Just nu ligger löpningen lite på hyllan eftersom jag inte mår bra av att springa ute nu när det är kallt och löpbandet står inklämt i Seniors rum. Istället är jag på Curves 3-4 ggr i veckan och trivs faktiskt bra där. Jo, lite förvånad är jag faktiskt  🙂

Jag hade fördomar, precis som många andra, att där var mest gamla tanter som använde maskinerna i nån slags slowmotion. Å så är det, i vissa fall… jag blir peppad av dem som står där och bara ”fjösar”. Jag vill nämligen visa dem att jag orkar mer, jag vet att det är lite patetiskt – men sån är jag. Det motiverar mej att vara liiite bättre. Å jag har märkt att när jag drar på lite extra, gör de andra också det. Så i längden gynnar min galenskap alltså flera andra också.

Jag tar det definitivt inte lugnt i cirkeln. Jag kör på så mycket jag kan under mina två varv och den halvtimme det tar att köra igenom kroppen. Å det brukar alltid kännas bra när jag är färdig, utom förra onsdagen… när jag var i slutet av sista varvet började det flimmra för ena ögat, jag fick synbortfall och ont i skallen. Men jag är som jag är och körde klart passet och åkte hem.

När jag kom hem mådde jag inget vidare, så jag la mej på soffan och tog lite att dricka. Ganska mycket att dricka faktiskt. För det kom jag på att jag glömt… jag är ganska dålig på sånt. Så jag drack en rejäl mängd vatten och efter en stund på soffan mådde jag helt ok igen. Helt klart vätskebrist alltså. Att man kan få ont i huvet av det vet jag förstås, men att man kan få synrubbningar visste jag inte. Det var inte alls kul, riktigt obehagligt faktiskt.

När jag tränade dagen efter drack jag massor och sedan dess har jag varit väldigt noga med vätskan. Jag vill inte känna så någon mer gång, så nu dricker jag innan jag åker upp till Curves, ett glas innan jag kliver in i cirkeln och ett direkt när jag är klar. Jag kommer inte att glömma vätskan innan träningen igen, det var inte kul! Snacka om att lära sej av sina misstag…