Åsa Jinder skrev så bra om hur olika hon och hennes man är, men hur stark kärleken ändå kan vara och hur viktigt det är kommunicera och ha kul i ett förhållande. Jag kan bara hålla med…
 
Vännen och jag firar 5 månader på fredag. Hittills har allt varit solsken och mysigt. Vi har inte hittat några stora ”fel” på varandra, utan trivs bra tillsammans och även barnen och han funkar suveränt. Men det är klart att det finns olikheter. Vännen tar ofta god tid på sej när han gör något, medan jag rusar på… Vännen är envis och ”kan själv”, frågar aldrig om vägbeskrivning osv… jag är också väldigt envis och tar inte gärna hjälp, men jag har lärt mej att det går snabbare med hjälp och tar den därför. Vännen är van att vara ensam och lägga upp sin dag på egen hand och göra som han själv vill. Jag är van att planera för mej och barnen och att aldrig ha några pengar…
 
Jag är dominant och van att lösa problemen själv. Jag kastar allt jag kan och frågar inte ofta om sakerna ska vara kvar eller ej. Smink sätter jag på mej någon gång i veckan och håret är nästan aldrig i ordning. Det sitter några kilon för mycket runt midjan och jag orkar inte riktigt bry mej. Ändå älskar han mej precis som jag är! Mysko!
 
Men så har vi alla de där likheterna som gör att vi funkar så bra ihop. Vi är båda sociala och oftast positiva till det mesta. Tyvärr är bådas självkänsla ganska låg, i mitt fall obefintlig… Vi tycker om att vara ute och umgås med våra familjer. Vi skrattar åt samma saker och prioriterar oftast på samma sätt.
 
Vi skrattar mycket tillsammans och jag har fått vänja mej vid att höra att jag är det bästa som hänt, det finaste som finns och att vara Vännens solstråle. Ord jag aldrig hört förrut och som är lite mysko att höra och dessutom ta in. Men från Vännen kommer orden helt naturligt och dessutom väldigt ofta. Jag ger igen med samma mynt och försöker både fysiskt och verbalt att visa vad jag känner. Vännen säger ofta att detta är för resten av livet, han är helt säker… jag har ju gått på några smällar och vet vad som kan hända i ett förhållande… men jag hoppas han har rätt.
 
Jag ska göra allt jag kan för att vårda vår relation och få detta att hålla resten av livet. Jag följer Åsas exempel att prata, prata och prata och skratta i mängder. Fysisk kontakt är oxå viktigt, här nojsas det så ungarna blir trötta på oss  😉 Baileys vill vara med när vi myser… till bristningsgränsen ibland…
 
Jag är lycklig just nu – det känns ovant men väldigt bra!