Jag sitter här och funderar och tänker på gårdagen och hur mysigt vi hade det. Hela familjen var hemma, vi åt taco, pratade och hade mysigt medan vi tittade på melodifestivalen. Som vanligt hade jag lagt ut en liten uppmaning på Facebook att den som satt ofrivilligt ensam kunde komma till oss. Jag brukar göra så eftersom jag vet hur vidrigt det är att sitta ensam en kväll när man vet att alla andra har sällskap. Den ofrivilliga ensamheten är så oerhört destruktiv.

Man kan ju vara ensam på olika sätt. När barnen var små hade jag ju förstås sällskap av dem, men när de lagt sej på kvällen, när huset blev tyst och jag satt där ensam i tv-soffan då var det riktigt jobbigt. Ännu värre var det när barnen var hos sin pappa och jag var helt ensam. Då känner man sej rätt sorglig och liten. Jag försökte bjuda in mej till folk, men det var nästan aldrig någon som sa att jag kunde komma dit. Man blir som osynlig. Oviktig. Och till slut tappar man både självkänsla och egenvärde.Det var i det läget vi bestämde oss för att skaffa hund. Han är numera det bästa vi har  🙂

Att vara ofrivilligt ensam är en form av tortyr som ingen kan förstå som inte varit utsatt för den. De flesta har ju alltid nån att ringa eller hänga hos. Jag hade mina föräldrar. Jag vet inte varför det blev så, men mina närmaste vänner hade familj och jag var den första som skiljde mej. Dessutom hade jag barn som var sjuka och annorlunda. Kanske var jag inte särskilt trevlig heller… man blir ganska avig när man mår dåligt och till slut går in i den berömda väggen.

Tyvärr verkar fenomenet hålla i sej. Nu har jag iofs sällskap och är hyfsat trevlig. Martin finns ju hos mej, alldeles frivilligt. Men vännerna lyser fortfarande med sin frånvaro. Visst trivs jag i min familjs sällskap och vi har himla mysigt när vi är tillsammans. Men det skulle vara himla kul att umgås med andra vuxna då och då. Snart bor ju killarna inte ens hemma längre och då skulle det vara kul att ha vänner att göra kul grejer med.

Ändå är vi ju som sagt inte ensamma, det är absolut inte synd om oss. Många sitter helt ensamma och blir kanske till och med sjuka av det. Depressioner kommer ofta ur ensamhet och utanförskap. Så jag är lyckligt lottad ändå. Men vänner kan man aldrig få för många av, du får gärna bli min vän  🙂

Sitter och förundras över min stora son. Jag har iofs förundrats över honom under hela hans liv, eftersom han hela tiden förvånar, överraskar och även irriterar oss  🙂

Senior har ju, som ni redan säkert vet, ADHD och Tourettes syndrom och lite annat smått och gott. Inget vi skäms över, hymlar med eller håller tyst om. Tvärtom, så vill vi gärna prata om det och visa att även barn, ungdomar och vuxna med NPF-diagnos kan få ett himla bra liv. Precis som Senior!

När det gäller Senior så har han alltid behövt vänja sej vi en tanke för att sedan omsätta den till verklighet. Hela hans utveckling har varit som en ketchupflaska, där det gått långsamt långsamt att få fram ketchupen men när den väl kommer så blir det rejält och kan knappast stoppas. Så är Senior. Han kan fundera länge på en kommande förändring och när han tänkt klart går saker i raketfart.

Så var det med körkortet som han lyckades med och så har det varit med bostad och nytt jobb. Senior har fram till för en tid sedan sagt att han ska bo hemma hela sitt liv och aldrig flytta hemifrån. Eller hur? Har jag sagt. Den här morsan sparkar ut ungarna ur boet när de har fast jobb och stadig inkomst. Punkt! Jag har inga problem att se mina ungar bli självständiga och klippa navelsträngen. Tvärtom! Det ska bli skitkul att komma på middag till killarna i deras egna hem  🙂

För ett tag sedan började det låta annorlunda. Nu pratar Senior om vilka möbler han vill ta med sej, hur stort det ska vara och undrar lite om det är svårt med parkering i olika områden. Han är mogen att ta steget och vi letar febrilt! Jag har lovat honom en tvättmaskin eftersom jag inser att han kan få problem med planering av tvättider och gemensam tvättstuga. Jag har också lovat honom vår skinnsoffa, eftersom vi behöver en ny soffa som rymmer fler.

Även att söka jobb har varit svårt för honom. Vi tog en dag för någon månad sedan och satte oss tillsammans och skickade iväg ansökningar till mängder med företag. Det blev inget napp då, men några svarade att de skulle spara hans uppgifter iaf. Vi fick även tips om en sida på Facebook för frilansare, där vi bägge gick med. Och NU har han helt plötsligt börjat söka jobba på egen hand! Han skriver till företag, svarar på erbjudanden och ligger på. Å nu har han faktiskt fått ett positivt svar från en firma som jobbar med ljudböcker. Precis det han kan och vill göra. Han ska dit i november och träffa dem, så vi hoppas på det bästa förstås.

Han har ju redan jobb, så det brinner ju inte i knutarna direkt. Han har jobbat på Mc Donalds i fyra år nu och imorrn ska han avlägga arbetsprov för att bli skiftledare. Han älskar sitt jobb, men inser ju att jobbet där begränsar honom en del. Det är ju inte så att man får uppleva särskilt mycket mer än just den restaurangen man jobbar på. Som ljudtekniker kan han få göra en mängd olika, spännande grejer och se lite mer än bara en plats. Så han söker vidare, men kommer säkert att behålla Mc D som lite extra så där när han har tid. Det är ju trots allt där han är trygg och har sina kompisar.

Men så här kan det alltså vara för en person med ADHD. Utvecklingen går i skov och vem är jag att skynda på den? Det får gå i den takt som behövs, det blir bäst så. Men visst kan en person med ett funktionshinder av de här slaget lyckas. Man behöver inte hamna på kåken bara för att man är kille och har ADHD. Med rätt förståelse och kanske medicinering kan man komma precis vart man vill – det tycker jag att Senior är ett levande bevis på!

Det är verkligen en häftig känsla att se hur han utvecklas och kan klara allt han vill!