Vi Svenskar är ett ganska otacksamt folk att ge komplimanger till. Den typiska svensken säger nämligen inte tack, utan ska genast säga emot och börja förklara alla sina brister. När det bara räcker med att säga ett enkelt tack…

Jag har varit den där typiska svensken. Mycket pga bristande självkänsla. Men Martin har tryckt ner komplimanger i halsen på mej och tvingat mej att tacka. Han har fått mej att förstå att allt annat är fruktansvärt respektlöst. Så numera ler jag och tackar så mycket jag bara kan. Om någon lägger energi på att säga något fint till mej, vem är jag då om jag inte tackar för detta?

Att inte tacka för en komplimang innebär ju att man nonchalerar en annan människas åsikt och tankar. Här sitter en människa och talar om för mej att jag är söt, har snygga kläder, vacker röst eller något annat positivt. Det kanske varit svårt för denne att faktiskt ta mod till sej att säga detta till mej. Då kan man ju inte bara säga emot eller ännu värre inte säga något alls… men det gör ändå de allra flesta. Och jag ser det igen och igen… senast igår. Ibland sätter jag ner foten och kommenderar med hela handen ”skärp dej nu och säg tack”. Vissa börjar fnissa och hackar skrattade fram ett tack, andra blir lite störda på att jag säger ifrån och tycker att jag har fel.

Men hur kan det vara fel att tacka när någon sagt något positivt till en? Jag fattar inte! Det är väl mer fel att inte säga något alls? Då kanske den här personen slutar att ge komplimanger. Man kanske inte tycker att det är någon idé att säga något snällt när folk ändå inte ens svarar eller tar ens komplimang på allvar. Vi tvingar ju våra barn att tacka… varför gör vi det inte själva?

Så skärp er nu alla ni som har svårt att ta emot komplimanger. Ta oss på allvar! Om jag säger något bra till någon så menar jag verkligen det. Det är inget jag bara säger och det är definitivt inget jag bara hittar på. Mina (och de flesta andras) komplimanger kommer från hjärtat, stampa inte på dem och släng inte bort det vi säger – då skadar ni nämligen en liten bit av det hjärtat vi precis gett er.

Säg bara ett enkelt tack. Det är väl inte så svårt? Å vet du? Det blir enklare ju mer man säger det. Jag vet, jag har övat i snart 7 år nu. Martin har tjatat ganska mycket… Jag litar på hans åsikt när det gäller det mesta. Om han säger att jag är söt, så måste jag ju lita på att han faktiskt tycker det och inte bara vifta bort det. Så numera suger jag i mej och för varje gång så stärker det min självkänsla ett lite snäpp till.

Så säg bara tack. Det kommer att stärka er och glädja den andre  🙂