Snart är det dax att summera året och då har jag förståss tänkt mycket på kärlek. Vårt år har kantats av kärlek här hemma.
 
När man får sitt första barn är kärleken ofta så överväldigande och stor att man inte tror att den ska räcka till för ett barn till. Många är därför lite rädda för att få fler barn. När man får sitt andra barn förundras man över att kärleken bara blev större. Fantastiskt!
 
Många barn med ensamstående föräldrar är rädda för att mamma eller pappa ska träffa en ny partner, för då kanske de blir bortglömda och mindre älskade. Så kanske det är för en del… vad vet jag? Mina barn upptäckte nog att det var tvärtom; när jag träffade Vännen blev jag en gladare mamma och orkade visa att jag äslkade dem på ett nytt sätt. De fick även kärlek från Vännen och hans föräldrar – så för dem var det enbart positivt. De är älskade från väldigt många håll nu.
 
Kärleken är konstant med olika kan jag tycka. Jag älskar mina barn på ett sätt, Vännen på ett annat och Baileys på ett tredje. Föräldrar och vänner får också plats i kärleken, men på sitt sätt. Visst är det fantastiskt att kärleken bara växer ju fler som delar den  🙂