Ibland när jag ser på Martin tänker jag att han inte är riktigt klok som väljer att stanna hos oss. Han kunde ha ett jätte häftigt liv med nån singeltjej utan barn, kanske resa runt och upptäcka världen och göra sånt som folk utan barn gör. Vad nu det är… har inte riktigt koll på det – men jag inbillar mej att de har ett kul uteliv om inte annat…?

Men han har alltså valt att vara hos oss och det är jag honom väldigt tacksam för. Då spelar det lixom ingen roll varför, bara han är nöjd och älskar oss som vi älskar honom. I morse var jag uppe med Junior och hjälpte honom iordning inför sin första morgonträning, han skulle vara i vattnet kl 6! Ruggigt tidigt! Då var det bara 1 plusgrad, så det var till att leta fram vantar och halsduk eftersom han skulle cykla dit för att sen hinna till skolan. När Junior simmar på lördagarna är det Martin som kör, det spelar ingen roll att det inte är hans barn – han kör utan minsta tvekan trots att man sover ganska gott 7.30 en lördagmorgon.

Idag fick jag det ultimata beviset för att Martin verkligen inte bryr sej om att killarna inte är hans. När Junior kom hem från skolan konstaterar han att det inte blir någon träning ikväll eller imorrn, han har ont i halsen. Jabba, säger jag – då kan vi se på Morden I Midsumer ikväll! Martin tittar på mej som jag vore helt blåst och säger: Det kan vi ju inte, vi har ju en unge som jobbar – har du glömt det. VI HAR EN UNGE – inte DU HAR EN UNGE. En unge som jag totalt glömt att han jobbar, men det har inte Martin gjort 🙂 Så det blir till att spela in och se på det imorrn till frukost istället.

Det är svårt att sätta ord på de känslor jag har för Martin. Han som accepterat oss med fel och brister, som respekterar mej och mina barn och som dessutom älskar oss gränslöst. För honom finns inte mina eller dina, allt är våra. Jag vet att han vet vad han betyder för oss, det är inget jag behöver sätta ord på. Jag ser hans kärlek i ögonen, känner en smekning över kinden, får en kyss i pannan… då behövs inga ord.

.