På rätt köl…

På rätt köl…

Som ni vet så har vi haft det lite trassligt i vår närhet med strul, lögner och och lite annat. Nu ägnar vi hela vår hjärnkapacitet till att komma på hur man ska kunna hjälp en sån här person på rätt köl igen. Hot har inte haft någon verkan, besvikelse ytterst lite, mutor har ingen effekt alls, kärlek och omtanke funkar till viss del. Fortfarande är detta en intelligent person som går att prata med, men h*n har bra tappat bort sej själv lite när umgänget blivit fel.

Problemet är att umgänget betyder mer än allt och att personerna i fråga utnyttjar h*n på alla sätt. Så pass att h*n riskerar sitt arbete och har tappat greppet om sina pengar, dygnsrytm och snart inte har några vettiga kompisar kvar. Flera har sagt rent ut att de tar avstånd från henne/honom tills dess att h*n skärper sej. Och det är riktigt bra kompisar som säger så. Då är det värre än vi trodde det kunde eller skulle bli. Mycket värre. Det dåliga sällskapet får ju inte ta över helt, då är det kört!

Så hur gör man då för att ställa allt till rätta igen? Just nu försöker vi peka på positiva förebilder. Personer som h*n ser upp till. Det ser ut att fungera lite iaf. I bästa fall kommer även de här förebilderna att umgås lite mer med h*n för att inte ge utrymme till sms och telefonsamtal med de ”dåliga” personerna. Vi pratar också mycket om hur man vill bli sedd av andra och vilket intryck man vill ge. Om de ”goda” förebilderna skulle umgås med h*ns nya ”kompisar” osv.

För att h*n inte ska lacka ur på oss och sluta lyssna så försöker vi att undvika konfrontationer och konflikt oss emellan. Då uteblir förmodligen snacket och det vill vi inte. Vi får istället se det som en slags avvänjning där vi pratar om att tunna ut kontakten med de dåliga kompisarna vart efter. Att kräva att bryta direkt skulle förmodligen få helt fel effekt.

Så nu hoppas jag bara att vi tänkt rätt och att allt ska gå åt rätt håll. Det känns så, men det kan ju vara en falsk trygghet för att få oss lugna. Men korkad är jag inte! Jag går inte på vad som helst och det vet h*n. Frågan är ju bara hur långt mitt tålamod är… längre än jag hittills testat hoppas jag, för det kommer jag att behöva.

Det är verkligen inte lätt att hjälpa någon som hamnat i trubbel. Det är enklare än man tror att trilla dit på dåligt sällskap. Men jag ger mej inte!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *