Fdensammamamman

Det där med att resa börjar kännas väldigt avlägset. Längtan efter en strandpromenad är enorm. Sista resan vi gjorde innan världen stängde var till Dominikanska Republiken, tack och lov att vi hann göra den.

Jag gillar Karibien, solen, värmen, stränderna, maten… härligt! Däremot gillar jag inte tidsomställning – min kropp funkar inte på flera veckor efteråt. Sist tog det ”bara” 3,5 vecka innan jag var i fas igen. Långa flygresor däremot är ok, men då vill jag gärna byta flyg någon gång längst vägen, så kroppen får röra lite på sej. Jag får så ini h-e ont på insidan av benet strax ovanför knät efter några timmar i flygstolen. Måste nog kolla upp det faktiskt.

Karibien ja. Min första kontakt med Karibien var -88 (eller 89 kanske), när jag och min dåvarande blivande man besökte hans gamla klasskompis R som då jobbade i Mexiko. R bodde högst upp i en lägenhet mitt i Mexico City, överallt stod beväpnade militärpoliser, även utanför hans hus. R visade oss sin stad och tog oss även med till flera mindre städer. Naturen utanför Mexico City är fantastisk! Och kulturen är så spännande med alla pyramider och deras betydelse. Maten ska vi ju inte tala om, jo det ska vi! Det var där jag blev beroende av guacamole 🙂

Efter någon vecka i bil sattes vi på flyget till Cancun. Det som senare skulle bli en stor turistort bestod då mest av kaktusar och en ny väg mitt igenom landskapet. Här var bara ett fåtal stora hotell, inga stora resorts fanns där än, resten var små familjeägda hotell och ett av dem bodde vi på. Som svenskar var vi rätt ensamma, här var bara amerikaner och alla priser var satta i dollar. Inte kul alls.

Jag hann vara i Mexiko i kanske 4-5 dagar innan jag åkte på mitt livs första salmonella. Det enda jag kunde äta var kokosglass (den var ljuvlig) och löksoppa. Febern pendlade upp och ner, toabesöken var täta, men då trodde jag att det bara var vanlig turistmage. Så de bra dagarna upptäckte vi omgivningarna, både med fötterna och buss. Vi tog oss till pyramiden Chichen Iza, vilket jag är mycket glad för, det var ett spännande ställe.

Jag var sjuk i ungefär 2 månader och har sedan dess varit mycket tveksam till att åka tillbaka till Mexiko. Men jag börjar ändra mej… Martin vill gärna åka dit, så jag är beredd att ge det en ny chans.

Nästa karibiska besök var när vi -91 (tror jag) besökte ön Margarita utanför Venezuelas kust. Även då hälsade vi på R, som då bodde i Caracas. Jag var inte jätteimponerad av vare sej Venezuela eller Margarita. Särskilt inte som vi hade inbrott i vår bil flera gånger i Caracas och även inbrott på vårt hotellrum på Margarita medan vi låg och sov. Det fanns ingen säkerhetskedja och någon tog sej in med nyckel. Jag vaknar lätt och vaknade av att det klickade till i dörren. Personen försvann när jag satte mej upp och ropade till. Läskigt är bara förnamnet.

-92 var exmaken och jag på kryssning i Västindien och besökte bla Bahamas, Mexiko och Jamaica, vi skulle även gått i land på Grand Cayman – men det blåste för mycket. Det var himla synd, för det hade jag verkligen velat se. Stoppet i Mexiko var på ön Cozumel, som är ett paradis med vita stränder och bra dykning. Där tog vi en dag på stranden bara, jag var ju lite tveksam sedan förra besöket…

Jamaica ville vi se desto mer av och tog en guidad tur med lunch. Vi såg den berömda James Bond-ön och satt i det kända och svinkalla vattenfallet Dunns River Falls. På bilden försöker jag se ut som det inte är kallt alls, det går sådär… Detta var alltså 1992, det jag kommer ihåg mest var hur skitigt och skräpigt det var överallt. Jag hade precis bott i Gambia och Jamaica var ungefär som Gambia men hundra gånger skräpigare. Jag har hört att det blivit bättre, så man kanske skulle åka dit igen?

Å nu, massor med år senare var vi alltså på Dominikanska Republiken. Redan tidigare har jag klurat ut varför jag är så ”anti” Sydamerika och en del öar i Karibien, förklaringen är rätt enkel: jag kan inte spanska! Jag blir galen när jag inte kan förstå eller göra mej förstådd. Både i Mexiko och i Venezuela hade vi R som tolkade åt oss, jag gick faktiskt även en kurs i Spanska när jag kom hem från Mexiko, men hann inte gå mer än en termin innan jag flyttade till Gambia.

Jag vill kunna prata med folk och då måste det bli på engelska. Det har jag förstått nu. Så from nu är det engelsktalande öar som gäller i vårt fortsatta utforskande av Karibien. Men vi gillade Dominikanskas natur, djurliv och mat. Stränderna är fantastiskt och havet så där turkosblått som man vill ha det. Men ”fel” språk alltså och pga att vi inte förstod varandra så lyckades vi inte komma överens med någon att ta oss till Santo Domingo vilket jag är väldigt besviken över.

Å ja, jag vet! Jamaica är engelsktalande, jag har alltså ingen ursäkt att inte åka dit igen och det kanske jag gör. Men det ligger inte överst på listan… det gör nog Aruba som vi just nu kollar på resor till. Men efter pandemin alltså. Aruba, Jungfruöarna, Grenada, Puerto Rico, Trinidad och Tobago är några av alla öar som jag vill besöka, där jag fattar vad de pratar om och lättare tar mej fram på egen hand. För det är så jag vill resa.

Jag tar mej gärna till ett hotell som ligger nära stranden men även hyfsat centralt, så att jag kan ta mej runt med fötterna så mycket som möjligt och sedan åka med lokala färdmedel. Då ser jag mycket och har chansen att träffa lokalbefolkningen. Jag vill också ha nära till stranden så jag kan ta min dagliga morgonpromenad längst vattnet, se fiskegubbarna ta hand om sin fångst, följa vardagslivet och se när samhället vaknar för dagen. Det är att uppleva ett land, tycker jag.

Å när sjutton får jag göra det igen då? Kan det bli i höst? Nästa vinter? Vi hoppas på januari 2022, då vill jag återigen kunna sätta fötterna på en varm strand och gå och gå och gå… Kanske blir det på Aruba? Herrjösses så skönt! Som jag längtar!

Om ni varit i Karibien och kan rekommendera någon särskild ö får ni gärna tipsa oss och även berätta varför vi borde åka dit 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nu är det två veckor sedan vi kom hem från Dominikanska Republiken. Jag har haft lite svårt att sammanfatta resan och intrycken, därför har jag dröjt med att skriva om det. Men nu ska jag försöka få ur mej något begripligt…

Jag har rest runt i Sydamerika vid flera tillfällen och varje gång varit tveksam för att komma tillbaka. Dominikanska har inte heller lockat och nu fattar jag varför. SPRÅKET! Jag pratar ytterst lite skolspanska och det är svårt att åka runt på egen hand i de här länderna då. Å jag gillar att åka runt på egen hand och verkligen se landet jag besöker.

Både i Mexiko och Venezuela har jag varit frustrerad för att jag inte kunnat göra mej förstådd och så var det förstås även den här gången. Efter veckorna i Mexiko gick jag faktiskt en spanskakurs, men hann bara en termin innan jag flyttade till Gambia. Så jag har försökt lära mej, men inte tillräckligt. Det är alltså mitt fel, jag påstår inget annat. Men fortfarande frustrerande.

För det betyder att vi egentligen inte sett särskilt mycket av Dominikanska. Vi såg förstås en del av Punta Cana och Bayahibe där vi bodde och som vi kunde gå till. Vi var till Semana (15-20 mil från hotellet, då ser man förstås en del av landet) och såg valarna och besökte även Bacardi Island. Vi ville uppleva Santo Domingo, se staden, känna atmosfären och ta bilder – men vi kunde inte få någon att åka dit med oss – bla pga språket. Hade vi kunnat spanska skulle vi förmodligen bara hoppat på en buss eller annat färdmedel. Nu var vi tvungna att försöka få en taxi att ta oss dit och även guida oss, det var svårt att hitta någon och när vi väl gjorde det blev det för dyrt. Så otroligt synd!

Dominikanska Republiken är vackert, otroligt vackert! Bilderna vi tagit är magiska, hur vi än vänt kameran och vilket motiv vi än siktat på. Människorna är vackra, glada, livfulla, naturen fantastisk och byggnaderna finns i alla möjliga färger. Utan att egentligen veta, eftersom vi inte kunnat prata med någon, så känns det som att man är stolt över sin stad och sitt land.

Men några saker gjorde vi ju ändå och det man absolut ska göra är att åka på valsafari. Är man det minsta intresserad av djur, natur och foto – så är det värt det. Det är en rätt lång resa från Punta Cana för att komma till båten, men det är det värt. Under bussresan får man ju iaf se lite av landet. Vad vi har förstått så ser 99% en val på nära håll, så ha bara koll på att det är säsong för dem så är chansen rätt stor. Vi såg mängder och fick några fantastiska ögonblick och bilder.

Sen ska man förstås våga sej utanför hotellet också, trots att guiderna avråder. Jag anser att om man inte har lämnat hotellområdet så har man inte varit i landet! Rätt eller fel? Inte vet jag, men hur mycket har man sett om man bara varit på hotellet?

Vi gillar att gå och utforskade närområdet och byn Bayahibe ca 3 kilometer bort. Vi gick genom bushen, längst havet och det var så mysigt! På ditvägen träffade vi ingen, på hemvägen bla polisen som kom åkande på moppe. Vårt mission var att köpa äkta dominikansk rom och den var betydligt billigare där än vid hotellet och framför allt jämfört med inne på hotellet förstås. Å den rom som ville ha fanns inte på flygplatsen, så vill ni ha något särskilt – besök en by.

Så hur kan jag egentligen sammanfatta Dominikanska? Ja, man bör kunna Spanska om man vill få ut mest möjligt av sin resa. Att se valar är en fantastisk upplevelse, jag är glad att vi gjorde det. Å det är en fördel att inte vara rädd av sej och lyssna på allt som guider säger, så man vågar ta sej runt lite på egen hand och verkligen uppleva ett land på riktigt.

Dominikanska är fint! Jag är glad att ha varit där, även om det är tveksamt om jag åker dit igen. Kanske får ta upp den där spanskan först.

Jag tänkte berätta lite om vårt hotell, området och hur vi bor. Om någon funderar på att åka hit eller bara är allmänt nyfiken 🙂

Man kan väl säga att Viva Wyndham Dominicus är två hotell som sitter ihop. Det ena är Beach, där vi bor, och det andra är Palace. Palace är lite mindre men känns lyxigare, där bor fler familjer än på vårt som är lite större men mer pittoreskt och där mest par bor.

Om ni tittar på bilden så bor vi nästan längst ner till vänster. Det kallas tydligen för det franska hörnet, då en fransk reseklubb har sina aktiviteter här. Där finns bara bungalows, kanske 50-60 stycken. Varje bungalow är delad i två lägenheter, med ett sovrum och badrum i varje. Vi som bor närmast vattnet har även en liten solterrass med två solsängar.

Framför oss ligger stranden och en strandpromenad som sträcker sej förbi hela området. Man kan gå hur långt som helst, vi har hittills orkat kanske 60-70 minuter åt ena hållet och det tog inte stopp nånstans. Vill man gå åt andra hållet får man gå upp på vägen och ungefär 3 km bort ligger Bayahibe som ska vara en större fiskeby.

Tack vare vårt VIP-armband kan vi röra oss fritt mellan hotellen och även äta på alla restauranger, inte bara de på ”vår”sida. Sammanlagt är det kanske 8-9 restauranger att välja på förutom de två bufferestauranger som ingår i all inklusive. Den ena ligger precis utanför vår bungalow, där äter vi frukost och lunch varje dag. På kvällarna kan vi välja på asiatiskt, mexikanskt, fisk, franskt, fission och lite annat. Martin tycker sånt är kul, jag hänger mest på – är inte jätteintresserad av mat på semestern. Det är ett av skälen till att vi väljer all inklusive, jag vill inte behöva välja – jag vill bara äta nåt för att inte svälta ihjäl. Vad spelar inte så stor roll.

Wi-Fi fungerar bra över hela området, utan lösenord. Sånt gillar jag! Det finns kranar med vatten och läsk överallt som bara är att ta av. Man får dock inte fylla vattenflaskor, bara glas.

På rummet har man schampo och tvål som fylls på varje dag. Så bra att slippa ta med! Där finns även kaffebryggare, ac, strykjärn och hårfön. Rummen är jättefina och alldeles lagom stora för oss två. Det finns även ett stort gym en liten bit från vår bungalow, med både löpband, maskiner, hantlar och pilatsebollar.

Man ser mest par, men en och annan familj och några sällskap. De flesta på vår sida är i vår ålder och äldre. Vi blev avsläppta tillsammans med fyra andra svenskar som vi inte sett röken av. Vi hör och ser mest fransmän, italienare och tyskar. Här finns inte bara bungalows utan även lägenheter närmare receptionen. Något för alla alltså.

Det mesta är bra, det knepigaste är dock språket. Här pratar man spanska och möjligen franska. Några få kan engelska tyvärr inte alltid folk på nyckelpositioner. Man skulle ju kunna tänka sej att iaf chefer kunde engelska, så är det dock inte. Så ibland blir man lite frustrerad. Tar man emot gäster som pratar engelska ska man kunna kommunicera med dem tycker jag.

Något annat som är lite störande är att vi bara har ett nyckelkort per rum och det kortet avmagnetiseras lite då och då av oförklarlig anledning. Vi har en bit att gå till receptionen där man byter kortet och under en vecka har vi fått byta det två gånger. Man kanske borde byta system eller iaf ge oss varsitt kort?

Men vi trivs här. Vår terass används flitigt. Där solar vi och tillbringar större delen av tiden när vi inte är ute och går. Vi har kanske 50-75 meter till vattnet. Vi går ner och badar, men ligger hos oss och solar – inte på stranden.

Apropå stranden så är det sandbotten och ganska långgrunt. En bit ut i vattnet finns några mindre korallrev, så man kan snorkla och se fina fiskar. Sanden är så där potatismjöligt fin och superhärlig! Det finns flera varianter av solstolar och både i sol och skugga.

Utanför hotellet finns ett par mindre supermarket, någon pub och mängder med souvenirbutiker. Men inte särskilt mycket mer vad vi sett hittills, mest bostäder verkar det som.

Området är trivsamt kan man nog säga, vi kan absolut rekommendera er att bo här!

Fler bilder finns på min instagram @marlenerinda