Obehaget börjar komma…

Obehaget börjar komma…

1983-1984

På torsdag är det dax… Då ska vi på begravning och ta avsked av min fd svåger. Obehaget och ångesten börjar komma smygande… det kommer att bli så oerhört jobbigt. Det sista jag hörde var att över 70 personer anmält sej till minnesstunden efteråt. Alla som vi umgicks med i tonåren innan vi gifte oss, fick barn, skilde oss… innan det vuxna livet tog över kan man väl säga.

Vi var ett gäng på kanske 20 personer som åkte iväg och dansade på helgerna. På vintern åkte vi till Mälarsalen eller nåt ställe i Västberga och på sommaren var det dansen i Hågelbyparken som gällde. Vi dansade allt, men att bugga hörde till favoriterna. Svågern var hjälpdansare på både buggkurser och gammeldans. Han var stor och jag var liten, det tyckte han var kul… jag for runt som en trasdocka när vi buggade. Han kunde göra vad han ville med mej, jag hade inte mycket att sätta emot. Vi hade sååå kul!

Det här är snart 25 år sedan och våra liv förändrades. Många av dem jag ska träffa på torsdag har jag inte träffat sedan dess… Det är det enda jag ser fram emot; att få träffa dem och höra vad som hänt sedan sist. Det blir ju lätt så när man får barn, men särskilt när man skiljer sej; att bekantskapskretsen förändras. I mitt fall krympte den rejält, de flesta tog exets parti trots att vi sa att ingen skulle välja sida eftersom vi inte var osams. Men så blev det ändå… och det tog lång tid att få nya vänner eftersom jag hade väldigt små möjligheter till ett socialt liv med två sjuka små grabbar.

Ångesten inför torsdagen är mest för avskedet förstås, men även för att konfronteras med mitt föregående liv på nåt sätt. Jag var helt annorlunda då. Man kanske kan säga att jag var någon slags prototyp för den person jag är idag, en sämre försöksupplaga… Idag är jag vuxen och mogen på ett helt annat sätt än då. Självklart! Man blir ju äldre och lär av sina misstag, iaf jag…

Jag längtar absolut inte tillbaka till min tonårstid, den var alldeles för jobbig på många sätt. Jag trivs med att vara vuxen och bli äldre. Jag har gärna rynkor och grått hår, det visar bara att jag mognat lite. När jag ser mina egna barn som är 19 resp 20 år gamla, känner jag en stor tacksamhet att jag har minnet i behåll och fortfarande kommer ihåg klart och tydligt hur det var och därför kan förstå en del av vad de går igenom. Men samhället är mycket tuffare idag!

På torsdag ska jag kastas fram och tillbaka mellan två världar; en där vi 2014 tar avsked av min svåger och ett sent 80-tal då inga bekymmer i världen exciterade. Jag längtar inte…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *