Min kropp har varit så stressad under så lång tid, att det blivit ett normalläge. Att få en timme på ett helt tomt SPA, känns extra värdefullt. Det fick vi idag.
Igår gick vi ombord på Östersjöns nyaste, och i mina ögon, finaste fartyg; Viking Glory. vi installerade oss i hytten, åt och filmade lite. Vi var ombord för att testa julbordet, men det skulle vi inte äta förrän vid 14-tiden. Många timmar att fördriva alltså.
Det gjorde vi på Archipelago SPA och hade sån tur att vi var där helt ensamma i nästan en timme. För första gången på väldigt länge kunde vi tillgodogöra oss lugnet och riktigt kände hit kroppen slappnade av. En ganska konstig känsla när man haft en puls på 200 i flera år.
Glorys SPA är jättefint! Det är stilrent med enkla detaljer. Som resten av fartyget alltså. Här finns en pool där man ligger på sängar under vattenytan, två jacuzzi, flera olika bastus och lite annat smått och gott. Vi började i vilstolarna en kort stund, resten av tiden satt vi i jacuzzin. Vi hade sån tur att solen till och med började lysa in på oss genom fönster. Så härligt!
Man kan såklart göra behandlingar också, men det gjorde vi inte den här gången. Trots det så var jag mer avkopplad än jag varit på väldigt länge. Att bara ligga där i vattnet, utan beredskap på högsta nivå var ovant men väldigt skönt.
Jag är ingen van SPA-besökare, men det här med SPA på en kryssning måste jag rekommendera. Att bara ligga där och se landskapet passera är så otroligt avkopplande. Testa nästa gång ni åker båt, så får ni se 🙂
Jag har kanske inte haft Hurtigrutten på min bucketlist, men det hade ju varit en rolig grej. Nu har ett nytt fartyg börjat trafikera den norska kusten, nämligen Havila, och vi fick åka med!
Många drömmer om att åka Hurtigrutten och tills ganska nyligen har det bara varit rederiet med samma namn som gått där. För ett par år sedan gav sej rederiet Havila också på att kryssa där, så nu finns lite mer att välja på. Konkurrens är oftast bra, så även här. Tror iaf jag 🙂
Såklart tog vi chansen att åka med när tillfället gavs. Som vanligt var det jobb på agendan, inte någon semestertripp. Vi gillar inte snö och kyla, så det skulle bli riktig spännande. Bara att packa inför en vinterkryssning är en utmaning. Vet ni hur stor plats ett par vinterskor i stl 47 tar i en resväska?
Vi packade, la till och drog ifrån. Vi hade ett preliminärt program med olika utflykter. Varma kläder krävdes, däremot inga finkläder. När vi ansåg och färdig var det bara att stänga väska och hoppas på det bästa. I lördags tog vi ett tidigt flyg till Oslo, bytte flyg till Bodö, där en taxi tog oss till hamnen.
Vi blev avsläppta mitt ut i ingenting. Där var en slags brygg och där fanns såklart vatten, men hamnen såg inte riktigt ut som vi är vana vid när man ska iväg på kryssning. Och det fanns definitivt inget kryssningsfartyg där. Men det stod ett par till och väntade, så vi hoppades på det bästa. Och snart kom det ett mindre fartyg långsamt mot hamnen. Vilken syn! Kritvit snö, klarblå himmel och ett nästan nytt fartyg. Läckert!
Snart låg hon på plats, och vi kunde kliva på. Incheckningen var alltså inne på båten, inte i någon terminal utanför. Vi fick vårt nyckelkort, slängde in väskorna i hytten och äventyret kunde börja!
Förra året fick Peppe (husbilen) pyjamas och gå i vintervila mellan november och april. Vi led. I höstas köpte vi därför vinterdäck och nu har vi varit ute på vår första vintercamping!
Det var några väldigt långa vintermånader förra året, väääääldigt låååånga. Att se Peppe stå där utanför fönstret och bara längta ut, var faktiskt riktigt jobbigt. Så ville vi inte ha det i år. Under sensommaren började vi leta sommardäck och vi hittade faktiskt kompletta däck som vi åkte iväg och hämtade över en helg i september/oktober. Lyckliga som barn på julafton fick vi på dem någon vecka senare 🙂
Nu kunde vi luta oss tillbaka och slippa oroa oss för frost på vägbanor och ställa av bilen när datumet för vinterdäck närmade sej. Nu skulle vi istället frigöra en helg för att åka iväg och planera för detta. Inte helt enkelt faktiskt… hela november var ju helt fullbokat med andra resor och i december skulle jag opereras. Men vänta lite nu… man kan väl sitta opererad i en husbil? Japp, det kan man!
Så på torsdagen opererades jag och på fredagen åkte vi iväg. Vårt första vinteräventyr gick inte så långt, bara 4-5 mil bort. Dessutom behövde vi el, eftersom vår bil inte är helt rustad för vintercamping och jag var ju faktiskt inte i perfekt skick heller. Så vi valde att ställ oss på First Camp Nickstabadet, i Nynäshamn alltså. Alldeles lagom långt om vi skulle behöva avbryta vistelsen, vi betalade dessutom bara en natt i taget… ifall att…
Men det gick så bra så! Värmen funkade, i toan körde vi vatten manuellt och tog vatten ur dunk. Det var rätt kallt den helgen och vi ville inte sätta igång vattensystemet, med risk för att det skulle frysa och sen ska det tömmas supernoga efter. Så det fick bli dunk. Å det funkade det med.
Enda problemet var väl det där med att jag helst skulle ha huvudet lite högre än resten av kroppen. Det gick men var inte särskilt bekvämt, så jag satte mej i min stol och sov istället. Jag vände stolarna mot varandra och lutade min så mycket jag kunde, drog täcket över mej och sov hyfsat. Jag hade väl haft det lite bekvämare hemma i sängen, där jag kan vinkla huvuddelen – men det är ju inte lika mysigt 🙂
Vi kom på kvällen på fredagen och åkte hem efter frukosten på söndagen. Inte så länge, men nu har vi iaf testat och gillar det. Peppe kommer aldrig mer att stå med pyjamas en hel vinter, iaf inte så länge vi har honom. Även om vi inte kommer att komma ut särskilt ofta, så vet vi att vi kan och har möjligheten. Och sommarsäsongen kan ju börja så mycket tidigare än förra året, den tanken gillar jag!
Så nu har vi alltså blivit åretruntcampare – lite coolt ändå. Särskilt som vi aldrig hade campat alls innan vi köpte husbil. Tänk så det kan bli!
Efter ganska många timmar i bil, körda högt upp i Troodosbergen, kom vi fram till byn Platres. Här skulle det finnas en fint vattenfall, som vi tyckte att vi skulle leta rätt på. Det skulle vara nära… det var det inte…
När man vet att solen går ner vid 16.30 ska man inte börja leta reda på ett vattenfall vid 15-tiden. Iaf inte utan att fråga tex i hotellreceptionen var det ligger. Men på kartan såg vi ju att det var så nära, bara 9 minuter bort. Vad kunde gå fel? Väldigt mycket skulle det visa sej.
Vi drog på oss varsin tjocktröja och började gå. Efter bara några minuter hittade vi skylten som pekade mot Myllomeris Waterfalls, trodde vi. Den pekade i själva verket mot stigen till vattenfallet. Men ingenstans stod det hur långt det var… Från början var det en fin liten stig genom skogen över en liten bro och vidare längs en bäck. Efter kanske 20 minuter blev det bökigare, en smal stig och lite klättring och vi började fundera om vi verkligen var på rätt väg. Efter en liten bit till mötte vi folk som hade gett upp och vänt för att de aldrig hittade något vattenfall.
Ett par berättade att de stått precis ovanför fallet och hört det tydligt, men inte hittat vägen ner. Hur de än gått hade ljudet från vattenfallet minskat och de trodde att de var fel, så de gav upp. Några ur vår grupp hade gått i förväg och faktiskt hittat fram, så de skickade peppande hälsningar när vi sa att vi tänkte vända. Men de sa också att det var längre än de trott. Så vi fortsatte och då kom de första regndropparna.
Efter kanske 35 minuter mötte vi ingen längre, men där såg vi plötsligt en skylt! Vi var på rätt väg, bara lite till. Nu började det regna lite mer, men nu hörde vi vattenfallet tydligt! Å snart lyckades vi faktiskt hitta det! De där 9 minuterna var typ 45 minuter. Nu vräkte regnet ner och det började bli mörkt, hur i hela friden skulle vi hitta tillbaka om det blev helt mörkt?
Christian som varit galen nog och badat var kall och skyndade tillbaka. Ulrica hade kämpat hela vägen med en dålig höft, Göran halkade på i alldeles för tunna kläder, jag hade börjat frysa så jag skakade. Min fibro blir snabbt dålig av kyla, ni fattar ju hur bra jag började må. Vi beslutade att hålla ihop hela vägen tillbaka och gå tillsammans så säkert som möjligt. För nu var det halt. Regnet vräkte ner, tempen hade sjunkit till bara några få plusgrader, den lilla stigen var nu bara blöt lera. Och det blev allt mörkare.
Vi gick så fort vi vågade. La alla kameror i Martins ryggsäck och drog våra tröjor över våra väskor för att skydda dem så mycket vi kunde. Så stretade vi på steg för steg, så säkert vi kunde. Ett benbrott är aldrig bra, här skulle det varit väldigt obra. Jag var så fruktansvärt trött och frusen att jag faktiskt sa att ”jag inte orkar ta ett enda steg till. N får gå i förväg”. Men Martin vägrade såklart, han skulle inte lämna mej nånstans oavsett vad. Jag kan riktigt känna hur hopplöst jag kände att det var, när jag skriver detta. Jag var helt slut.
Men efter många om och men så såg vi bron och där var trappen upp till vägen. Solen hade gått ner, bara en liten bit kvar att gå. När vi kom fram till hotellet blev det mörkt, vi hade inte mer än någon minuts marginal. Väl uppe på rummet kunde vi bokstavligen vrida ur våra kläder. Vi var dygnblöta hela vägen in på kroppen. Tom strumporna gick att vrida ur. Problemet var att vi inte hade några andra varma kläder eller andra skor med oss. Så det blev att sitta med hårfönen och torka både kläder och skor. Våra mobiler var så fuktiga att de inte gick att ladda, lite panik där ett tag innan de funkade igen.
Frusna och väldigt trötta var det himla gott med mat, men jag orkade knappt äta. Sen var det bara att fortsätta med fönen och lägga kläder på de få element som fanns i rummet. Å vi lyckades faktiskt ha nästan torra kläder till dagen därpå. Till vilken nytta då kan man undra? Det fortsatte regna och vi blev dyngsura igen 🙁
Resan till Italien var definitivt inte någon mysig solresa. Vi vandrade mellan små byar i bergen och jag fick prova både bågskytte och åka zip-line. Så himla kul, även om det kunde gått lite fortare 🙂
Jag har nog alltid varit lite av en pojkflicka, även om jag ändå varit ganska ”flickig”. Tidigt fick jag följa med min pappa ut på jakt och han lärde mej att skjuta både med riktigt gevär och prick på burkar med luftgevär. Även om saker skulle kunna vara lite läskiga visar jag det inte, utan kastar mej ut för att se om det verkligen var så läskigt som jag trodde. Oftast är det inte så. Jag litar på att de saker som finns att prova är säkra, annars skulle de ju inte få finnas där.
Varken vandring och bågskytte är ju inte särskilt läskigt och rätt ofarligt. Jag gillar att gå långt, så det äventyret var en ren njutning även om jag fick skynda ikapp de andra hela tiden. Skytte gillar jag, och är faktiskt hyfsat bra på det, så var det även med bågskytte tydligen. Jag träffade iaf tavlan utan problem. Men min vänsterhand stökar så det blev bara 3-4 pilar innan handen gjorde så ont att jag fick lägga ner bågen igen.
Det jag såg fram emot mest på hela resan var att åka zip-line. Vi kom till Lago d,Orta Zipline, där vi fick skriva under en massa papper, lämna ifrån oss alla grejer, promenera en bra bit och sedan klättra upp för en lång och brant trappa upp till plattformen 60-70 meter upp. Av vår grupp på 11 personer, var vi 8 som åkte, 3 av dem osäkra från början – men de åkte ändå. Även de som tycker att höjder är läskiga åkte. Så himla coolt!
Där står man på plattformen, högt upp ovanför vattnet. Banan är nästan 500 meter, 100 meter över vattnet, det är rätt högt när man tittar ut över kanten. Jag tvekade inte, detta ville jag gärna göra – tack o lov har jag ingen höjdskräck eller så. Det man kan känna tvekan inför är själva klivet ut i luften, men det är inget problem här. Man sitter nämligen i selen och åker bara iväg, inget kliv, ingen knuff, man bara glider iväg lite mjukt. Å det går inte så fort heller, tyvärr faktiskt… jag hade gärna sett att det gått lite fortare. Men visst, jag hann se sjön, bergen och omgivningen. Jag hade även en kamera med mej på en pinne och kunde tom filma hyfsat stadigt.
Jag gillar aktiva resor, detta var en av de roligaste jag gjort. Att dessutom utmana sej själv lite och se att man klarar mer än man tror är lite extra roligt. Lite som den modiga lilla grisen 🙂
Har ni gjort något som ni absolut inte trodde ni skulle göra? Som andra ser som lite modigt.
Pris: 14/4 + 15/4 100 kr per natt, 16/4 200 kr. Inkl el. (ord pris 265 kr/natt)
Bokning: maila till info@tredenborg.com ange husbilsträff i ämnesraden för att få extrapriset.
Betalning: vid ankomst.
Tagg på instagram: #husbilsträffpåsken2022 (viktiga grejer om vi ska hitta varandras bilder)
Vi har fått ett kanonpris och det går dessutom att avboka kostnadsfritt när som helst. Vid minsta sjukdomstecken ser vi som självklart att ni gör det.
Vi har Gula området till vårt förfogande, i första hand, man får sin plats vid ankomst. Området har ca 290 platser, så vi ska nog få plats 🙂
All info om Tredenborgs hittar ni HÄR. Jenny på campingen meddelar att de kommer ha frukostfrallor till försäljning hela påsken.
Alla frågor om campingen, ställs direkt till Jenny på Tredenborgs Camping. Vi har bara fixat ett datum och en bra deal 🙂
Vi tänker att vi dukar långbord på fredagen vid 17-tiden och dukar upp med det man vill. Med tanke på Corona håller vi lite avstånd och följer de rekommendationer som gäller just då.
Vi (Jikitas på äventyr) och Annelie och Ludde (Our Third Home) kommer redan på torsdagen och stannar till söndag. Ni kommer, och stannar, när och hur länge ni vill. Men det är alltså på fredagen som vi tänkt att själva träffen äger rum.
Vi är otroligt förväntansfulla och ser otroligt mycket fram emot detta. En idé som kom på en ”vanliga” resa till Gran Canaria, efter massor med husbilsabstinens 🙂
Vi kommer att ha en live på youtube på torsdagkvällen, ni som dyker upp får självklart vara med om ni vill. Och vi hinner nog med minst en till live innan dess. Så följ oss på youtube Jikitas på äventyr!
På våra instagram kommer uppdaterad information, om och när det behövs, så följ @jikitaspaaventyr och @ourthirdhome för att inte missa något.
Nu har vi haft vår husbil Peppe i drygt 3 månader och tycker att vi varit ute så pass mycket att vi kan ge våra bästa tips för nybörjare. Vi har ju alla misstag ganska färska i skallen lixom 🙂
Vi har haft en fantastisk sommar med vår Peppe. Han är en Weinsberg CaraCompact, Edition: Pepper från 2018 och alldeles perfekt för oss. Liten, men vi kan ha med oss allt vi behöver utan att det blir trångt alls. Man behöver inte särskilt mycket för att leva bekvämt och vi upptäcker hela tiden hur lite vi faktiskt behöver och ”downsizar” vart efter.
Vårt första tips gäller själva köpet. Vi hade aldrig ens satt foten i en husbil innan vi köpte Peppe och hade ingen aning om vad vi egentligen behövde. Men vi var överens om att bilen inte skulle vara särskilt stor, inte längre än 7 meter och inte tyngre än 3,5 ton. Då åker man nämligen lite billigare på färjor, och vägavgifter i vissa länder ska tydligen vara lägre. Vi ville också ha en ”öppen planlösning” alltså kunna vända stolarna och ha dem som fåtöljer vid matbordet. Och vi ville ha en säng som kunde stå uppbäddad hela tiden längst bak, ingen sovplats över förarhytten. Detta kallas tydligen helintegrerad, som jag har förstått det. (Fast nu fick jag veta att jag fattat fel ändå, vi har en halvintegrerad :-p )
Martin hade tittat ut en modell som bockade av alla våra krav och just precis den bilen fanns hos två husbilsfirmor i Sverige, den ena i Norrtälje utanför Stockholm. Så vi åkte dit för att titta, granskade den noga, testkörde och köpte den på studs, vilket var väldigt oväntat för att vara mej och jätteläskigt! Men det bästa vi gjort skulle det snart visa sej 🙂
Nästa tips är därför att ha någon kunnig med sej, som vet vad man ska titta på och går igenom köpeavtalet. Ska man ha garanti, mer än den som ingår? Vi tyckte inte att man skulle behöva det. Bilen var ju nästan ny och i fint skick. Men nu står ändå Peppe på verkstad med en motor som låter konstigt och inte svarar som den ska. Felet uppstod inom de där 3 månaderna som ingår, men vi har ingen aning om firman står för kostnaden eller ej – vi kan bara hoppas. Så kolla avtalet och fundera på extra garanti. Iaf om ni inte är duktiga på att mecka själva.
Vi hade alltså hittat och köpt vår bil, detta i slutet av maj och fick veta att det var 6 veckors leveranstid!!! WHAT!!! Halva sommaren skulle ju gå innan vi fick ut och åka. Hade vi vetat det så hade vi såklart börjat tittat tidigare på våren. Vi tänkte att bilen står ju där färdig att säljas och är bara att ta… typ… Så var det alltså inte, den skulle servas, städas och besiktas först. SUCK!
Fundera även på var den ska stå parkerad, både under säsong och på vintern. Kan den parkeras utanför bostaden? Behöver trädgården byggas om? Ska bilen användas året om? Eller behövs vinterförvaring? Inne – ute? Vi gjorde om trädgården framför huset till parkering, det var ett jäkla jobb och blev rätt dyrt – men nu kan vi dra iväg när vi vill och har även koll på bilen hela tiden. Grannarna kanske inte är överlyckliga, men vi har gjort det snyggt och allt ser prydligt ut. Vi tycker såklart att deras utsikt är bästa möjliga 🙂
Så kommer dagen för hämtning! En lyckans dag såklart. Avsätt hela dagen, åk tidigt, ta skjuts eller åk kommunalt om möjligt och kör hem bilen tillsammans om ni är ett par som köper, iaf om det är första bilen. Ta gärna med matsäck, så kan ni stanna till på vägen hem och mysa lite och slipper skynda hem pga hunger. Vi bor lååångt ifrån, åkte hemifrån innan 7 och kom till husbilsfirman strax innan 10. Då fick vi en genomgång av bilens alla funktioner, hur man fyller vatten, tömmer toa och annat nödvändigt. Alla papper var redan ifyllda och vi hade kollat att bilen var godkänd av besiktningen, försäkringen gällde och att den var påställd – så det var bara att påbörja resan hemåt efter all information.
Att köra hem sin första egna husbil är något alldeles särskilt! Total lycka faktiskt. Att parkera hemma första gången och se honom står där och ta plats, så härligt! Drömmen har blivit verklighet och han bara står där och väntar på premiärturen. Var skulle vi åka? Vad behöver man tänka på? Många sa att man skulle testa att sova hemma första natten, för att känna in sängar och sånt. Det struntade vi i. Många tipsade också om att ta första övernattningen på en ordnad camping. Det struntade vi också i 🙂
Vi hämtade Peppe på tisdagen och drog iväg redan på fredagen. Varför vänta lixom? Vi åkte bara 5-6 mil bort, till Skokloster. Där kan man stå på parkeringen utanför slottet för 100 kr, det var en lagom början tyckte vi. Vi hade faktiskt matlådor och konserver hela vår första helg. Då kunde vi koncentrera oss på att lära känna bilen till att börja med och slapp fundera på att även lära oss spisen och allt som hör matlagning till. Det var rätt smart faktiskt. Så en full gasolflaska, påfylld vattentank och en extra bäddmadrass var faktiskt det enda vi behövde första helgen. Bara att lära sej koppla om till gasol, fixa med toa, lastsäkra och alla andra detaljer är fult tillräckliga på premiärturen. Krångla inte till det!
Så vad behöver man i en helt ny husbil?
Madrass, både för att skydda den som kommer med bilen och för bekvämlighet. Kuddar, täcken och kanske nån filt. Nya lakan är såklart en lyx, det går ju att ta hemifrån… men har man ändå köpt en husbil för kanske flera hundratusen, så är det väl klart att man ska ha nya lakan också!
Lätta korgar i olika storlekar, till garderober och hyllor är ett måste. Vi har ett par större vardera i garderoberna, mindre till hyllorna över sängen och halvstora till sladdar och annat smått och gott inne i bilen. Sen har vi även en större låda med lock i garaget för kablar, verktyg, spännband mm, från början hade vi även en större som skafferi i garaget. Köket är ju inte så stort… men så upptäckte vi att vi faktiskt inte använder ett av skåpen under spisen, så där har vi nu en varukorg med grejer istället. Lätta lådor/korgar/boxar i olika storlek är väldigt bra att ha.
Porslin då? Eller… plast alltså. Vi är två och har så vi kan duka till fyra. Allt utom besticken är i plast, för att det ska väga så lite som möjligt. Man måste ju hela tiden ha koll på lastvikt, blir man för tung så kan man få böter. Å det är ju onödigt! Vi fick tipset att torka av tallrikarna med papper eller slicka dem rena efter maten, så att de blir lättare att diska. Tack för det tipset! Det går åt mycket mindre vatten på det sättet och är det något man blir medveten om när man har husbil (eller husvagn/båt) så är det hur mycket vatten man gör av med. Så slicka tallrikarna 🙂
Ett annat MÅSTE är sladdar och grenkontakter. I alla längder och för alla uttag. Till själva husbilen behövs en elkabel som är låååång, eller två som går att skarva. Alltid fattas det typ en halvmeter… i vår bil finns ganska många uttag, men man vill ju inte ha sladdar i hela bilen och det ska vara lätt och gå snabbt att packa ihop. Så vi har en grenkontakt, med ganska lång sladd och USB-uttag, som vi lägger på köksbordet och kopplar allt till. Så är det bara en kontakt att dra ur när vi ska packa ihop och åka vidare. Mobilsladdar i olika längd är ett måste, både för att ha när man står still och i bilens eget uttag när man åker. Alla sladdar ligger samlat i en låda ovanför köksbordet som är enkel att ta fram.
Sen måste jag även tipsa om solstolar som man även kan sitta ordentligt i, och ett mindre bord för både mat ute och att jobb vid. En dörrmatta inne i bilen (eller en större ute) som samlar upp den värsta smutsen, om man som vi går in i bilen med skor. Tofflor! Att bara dra på sej snabbt och kunna springa ut i. Morgonrock eller liknande om man också måste springa ut snabbt. En liten väska eller kasse för dusch- disk- och tvättprylar att ha med till duschen, tvätten eller köket. Cyklar är ett måste för oss och ett bekvämt sätt att upptäcka en plats.
Vi kommer även att installera en liten säkerhetsbox, till tex pass och sånt som man inte vill släpa runt på. Detta kommer nitas fast men kommer att följa med till nästa bil också. Vi har sett vart det funnits ett sådant tidigare och kan använda platsen igen. Jag säger såklart inte vart vi har vårat, ni får hitta var det funkar bäst i er bil.
Åsså måste ni ha en vattenslang såklart! Det finns oftast en dit man kommer, men kan kännas fräschare att ha en egen. Vi har en liten räknare på vår så vi ser hur mycket vatten vi fyller på. Särskilda handskar till toan är inte heller dumt, gärna såna i plast eller gummi. Våra ligger innanför luckan där toakassetten sitter fast.
En lång text, men man kan väl sammanfatta det ungefär så här:
*Var noga vid köp!
*Fundera på ert behov och ta gärna hjälp av någon erfaren.
*Tänk på att leveranstiden kan vara lång.
*Kolla om gasflaska ingår, annars är det något av det första ni behöver köpa. Kolla storleken där den ska stå, vi köpte en för hög…
*Basic i köksutrustning, tallrikar och glas i plast eller engångs, bestick, underlägg/skärbräda, kniv, kastrull och stekpanna.
*Madrass, kuddar och täcken.
*Plastlådor i olika storlekar.
*Kablar, sladdar och slangar. Till elen i stolpen, mobiler och vatten.
Och!!! Brandsläckare!!! Viktigt! Vi har en liten inne i bilen och en i garaget. Resten kan ni skaffa efter hand som ni känner att ni saknar det.
Just det! Nivåklossar… något många använder, vi har inte gjort det än. Dock såg vi behovet när tomaterna började rulla ner från köksbänken eller när glasen långsamt gled över bordet. Så vi kommer nog att iaf ha dem i bilen vid behov 🙂
Något vi lärde oss snabbt var det där med att lastsäkra. Att alla grejer sitter fast på sin plats när man ska köra iväg alltså. Och att man inte åker iväg med sladden till elstolpen… vi har inte gjort det än… senast idag såg vi faktisk en husbil med sladden fladdrande efter sej. Så Martin gjorde en lista för att komma ihåg allt, som han checkar av vid varje avresa. Ni får den av oss:
Checklista vid avresa
*Ta ner parabolen
*Ställ om kylen till batteridrift
*Stäng av gasolen
*Dra ut elsladden
*Lås alla luckor
*Lås entrédörren
*Stäng alla takluckor
Sen är det upp till mej att se till att inga smågrejer ligger på diskbänken eller på bordet. Som tex diskmedelsflaskan som vi glömmer då och då och som snart trillar på golvet med en smäll. Badrumsskåpet har jag också en tendens att glömma låsa, men det hör man för den skramlar när den är olåst.
I övrigt så är det viktigaste att våga ta det lite som det kommer och njuta! Glöm inte att ni faktiskt förverkligat er dröm och gjort det många inte vågar. Så länge man är i Sverige så går det mesta att lösa och det mesta finns att köpa.
Vi lärde oss snabbt att man måste vara ute i väldigt god tid för att få plats på ställplatser, de går ju oftast inte att boka. Vi blev mästare på att glida in på sista platsen under sommaren. Kommer man sent är det enklast att faktiskt bok en camping. Vi lärde oss också att folk ”på rull” är väldigt hjälpsamma och kommer med extra händer när man behöver.
Gomorron från Nyköping! Som vi längtat efter att få rulla iväg med husbilen Peppe igen. Förra helgen skulle vi åka, men stötte på hinder. Helt plötsligt öppnade sej en möjlighet att åka iväg den här helgen. Men allt såg väldigt osäkert ut in i det sista.
Väder och sjukdom rår man inte på, särskilt inte annans sjukdom. Vädret skulle bli perfekt, men bara timmar innan avfärd kom nya besked om sjuk anhörig som gjorde att inte bara vår helg, utan hela vår situation, fick omvärderas. Mer kan jag inte säga om det just nu.
Vi beslutade iaf att så länge läget är hyfsat stabilt så åker vi. Målet var Nyköping, så vad som än händer, är vi bara en timma bort. Händer inget har vi i bästa fall fått lite återhämtning, händer något får vi åka hem. Hittills har det iaf varit lugnt och vi har sovit gott inatt.
Vi kom iväg vid 16-tiden och lyckades återigen sno sista platsen (bilden är tagen nu på förmiddagen när nästan alla åkt iväg). Vi börjar bli bra på att ta sista platsen nu 🙂
Vi står på ställplatsen Nyköping Hamnen, inte att förväxla med Gästhamnen. Här får åtta husbilar plats, med hamnen bara 20-30 meter bort. Jag kan lova er att utsikten i morse var rätt härlig och det är den vi har från vår rullande kontor idag och imorrn.
Vi gick en tur runt området redan igårkväll. Nyköpings Hus ligger bara ett stenkast bort, ån ett stenkast åt andra hållet. Att gå längs ån var ljuvligt, särskilt som solen gick ner och folk stod och fiskade överallt. Samma sak såg vi på morgonpromenaden, folk i alla åldrar och nationaliteter fiskar och de får massor med fisk! Fiskekort krävs, det måste jag lägga till, så ingen bara ställer sej och fiskar och sedan blir arg på mej 🙂
Vi kom alltså iväg och jag känner att pulsen är på väg ner. Solen skiner, det är redan 17 grader trots att klockan bara är 10 och vi nått en bit in i september. Nu ska jag jobba lite, sen sätta mej i solen och läsa klart en bok som ska recenseras. Ikväll upptäcker vi mer av stan igen.
Bor ni i Nyköping eller känner till stan väl? Ge oss tips på saker att se och göra. Följ oss gärna på vårt äventyrskonto på instagram @jikitaspaaventyr
Förra helgen drog vi iväg med husbilen igen. Då skulle vi testa att jobba från bilen och se hur det gick att få plats med två datorer på en så pass liten yta som vi har. Å det gick ju faktiskt alldeles utmärkt!
Vår husbil är ca 14 kvm stor. Köket tar upp kanske 4 av dem. Där finns en liten soffa och förar- och passagerarsätet. Bordet går att dra ut så det blir kanske 0,5 x 1,5 meter stort. Detta skulle vi alltså göra om till kontor för två. Jag satte mej i soffan med min dator och Martin satt i passagerarsätet med sin, det gick ju hur bra som helst. Han kunde tom vara med på möte utan problem. Så nu vet vi att det funkar 🙂
Vi drog iväg på torsdagkvällen och jobbade från en ställplats ett stenkast från Gripsholms Slott på fredagen. Den ställplatsen funkade för att jobba på, men natten till lördagen ville vi ha något lugnare. Då körde vi rätt ut i skogen och stannade vid en sjö. Där stod redan några bilar och var iordninggjort för campare med ett riktigt dass och allt. Där var så mysigt. Vi har solceller på taket och klarar oss utan el rätt länge vid rätt förutsättningar.
I skogen sov vi gott, trots att regnet bokstavligen värkte ner. När vi vaknade plockade vi snabbt ihop oss och åkte tillbaka till Gripsholm som var dagens mål. Klockan 10 skulle vi få komma in och titta på slottet och ta hur mycket bilder som helst och det gjorde vi! Vi hade utforskat utsidan redan på torsdagkvällen och nu utforskade vi insidan. Gripsholm är verkligen konstverkens slott, med sina över 5000 konstverk. Just nu pågår även en tillfällig utställning om immigranter som gjort skillnad för Sverige. Fantastiska bilder på bla Hedi Fried, Nyamko Sabuni, Cornelis Vreeswijk mfl. Missa inte utställningen om ni ändå är i slottet.
Sen fick vi tips av en följare på instagram att kolla in Hjorthagen. Så det gjorde vi! Bilen lät vi stå kvar på Gripsholms parkering. Vi gick förbi parkeringen, mot hotellet och det BnB som finns brevid. Följer man sedan vägen mot vattnet kommer man snart till en stor grind. Går man igenom den (stäng den noga) är man inne i Hjorthagen som sedan 1600-talet varit en betesmark som tillhört Gripsholms Kungsladugård. På 1860-talet lät kung Karl XV anlägga hjorthagen som en kombinerad promenadpark och djurgård. Detta ändrades till hjorthägn omkring 1890 för att ta emot hjortar från det kungliga jaktområdet Hjorthagen vid Värtahamnen på Norra Djurgården i Stockholm. Här finns runt 100 hjortar, vi såg kanske 35 och hade en alldeles fantastiskt promenad runt den ca 3 km långa slingan. Detta är verkligen vår grej! Promenader och upplevelser, me like 🙂
Väldigt nöjda och med en himla massa steg åkte vi vidare mot vårt livs första campingvistelse. Om det ska jag berätta en annan dag, samt om mysiga Mariefred. Nu skaffar vi oss verkligen saker att skriva om, så härligt att vara igång igen!
Vi har blivit med Youtube-kanal! Det hade jag aldrig trott, nog för att jag syns på många ställen – men Youtube har inte varit ett av dem. Förrän nu.
Allt började med att Martin startade ett instagramkonto för våra äventyr @jikitaspaaventyr Äventyren är ju rätt många och blir snabbt fler, och vi vet att folk vill hänga med, så varför inte? Våra äventyr är både med flyg långt bort, med fötterna i närheten eller som nu med husbilen både långt och kort. För oss behöver ett äventyr inte var särskilt avancerat, det kan vara att gå en naturstig runt hörnet 🙂
Så började Martin att filma när vi skulle iväg och hämta husbilen och gjorde en liten film av det. Å rätt vad det var hade han fixat en Youtube-kanal också! Jaha, men sånt sysslar ju bara yngre, stora profiler och influencers med… inte kan väl vi… sa Jante. Och är det någon jag inte gillar så är det just Jante. Vi kan visst!!!
Så nu finns vi alltså där, än så länge med fyra filmer som är rätt amatörmässiga – men vi lär oss med tiden. Och vi tänker inte snygga till oss på något sätt, utan ser ut som vi alltid gör och pratar som vi alltid gör. Martin och jag pratar mycket och har väldigt roligt tillsammans, de vill jag ska synas i våra filmer. Så vi bjuder en hel del på oss själva och vårt jidder. HÄR finns vår kanal som ni gärna få prenumerera på, det hjälper oss massor!
Hittills har vi kollat in Skokloster och Gripsholms slott grundligt, Strömsholms så gott vi kunnat, och dessa finns det alltså redan filmer på. En film från Taxinge finns kvar att redigera och sen drar vi iväg på nya äventyr redan om några dagar. Då ska vi ta sommarens stora äventyr, nämligen att utforska Småland. Det enda vi vet säkert är att vi ska kolla in Kalmar grundligt nästa vecka. Då blir det Kalmar Slott, båtsightseeing och en massa annat. Sen drar vi vidare till Öland och efter det ska vi köra runt i Smålands. Vi hoppas bla kunna bjuda på glaskonst, guldvaskning, bilkyrkogården, polkagrisar, fin natur och fler slott såklart.
Jag kan redan nu säga att det även kommer att bli lite matlagning och middagstips även på kanalen. Sånt som passar att laga i små utrymmen. Inslagen kallar vi ”I Peppes kök”, sen kan det nog hända lite vad som helst, för så är vårt liv.
Hoppas nu vill hänga med. Ge oss gärna tips på saker att se, göra och uppleva i Småland – så kanske ni ser när vi följer tipset på våra sociala medier 🙂
För precis ett år sedan var vi på en riktigt häftig utflykt, något jag dröm om rätt länge. Ett par dagar tidigare hade vi landat i ett varmt och soligt Dominikanska Republiken. Min 50-årsdag var på g och min önskan om ett valsafari skulle uppfyllas.
Jag har en sk bucketlist, men inte för platser att besöka – utan på bilder jag vill ta. En av dem har länge varit den perfekta bilden av en valfena. Ni vet en sån där som splashar till i vattnet. En sån som alla naturfotografer tar och som är så fina. En sån ville också jag ta.
Dagen innan min stora dag var det dax. Vi åkte buss tillsammans med 7-8 andra turister från olika håll i världen, till hamnen i Semana, ungefär tre timmar från vårt hotell i Bayahibe. Därifrån åkte vi båt, bara rakt ut, och såg nästan direkt valar som lekte lite längre bort. Där var flera olika små valfamiljer som simmade runt oss och efter en liten stund var några av dem rätt nära.
I vårt fall var det frågan om knölvalar. De är rätt stora, typ 10-15 meter och kan väga upp till 35 ton. De borde alltså kunna åstadkomma rätt stora vågor, men knappt en krusning blev det är de dök upp och ner i vattnet. De är så otroligt graciösa i sina rörelser och självklart är deras kroppsform en fördel när de dyker också.
Ser ni båten? Foto: Martin Jikita
Jag tog mängder med bilder och filmade även lite. Så kom hoppet! Det där perfekta med nästan hela kroppen över ytan, det fick Martin med på bild – jag var för långsam. Sen kom det jag väntat på, splashet med bakfenan och jag lyckades ta min efterlängtade bild. Det var så häftigt! Jag blev alldeles lycklig när jag såg resultatet.
Det är rätt häftigt att sitta i en båt, mitt ute på vattnet och se när valarna leker runt en. Jag kände mej inte så liten då, men när jag såg bilderna efteråt insåg jag hur små vi faktiskt var. Valarna var mycket större än båten som låg närmast, den ser ut som en liten barkbåt i jämförelse.
Det här med natur- och djurbilder är så spännande. Jag har tagit flera av mina drömbilder, men där finns några kvar än. Å ju fler man lyckas ta, desto fler poppar upp på önskelistan. Djuren har jag som sagt redan lyckats med till stor del, men naturen finns kvar. Jag skulle bla vilja ta den perfekta bilden av ett vallmofält, det finns otroligt fina på Öland. Tulpaner i Holland, lavendel i Frankrike och solrosor i Italien finns också med på listan.
Länge fanns bilden på ett riktigt gult rapsfält med på önskelistan också, den tog jag i våras. Tror jag missat att skriva om det… vi tog en majdag på ett av fälten i närheten där vi bor och lekte med kameran. Självklart var vi noga med att inte förstöra något, så bilderna är faktiskt tagna i ett traktorspår som gick mitt i allt det gula, men som inte syntes när man vinklade kameran lite. Den med bara hatten har jag tagit, de andra två är Martins bilder.
Just den här typen av bilder kräver en hel del planering och tålamod, något jag har ganska lite av. Man ska invänta rätt årstid, rätt väder/ljus, himlen ska vara rätt och en massa annat. Vi har väntat för länge flera gånger och kommit precis när både vallmo och raps blommat ut. Men när man lyckas, då blir man ju bara så lycklig!
Så var det dax för nya äventyr i vår kommun, i helgen gav vi oss ut på Stendalspromenaden. Vi hade hört att det skulle vara en väldigt trevlig promenad vid vattnet där man ofta möter hästar. Riktigt så blev inte vårt intryck.
På kommunens hemsida står det att det är en promenad på ca 4 km mellan Tullinge och Alby, kartan vid början och slutet visar även 10 olika sevärdheter/naturfenomen värda att titta lite extra på. Botkyrka har trots allt en rik historia, mängder med fornlämningar och lite speciell natur som vi såg fram emot att se på vägen. Så blev det inte. Så klart såg vi naturen, men inte de där speciell grejerna.
Naturstigen Stendalspromenaden börjar mellan parkeringarna vid Stendalsbadet och slutar vid Albykistan mellan Hågelbyleden och Ica Maxi. Eller tvärtom, som jag nog skulle gå – för det verkar lättare att hitta då och även lättare med parkering. Det är inget rundvarv, utan drygt 4 km enkel väg – sen lika långt tillbaka förstås.
Vi tog oss till Stendalsbadet vid 13-tiden, vilket var lite i senaste laget. Parkeringen var överfull och det var svårt att ställa ifrån sej bilen, men vi lyckades knipa sista platsen. Ingången till Stendalspromenaden är uppmärkt med en fin entré och börjar jättefint med lummig natur genom skogen. Solen tar sej precis igenom bladverket och det blir ett alldeles otroligt ljus där vi går.
Sen kommer en rejäl backe! Den är brant och ganska lång och vi säger till varandra att den blir ju perfekt när vi ska gå tillbaka och är trötta så där i slutet av turen. Jämt fördelat ska det sedan alltså finnas flera olika intressant punkter, de flesta innan vi ens kommer till Flottsbro. Vi håller ögonen öppna, men kan faktiskt inte se en enda. Vi vet iofs inte riktigt vad det är vi ska titta efter heller, men hade väl på nåt sätt räknat med att det skulle finnas små informationsskyltar eller liknande. Det gjorde det inte.
Sträckan är alltså drygt 4 km enkel väg och ungefär halvvägs kommer vi till Flottsbro. Det slår oss att det ju faktiskt är jättenära genom skogen och att man skulle kunna gå dit och fika eller äta lunch när man är vid Stendal och badar en heldag. Utrymmet är stort, mycket större än Stendal och folk har gott om utrymme att sprida ut sej på. Skidbacken används för mountainbikes och här finns en bana för frisbeegolf som används av flera stycken medan vi snabbt stannar till och tar lite bilder.
Vi fortsätter över bron, som är mycket högre än jag minns den. Sist jag var här var väl typ 1980 eller nåt, när vi paddlade genom kanalen med skolan. Flottsbrokanalen är idag cirka 400 meter lång och cirka 20 meter bred. Den södra delen är bredare och vidgas till en rund sjöform, den delen kallas ”Katthavet”, området består av flera branta rullstensåsar. Tydligen byggdes bron om för 7-8 år sedan, det är väl därför den inte ser ut som jag minns den.
Vi traskar vidare. Egentligen tar den mysiga delen av promenaden slut när man kommer fram till bostadsområdet i Alby, där skulle man kunna vända – men det gör vi inte. Vi vill gå hela vägen och nå vårt mål, så vi fortsätter. Vi går genom flera små radhusområden som är jättefina, men tappar bort oss eftersom markörer saknas. Slingan ska gå mellan Tullinge och Alby, så vi följer skyltarna till Alby C vilket visar sej vara helt fel. Vi frågar, men ingen har en aning om var leden fortsätter.
Vi googlar och chansar och hittar till slut fram till Sverigeleden som vi fortsätter på en bit. Till slut kommer vi fram till Hågelbyleden och viadukten som tar oss under vägen, där finns även en skylt som visar att vi är på rätt väg. Men sen är det oskyltat igen och vi går fel, igen… Efter ytterligare lite googlande tror vi att vi ska gå rätt upp i skogen mot industriområdet, för att nå vårt slutmål och det visar sej vara helt rätt. Äntligen ser vi skylten ”Albykistan”!
Vi följer skylten och kommer fram till en formation med stenar, vilket är en rekonstruktion av en hällkista som är en gravtyp från yngre stenåldern och som tydligen är rätt ovanlig. Det finns endast sju kända hällkistor i Stockholms län, just Albykistan har daterats till ungefär år 1800 f. Kr.
Vi är nöjda över att äntligen ha nått vårt mål, men missnöjda över att det var så svårt att hitta. En naturstig skall vara ordentligt uppmärkt, så man inte ens behöver fundera över vilken väg man ska gå. Tillbakavägen gick av förklarliga skäl mycket snabbare, nu visste vi hur vi skulle gå och att vi inte skulle hitta de där sevärdheterna hur mycket vi än letade. Lite snopet faktiskt.
Men vi fick iaf en ordentlig promenad, de nästan 9 kilometerna blev ett par till eftersom vi irrade runt en hel del. Solen sken, vi fick massor med fina bilder och hade en bra dag. Men som sagt; Stendalspromenaden skulle behöva lite kärlek av Botkyrka Kommun för att bli så bra som den skulle kunna vara. Vi rekommenderar ändå att gå den, iaf förbi Flottsbro och en bit till och vill man gå hela ska man nog börja vid Albykistan – då borde det vara lättare att hitta och förmodligen lättare att parkera också.
Nu har vi gått naturstigen runt Aspen, kollat in Lida & Harbro och Botkyrkas slott. Nu har vi Äventyrsstigen vid Lida och Pilgrimsleden kvar, vi tänkte även kolla in våra utegym och jämföra dem lite. Häng med om ni vill – Här eller på instagram @marlenerinda
Botkyrka har rätt många kulturskatter och spännande miljöer, bla flera gamla slott och herrgårdar. När man söker hittar man fyra stycken; Hågelby Gård, Alby Gård, Sturehovs Slott och Norsborgs Herrgård. Vi har besökt de tre förstnämnda, det sista brann nämligen ner för drygt ett år sedan.
Vi bor närmast Hågelby som är ett av mina favoritställen i Botkyrka, här börjar vi vår utflykt den här gången. Som liten hade jag faktiskt en dröm om att bo i en av flyglarna, det blev inte så… Byggnaderna är så otroligt vackra och parken är härlig att vistas i.
LM Ericsson köpte Hågelby gård 1906, men då såg det helt annorlunda ut. Direkt innanför grindarna möts man av en allé med lindar och har gravkullar på var sida om sej. På kullen till höger finns ett litet lusthus och på kullen till vänster finns ekotemplet. Står man mitt över hålet i golvet och säger något så ekar det väldigt konstigt, därav namnet förstås.
Står man på terrassen till huvudbyggnaden har man en helt fantastiskt utsikt över hela parken och sjön Aspen. På 80-talet var vi ett gäng som var här och dansade någon gång i veckan på somrarna, så här finns många fina minnen. När barnen föddes var det hit vi åkte för att leka i lekparken, äta en picknick och grilla, de färdiga grillplatserna är kanon!
Restaurangen i huvudbyggnaden arrenderades av våra vänner under många år, men nu är det andra som tagit över. Vi åt påskbuffén för något år sedan, helt suverän! För att inte tala om julbordet, antar att det är lika bra i år. Nu på sommaren kan man köpa med sej både fika, mat och glass och sedan välja om man vill sitta ut eller inne. Och det är alltså här som Naturstigen runt sjön Aspen börjar och slutar.
Från Hågelby tar det bara fem minuter till Alby Gård. Det behöver ni faktiskt inte lägga tid på. Ett jättefint hus som man tyvärr inte tagit hand om något särskilt och man får inte gå in ens i trädgården. När vi var där var grinden stängd med stort hänglås och en trasig flagga fladdrade för vinden och hade delvis trasslat in sej i flaggstången. Riktigt sorgligt att se, det kunde vara så fint. Jag hoppas att man inte låter det förfalla helt.
Dax att åka vidare. Vi siktar på Sturehovs Slott som man måste ha bil för att ta sej till eller använda apostlahästarna och promenera längs en ganska smal bilväg med förare som kör som galningar bitvis.
Sturehov anses vara en av landets vackraste byggnader i gustaviansk stil. I 1700-talsslottet med den vackra parken som utsikt, bjöd kronprinsparet på lunch dagen innan sitt bröllop. Det är nästan skamligt att säga att man som Botkyrkabo inte har varit där, men jag erkänner: detta är mitt första besök.
Sturehovs Slott, i byn som ursprungligen hette Averhulta, stod klart 1781 och är i två våningar och flankeras av två flyglar som är omkring hundra år äldre. Här finns landets största samling av Mariebergskakelugnar som är unika pga sin höga kvalitet, färgerna och glasyren.
Man kör igenom en vacker allé innan man kommer fram till slottets parkering. Här finns inte mycket som väcker uppmärksamhet, men följer man pilen mot krukmakeriet så öppnar sej en helt annan värld efter bara några meter. På kullen uppe till vänster står slottet med sina byggnader, mellan två gigantiska gamla träd inramad med en lummig häck och välskött trädgård. Tittar man åt höger leder en spikrak grusgång ner till en brygga och Bornsjön.
Vi valde att fortsätta rakt fram, förbi en hage med betande hästar, och kom till Sjövillan/krukmakeriet. Krukmakeriet är inhyst i ett vitt hus av sten som ligger otroligt vackert på en liten udde, härligt lummigt och med egen brygga. Tina som driver Sturehofs krukmakeri är en trevlig kvinna som jag är bekant med sedan tidigare. Tinas stora passion förutom keramik är fuchsia och hon kommer inom någon månad att ställa ut mängder med sorter för den som också är intresserad. Här kommer även att vara ett mindre vernissage under juli, men inte i den omfattning det brukar vara och skulle varit ett normalt år. Denna lilla oas får man inte missa när man besöker slottet.
Vi går tillbaka, och upp till slottet. Här sitter folk i solen och njuter av en god fika i den ljuvliga miljön. Jag kan inte ens beskriva hur fint det är! Man har ställt möbler lite överallt i trädgården som går runt hela huset. Så även om det skulle vara mycket folk, har man sitt egna lilla fikarum. Vi missade tyvärr visningen, men kommer absolut att komma tillbaka!
Tydligen ska det även serveras ett fantastiskt julbord här och vi brukar ju testat några stycken, så det får väl bli ett besök närmare jul om inte annat. Kan tänka mej att här är magiskt vackert på vintern.
Sen skulle det alltså blivit en tur till Norsborgs Herrgård, men eftersom en stor del brann ner 2019 tänkte vi att det kanske inte är så mycket att tipsa om. Branden tog huvudbyggnaden, men parken är såklart kvar om man vill se den.
Vi besökte alla slotten på en eftermiddag, men man kan såklart dela upp det och ta en och en. Oavsett hur man gör så ska man göra det! Vi har väldigt fina platser och byggnader här i Botkyrka, missa inte dem!
Vårt nästa äventyr blir förmodligen att gå pilgrimsleden mellan Botkyrka Kyrka och Salems Kyrka – häng med då! Först kommer bilder på instagram @marlenerinda – sedan en mer utförlig text med bilder här 🙂
Vi har försökt få till ett besök till Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo men inte lyckats. Det blir helt enkelt för dyrt. Igår snörade vi på oss promenadskorna och gick till närmast stad istället, nåt måste man ju se när man är här!
Vi bor i Bayahibe, men en bit utanför staden. Efter en snabb titt på Google Maps konstaterade vi att det borde vara drygt 3 km och inte särskilt knepigt att gå dit. Så vi måste ju såklart testa!
Efter lunch packade vi ryggsäcken och laddade med vatten. Det var drygt 30 grader varmt, men sånt är helt ok för oss. Vi tog vänster direkt utanför hotellet och gick tills asfaltsvägen tog slut och gick över i sand. Vägen fortsatte in i bushen, där var skugga och ganska svalt. Efter ett tag öppnade sej vegetationen och vi kom ut till en klippig strand. Där stannade vi en stund och fascinerades över naturen innan vi fortsatte in i bushen igen.
Det blir väldigt många stopp för foto på vägen när vi ska någonstans, så det tog kanske en timme att gå. Sen kom vi fram till ytterligare en strand och där var det fullt party med musik och grillen var tänd. Jättemysig.
Vi fortsatte förbi och passerade strax därpå en baseballplan där träning pågick för fullt. Nu var vi framme i Bayahibe!
Vi strövade runt i stan. Där var jättefina vägar, små söta hus och mängder med barer. Allt omgivet av ett turkosblått hav och färgstarka människor. Kameran gick varm! Du ser fler bilder på instagram @marlenerinda
En fin liten håla med skön atmosfär. Nu blev vi ännu mer nyfikna på Santo Domingo, men men…
Vi svalkade oss på en bar innan vi gick in på Supermarket för att kolla in rom-utbudet. Baren ägdes av en amerikanska tror vi, hennes vänner satt iaf brevid oss och de berättade glatt att några av dem bodde där på heltid, andra halvårsvis.
När vi shoppat det som var intressant gick vi tillbaka hem genom bushen igen. På ditvägen mötte vi inte en människa, förmodligen pga värmen – på hemvägen däremot mötte vi riktigt många, bla två poliser på moppe som hälsade glatt.
Tillbaka på hotellet var vi rätt trötta. Vi hade gått ca 1 mil i 30 graders värme. Men vilken kul tur det blev!
Vi gillar att göra små utflykter på egen hand. Gör ni det?
Nästan alla har en bucketlist på platser att besöka och saker att göra innan de dör. Min är i stort sett avbockad, men jag har en annan bucketlist också – med bilder jag vill ta. En är av en valfena, den tog jag i torsdags!
Vem drömmer inte om delfiner och valar? Delfiner som gör det perfekta hoppet i solnedgången och valfenan som snärtar till innan det stora djuret dyker ner i havet igen. Delfiner har vi sett, men iofs inte tagit den där perfekta bilden. Valar kunde vi kanske se på Dominikanska, självklart tog vi chansen.
I torsdags morse vaknade vi 5, för att 40 minuter efter utsatt tid, bli upphämtade och körda till Semana ungefär 3 timmar bort. En jäkla resa, särskilt när det blev så försenat, gör den inte med mindre barn!
Framme i Semana gick vi på en båt som först skulle ta oss på valsafari, sedan till Bacardi Island för ett par timmar med sol och bad. Det fanns förstås inga garantier på att få se valar, men de flesta gör det. Vår guide Rocky var rätt dålig på sitt jobb, men i övrigt var det mesta bra. Vi fick ju se valar! Flera stycken!
Vi kördes rätt ut i havet ca 20 minuter och fick en skymt av en val. Det gick så snabbt att jag inte ens hann med att ta en bild. Rätt besviken tänkte jag att chansen gått förbi och att det var detta vi skulle få nöja oss med. Så var det som tur var inte.
En liten stund senare kom en hel valfamilj och visade upp sej för oss. En lång stund bubblade havet runt oss av valar som dök upp brevid båten titt som tätt. Det var förmodligen flera olika familjer, hur många har jag ingen aning om – bara att de fanns där och att vi hade tur. Vi fick se både hopp, sidorullningar och snärten med stjärtfenan. Å jag fick bilden jag drömt om!
Den där bilden som man kan titta på om och om igen. Det var så häftigt att omringas av de där gigantiska djuren! Jag trodde det skulle vara både obehagligt och lite läskigt, de skulle ju faktiskt kunna välta en båt rätt lätt. Men det vara bara fascinerande.
Detta var min födelsedagspresent till mej. Turen kostade 159 dollar per person och frågar ni mej så var det värt det. Om ni ska åka till en plats där det finns valar så måste ni försöka se dem. Det är en otrolig upplevelse!
Bilder från hela dagen finns förstås på instagram @marlenerinda
