Polisens hjälpredor…

Polisens hjälpredor…

I natt var vi goda samhällsmedborgare som visade på lite civilkurage minsann… vi tar det från början…

Vid 23-tiden gick vi sista svängen med hunden. Vi hinner inte långt förrän vi hör en smäll, men tänker inte så mycket mer på det. När vi kommer upp mot Tumba Sjukhus ser vi att en av busskurerna är trasig och det ligger glas överallt, vilket förklarar smällen. Tvärs över vägen är en annan busskur, den är hel och där står tre grabbar i 15-årsåldern och snackar. Vi tittar lite på dem, kommenterar glaset och går försiktigt lite åt sidan med Baileys, vidare åt vårt håll. Då hör vi tre knackningar och sen en smäll och där gick något mer sönder.

Vi ställer oss bakom ett gäng sopcontainrar och ser hur grabbarna springer bortåt och ner på vår gata. Med alla våra bilar blir man ju lite orolig och nu när vi vet att de redan slagit sönder vad vi tror minst en busskur så ringer jag till Polisen. Jag kopplas vidare direkt till en radiobil som tar upp signalement och mitt telefonnummer. Så går vi vidare… vi passerar en lekplats där vi ser grabbarna igen och nu kan vi lite bättre se vilka kläder de har och hur de ser ut. Ja, vi glodde nog ganska rejält…

När vi kommer hem ringer Polisen och vi kan säga exakt var de befinner sej och nu ännu mer vilka kläder de har. Vi går och lägger oss och precis när vi ska sova ringer Polisen igen. De lyckades faktiskt ta buset och ville nu ha ett kort telefonförhör med oss, medan uppgifterna är färska. Så det blev till att redogöra för allt som hänt och lämna våra personuppgifter. Jag sa då att jag sitter som nämndeman då och då och han sa ”Ja, jag ser det”. Inte vet jag vad Polisen har för uppgifter på folk, men det såg man tydligen. Så jag antar att jag anses som ett ”trovärdigt” vittne.

Så nu blir det väl rättegång, om killarna är straffmyndiga alltså. Helst ville jag gå fram till dem direkt och prata med dem, men den här gången lät jag faktiskt bli. I bästa fall har vi stoppat en brottslig karriär, i värsta fall får vi sota för det… men man kan/får inte låta bli att agera pga rädsla. Då skulle vi inte få någon rättsida alls på buset. Eftersom killarna är unga, så ska en rättsprocess gå snabbt men det vet vi ju hur det är med den saken… snabbt kan vara inom ett år… men i bästa fall blir det under sommaren, så att killarna snabbt kan gå vidare med sina liv.

Vi får väl se vad som händer, nu har vi iaf gjort vårt. Jag hoppas att killarna kommer på bättre tankar nu, för det här kommer att bli dyrt för dem (böter + ersättning till SL)… och jag hoppas att de har bra föräldrar (som vi förhoppningsvis inte känner) som tar dem lite extra i örat och fattar vad de håller på med. Tyvärr är inte alla föräldrar den ansvarstagande typen… jag håller er uppdaterade med vad som händer, stay tuned  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.