Jag har aldrig haft en önskan om att gifta mej, alltså gifta om mej. Jag gifte mej 1992, 22 år ung, i kyrkan med vit klänning, brudnäbbar och allt. Tycker jag har gjort den biten.
 
Dessutom handlar det om barnen. Om jag gifter mej får ju inte de ärva mej som de ska om inte en massa papper skrivs och eventuellt jurister plockas in. Det går ju att fixa men… njae… jag vet inte…
 
Vi frågade killarna här omdagen om de tyckte att vi skule gifta oss och de skrek rakt ut: NEJ!!! Då tar det bara slut!!! Hur ser man på en sån kommentar? Visst är det ju bra at de inte vill att det ska ta slut mellan mej och Vännen… å andra sidan är det ju hemskt vilken syn de har på äktenskapet. Deras pappa och jag var iaf gifta i 6 år och tillsamans i 14… sen har de iofs sett en del korta äktenskap på nära håll oxå och vet att ett förhållande kan vara skört.
 
Så jag vet inte. Förlovning är en sak, det är ju inget juridiskt. Kanske blir det så så småningom. Gifta mej? Tveksamt, kanske långt senare och med rätt papper. Barnens ska ha arvet efter mej intakt, så är det bara. Åtminstone som det känns nu.