Byrum, vår strand  🙂

Idag när vi låg på stranden kunde jag inte låta bli att lyssna till de samtal som pågick runt oss. Man kan knappast säga att jag tjuvlyssnade, för det var inte så att personerna runt oss försökte hemlighålla sitt snack precis… Så utan att skämmas låg jag där och lyssnade och kikade ibland upp för att få ett ansikte till rösten. Mycket intressant faktiskt 🙂

Det började med att en familj bakom oss hade en liten Hugo som lät precis som Junior gjorde när han var liten. Samma röst och samma sätt att prata, så där lite lillgammal och förnumstig. Både jag och Senior skrattade gott åt alla minnen som kom tillbaka. Han var kanske 3 år gammal och till och med sjöng som Junior gjorde när han var liten. Så otroligt roligt!

Hugos familj lyssnade på alla sina tre barn och pratade med dem. Inte bebisspråk, utan som ett normalt samtal. Å när man skulle lämna stranden fick barnen plocka ihop sitt och bära det de kunde och föräldrarna tog resten. Inget gnäll, trams eller tjafs. Me like!

Familjen som satt brevid dem var en mamma med sin dotter och ganska nya pojkvän (verkade det som). Den stackars dottern försökte påkalla sin mammas uppmärksamhet konstant genom att fråga hur olika saker stavades. Men mamma svarade inte, när dottern började fråga pojkvännen fick hon veta av mamma att han inte fick störas med ”sånt tjat”. Hmmm, en liten tjej som är intresserad av bokstäver och får det gensvaret… vad blir det då tro? Mamman började packa ihop deras grejer och då ville mannen mysa lite och fick direkt det gensvar av mamman som flickan förmodligen sökte efter men aldrig fick. Mamman och pojkvännen tog täten när de lämnade stranden, fortfarande med knappt så mycket som en blick på flickan som förstås hamnade på efterkälken och gick ensam mot bilen… så ont jag fick i mammahjärtat!

Så har vi tjejerna som satt snett bakom oss, där den ena snabbt la en t-shirt över huvudet och verkade somna direkt och den andra började prata i telefon. Jösses va skit och snackade! Hon var väldigt upprörd över något som hade hänt föregående kväll. Där någon bjudit in dem, men sedan inte släppt inte dem… eller nåt. Å hur sura och oförskämda alla var. Hon ältade detta fram och tillbaka i säkert en halvtimme med någon stackare som knappt fick en syl i vädret. Man hade lust att gå fram och be henne åka till den berörda och reda upp saker och ting istället för att låta hela stranden veta all skit om den det berörde. Jag överdriver inte om jag påstår att hon berättade samma sak 15 gånger! Å detta fick vi alltså också höra… lika många gånger…

Ja, mycket kan man säga om folk. Men särskilt finkänsliga är de inte, iaf inte på badstranden. Att hellre hångla loss än att lyssna på sitt barn är helt obegripligt för mej. Att sitta och prata om folk och deras beteende vitt och brett så att alla hör, är inte heller något jag kan förstå. Den första familjen däremot gillade jag skarp! De såg och lyssnade på sina tre ungar som dessutom tog hand om varandra och var kanongulliga.

Oavsett vad som hände och vad vi hörde så hade vi några jättesköna timmar på en nästan tom strand. det är så synd att folk inte åker till den västra sidan istället för att bara hänga på Böda. Stränderna är precis lika bra på bägge sidor, men så gott som folktom på den västra och det är där vi brukar vara. Vi får väl se om vi hinner dit en sväng imorrn, eller om det här var sista gången för i år… Nu är semestern verkligen snart slut…