand om sin fångst, följa vardagslivet och se när samhället vaknar för dagen. Det är att uppleva ett land, tycker jag.

Å när sjutton får jag göra det igen då? Kan det bli i höst? Nästa vinter? Vi hoppas på januari 2022, då vill jag återigen kunna sätta fötterna på en varm strand och gå och gå och gå… Kanske blir det på Aruba? Herrjösses så skönt! Som jag längtar!

Om ni varit i Karibien och kan rekommendera någon särskild ö får ni gärna tipsa oss och även berätta varför vi borde åka dit 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram