Om tre veckor är jag gift och på väg på bröllopsresa. Ni får ursäkta om jag tjatar, men nu först börjar det bli på riktigt lixom. Jag försöker smälta allt som händer och ska hända och det är sjutton i mej inte lätt!

Jag gifte mej som 22-åring och skilde mej som 28-åring, efter 14 års relation med barnens pappa. Jag skulle aldrig i livet gifta om mej igen, det var jag väldigt klar över och inte det minsta bitter. Det fanns lixom inte på världskartan att gå igenom ett bröllop igen med allt som det för med sej av planering och sånt. Dessutom hade jag ju barnen och tyckte inte att de skulle behöva dela på arvet efter mej. OM jag en dag träffade någon så kunde jag tänka mej ett särboförhållande, det räckte så bra så.

Jag hade en lång relation med A i Skåne. Det varade i 6 år och det var inte avståndet som gjorde att det tog slut, det var helt andra saker. Mina tre extrabarn älskar jag som mina egna och har fortfarande kontakt med, deras pappa pratar jag med någon gång då och då när det behövs. Vi kommer fortfarande ihåg varandras födelsedagar  🙂

Sen var jag ensam ett bra tag innan Martin dök upp. 2008 klev han i vårt liv med dunder och brak. Det var verkligen så. Jag fattade inte alls vad som hände och var totalt förvirrad under en ganska lång tid. Från början var jag tvärbestämd, jag skulle absolut inte gifta om mej! När jag efter några år förstod att jag faktiskt kunde se mej bli gammal med honom så ändrade jag mej sakta… å för 2-3 år sedan kändes det ok att faktiskt tänka tanken. Men så var det ju det här med arvet… jag ville fortfarande att barnen ska ärva mej. Vi har alltid pratat öppet om död, separation, pengar osv så det var inget konstigt att även prata om arv och äktenskapsförord. Martin förstod och höll med. Nu fanns det alltså inte längre några hinder från min sida. Men vi hade fortfarande inte pratat om bröllop eller att vi skulle förlova oss, så långt hade jag inte kommit än.

Så kom då den där dagen i juli förra året när Martin gick ner på knä och jag trodde att han hade ramlat… när han i solnedgången frågade om jag ville gifta mej med honom. Jag blev totalt tagen på sängen! Jag hade ingen föraning alls, men svarade ja förstås. Å sedan dess har vi planerat. Det har varit en hel del motgångar… först med namnet, sen platsen och vigselförrättare och sedan med vigselpappren som kom bort. Men nu är det alltså snart dax.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag räknar dagar och inser att det går alldeles för snabbt! Jag vill njuta lite mer av den här tiden och planeringen, sen är ju allt över på en kvart, rent bokstavligt faktiskt. Vår vigsel är ju borgerlig och tar inte längre tid än så. Så jag ska sitta i timmar och fixa hår, smink och naglar. Sen tar själva vigseln typ 15 minuter, lunchen knappt två timmar och sen är det klart! Därför har vi bett vänner möta upp oss efteråt för ett litet kvällsmys på Strandbryggan på Strandvägen, för att förlänga upplevelsen lite. Nu när jag äntligen har smält att jag faktiskt ska gifta mej.

Tre veckor. 20 dagar… på den tiden ska vi hinna registrera äktenskapsförordet, hämta mina smycken, sy om klänningen och bestämma rätterna till lunchen. Det ska ju inte vara någon fara på taket tycker jag. Sen ska jag iofs packa också… 12 uppklädda middagar… mycket kläder och skor blir det. Å smycken  🙂

Men det viktigaste av allt: vi ska var för sej skriva en kort text om varandra till vigselförrättaren. Vi ska svara på frågan vad som är det bästa med varandra. Vad är det bästa med Martin? Herregud! det finns ju massor! Men egentligen är det enkelt: det bästa är ju att han älskar mej! Att just han föll för just mej och stannade kvar trots två trilskande tonåringar och en galen hund. Det är ju faktiskt inte svårare än så. Varför krångla till det lixom? Men lite mer får jag nog skriva, han förtjänar en lång, kärleksfull text som tar hela dagen att läsa upp! Han gör verkligen allt för mej och jag vet att jag kan lita på honom i alla väder.

Det mesta är alltså klart! Snart är jag Mrs Jikita!