Så var man hemma igen, minst en meter längre 🙂

Jag är så stolt över mina barn! Tänk att mina fina grabbar har hållit ett föredrag inför publik, i en konferenshall på Älvsjömässan. De var superduktiga!

Vi kom till mässan vid 13.30 och hade jättetur med parkering. Det var fullt överallt, men blev en plats ledig precis när vi kom. Vi gick en runda inne på mässan innan Senior fick nog och gick iväg själv för att leta upp vår resebyrå. Efter en stund samlades vi hos Martin och Rachel i montern och kopplade upp vår dator till deras storbildsprojektor. Sen visade vi våra bilder från Zanzibar som de inte sett förrut. Medan våra bilder rullade gick vi runt på mässan och kollade på det som vi var intresserade av; dykning! Vi har nu en massa tips om hur vi ska arrangera vår resa på bästa sätt till nästa jul.

Sen var det alltså dax! Vi tog med oss datorn och våra papper och gick till konferensen. Där fick jag en mikrofon att fästa runt örat, men insåg att släktskapet med elefanten inte finns… öglan för örat var för stor. Så det blev vill att prata utan mick, men det gick bra det också. Jag inledde och sen tog Martin och killarna sin bit. Senior berättade om hur det är att sitta instängd i en bil 10-12 timmar per dygn och hur det är att byta hotell varje dag när man har adhd/tourettes syndrom och inte gillar små utrymmen eller förändringar. Junior berättade om hur det är att vara på safari utan kontakt med omvärlden och att umgås så tätt med familjen under en ganska lång tid. Både var superduktiga!

Tänk att stå där och berätta om sitt handikapp, och verkligen få alla att förstå, när man är 16 år! Han är beundransvärd tycker jag. Har vi bara fått en enda person att förstå mer om adhd, så är det värt hur mycket som helst. Han var verkligen superduktig!

Jag stod lite vid sidan om när killarna berättade och tittade på dem och kände en sån otrolig stolthet. Tänk att de vågar! De står och berättar om vår resa inför okända människor som den naturligaste saken i världen. De fick publiken att skratta och nicka. Mitt hjärta höll på att spricka när jag såg på dem. Mina killar, så modiga och så förståndiga. Hur många skulle våga göra en sån grej i 15-16-årsåldern? Hur många vågar göra en sån grej i vuxen ålder? Så häftigt!

Efteråt kom ett par fram och frågade lite mer och i montern pratade vi med ett par som skulle på bröllopsresa till Tanzania. Jag tror nog att bägge kommer välja vår researrangör och de kommer inte att ångra sej. Jag hoppas vi hjälpt Martin & Rachel lite med marknadsföringen, det är de värda! Vår resa blev helt perfekt, skulle vara härligt att se andra uppleva detsamma.

Nu är grabbarna på avslutningfest med buggkursen, Martin är och handlar och Baileys ligger på min kudde och är så nöjd över att vi är hemma igen. Martin och jag ska äta något när han kommer hem och sen är det bara att invänta sms om hämtning. När jag hämtar grabbarna kommer ”tanterna” att ge mej mängder med komplimanger om grabbarnas dansstil. Det får jag alltid när jag hämtar dem, tanterna gillar mina grabbar 🙂

En himla bra dag helt enkelt!

.