Oj oj oj… gårdagens vägning var inte kul. Inte ett dugg. Rent av sorglig eller kanske deprimerande. I alla fall i mina ögon. Ytterligare 0,7 upp… därmed har jag gått upp 2 kg sedan mitt lägsta i december. Jag som var så glad… då… Nu är jag mest uppgiven  🙁

Jag har ingen som helst motivation och jag är hungrig precis hela tiden. Så nu ligger jag en bit över BMI igen, suck! Problemet är att jag inte vet hur jag ska vända trenden. Nu ligger nästa mål 2,5 kg bort och det känns ungefär lika enkelt att ta de som att bestiga Mount Everest. Blä!

Jag är konstant trött, har alldeles för mycket att göra, tiden springer ifrån mej och även om jag vet att detta bara är tillfälligt så känns det som att hektona läggas på min kropp för varje timme som går OM JAG INTE STOPPAR DET NU! Men hur gör man det när man inte orkar? Samtidigt vet jag att jag kommer att må ännu sämre om jag inte stoppar det direkt. Moment 22 heter det visst…

Jag börjar varje dag med att duktigt skriva upp det jag äter, men spårar ur varenda kväll och tar den där limpmackan efter jobbet som är så jädra god och som går så snabbt att göra. Eftersom tiden springer ifrån mej, så får sönerna gå ut med hunden medan jag åker och handlar och då får jag alltså ingen motion heller… Jag vet precis vilka min fällor är. Men sömnen är viktigare för mej än motionen, så är det faktiskt. Ska jag hinna med allt får jag vakna tidigare och då mår jag ännu sämre.

Jag får väl helt enkelt acceptera att det är så här i början av varje termin och värst efter nyår. Min tid kommer väl? Typ i april eller nåt… Då är det mindre folk och mindre jobb, våren gör allt lättare och man kan vara ute på ett annat sätt och blir piggare. Tills dess får jag väl försöka att hitta motivationen och försöka att inte gå upp ännu mer. 1/6 ska jag vara minst 2,5 kg lättare… vi får väl se hur det blir med den saken…

Hallå? Motivationen? Kom tillbaka!!!