25 år idag!

25 år idag!

Att få barn är en upplevelse utöver det extra kan man väl säga. Min största önskan var att bli mamma, men att fostra barn är det svåraste jag någonsin gjort. Idag fyllde mitt första mirakel 25 år!

Att bli förälder är omvälvande för alla, så var det förstås för oss också. Man har en dröm om hur det ska bli och sen blir det helt annorlunda. Som att drömma om en resa till Västindien och sedan komma till Holland, var det någon som skrev – särskilt om man får ett barn med diagnoser. Vi lyckades få två…

Jag mådde illa dygnet runt alla graviditetens 38 veckor och under förlossningen skadades jag av epiduralen. Vi kunde inte fått en sämre start. Ut kom iaf världens gladaste unge, han skrattade jämt och charmade alla. Problemet var bara att han kräktes typ jämt… dygnet runt… i kaskader. Men det var heeelt normalt sa man på BVC, bara han skulle börja med fast föda så skulle det försvinna. Det gjorde det inte, det försvann inte förrän han spydde ner en läkare i hissen på Huddinge Sjukhus – tack o lov var det överläkaren på gastro. Han tog hand om oss direkt och då fick vi hjälp, sonen var då 5 år… fram tills dess hade han kräkts kanske 10 ggr per dygn. Det försvann inte då heller, men det blev bättre. Än idag har han sura uppstötningar oftare än vi andra.

Vi det här laget hade han redan fått astma, allergier och en hörselnedsättning som diagnoser. Det skulle komma fler… Snart tillkom även fel på levern, adhd, tourettes syndrom och lite annat smått och gott. Vi det här laget hade han fått en lillebror för länge sedan och vi hade skiljt oss. Jag var ensam med barnen och gick självklart i väggen när sista diagnosen trillade på plats. Då hade även lillebror börjat få sina diagnoser…

Sonen har alltid varit vetgirig och älskat bokstäver och konstiga ord. Som 3-åring kunde ha hela alfabetet och favoritordet var Nationalencyklopedin och Ecklestiastikminister. Han frågade alla han träffade om de kunde säga orden och stava dem… inte konstig att ha älskade skolan, iaf att lära sej mer – kanske inte själva grejen med skolan och de som också befann sej där. I femman blev han så svårt misshandlad att jag tog honom ur skolan i nästan 3 månader tills det blev sommarlov och han kunde byta till en annan skola.

Den nya skolan var helt ok och vi tog oss igenom hyfsat smärtfritt, däremot blev gymnasiet en kamp. Vi valde ett gymnasium som hade hela tre specialpedagoger, för att han verkligen skulle få all hjälp som fanns – efter någon termin var det bara en halv tjänst kvar och hjälpen uteblev. Skolan hade inge förståelse för, eller kunskap om, adhd och tourette. I grundskolan är det ok att lägga sej i och vara med, i gymnasiet vill man helst inte det – men jag blev tvungen att gå in och bråka för att han skulle få rätt hjälp. Jag hade inget val.

Ändå var de här åren inget alls emot det som skulle komma sen. Detta har jag tillsammans med sonen berättat om i flera blogginlägg. När han var 18 blev han utnyttjad och grundlurad av ett gäng tjejer. De fick honom att köpa grejer och plocka ut mobiler med abonnemang som de använde och han betalade för. Ni kan ju förstå när jag fick veta detta… då tog det verkligen hus i helvete! Det tog oss nästan 3 år att få ordning på allt och komma ikapp ekonomiskt. Vi hade hela tiden ett mantra ”det är bara pengar”. Även om det handlade om MYCKET pengar, så var han oskadd – det var det vi fick hänga upp oss på för att orka igenom.

Även om problemen var många, svåra och tunga så har vi ändå alltid haft en grundtrygghet i varandra. Vi har rest, skrattat och gråtit tillsammans. När Martin kom i i familjen var nog alla lika tacksamma och lättade. Han var lixom den klippa som vi alla behövde att klamra oss fast vid, även sönerna. Vi har gått igenom mycket tillsammans – men står ändå på fötterna. Idag hoppas jag att vi är igenom det värsta, men även i våras var det tufft ett tag.

Nu är han 25, lika gammal som jag var när mitt andra barn precis hade kommit till världen. Jag var vuxen då – det är inte han! Han har egen bostad, körkort och fast jobb – men det finns lite kvar att önska rent mognadsmässigt. Men jag hoppas och tror att det är på g… nåt håller på att hända i honom det märks tydligt.

Jag är långt ifrån hönsmamma, så långt ifrån man kan komma kanske. Mina ungar har alltid fått göra sina misstag och sen har jag stått en bit bakom när de rett ut allt. De kan få tips och råd av mej, men det får lösa sina grejer själva. Båda sönerna har länge sagt att de inte vill ha egna barn och står fast vid detta – jag är helt ok med det. Men det skulle vara rätt intressant att se dem fostra egna barn… faktiskt. Men nej, jag har ingen längtan alls efter barnbarn.

Idag önskar jag min äldste son ett stort grattis på 25-årsdagen. Han är min förstfödde och min första stora kärlek. Det är rätt häftigt det där att kärleken växer när nästa barn kommer, kärleken räcker till fler och blir bara starkare. Den behöver inte delas, den blir bara större.

Det är himla häftigt att ha vuxna barn faktiskt och man säger ju att alla åldrar har sin charm – och jag måste säga att jag tycker att barn över 20 är mina favoriter. Sådär lagom enkla att ta hand om   🙂

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *