Bläddra efter
Etikett: dominikanska

Dominikanskas klarblå vatten

Dominikanskas klarblå vatten

Sista resan vi hann göra, innan corona, var till Dominikanska Republiken. Vi åkte dit för att fira min 50-årdag i januari 2020 och var där i två härliga veckor. Vi visste ingenting om Dominikanska, valet av resmål var rätt otippat för att vara oss 🙂

Den enda drömresa jag har kvar är till Samoa, men det var ett för dyrt alternativ när min 50-årsersa skulle bokas. Vi kollade därför på Maldiverna, Mauritius, Dubai, Aruba och lite annat. Kraven var rätt enkla, det skulle vara varmt – gärna svinvarmt, klarblått vatten, långa sandstränder och bara en massa easy going. Vi ville ha två veckor med bara sol och slappa.

Jag är ingen större fan av tidsomställning, så resor ”rakt ner” har varit att föredra, men när vi ändå tittade på Aruba kunde vi ju kolla på lite annat. En pris- och väderjämförelse gav oss Dominikanska som förslag. Ja, varför inte? En jäkla massa timmar på flyg och en jäkla massa timmar i tidsskillnad, men alla andra boxar kryssades i, så… ok…. vi testar!

28 januari lyfte flyget mot solen i Punta Cana och nog var det sol alltid. Vi kom fram till ljuvliga 28-29 grader och en svag bris, perfekt! Jag blir lycklig av sol och värme och det syns verkligen på bilderna vi tog efter landning. Punta Canas flygplats är inte jättestor, men det tar sin lilla tid ändå att ta sej både in- och ut ur landet. Vårt hotell låg ca 2 mil från flygplatsen, vägarna är fina så det gick rätt snabbt. I januari är det frodigt och grönt längst vägen, känslan av Karibien är total redan på vägen.

Vårt hotell, Viva Wyndham, var egentligen två. Ett mindre resort, som hörde ihop med ett större, med gemensam strand. Som gäst hade man tillgång till allt på bägge hotellen, förutom några området som var till för VIP-are. Stranden var ljuvlig, flera kilometer vit sand och klarblått vatten. Där gick vi flera timmar varje dag, fast bara åt ena hållet – åt det andra var det klippor som stopp.

Gick man åt andra hållet, fast ovanför stranden, låg närmaste ”byhåla” Bayahibe ungefär 3 km bort. Det var en stig genom ”bushen” som tydligt visade var man skulle gå. Man kom först fram till en mindre strand där familjer hade strandparty, sen en gräsplan där barn tränade baseboll och sedan kom man in i den lilla söta staden. Ett perfekt äventyr för oss, även om vi kan rekommendera att inte gör den mitt på dagen i 30-graders värme. Å andra sidan var vi rätt ensamma hela dagen 🙂

Vår semester var menat som total semester, men en större utflykt blev det. En dag var vi på Valsafari, en magisk dag med perfekt väder, lekande knölvalar och superba bilder. Från vårt hotell i Punta Cana tog det ungefär 3 timmar att åka till Semana. Där hoppade vi på en båt som körde oss rakt ut i vattnet och snabbt såg vi valar som simmade runt och lekte. Det var grupper om tre (mamma, pappa, barn – antar jag) överallt och helt fantastiskt att se. Äventyret tog en hel dag och kostade runt 1500 kr per person, men var så värt det.

Vi hade planerat att åka till Santo Domingo också, men där stötte vi på patrull pga språket. Alla vi pratat med innan och även på plats, sa att vi absolut inte skulle ta oss dit med lokala färdmedel. Det är tydligen väldigt riskabelt för turister. I vanliga fall hade jag inte lyssnat, men nu var det så många som sa samma sak och vi kan inte spanska. Så vi tänkte att det nog var bäst att ta taxi dit och ha en lokal guide med oss, som kunde tolka åt oss. Den enda som ville hjälpa oss ville ha så orimligt mycket betalt att vi efter mycket om och men sa nej. Surt, men men…

Istället blev det ännu fler promenader längst vår drömmiga strand och ännu fler instagramvänliga bilder. Karibien är verkligen instagramvänligt, det spelar ingen roll var man är, vad man fotograferar eller hur man vänder kameran/mobilen – allt blir bra och behöver ingen redigering. Här finns ”rätt” färg på vattnet, vackra människor, färglada växter, fina djur, fantastisk mat upplagda på otroliga sätt och en massa annat. Det är lixom bara att låta fotofingret jobba och glädjas över allt som kommer ut 🙂

Jag återkommer gärna till Karibien, men väljer nog en ö där man pratar engelska nästa gång. Dominikanska är jättefint, men Karibien är ju stort – och det finns fler härliga öar med lika klarblått vatten. Men vill du ha en riktigt härlig semester med drömmiga bilder, ja då är Dominikanska definitivt ett alternativ. Den dagen då vi får resa igen alltså… när nu det blir…?


Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Öar i Karibien och varför jag är lite ”anti” vissa av dem…

Öar i Karibien och varför jag är lite ”anti” vissa av dem…

Det där med att resa börjar kännas väldigt avlägset. Längtan efter en strandpromenad är enorm. Sista resan vi gjorde innan världen stängde var till Dominikanska Republiken, tack och lov att vi hann göra den.

Jag gillar Karibien, solen, värmen, stränderna, maten… härligt! Däremot gillar jag inte tidsomställning – min kropp funkar inte på flera veckor efteråt. Sist tog det ”bara” 3,5 vecka innan jag var i fas igen. Långa flygresor däremot är ok, men då vill jag gärna byta flyg någon gång längst vägen, så kroppen får röra lite på sej. Jag får så ini h-e ont på insidan av benet strax ovanför knät efter några timmar i flygstolen. Måste nog kolla upp det faktiskt.

Karibien ja. Min första kontakt med Karibien var -88 (eller 89 kanske), när jag och min dåvarande blivande man besökte hans gamla klasskompis R som då jobbade i Mexiko. R bodde högst upp i en lägenhet mitt i Mexico City, överallt stod beväpnade militärpoliser, även utanför hans hus. R visade oss sin stad och tog oss även med till flera mindre städer. Naturen utanför Mexico City är fantastisk! Och kulturen är så spännande med alla pyramider och deras betydelse. Maten ska vi ju inte tala om, jo det ska vi! Det var där jag blev beroende av guacamole 🙂

Efter någon vecka i bil sattes vi på flyget till Cancun. Det som senare skulle bli en stor turistort bestod då mest av kaktusar och en ny väg mitt igenom landskapet. Här var bara ett fåtal stora hotell, inga stora resorts fanns där än, resten var små familjeägda hotell och ett av dem bodde vi på. Som svenskar var vi rätt ensamma, här var bara amerikaner och alla priser var satta i dollar. Inte kul alls.

Jag hann vara i Mexiko i kanske 4-5 dagar innan jag åkte på mitt livs första salmonella. Det enda jag kunde äta var kokosglass (den var ljuvlig) och löksoppa. Febern pendlade upp och ner, toabesöken var täta, men då trodde jag att det bara var vanlig turistmage. Så de bra dagarna upptäckte vi omgivningarna, både med fötterna och buss. Vi tog oss till pyramiden Chichen Iza, vilket jag är mycket glad för, det var ett spännande ställe.

Jag var sjuk i ungefär 2 månader och har sedan dess varit mycket tveksam till att åka tillbaka till Mexiko. Men jag börjar ändra mej… Martin vill gärna åka dit, så jag är beredd att ge det en ny chans.

Nästa karibiska besök var när vi -91 (tror jag) besökte ön Margarita utanför Venezuelas kust. Även då hälsade vi på R, som då bodde i Caracas. Jag var inte jätteimponerad av vare sej Venezuela eller Margarita. Särskilt inte som vi hade inbrott i vår bil flera gånger i Caracas och även inbrott på vårt hotellrum på Margarita medan vi låg och sov. Det fanns ingen säkerhetskedja och någon tog sej in med nyckel. Jag vaknar lätt och vaknade av att det klickade till i dörren. Personen försvann när jag satte mej upp och ropade till. Läskigt är bara förnamnet.

-92 var exmaken och jag på kryssning i Västindien och besökte bla Bahamas, Mexiko och Jamaica, vi skulle även gått i land på Grand Cayman – men det blåste för mycket. Det var himla synd, för det hade jag verkligen velat se. Stoppet i Mexiko var på ön Cozumel, som är ett paradis med vita stränder och bra dykning. Där tog vi en dag på stranden bara, jag var ju lite tveksam sedan förra besöket…

Jamaica ville vi se desto mer av och tog en guidad tur med lunch. Vi såg den berömda James Bond-ön och satt i det kända och svinkalla vattenfallet Dunns River Falls. På bilden försöker jag se ut som det inte är kallt alls, det går sådär… Detta var alltså 1992, det jag kommer ihåg mest var hur skitigt och skräpigt det var överallt. Jag hade precis bott i Gambia och Jamaica var ungefär som Gambia men hundra gånger skräpigare. Jag har hört att det blivit bättre, så man kanske skulle åka dit igen?

Å nu, massor med år senare var vi alltså på Dominikanska Republiken. Redan tidigare har jag klurat ut varför jag är så ”anti” Sydamerika och en del öar i Karibien, förklaringen är rätt enkel: jag kan inte spanska! Jag blir galen när jag inte kan förstå eller göra mej förstådd. Både i Mexiko och i Venezuela hade vi R som tolkade åt oss, jag gick faktiskt även en kurs i Spanska när jag kom hem från Mexiko, men hann inte gå mer än en termin innan jag flyttade till Gambia.

Jag vill kunna prata med folk och då måste det bli på engelska. Det har jag förstått nu. Så from nu är det engelsktalande öar som gäller i vårt fortsatta utforskande av Karibien. Men vi gillade Dominikanskas natur, djurliv och mat. Stränderna är fantastiskt och havet så där turkosblått som man vill ha det. Men ”fel” språk alltså och pga att vi inte förstod varandra så lyckades vi inte komma överens med någon att ta oss till Santo Domingo vilket jag är väldigt besviken över.

Å ja, jag vet! Jamaica är engelsktalande, jag har alltså ingen ursäkt att inte åka dit igen och det kanske jag gör. Men det ligger inte överst på listan… det gör nog Aruba som vi just nu kollar på resor till. Men efter pandemin alltså. Aruba, Jungfruöarna, Grenada, Puerto Rico, Trinidad och Tobago är några av alla öar som jag vill besöka, där jag fattar vad de pratar om och lättare tar mej fram på egen hand. För det är så jag vill resa.

Jag tar mej gärna till ett hotell som ligger nära stranden men även hyfsat centralt, så att jag kan ta mej runt med fötterna så mycket som möjligt och sedan åka med lokala färdmedel. Då ser jag mycket och har chansen att träffa lokalbefolkningen. Jag vill också ha nära till stranden så jag kan ta min dagliga morgonpromenad längst vattnet, se fiskegubbarna ta hand om sin fångst, följa vardagslivet och se när samhället vaknar för dagen. Det är att uppleva ett land, tycker jag.

Å när sjutton får jag göra det igen då? Kan det bli i höst? Nästa vinter? Vi hoppas på januari 2022, då vill jag återigen kunna sätta fötterna på en varm strand och gå och gå och gå… Kanske blir det på Aruba? Herrjösses så skönt! Som jag längtar!

Om ni varit i Karibien och kan rekommendera någon särskild ö får ni gärna tipsa oss och även berätta varför vi borde åka dit 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Drömbilden togs på Dominikanska

Drömbilden togs på Dominikanska

För precis ett år sedan var vi på en riktigt häftig utflykt, något jag dröm om rätt länge. Ett par dagar tidigare hade vi landat i ett varmt och soligt Dominikanska Republiken. Min 50-årsdag var på g och min önskan om ett valsafari skulle uppfyllas.

Jag har en sk bucketlist, men inte för platser att besöka – utan på bilder jag vill ta. En av dem har länge varit den perfekta bilden av en valfena. Ni vet en sån där som splashar till i vattnet. En sån som alla naturfotografer tar och som är så fina. En sån ville också jag ta.

Dagen innan min stora dag var det dax. Vi åkte buss tillsammans med 7-8 andra turister från olika håll i världen, till hamnen i Semana, ungefär tre timmar från vårt hotell i Bayahibe. Därifrån åkte vi båt, bara rakt ut, och såg nästan direkt valar som lekte lite längre bort. Där var flera olika små valfamiljer som simmade runt oss och efter en liten stund var några av dem rätt nära.

I vårt fall var det frågan om knölvalar. De är rätt stora, typ 10-15 meter och kan väga upp till 35 ton. De borde alltså kunna åstadkomma rätt stora vågor, men knappt en krusning blev det är de dök upp och ner i vattnet. De är så otroligt graciösa i sina rörelser och självklart är deras kroppsform en fördel när de dyker också.

Ser ni båten?
Foto: Martin Jikita

Jag tog mängder med bilder och filmade även lite. Så kom hoppet! Det där perfekta med nästan hela kroppen över ytan, det fick Martin med på bild – jag var för långsam. Sen kom det jag väntat på, splashet med bakfenan och jag lyckades ta min efterlängtade bild. Det var så häftigt! Jag blev alldeles lycklig när jag såg resultatet.

Det är rätt häftigt att sitta i en båt, mitt ute på vattnet och se när valarna leker runt en. Jag kände mej inte så liten då, men när jag såg bilderna efteråt insåg jag hur små vi faktiskt var. Valarna var mycket större än båten som låg närmast, den ser ut som en liten barkbåt i jämförelse.

Det här med natur- och djurbilder är så spännande. Jag har tagit flera av mina drömbilder, men där finns några kvar än. Å ju fler man lyckas ta, desto fler poppar upp på önskelistan. Djuren har jag som sagt redan lyckats med till stor del, men naturen finns kvar. Jag skulle bla vilja ta den perfekta bilden av ett vallmofält, det finns otroligt fina på Öland. Tulpaner i Holland, lavendel i Frankrike och solrosor i Italien finns också med på listan.

Länge fanns bilden på ett riktigt gult rapsfält med på önskelistan också, den tog jag i våras. Tror jag missat att skriva om det… vi tog en majdag på ett av fälten i närheten där vi bor och lekte med kameran. Självklart var vi noga med att inte förstöra något, så bilderna är faktiskt tagna i ett traktorspår som gick mitt i allt det gula, men som inte syntes när man vinklade kameran lite. Den med bara hatten har jag tagit, de andra två är Martins bilder.

Just den här typen av bilder kräver en hel del planering och tålamod, något jag har ganska lite av. Man ska invänta rätt årstid, rätt väder/ljus, himlen ska vara rätt och en massa annat. Vi har väntat för länge flera gånger och kommit precis när både vallmo och raps blommat ut. Men när man lyckas, då blir man ju bara så lycklig!

Har du någon bild som du drömmer om att ta?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Aruba och kryssning i Grekiska övärlden

Aruba och kryssning i Grekiska övärlden

Tänk att vi ändå hann göra min 50-årsresa till Dominikanska Republiken i januari 2020, innan all skit med corona körde igång. Vi kom hem ett par veckor innan världen stängde och jag är så otroligt tacksam för det!

Jag som reser rätt mycket hade ett väldigt lugn år kan man väl säga, precis som alla andra. Eller ja… en och annan gav sej ju iväg, men vi stannade hemma. Jag är kroniskt sjuk och i riskgrupp och vill inte riskera att bli fast i ett annat land.

Så under 2020 blev det alltså ett par veckor i den karibiska solen och sedan klämde vi även in en helg i Söderköping på Husby Säteri i juli över vår bröllopsdag. Thats it! Med tanke på världsläget så kändes det helt ok och jag accepterade situationen som den var utan större problem. Vi hann ikapp hemma och var mer än nöjda med det.

Men nu! Det är kallt, en massa snö, solen lyser med sin frånvaro och kroppen gör så ont. NU längtar jag verkligen bort, det spelar faktiskt ingen roll var – bara där är sol och minst 25 grader varmt. Men vi väntar… avvaktar, följer rekommendationerna och ser fram emot ett vaccin. Och tittar på resesajterna och lockas av att trycka på ”boka”. Men gör det inte.

Vi antar att man kanske kan börja resa igen i mitten av sommaren. Om det blir som myndigheterna säger och alla som vill fått sitt vaccin i juni, då borde det ju vara ok att resa i juli… eller vad tror ni? De andra länderna måste ju också hålla den takten för att världen ska öppna upp igen, och det gör nog de flesta förutom fattigare länder som i tex Afrika och Asien.

Så nu har vi en plan! Följer allt vår plan så hoppas vi kunna ta en kryssning i den Grekiska övärlden i slutet på juli, över vår bröllopsdag. Vi firar 5 år som gifta och vill fira ordentligt, vår bröllopsresa var en medelhavskryssning – så vad kan passa bättre? Nu kan vi bara hoppas att alla myndigheternas planer går i lås, så fort första sprutan sitter i armen – ja, då bokar vi! Sen är det bara att vänta på nästa spruta, att vaccinet ska sprida sej i kroppen och att tiden ska gå snabbt till avresa.

Jag saknar verkligen långa sandstränder och barfotapromenader och vill så gärna ha en vinterresa att se fram emot. Jag saknar att packa en resväska, att planera och räkna dagar. Jag saknar till och med att flyga, trots att jag tycker att det är såååå tråkigt!

Efter alla de senaste pressträffarna jag haft (digitalt) med Karibien är jag så sugen på att beta av öarna där. Vi kan ingen spanska och tröttnade lite på att inte fatta något när vi var på Dominikanska, så nu har vi bestämt oss för att börja med de engelsktalade öarna. De är måååånga 🙂

Alternativet är såklart en Västindienkryssning så man får smakbitar av många öar samtidigt. Men jag vill bara ligga på en strand och njuta, inte fundera på utflykter eller sevärdheter vid varje stopp – utan bara lata mej. Dessutom vill jag slippa allt, vill inte ens fundera på var jag ska äta, så ja… jag vet att många av er ryggar tillbaka nu – men jag vill ha all inclusive.

Till vårt försvar ska jag kanske tillägga att vi gör ganska många utflykter med lokaltrafik och rör oss mycket utanför hotellområdet även när vi åker med all inclusive. Så vi bidrar en hel del ändå till landets ekonomi. Om jag ens behöver försvara vårt val att åka så, men det är alltid någon som reagerar negativt på detta, så därför…

Jag vill flyga till en destination, bli körd till hotellet, göra utflykter när det passar och om jag har lust och i övrigt bara lata mej. Med andra ord: charter! Så nu tittar vi (jag) ungefär varje dag om Ving eller TUI har släppt sina resor till…. (trumvirvel) Aruba! Vi har tittat på Mexiko och Jamaica också – men jag har varit där och vill ha något nytt. ”Gamla” resmål åker man bara tillbaka till för att det är enkelt (eller väldigt billigt), för att träffa vänner eller för att visa maken som inte varit där.

Så nu hoppas vi alltså kunna ta en kryssning i Grekiska övärlden i slutet av juli och ta en tur till Aruba i januari 2022. Släpps allt på så skulle det kunna bli en snabbis till Gambia under hösten, men då blir det en sista minuten, bara en vecka, för att kolla familj och vänner där. Då är det fritt fram för den som vill att hänga med 🙂

Så ser våra resplaner ut. Tror ni de håller? Hur ser era planer ut?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Häftigaste djurupplevelserna på resa

Häftigaste djurupplevelserna på resa

När man inte kan resa så kan man drömma om framtida resor och se tillbaka på dem man redan gjort. Jag satt och bläddrade i mitt instagramflöde (@marlenerinda) och såg bilderna från senaste semestern. Det var i januari, när vi var på valsafari och såg knölvalar, så häftigt!

Så började jag tänka tillbaka på resor med häftiga djur- och naturupplevelser. Det finns en hel del. De tre häftigaste djurupplevelserna tänker jag berätta om här; den första är från Indien 2006, den andra från safarin i Tanzania 2010 och den tredje var den där valsafarin nu i januari 2020.

Indien december 2006 – Häftigt tigermöte

Jag är i New Delhi med en kompis för att hälsa på hans vänner som jobbar där och ganska nyligen flyttat dit. De har arrangerat en liten rundresa åt oss med några av de saker som de tycker vi ska se och sånt som vi önskat få se. Vi utgår från Delhi som är en hemsk stad med så dålig luft att jag blir sjuk. Som tur är besöker vi även bla Jaipur, Agra, Shimla och Ranthambore Nationalpark som visar upp ett helt annat Indien.

Det är i Ranthamborde Nationalpark vi får se tiger på nära håll. Tidigt på morgonen står bilarna på kö för att släppas in i parken, vi upplever soluppgången i en äkta indisk djungel – magiskt!

Parken är stor, vi åker långsamt runt och guiden berättar om naturen, djurlivet och spåren vi ser. Helt plötsligt ser vi henne! En tigerhona på jakt. Guiden berättar att hon är ca 14 år och har två små ungar, men dem ser vi inte. Däremot ser vi henne, länge! Först är hon på ett litet avstånd, vi låter henne vara förstås. Men hon är nyfiken på oss och kommer närmare. Efter en stund är vi tre jeepar på platsen, hon går mellan bilarna, tittar nyfiket på oss och stryker sej mot bilarna. Vi sitter blickstilla och är helt tysta. Inget hörs förutom klicket från kamerorna.

I nästan FYRA timmar får vi följa henne. Se hur hon smyger på sina byten som kommer för att dricka när vattenhålet vi står vid. Vi får följa hennes rengöringsrutin och när hon tar en tupplur i solen. De andra bilarna åker efter en stund, men vi står kvar. Vi är 8-9 personer i bilen som på nära håll får en upplevelse vi aldrig ska glömma. Vi lämnar inte parken förrän solen är på väg ner igen. En otrolig upplevelse!

Tanzania December 2009 – Vi HÖR geparden äta!

Jag ska fylla 40 och vi är på min drömresa. En veckas safari i Tanzania och en vecka sol och bad på Zanzibar. Vi hoppas förstås få se The Big Five och det får vi, men vi får se så mycket mer!

Redan första dagen fick vi se fyra av The Big Five, men det var andra dagen som var häftigast. Eller… häftigast är fel ord, mäktigast kanske är mer passande. Vi är i Ngorongoro, vår guide Didas är skicklig både på att spåra och köra. Vi (Martin, jag och barnen) har en egen bil med chaufför och även ägaren från vår resebyrå är med.

Så bara händer det! Det fladdrar till i gräset och Didas pekar, i gräset sitter en gepard och flämtar. Vi tror att det är en hona, hon har precis fällt en tomsongasell och pustar ut ett ögonblick. Innan gamarna och hyenorna fattar vad som hänt måste hon äta så mycket hon hinner. Vi står max fem meter bort och ser blodet i hennes vackra ansikte och hör hur hon biter och sliter i sitt byte. Det kan tyckas otäckt, men så där mitt i naturen, mitt i ögonblicket, känns det mest naturligt. Geparder är så otroligt vackra med sina färger och mönster. Vi studerar henne i tystnad en lång stund, innan vi låter henne äta vidare. Parken ska stänga, vi måste ut innan dess.

Dominikanska Republiken Januari 2020 – Knölvalarna har uppvisning

Jag ska fylla 50 och vi rymmer till Västindiens sol. Det enda jag önskar på min födelsedag är att få se valar och att ta den där perfekta bilden av en valfena som är på väg ner i vattnet. Det fick jag! Fast inte på min födelsedag, utan dagen innan.

Vi åker från Bayahibe innan solen går upp, korsar hela ön och stannar slutligen i Semana. Där hoppar vi på en båt med en skeppare som vet var valarna finns. Guiden på båten lovar att vi ska få se många, kanske 50 stycken. Vi hoppas att vi ska få se en…

Efter bara en liten stund ser vi en knölval blåsa ut vatten, men det är på långt håll och vi hinner inte ens ta en bild. Var det allt? Lite orolig hann man bli innan vi såg en till och en till och en till. Hela familjer simmade runt oss och vi kunde inte få nog! Men jag hade fortfarande inte sett den där perfekta stjärtfenan…

Båten fortsätter att cirkulera, fler valar simmar runt oss, det nästan kokar i vattnet stundtals och till slut börjar en av valarna att hoppa! Kameran går i serieläge, jag håller bara ner knappen och får min bild! Jag missar själva hoppet, men det får Martin i sin kamera. När jag laddar över bilderna till mobilen ser jag att bilden är nästan perfekt och jag är så nöjd! Jag har min bild, min födelsedagspresent till mej.

Tre häftiga möten som gett minnen för livet och några riktigt häftiga bilder. Det finns fler tillfällen, men jag nöjer mej med dessa just nu. Sen finns det ju även naturupplevelser som har det där lilla extra – men de tar vi en annan gång.

Berätta gärna om din häftigaste djurupplevelse eller drömmer du om något alldeles extra?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Med kontoret på fickan

Med kontoret på fickan

Dominikanska Republiken

Vi är några stycken som har kontoret på fickan. Många är skribenter, fotografer, konsulter av olika slag och en massa andra yrkesgrupper som man knappt vet att de finns. Vi slår upp vår dator där vi befinner oss för stunden. Finns det bara wifi så klarar vi oss bra.

Just nu har jag slagit upp kontoret i mitt hem, precis som många andra. När jag är hemma är mitt vardagsrum mitt kontor, där har jag koll på allt – även det som händer utanför. Sedan igår har jag sällskap, maken jobbar också hemma – men han sitter på kontoret på övervåningen. Precis ovanför skallen på mej.

Gambia

Mitt kontor hemma är helt ok, men jag har några favoriter som är på helt andra ställen på jorden. Mitt kontor i Gambia är lugnast, där trivs jag nog absolut bäst! Från kontoret i Gambia har jag utsikt över kossornas betesmarker och sällskap av både fåglar och apor. Aporna kan vara lite väl fräcka och ibland komma så nära att de nästan sitter i knät på mej. Jag skulle ju kunna ha något ätbart 🙂

Medelhavet

Coolaste kontoret var på fartyget Brilliance of the Seas. Att sitta där och jobba, känna vinden, höra vågorna och se landskapen flyta förbi är alldeles galet härligt. Överhuvudtaget så är kryssningar något av det härligaste som finns, båda att göra och skriva om. Vi har några planer på spännande kryssningar som inte ligger allt för långt bort. Vi vill se mer av Västindien, men vet inte riktigt vad och det är ju så jäkla dyrt. Då är en kryssning smart eftersom man får smakprover av flera ställen på en gång. Så kan man åka tillbaka till det som lockar mer.

Filippinerna

Senaste kontoret var på Dominikanska Republiken. Där hade jag utsikt över havet och kunde titta på alla som passerade förbi oss. Innan det var det på Filippinerna, mitt bland bananplantorna! Mitt rum låg i hörnet av en byggnad, så jag hade fri utsikt åt flera håll. Precis utanför min balkong var det mängder med palmer och annan växtlighet, så det kändes som att sitta mitt i en djungel och jobba. Snacka om inspirerande miljö!

Hemma

Jag älskar min olika kontor, särskilt de i solen – jag blir lugn på ett helt annat sätt när jag får sitta i värmen och skriva. Gambia är mitt andra hem, där mår jag så otroligt bra. På havet finns en frihetskänsla som ingen annanstans! Å så har vi hemmakontoret i Tumba, där jag trots allt är mest. Det duger absolut, men jag längtar nästan alltid bort – till en varmare plats. Jag sitter nästan alltid och skriver med vantar på, ni fattar ju behovet av värme.

Det är inte så att jag inte trivs i mitt hem, det gör jag – men jag har hellre sol och varmt. Hemma bra men borta bäst lixom…

Hur ser ditt kontor ut?

Mina intryck av Dominikanska Republiken

Mina intryck av Dominikanska Republiken

Nu är det två veckor sedan vi kom hem från Dominikanska Republiken. Jag har haft lite svårt att sammanfatta resan och intrycken, därför har jag dröjt med att skriva om det. Men nu ska jag försöka få ur mej något begripligt…

Jag har rest runt i Sydamerika vid flera tillfällen och varje gång varit tveksam för att komma tillbaka. Dominikanska har inte heller lockat och nu fattar jag varför. SPRÅKET! Jag pratar ytterst lite skolspanska och det är svårt att åka runt på egen hand i de här länderna då. Å jag gillar att åka runt på egen hand och verkligen se landet jag besöker.

Både i Mexiko och Venezuela har jag varit frustrerad för att jag inte kunnat göra mej förstådd och så var det förstås även den här gången. Efter veckorna i Mexiko gick jag faktiskt en spanskakurs, men hann bara en termin innan jag flyttade till Gambia. Så jag har försökt lära mej, men inte tillräckligt. Det är alltså mitt fel, jag påstår inget annat. Men fortfarande frustrerande.

För det betyder att vi egentligen inte sett särskilt mycket av Dominikanska. Vi såg förstås en del av Punta Cana och Bayahibe där vi bodde och som vi kunde gå till. Vi var till Semana (15-20 mil från hotellet, då ser man förstås en del av landet) och såg valarna och besökte även Bacardi Island. Vi ville uppleva Santo Domingo, se staden, känna atmosfären och ta bilder – men vi kunde inte få någon att åka dit med oss – bla pga språket. Hade vi kunnat spanska skulle vi förmodligen bara hoppat på en buss eller annat färdmedel. Nu var vi tvungna att försöka få en taxi att ta oss dit och även guida oss, det var svårt att hitta någon och när vi väl gjorde det blev det för dyrt. Så otroligt synd!

Dominikanska Republiken är vackert, otroligt vackert! Bilderna vi tagit är magiska, hur vi än vänt kameran och vilket motiv vi än siktat på. Människorna är vackra, glada, livfulla, naturen fantastisk och byggnaderna finns i alla möjliga färger. Utan att egentligen veta, eftersom vi inte kunnat prata med någon, så känns det som att man är stolt över sin stad och sitt land.

Men några saker gjorde vi ju ändå och det man absolut ska göra är att åka på valsafari. Är man det minsta intresserad av djur, natur och foto – så är det värt det. Det är en rätt lång resa från Punta Cana för att komma till båten, men det är det värt. Under bussresan får man ju iaf se lite av landet. Vad vi har förstått så ser 99% en val på nära håll, så ha bara koll på att det är säsong för dem så är chansen rätt stor. Vi såg mängder och fick några fantastiska ögonblick och bilder.

Sen ska man förstås våga sej utanför hotellet också, trots att guiderna avråder. Jag anser att om man inte har lämnat hotellområdet så har man inte varit i landet! Rätt eller fel? Inte vet jag, men hur mycket har man sett om man bara varit på hotellet?

Vi gillar att gå och utforskade närområdet och byn Bayahibe ca 3 kilometer bort. Vi gick genom bushen, längst havet och det var så mysigt! På ditvägen träffade vi ingen, på hemvägen bla polisen som kom åkande på moppe. Vårt mission var att köpa äkta dominikansk rom och den var betydligt billigare där än vid hotellet och framför allt jämfört med inne på hotellet förstås. Å den rom som ville ha fanns inte på flygplatsen, så vill ni ha något särskilt – besök en by.

Så hur kan jag egentligen sammanfatta Dominikanska? Ja, man bör kunna Spanska om man vill få ut mest möjligt av sin resa. Att se valar är en fantastisk upplevelse, jag är glad att vi gjorde det. Å det är en fördel att inte vara rädd av sej och lyssna på allt som guider säger, så man vågar ta sej runt lite på egen hand och verkligen uppleva ett land på riktigt.

Dominikanska är fint! Jag är glad att ha varit där, även om det är tveksamt om jag åker dit igen. Kanske får ta upp den där spanskan först.

En liten promenad till Bayahibe

En liten promenad till Bayahibe

Vi har försökt få till ett besök till Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo men inte lyckats. Det blir helt enkelt för dyrt. Igår snörade vi på oss promenadskorna och gick till närmast stad istället, nåt måste man ju se när man är här!

Vi bor i Bayahibe, men en bit utanför staden. Efter en snabb titt på Google Maps konstaterade vi att det borde vara drygt 3 km och inte särskilt knepigt att gå dit. Så vi måste ju såklart testa!

Efter lunch packade vi ryggsäcken och laddade med vatten. Det var drygt 30 grader varmt, men sånt är helt ok för oss. Vi tog vänster direkt utanför hotellet och gick tills asfaltsvägen tog slut och gick över i sand. Vägen fortsatte in i bushen, där var skugga och ganska svalt. Efter ett tag öppnade sej vegetationen och vi kom ut till en klippig strand. Där stannade vi en stund och fascinerades över naturen innan vi fortsatte in i bushen igen.

Det blir väldigt många stopp för foto på vägen när vi ska någonstans, så det tog kanske en timme att gå. Sen kom vi fram till ytterligare en strand och där var det fullt party med musik och grillen var tänd. Jättemysig.

Vi fortsatte förbi och passerade strax därpå en baseballplan där träning pågick för fullt. Nu var vi framme i Bayahibe!

Vi strövade runt i stan. Där var jättefina vägar, små söta hus och mängder med barer. Allt omgivet av ett turkosblått hav och färgstarka människor. Kameran gick varm! Du ser fler bilder på instagram @marlenerinda

En fin liten håla med skön atmosfär. Nu blev vi ännu mer nyfikna på Santo Domingo, men men…

Vi svalkade oss på en bar innan vi gick in på Supermarket för att kolla in rom-utbudet. Baren ägdes av en amerikanska tror vi, hennes vänner satt iaf brevid oss och de berättade glatt att några av dem bodde där på heltid, andra halvårsvis.

När vi shoppat det som var intressant gick vi tillbaka hem genom bushen igen. På ditvägen mötte vi inte en människa, förmodligen pga värmen – på hemvägen däremot mötte vi riktigt många, bla två poliser på moppe som hälsade glatt.

Tillbaka på hotellet var vi rätt trötta. Vi hade gått ca 1 mil i 30 graders värme. Men vilken kul tur det blev!

Vi gillar att göra små utflykter på egen hand. Gör ni det?

Rundtur på Viva Wyndham Bayahibe

Rundtur på Viva Wyndham Bayahibe

Jag tänkte berätta lite om vårt hotell, området och hur vi bor. Om någon funderar på att åka hit eller bara är allmänt nyfiken 🙂

Man kan väl säga att Viva Wyndham Dominicus är två hotell som sitter ihop. Det ena är Beach, där vi bor, och det andra är Palace. Palace är lite mindre men känns lyxigare, där bor fler familjer än på vårt som är lite större men mer pittoreskt och där mest par bor.

Om ni tittar på bilden så bor vi nästan längst ner till vänster. Det kallas tydligen för det franska hörnet, då en fransk reseklubb har sina aktiviteter här. Där finns bara bungalows, kanske 50-60 stycken. Varje bungalow är delad i två lägenheter, med ett sovrum och badrum i varje. Vi som bor närmast vattnet har även en liten solterrass med två solsängar.

Framför oss ligger stranden och en strandpromenad som sträcker sej förbi hela området. Man kan gå hur långt som helst, vi har hittills orkat kanske 60-70 minuter åt ena hållet och det tog inte stopp nånstans. Vill man gå åt andra hållet får man gå upp på vägen och ungefär 3 km bort ligger Bayahibe som ska vara en större fiskeby.

Tack vare vårt VIP-armband kan vi röra oss fritt mellan hotellen och även äta på alla restauranger, inte bara de på ”vår”sida. Sammanlagt är det kanske 8-9 restauranger att välja på förutom de två bufferestauranger som ingår i all inklusive. Den ena ligger precis utanför vår bungalow, där äter vi frukost och lunch varje dag. På kvällarna kan vi välja på asiatiskt, mexikanskt, fisk, franskt, fission och lite annat. Martin tycker sånt är kul, jag hänger mest på – är inte jätteintresserad av mat på semestern. Det är ett av skälen till att vi väljer all inklusive, jag vill inte behöva välja – jag vill bara äta nåt för att inte svälta ihjäl. Vad spelar inte så stor roll.

Wi-Fi fungerar bra över hela området, utan lösenord. Sånt gillar jag! Det finns kranar med vatten och läsk överallt som bara är att ta av. Man får dock inte fylla vattenflaskor, bara glas.

På rummet har man schampo och tvål som fylls på varje dag. Så bra att slippa ta med! Där finns även kaffebryggare, ac, strykjärn och hårfön. Rummen är jättefina och alldeles lagom stora för oss två. Det finns även ett stort gym en liten bit från vår bungalow, med både löpband, maskiner, hantlar och pilatsebollar.

Man ser mest par, men en och annan familj och några sällskap. De flesta på vår sida är i vår ålder och äldre. Vi blev avsläppta tillsammans med fyra andra svenskar som vi inte sett röken av. Vi hör och ser mest fransmän, italienare och tyskar. Här finns inte bara bungalows utan även lägenheter närmare receptionen. Något för alla alltså.

Det mesta är bra, det knepigaste är dock språket. Här pratar man spanska och möjligen franska. Några få kan engelska tyvärr inte alltid folk på nyckelpositioner. Man skulle ju kunna tänka sej att iaf chefer kunde engelska, så är det dock inte. Så ibland blir man lite frustrerad. Tar man emot gäster som pratar engelska ska man kunna kommunicera med dem tycker jag.

Något annat som är lite störande är att vi bara har ett nyckelkort per rum och det kortet avmagnetiseras lite då och då av oförklarlig anledning. Vi har en bit att gå till receptionen där man byter kortet och under en vecka har vi fått byta det två gånger. Man kanske borde byta system eller iaf ge oss varsitt kort?

Men vi trivs här. Vår terass används flitigt. Där solar vi och tillbringar större delen av tiden när vi inte är ute och går. Vi har kanske 50-75 meter till vattnet. Vi går ner och badar, men ligger hos oss och solar – inte på stranden.

Apropå stranden så är det sandbotten och ganska långgrunt. En bit ut i vattnet finns några mindre korallrev, så man kan snorkla och se fina fiskar. Sanden är så där potatismjöligt fin och superhärlig! Det finns flera varianter av solstolar och både i sol och skugga.

Utanför hotellet finns ett par mindre supermarket, någon pub och mängder med souvenirbutiker. Men inte särskilt mycket mer vad vi sett hittills, mest bostäder verkar det som.

Området är trivsamt kan man nog säga, vi kan absolut rekommendera er att bo här!

Fler bilder finns på min instagram @marlenerinda

Vi såg knölvalar!

Vi såg knölvalar!

Nästan alla har en bucketlist på platser att besöka och saker att göra innan de dör. Min är i stort sett avbockad, men jag har en annan bucketlist också – med bilder jag vill ta. En är av en valfena, den tog jag i torsdags!

Vem drömmer inte om delfiner och valar? Delfiner som gör det perfekta hoppet i solnedgången och valfenan som snärtar till innan det stora djuret dyker ner i havet igen. Delfiner har vi sett, men iofs inte tagit den där perfekta bilden. Valar kunde vi kanske se på Dominikanska, självklart tog vi chansen.

I torsdags morse vaknade vi 5, för att 40 minuter efter utsatt tid, bli upphämtade och körda till Semana ungefär 3 timmar bort. En jäkla resa, särskilt när det blev så försenat, gör den inte med mindre barn!

Framme i Semana gick vi på en båt som först skulle ta oss på valsafari, sedan till Bacardi Island för ett par timmar med sol och bad. Det fanns förstås inga garantier på att få se valar, men de flesta gör det. Vår guide Rocky var rätt dålig på sitt jobb, men i övrigt var det mesta bra. Vi fick ju se valar! Flera stycken!

Vi kördes rätt ut i havet ca 20 minuter och fick en skymt av en val. Det gick så snabbt att jag inte ens hann med att ta en bild. Rätt besviken tänkte jag att chansen gått förbi och att det var detta vi skulle få nöja oss med. Så var det som tur var inte.

En liten stund senare kom en hel valfamilj och visade upp sej för oss. En lång stund bubblade havet runt oss av valar som dök upp brevid båten titt som tätt. Det var förmodligen flera olika familjer, hur många har jag ingen aning om – bara att de fanns där och att vi hade tur. Vi fick se både hopp, sidorullningar och snärten med stjärtfenan. Å jag fick bilden jag drömt om!

Den där bilden som man kan titta på om och om igen. Det var så häftigt att omringas av de där gigantiska djuren! Jag trodde det skulle vara både obehagligt och lite läskigt, de skulle ju faktiskt kunna välta en båt rätt lätt. Men det vara bara fascinerande.

Detta var min födelsedagspresent till mej. Turen kostade 159 dollar per person och frågar ni mej så var det värt det. Om ni ska åka till en plats där det finns valar så måste ni försöka se dem. Det är en otrolig upplevelse!

Bilder från hela dagen finns förstås på instagram @marlenerinda

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram