Bläddra efter
Etikett: egypten

Missa inte Tutankhamun-utställningen!

Missa inte Tutankhamun-utställningen!

Om exakt fyra veckor åker vi till Egypten igen. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är, men just i Port Ghalib har vi inte varit till förut. Det ligger på samma höjd som Luxor men ute vid kusten i sydöstra Egypten. Det ska bli så himla skönt!!!

Många undrar om vi är riktigt kloka som åker, men det är i Kairo det är oroligt, i större delarna av Egypten märks inget alls. Förra gången vi var där, var vi i Kairo bara dagar innan kravallerna startade och vi märkte inte mycket då heller faktiskt. Vi åker med Ving och de ställde in sina utflykter till Kairo direkt och har inte återupptagit dem än. Även Sharm el Sheik är stängt som resmål pga oroligheter. Att inte södra Egypten är stängt tar vi alltså som att det är ok att vara där och flera vänner har sagt att det är lugnt.

Vi tycker om Egypten pga deras mat, rika kultur, korta flygtid, klimat och avsaknaden av tidsskillnad. Man åker bara rätt ner och slipper ställa om klockan och när man kommer hem är allt som vanligt – så skönt!

Jag fick lite försmak av landet och semestern för någon vecka sedan när jag var med vid invigningen av Tutankhamun utställningen i Frihamnen. Vi har varit på utställningen i Kairo och fascinerats över fynden och allt guld. Den här utställningen är annorlunda, här får man se sakerna precis som de stod när de hittades och det är jätteläckert! Man har en audioguide i örat som berättar om allt man ser och jag hade kunnat gå där hela dagen! Är ni bara det minsta lilla intresserade av Egyptens historia så får ni inte missa den utställningen!

Vi kommer att åka till Luxor och bla besöka Konungarnas Dal. Just Tutankhamuns grav är tom och den kostar extra att gå ner i, så det skippar vi. Men det är rätt häftigt att gå runt där, det är gravar precis överallt! Men min favorit är Hatchepseuts dödstempel och templet i Luxor, det är så fantastiskt vackert! Här känner man verkligen historiens vingslag och man kan nästan föreställa sej hur det såg ut när det begav sej. Flera väggar och pelare är intakta och ljuset när solen börjar gå ner är magiskt! Jag lovar att ni ska få bilder, häng med på instagram (@marlenerinda) bara!

Om fyra veckor har vi snart landat och äter vi vår första middag, det är drygt 20 grader varmt och man hör förmodligen syrsorna spela. Det ska bli så otroligt skönt, guuud vad jag längtar!

Martin står i bostadskö nu…

Martin står i bostadskö nu…

Här om dagen firade vi fyra månader som gifta och skickade, som alla månadsdagar vi haft genom åren, ett lite grattis till varandra. Svaret den här gången var lite mer än ett grattis tillbaka kan man väl säga…

Martin svarade nämligen att han ställt sej i bostadskö! Jahapp! Tack det var roligt så länge det varade lixom! Nu var det ju inte så allvarligt, utan något vi pratat länge om och som ingår i vår planering. Vi planerar nämligen för vår pension. Den dag vi bägge pensioneras ska vi söka efter en hyresrätt, sälja huset och leva loppan för pengarna. Med tanke på att vi knappt har några lån på huset, så kan det bli hyfsat många resor!

Drömmen är att ha ett halvårsboende i värmen. Kanske Spanien, Gambia eller Egypten… det spelar inte så stor roll var, bara det är varmt på vintern och hyfsat kort flygtid till Sverige. Då känns det mycket mer praktiskt att ha en hyreslägenhet än ett hus. Tänk att slippa skotta snö, ha tjocka kläder och frysa i flera månader. Så skönt!

Jag har sagt det förr och säger det igen, jag bor i fel världsdel! Och det tänker jag ändra på! Å nä, jag kommer inte att sakna vintern ens när jag inte sett den på några år. När jag bodde i Gambia längtade jag inte ett dugg efter snö och kyla, å jag är rätt säker på att jag inte ändrat mej på den punkten. Det finns faktiskt människor som inte gillar alla årstider!

Jag trivs bäst när solen skiner, det är 25 + och jag kan gå barfota! Vinden får gärna höras lite svagt i palmerna och syrsorna får gärna sjunga högt på kvällarna. Då mår jag
bra! Finns det dessutom vatten i närheten, så är allt perfekt! Att gå i
värmen längs stranden är en favoritsysselsättning, likaså att ligga i en
solsäng och läsa.

Det här är alltså planen om sisådär
18 år. Här i Tumba borde man kunna få en lägenhet på den tiden, men man
vet ju aldrig… särskilt inte om man vill ha det i ett seniorboende.
Man vet ju inte ens om man lever tills dess… men man får väl hoppas
och göra sitt bästa för att förverkliga sina drömmar. Martin säger att
han redan lever sin dröm, han har precis allt han drömt om; utbildning,
familj och drömjobbet. Han ser fram emot varje måndag, hur många kan
säga det?

Men när han inte längre jobbar så hoppas jag
att få sitta med honom på en balkong i värmen och lyssna på syrsorna.
Hela långa vintern!

Född i ett flygplan

Född i ett flygplan

Ni som följt mej under åren vet att jag älskar att resa. Att se nya platser, lära känna nya kulturer, träffa härliga människor, smaka nya maträtter och försöka lära ett nytt språk är lixom hela grejen! Jag får aldrig nog!

Man kan säga att jag är född i ett flygplan, då min pappa hade flygcert redan innan jag föddes. Tror jag flög första gången när jag var bara några veckor och då i ett litet fyrsitsigt privatflygplan. Från början var det mesta flygresor mellan Stockholm och Öland och bilresor i Sverige, men ju äldre jag blev desto längre bort gick resorna. Min första resa utomlands på egen hand gick till England på Språkresa som 12-åring och sen var jag fast!

Jag träffade barnens pappa redan som 14-åring, han var 18 och jobbade på dåvarande Linjeflyg och gick sedan vidare till SAS. Vi reste kors och tvärs över jordklotet samtidigt som jag utbildade mej till turistinformatör med målet att stå vid incheckningen på Tullinge Flygplats. Men drömmen försvann när det inte blev någon storflygplats där och pendling till Arlanda för oss båda kändes knepigt när vi inte trivdes att bo norr om stan. Det var som det var… jag blev erbjuden jobb i Gambia och bodde där ett tag, det bästa jag gjort som ung!

Så kom barnen och resorna fortsatte. Klart barnen skulle se världen och med dåvarande makens personalrabatter kunde vi åka billigt överallt. Vi behövde åka iväg och tina upp grabbarna på vintern eftersom deras astma var jobbig och de var sjuka från oktober-mars typ… så vi åkte iväg, tinade upp och kunde på så sätt stå ut lite till. Med skilsmässan blev förstås resorna färre, men de slutade inte. Nu åkte vi tillsammans med mina föräldrar istället, det gick bra det med!

När Martin kom in i vårt liv var vi på väg till Tanzania och han hängde förstås med. Hans första långresa och han ville absolut fortsätta upptäcka världen efter den. En del fick jag och barnen se för andra gången, annat upptäckte vi för första gången tillsammans. Att få visa dem alla mitt kära Gambia var förstås något alldeles extra och att de älskade det gjorde mej förstås väldigt varm om hjärtat.

Numera reser barnen på egen hand, men följer med oss bland också. Vi kan åka när vi vill, behöver inte fundera på lov eller högsäsong/lågsäsong. Vi åker när vi vill, vart vi vill och det är en härlig känsla! Det enda vi behöver just nu är hundvakt och det har vi i mina föräldrar, några år till…

När man rest så mycket som jag har gjort är det svårt att säga bara en enda favoritplats, självklart är Öland och Gambia extra nära hjärtat. När jag ska rekommendera ett resmål till någon kollar jag först av var man brukar åka och vad man är intresserad av. Men jag försöker självklart att sälja in Afrika och särskilt Gambia till ungefär alla! Några av de egna favoriterna är Egypten, Sri Lanka, Island och Zanzibar.

Det finns ett nätverk för resebloggare som man kan söka till, vilket jag har gjort. Svenska Resebloggare har koll på mängder med bloggare som har världens som största intresse och där det finns mängder med kunskap och erfarenhet. Även om resandet är ett stort intresse, så skriver jag ju en hel del om annat – så vi får väl se om jag får ingå där. Men reser gör jag och det är ju inte alla som har en hel fadderby i Afrika!

På torsdag drar jag till Mallorca och oavsett om jag är med i nätverket eller ej så kommer jag självklart att blogga om hela resan. Så häng med mej på Solskensresa!

Nya resa bokad!!!

Nya resa bokad!!!

Port Ghalib – Vingresor

Jag älskar att ha något att se fram emot och det får gärna vara en resa till värmen. Förra veckan var bedrövlig vädermässigt och jag halkade direkt ner i botten av skorna när värken satte igång. Jag avskyr verkligen väderomslag, jag får så förbaskat ont!

Hösten är lång och vintern är kall och jobbig. Martin vet hur illa jag mår och började titta lite på resor över nyår. Hur mysigt jag än tycker det är att fira nyår i värmen, så insåg vi rätt snabbt att resorna direkt efter nyår är ungefär 5000 billigare… så vi tog ett snack. Att betala mer, åka över nyår och hinna hem till Formex eller betala mindre, åka efter nyår och missa Formex… det blev det senare alternativet. Så viktig är inte en inredningsmässa, även om den är intressant.

Vad blev det då? Efter att ha gått igenom varenda resebolag och nästan varenda resmål så hamnade vi i Egypten! Vi har varit där förr och älskar det, men vi har inte varit i Port Ghalib som det nu blir. Kraven för oss var att det skulle vara hyfsat kort flygresa, minst ”sverigesommarvarmt”, minimal tidsskillnad och enkelt! Ving hade tillsammans med Ica ett suveränt erbjudande med ett schysst hotell, både strand och pool, havsutsikt och all-inclusive för strax under 7000 per person. Om vi skippat havsutsikten hade det blivit ännu billigare…

Det är svårt att inte boka Gambia, vi vill ju allra helst åka dit. Men då blir det ingen riktig avkoppling eftersom många vill träffa oss, vi förväntas ha med oss massa saker och alla känner oss och ”ska bara prata lite”… Det kan innebära ett litet samtal på någon timma… Så för att verkligen koppla av så måste vi åka någon helt annanstans tyvärr. Jag har länge velat åka längre ner i Egypten för att utforska Luxor och Abu Simbel lite närmare, nu kan vi göra det!

Så även om vi nyligen kom hem från en fantastisk resa, har vi nu en ny att se fram emot. 133 dagar kvar till avresa bara  🙂

Redan fyra veckor!

Redan fyra veckor!

Tänk att det redan gått fyra veckor sedan vi gifte oss! Tiden går så otroligt fort, särskilt när man har kul och det har vi nästan hela tiden faktiskt. Martin säger att det är bästa dagen i hans liv, jag har ju barn som förstås är det största som hänt mej, men dagen ligger definitivt på topplistan i mitt liv!

Att hitta en person som man kan tänka sej att dela resten av sitt liv med är inte så enkelt. För Martin var allt självklart redan efter bara två veckor, för mej tog det längre tid. Det fanns ju barn att tänka på, det handlade inte bara om Martin och mej, och barnen går alltid först. Hade inte killarna varit med på tåget, så hade det inte blivit något. Men nu var de tack och lov helt ok med allt och när vi efter drygt 7 år tillsammans förlovade oss sa de ”äntligen!” och det är ju ett bra betyg. Killarna var förstås självklara vittnet på bröllopet  🙂

Hur självklart allt än känns och hur lycklig man än är, så finns det ändå några saker att tänka på om det tråkiga ändå skulle hända. Jag pratar dödsfall och skilsmässa, det där som man inte vill tänka på och som de flesta skjuter ifrån sej. Martin har inga barn, det har jag… det är barnen som ska ärva mej, inte hans familj, vilket skulle bli fallet om vi skulle dö samtidigt. Så jag ville att vi skulle ha äktenskapsförord, vilket han gick med på utan att tveka. Det innebär ju också att det som är mitt är barnens och därför ärver inte Martin mej iom äktenskapsförordet. Det som var mitt innan bröllopet är mitt även i fortsättningen, men det vi köper tillsammans är förstås vårt. Allt är alltså glasklart även vid en skilsmässa, vilket förstås känns helt otänkbart i nuläget – men man vet ju faktiskt inte vad som händer i framtiden…

Jag har även skrivit testamente där det står att barnens arv är deras enskilda egendom. Den meningen är viktig! Det innebär nämligen att det barnen ärver efter mej, kan deras fruar inte ta med sej vid eventuellt skilsmässa. Det är barnens arv och deras barn, men behöver alltså inte delas med deras eventuella ex… vilket är viktigt för mej. Detta skrev jag efter att min bästa kompis dog, bara 43 år gammal, och jag insåg att vi alla har en begränsad tid på jorden. Tråkiga tankar, men nödvändiga. Det enda vi vet helt säkert är att vi alla ska dö. Så jag har även skrivit hur jag vill ha min begravning, donationer och vilka som ska kontaktas. Allt för att förenkla för dem jag älskar.

När alla papper var i ordning inför bröllopet var det dax att säga JA till varandra och nu efter ska en massa andra papper fixas. Jag la ju till ett efternamn och tog bort ett förnamn som stört mej nästan hela livet. Så nu ska det fixas nya id-handlingar, kort och en massa annat. Passet fixades i veckan, det gick på bara ett par dagar och nytt körkort är beställt så det får jag väl nästa vecka. Då är det viktigaste gjort och vi kan boka en ny resa!

Jag har alltså inte varit det minsta spontan när det gäller mitt nya äktenskap. Det tog tid att hitta den perfekta mannen, inte förrän jag faktiskt accepterat att leva ensam resten av livet så dök han upp. Sen tog det tid innan jag ens kunde tänka tanken att gifta mej igen, men när han väl friade var jag redo. Då hade jag accepterat tanken och längtade nästan efter den stora frågan. Med alla papper i ordning så känns det tryggt att vi äntligen är ett och bägge är så säkra man kan vara på att vi numera lever med just vår perfekta partner. När vi väl gifte oss hade vi varit tillsammans i drygt 8 år – jag ville vara säker! Så säker man kan vara…

Å nu har det alltså gått fyra veckor. Veckor fyllda med skratt, kärlek och upplevelser, så som vi vill att livet ska vara och fyllas med. Ett nytt pass ligger här och bara väntar på att användas, hösten är jobbig för mej och jag behöver fylla på värmen runt nyår. Vi funderar på Egypten, Jordanien eller något liknande som inte innebär tidsskillnad men är varmt. Allt börjar hitta sin plats, namnet blev till slut godkänt, vi sa ja och nu har ett nytt kapitel i vårt liv börjat  🙂

En sämre fibrodag…

En sämre fibrodag…

Som ni vet så har jag bla fibromyalgi. Det innebär att jag ibland inte bestämmer över mina kropp utan är tvungen att göra som min kropp bestämmer. Idag är en sån dag…

Att ha fibro innebär att ha ständig värk och värken flyttar ofta på sej. Det innebär också att att man är sanslöst trött, hur mycket man än vilar. Många av oss fryser, har dåligt minne, tappar ord, har tröga magar och en massa annat. Å det finns inget botemedel, det är lixom bara att gilla läget och försöka hitta sin egen medicin. För mej hjälper sol och värme bäst samt träning i lagom mängd.

Men det här hattandet med regn ena dagen, sol andra och blåst en tredje fixar jag bara inte! Å då är det tröttheten som är värst, jag är så trött att det svider i ögonen och jag kan bokstavligt sova stående. När jag blir trött blir förstås minnet sämre och värken värre, hade jag haft ett jobb hade det varit svårt att jobba just idag. Det är en av anledningarna till att vi tog beslutet att ha mej hemma.

När jag har mina fibrodagar är jag inte särskilt trevlig och jag orkar oftast bara göra det mest nödvändiga. Idag valde jag träning framför hundpromenad eftersom det regnade och hunden ändå inte gillar att gå i regn. Men så hade jag också en inbokad fotografering… å eftersom det regnade var vi tvungna att fota inne och då var jag tvungen att städa…

Nu gick ändå fotograferingen väldigt snabbt och smidigt då vi bägge varit med förr och hade bilden klar för oss ganska omgående. Så på bara någon halvtimme var det klart och jag kunde krypa i min onepiece och lägga mej på soffan med pälsbollen. Jag somnade nästan direkt och sov till Martin kom hem typ.

Ett liv med fibro är alltså inte så enkelt, man är lixom inte riktigt chefen över sitt liv. Vädret bestämmer mycket hur min dag ser ut och hur jag mår. Å även om jag vägrar att lyda, så har jag lixom inget val ibland. Problemet är också att fibron inte syns och syns det inte så finns det ju inte i mångas ögon. ”Du ser ju så pigg och glad ut” har jag hört mer än en gång… ja, det hjälper knappast att se sur ut och man ser mej inte ute de dåliga dagarna för då kommer jag inte upp ur soffan.

Nu kommer hösten och många av oss med fibro har en jobbig period framför oss. Du kommer förmodligen inte att se det på oss, men vissa dagar mår vi så dåligt att vi knappt ens orkar svara på tilltal. Det är alltså inte för att vi är otrevliga, utan för att vi helt enkelt inte orkar. Så döm oss inte utan försök istället att förstå att det bara är en dålig dag i vårt fibroliv. Vi gör verkligen vad vi kan för att livet ska fortgå som vanligt, men det är f- inte lätt.

Därför grottar jag ner mej i resesajter och letar snabbt upp en ny resa som ska bokas inom kort. I vinter ser det ut att bli ett nytt besök i Egypten eller kanske Kap Verde… nåt ställe där solen skiner blir det iaf och där det inte är någon större tidsskillnad för den är också svårt för kroppen. Jag längtar redan!

Planerar du semester?

Planerar du semester?

Sommaren närmar sej och vi alla funderar väl på hur sommarsemestern ska se ut, var vi ska och hur vi ska ta oss dit. Det gör iaf vi. Vi vet att midsommar tillbringas på Öland med alla som vill, både kända och okända, gamla och nya vänner. Men sen vet vi faktiskt inte så mycket mer…

Vi funderar på weekendresor, solsemester till vintern osv… det är så många resor vi vill göra. Världen är ju ganska stor  🙂

När vi väl hittat vårt resmål så brukar vi kolla upp priserna på Flyg.nu, där finns mängder med flygbolag och resmål. Man ser direkt hur lång tid resan tar, hur många stopp det är på vägen och priset. Man kan även hitta sistaminutenresor på sajten.

Så nu får vi se hur vi gör, var vi åker och när… jag älskar att sitta och kolla runt på alla olika resmål. Känslan när man väl hittat det man vill ha och gjort sin bokning är oslagbar! Att ha ett datum att se fram emot, planera och räkna ner. Så härligt!!!

Man trodde att vi hade dött i tsunamin

Man trodde att vi hade dött i tsunamin

Thailand 2001-2002 (?)

Idag är det 10 år sedan vågen spolade bort delar av Thailand, Aceh, Maldiverna och Sri Lanka mm. Det är lite suddigt vad som hände där på morgonen… jag vet bara att jag blev väckt väldigt tidigt av telefonen av en kompis som jobbade på riksdagen. Han hade redan förstått omfattningen och börjat ringa runt efter kylcontainrar… Han satt alltså inte i regeringsposition, utan arbetade i riksdagen för oppositionen och hade inget med den långsamma processen att göra. Tvärtom!

Jag jobbade som personlig assistent då och både hemma och på jobbet satt vi som klistrade vid tv´n och radion för att få så mycket information som möjligt. Vi hade inga nära vänner på plats i Thailand, men det som hänt var så fruktansvärt att det inte gick att tränga bort det. Så jag tittade och blev upprörd över regeringens långsamma reaktion. Att skylla på julhelg var så lågt att man bara blev förbannad! Hur svårt var det att flyga ner hjälp? De andra länderna gjorde ju det!

Egypten 2004-2005

Vi var alltså hemma, men åkte till Egypten den 28 eller 29 december. På Arlanda mötte vi trasiga människor, vissa helt apatiska, utan tillhörigheter, ensamma barn, barfota… fruktansvärt! De fick gå en särskild väg på Arlanda för att få hjälp vid hemkomsten. Jag antar att de fick träffa både präst, psykolog och sjukvård redan på plats vid ankomst. Det var faktiskt ganska skönt att åka iväg och släppa all rapportering, även om det samtidigt kändes lite som ett svek att åka iväg och koppla av. Jag och barnen, vi var ju fortfarande en familj.

Vi njöt av sol och värme, killarna dök med tuber för första gången. Mina föräldrar kom dit efter en vecka och vi hade sista veckan tillsammans. Det enda konstiga som hände under semestern var att allt vatten vid vår strand försvann. 100 meter ut låg fiskar och sprattlade… båtar torrlades och gick varken att få ner i vattnet igen eller upp på stranden… hur konstigt som helst. Å det där vattnet kom inte tillbaka medan vi var där. Någon sa att jordbävningen innan tsunamin skapat en djup havsspricka, och vårt vatten hade tydligen gått till den sprickan… jag vet inte om det är sant, men konstigt var det.

Så åkte vi hem och när barnen kom tillbaka till skolan blev de överfallna av gråtande och skrikande kompisar. De hade tydligen trott att vi varit i Thailand och omkommit. Jag trodde att alla visste att vi varit i Egypten och aldrig varit oroliga för oss. Men tydligen hade inte informationen gått fram som den skulle… så folk trodde att vi dött. Så mitt i allt sorgligt, rapporteringar om kistor som kom till arlanda och familjemedlemmar som tappats bort, stod vi – helskinnade. Vi kom med lite lite glädje mitt i allt sorgligt.

Sri Lanka 2005-2006

Något år innan badade vi i Thailands vågor, samma år i Egyptens och året efter i Sri Lankas vågor… samma vatten, olika stadier. Ett vackert oförstört Thailand, ett förundrat Egypten där vattnet försvann och ett halvt bortspolat Sri Lanka under uppbyggnad. Vatten har en enorm kraft, det är iaf ett som är säkert. Man ska ha respekt för naturen och naturkraften. Frågan är hur mycket vi själva bidragit till katastrofen och framtida katastrofer med tanke på hur vi misshandlar vår planet?

Orkar inte med mej själv!

Orkar inte med mej själv!

Längtar till solen

Alla har svackor. Jag med. Mina svackor brukar vara snabbt övergående och sen är jag mitt vanliga jävlaranammajag igen. Men den här gången kommer jag bara inte upp!

Jag sover dåligt, är trött, har ont i kroppen, rosslig i halsen varenda morgon, tappar hörseln lite titt som tätt och vill helst bara sitta hemma och göra ingenting. Jag gör det jag ska, tar hand om hemmet, går och tränar, försöker ta vara på det lilla dagsljus som finns och allt annat som man ska göra för att må bra. Men det hjälper inte! Energin finns inte.

Nu har det varit lugnt på katastrofronten här hemma i nästan tre veckor, men det är som att gå på skare. Jag bara väntar på att trilla igenom… jag litar inte alls på lugnet. Å även om sonen håller sej på mattan så finns det ju andra runt oss. Vår käre vän Arne fick en stroke och sen fick han en till, sonen är förstås väldigt ledsen och vi alla förbereder oss på det värsta. Andra runt oss har blivit allvarligt sjuka och man vet inte hur det slutar. Så det blir lixom aldrig helt lugnt, det kommer bara mer och mer.

I ett desperat försök att komma på fötter igen så letar vi efter en sistaminutenresa. Målet är att åka till solen i mellandagarna. Men just nu kostar en vecka 8-10 000 och det tänker vi inte betala! Så nu är det is i magen som gäller de närmaste två veckorna, så får vi se vad som dyker upp. Tror att en vecka med sol, värme och strandpromenader är precis vad vi behöver.

Jag har aldrig känt det så här hopplöst förut. Martin frågar om han kan göra något för att jag ska må bättre, men jag kan inte komma på något. Jag orkar bara inte med mej själv just nu. Kan jag få byta liv med någon, snälla?

Sista dagen…

Sista dagen…

Vi städar, plockar och packar. Sista dagen i paradiset för den här sommaren. Känns sådär… Det känns bra för att vi haft så många veckor här och det har varit en fantastisk sommar och när vi kommer hem närmar sej operationen med stormsteg. Det känns tråkigt eftersom vi trivs så bra här, allt är enkelt, vi tar hand om oss bättre och Öland är så fantastiskt. På sommaren. Vintern är hemsk!

Vi byter plats med mina föräldrar som kommer när som helst, vi drar tidigt imorrnbitti. Planen är att vi ska vara i Söderköping när Smultronstället öppnar kl 10, men vi kanske hoppar över det. De senaste dagarna har inneburit en del stress som direkt visar sej på vågen och glassen där gör ju knappast saken bättre. Jag är som en barometer och ger direkt utslag på minsta lilla stress och sedan i fredags har det varit en del sånt. Å plus på vågen har jag inte råd med just nu. Så vi får se,

Vi har varit här sammanlagt fem veckor i år, först två veckor innan midsommar och nu ytterligare tre veckor. Det mesta jag varit här sedan barnen var små, då var vi här 9-10 veckor i sträck. Öland är mitt andra hem, det är här jag andas lättast och mår allra bäst. Det där med borta bra men hemma bäst, stämmer inte i mitt fall. I bland kan faktiskt borta vara bäst… så är det för mej. Men jag vill absolut inte bo här! Öland är bäst och har allt, på sommaren! På hösten och vintern blåser det och regnar och snöar på tvären. Det finns inget som stoppar blåsten och blåser gör det konstant. Då är jag hellre i Afrika  🙂

Så varför bor jag i Tumba då, när allt annat verkar bättre? Bra fråga! För att det är där jag är uppväxt, har mina föräldrar och barn. Det är nära till det mesta och allt jag behöver finns i min närhet. Men nog har tanken på en flytt funnits många många gånger. Då är det Egypten eller Gambia som flytten gått till. Det enda som hindrar mej nu är barnen, om de får barn det vill säga. Blir det inga barnbarn så kan jag nog tänka mej att bo halva året i Afrika. Blir det barnbarn får vi fortsätta åka på långresor och ta med alla ungar. Det återstår att se hur allt blir.

Imorrn är vi alltså hemma i Tumba igen och livet kommer ikapp oss på nåt sätt. Jag ska jaga folk inom sjukvården, träffa mina kontaktbarn och sitta ett kort pass i tingsrätten under veckan. Det blir inte som vanligt, men nästan. Verkligheten kommer ikapp, men numera utan ett fast arbete att gå till. Nu blir det hemmajobb vid datorn, tingsrätten och lite annat smått och gott. Och Operationen med stort O.

Drömresor

Drömresor

Många gör listor över saker att göra och platser att besöka innan de dör. Jag har också haft en sån lista, men betat av grej efter grej så nu finns det faktiskt bara ett par grejer kvar. Drömmar är till för att förverkligas medan man kan anser jag, alltså har jag gjort det jag kunnat.

Förr var drömmen att uppleva Afrika. Jag kunde väl aldrig drömma om att jag skulle bo där första gången jag åkte till Gambia. Men så blev det och det är jag enormt tacksam över, det har satt spår resten av mitt liv. En annan dröm var att åka på safari och den drömmen delade jag med många av mina vänner. Så en efterlysning/inbjudan gick ut till alla jag kände 2008 om en planerad resa 2010. Många var intresserade, men till slut var det bara Martin som faktiskt hängde med och då hade vi dessutom blivit ett par. Å visst var det en drömresa, den var helt fantastisk!

Island låg också på listan och där har jag varit två gånger hittills. Att se pyramiderna Egypten stod också högt upp och det har jag också gjort två gånger. Ett besök till Auschwitz var kanske ingen dröm, men en nödvändighet och hur konstigt det är låter så var det den första resan som Martin och jag gjorde tillsammans och även som familj med ungarna. Ingen kärleksresa direkt… men något som svetsade oss samman otroligt mycket.

Så det mesta har jag alltså strukit från min drömlista, men ett resmål finns kvar och det är Samoa. En plats jag fick veta massor om av en lärare när jag var 17 år och gick Turism- och Reseliv. Det kändes som en perfekt plats för mej, så dit måste jag! Kanske när jag fyller 50? Sen har jag också en dröm om att flyga luftballong. Jag vet inte om jag törs, men jag vill!

Jag ligger här i soffan ute på altan och tittar upp på himlen och ser spåren efter flygplan på himlen. Stora plan som flyger långt bort. Människor som kanske är på väg att uppfylla sin dröm? Att resa är ett sätt att leva. Att uppleva nya platser, andra kulturer och träffa nya människor är otroligt berikande. Men då måste man våga lämna hotellområdet också… att stanna innanför staketet berikar kanske inte så mycket. Våga prata med personer som bor i området som du besöker, låt dem visa dej deras hem, träffa deras familj, lär av dem och deras livssituation. Jag lovar att du kommer hem med ett större hjärtat i bagaget.

Vad drömmer du om? Vilka platser vill du se? Vad vill du göra innan du lägger näsan i vädret?

Bråkar så sticker och strån ryker…

Bråkar så sticker och strån ryker…

Fick frågan igår om jag skriver om allt som händer i mitt liv? Jag svarade: ja, det mesta – men kanske inte om att vi bråkat eller vad vi bråkat om… Och sen kom jag på: Vi bråkar ju inte!

Martin och jag har känt varandra i 14 år och varit ett par i 6 år. Under den tiden har vi faktiskt inte haft ett enda rejält gräl. Det kan ju låta lite tråkigt och som att det inte finns passion i vårt förhållande. Men faktum är att vi inte har haft några skäl att bråka… vi är enormt olika, men har samma värderingar och då behöver man lixom inte bråka. Dessutom är Martin otroligt lugn och tar det mesta med ro. Jag kan gruffa och han kan muttra lite tillbaka, sen är det klart. Det är himla skönt faktiskt och inte ett dugg tråkigt eller opassionerat.

Men jag kan bli väldigt, väldigt arg! Då handlar det mest om att jag sett någon behandlats orättvist eller att folk gjort korkade fel som de vägrat erkänna och heller inte har velat rätta till felet och sen har detta drabbat mej – då är jag inte att leka med. Detta har hänt ett par gånger, bla när Junior åkte med STS på Språkresa och trots att vi betalat extra för att han skulle bo ensam i en familj blev han placerad med flera andra svenskar. Mitt första samtal till STS var vänligt, men eftersom de inte ville erkänna sitt fel eller rätta till det var jag inte vänlig särskilt länge utan drog in VD och hela kalaset trots att det var midsommarafton… men jag fick rätt och det hade jag haft hela tiden. Sonen fick en toppenfamilj som han fortfarande har kontakt med 5 år senare och vi fick en ursäkt. Det var första gången Martin såg mej riktigt arg, han höll sej undan resten av dagen…

Junior och jag är så otroligt lika att det inte är någon idé att bli förbannad på honom. Han går sin egen väg, precis som jag alltid gjort. Det enda man kan göra med honom är att be honom berätta om saker i förväg, informera honom om risker och alternativ och sedan hoppas att han gör bra val. Säger man emot honom, så kör han rätt fram utan att se sej om. 

Senior och jag däremot, vi kan bråka så sticker och strån ryker… men det är väldigt sällan och oftast handlar det om att han ger upp något som jag vet att han klarar. Att älska en annan person så mycket att det gör ont och sen se honom ge upp sina drömmar trots att man vet att han kan, gör iaf mej totalt galen. Så var det både med moppe-kortet, bilkörkortet och dykcertet. Han har varit beredd att ge upp på teorin i alla fallen, fast jag varit helt säker på att han klarar det. Och han har inte tagit tag i det förrän jag fått jordens utbrott på honom och vi varit rejält osams och ledsna bägge två. Det ÄR inte lätt att ha både adhd och tourette, men han kan ju!!! Han kan så himla mycket! Och när han är på väg att ge upp måste han påminnas en hel del om att han faktiskt har kunskapen. Han behöver bara en spark i baken och lite jävlaranamma. Å idag har han ju både körkort och dykcert  🙂

Så visst kan jag bli arg, men Martin och jag bråkar faktiskt aldrig. Istället lugnar han ner mej när jag brusar upp, vilket händer lite då och då även om det blir allt längre mellan gångerna. Så jo, jag skriver om det mesta. Min blogg handlar ju om livet och att det inte alltid är så himla lätt, men att man måste vara snäll mot sej själv. Livet blir ju inte lättare för att man straffar sej själv, när man gjort så gott man kunnat. Att istället klappa sej själv på axeln och ge sej själv en chans till är en bättre väg för mej. För vi gör ju alla så gott vi kan med de förutsättningar vi har, eller hur?

Men just nu skulle livet bli mycket lättare om det slutade blåsa och regna!

Igår firade vi!

Igår firade vi!

Igår firade Martin och jag att vi varit ett par i 6 år. 4 februari verkar vara en dag då det händer… jag har fem bekanta som fyller år och vi har alltså vår årsdag då. Det verkar vara en bra dag  🙂

Eftersom Martin har praktik på dagen och vi jobbar på eftermiddagen/kvällen, så kom han hem med en bukett rosor redan dagen innan. Långskaftade, röda rosor, som sattes i en vas mitt på bordet i köket. Det var lite snärjigt med hundepromenader, klippning och jobb igår – men när vi kom hem så hade jag köpt hjärtformade glassbakelser som vi åt. De var verkligen jättegoda! Så vi ska köpa fler till Alla Hjärtans Dag när Minior är här.

Som Martin sa igår: ”Sex år, det känns både kort och långt. Det har hänt massor, men tiden har gått jättefort”. Å så är det verkligen. Det har hänt massor! Vi har rest en del, vi har sett Polen, Barcelona, Tanzania, Zanzibar, Egypten, Gambia och London tillsammans. Gjort ett gäng kryssningar med både barn och föräldrar. Ungarna har gått igenom högstadiet och gymnasiet, en har flyttat hemifrån, de har fått jobb. Martin har pluggat och vi har jobbat.

Det händer mycket på sex år, nu får vi se vad som händer framöver. Mycket spännande är på gång…

Grattis bloggen 7 år!

Grattis bloggen 7 år!

Här om dagen fyllde bloggen 7 år, den 26 mars 2006 tror jag det var som jag skrev mitt första inlägg. Då var det för att jag blev nominerad till Riksdagen och tyckte att en blogg kunde vara en bra skyltfönster och ett sätt att beskriva en valkampanj inifrån. Under åren har ”skyltfönstret” förändrats och mer blivit ett sätt för mej att reda ut tankar och funderingar.

Några av er har varit med från allra första början och varit med mej genom valkampanjer, hierarkier och bråk inom politiken och i Tingsrätten. Ni har stöttat mej som ensamstående mamma, barnens skolbyten, trassel med lärare och trevliga födelsedagar och studentbjudningar.

Vi har rest tillsammans och ni har fått besöka Egypten flera gånger, Indien, Barcelona och Krakow. Varit med på roadtrip genom Europa, sett vilda djur i Tanzania och härliga stränder på Zanzibar. Ni var med när jag fick återse mitt kära Gambia efter 22 år.

Tillsammans har vi kämpat med vikten och trassel på jobbet. Ni har också varit med vid renoveringar, operationer, hundköp och när Martin kom in i mitt liv. Vi har gjort en hel del tillsammans, bloggen, ni och jag. Å mer ska det bli! Det ligger en massa spännande framför mej som ni får dela med mej.

Hipp hipp hurra för bloggen idag! Ni följer väl med 7 år till?

Att resa är ett sätt att leva!

Att resa är ett sätt att leva!

Kairo

Som några av er vet, så har jag rest ganska mycket. Både som ung vuxen, som småbarnsmamma, som ensamstående med större barn och numera med vuxna barn. Självklart samlar man på sej erfarenheter, tips och smultronställen och dessa tänkte jag dela med mej av. Det finns hur många ställen som helst att berätta om, detta är bara en liten del. Säg till om ni vill ha tips om något annat resmål. Vi har även varit på bla Sri Lanka, Thailand, Marocko, Tunisien, Gambia, England/Polen/Ukraina och nästa alla andra länder i Europa, Indien, Kanarieöarna, Island, Venezuela, Mexiko, Seychellerna, Zanzibar …  🙂

Med små barn ska själva resan inte vara så lång och krånglig. Det ska dessutom vara enkelt på resmålet och att kunna köra en vagn är ett måste. Då tycker jag att Lanzarote är ett bra resmål. Här finns ganska mycket att göra även för små barn, stränderna är inte särskilt fullpackade och strandpromenaden lång och fin. Det mesta finns i butikerna, det är en ok prisnivå och restaurangerna bra. Även Mallorca och Dubai är bra ställen med mindre barn.

Florida

När barnen orkar resa lite längre ligger USA och Egypten på topplistan. Så fort barnen blivit 140 cm får de åka det mesta på nöjesparkerna och då kan man absolut besöka tex Disney World och Sea World i Florida. I Florida tar man sej enkelt runt med hyrbil, man kan åka båt i Everglades och ta sej ut på Key West. Här finns massor att göra! Egypten hör till ett av våra favoritresmål alla kategorier, här finns lixom allt oavsett ålder och intressen. Att snorkla klarar ganska små barn och redan vid 10 får man göra ett provdyk med tuber. Självklart har barnet en person med sej som håller i hela tiden och bara ägnar sej åt just henne eller honom. Här är kul shopping, god mat till ett bra pris och massor att se för den som gillar kultur och historia. Vår favorit är Luxor med sina fantastiska tempel, men sevärdheterna och shoppingen i Kairo är inte dum den heller.

Narvik

Som storstad är Barcelona en av de stora favoriterna. Här får man både strand, sol och shopping på samma gång. Direkt från stranden och solstolen kan man ta en schysst shoppingrunda, sedan sätta sej på en av alla de många restaurangerna och på kvällen titta på ljusshowen vid den stora fontänen på torget. Vill man åka lite längre bort så är New York en fantastiskt stad, där det också finns massor att göra och att se. Där är förstås en tur upp i Empire State Building ett måste och en tur ut till Elis Island tycker jag att man kan kosta på sej. USA är lite jobbigt med tidsomställningen, särskilt ju äldre man blir… har jag märkt…

Sharm el Sheik

Medan de flesta andra har Asien som sin favoritkontinent så är vi fullkomligt förälskade i Afrika. Som jag brukar säga: om alla bara vågade åka till något land i Afrika, så skulle Thailand inte ha några turister… så förtjust blir man och det är många som säger samma sak. Vart man än väljer att åka så är tidsomställningen minimal, bara en eller två timmar beroende på vart man är. Sol och värme är garanterad men man slipper alltså en jobbig jetleg och det är så skönt! Det häftigaste vi gjort är safarin i Tanzania. En safari är ganska jobbig, men ett minne för livet. Man kliver rätt in i en naturfilm där man själv har huvudrollen. För att klara att sitta så mycket stilla i en bil och dessutom vara ganska tyst, så ska nog barnen vara i 10-årsåldern och äldre.

Barcelona

Sen får vi inte glömma vårt fantastiska Sverige! Enligt mej så ska man först veta vart man kommer ifrån och se sitt eget land så mycket man kan. Som ensamstående morsa åkte jag med killarna runt i södra Sverige en sommar och runt norra Sverige ett par år senare. Nu har vi sett hela Sverige från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Bor man i tält, i bilen eller i en stugby så behöver det inte kosta så jätte mycket. Om man dessutom gör som vi och utnyttjar alla bekantskaper man har på nätet, så blir det nästan bara en bensinkostnad. Norrland är helt magiskt på sommaren!

En bilsemester i Europa är inte heller helt fel. Det är ganska enkelt att köra bil i hela Europa och med GPS hittar man ju överallt. Till skillnad från mej som hade en 10-åring som kartläsare, men det gick helt ok det med  🙂 Norge har väldigt fina vägar och ett lugnt trafiktempo, Liechtenstein är supermysigt precis som Österrike.

Tanzania

Att resa är fantastiskt! Det viktiga är egentligen inte var man åker utan att man gör det med någon man tycker om och att man har skoj på vägen. Det behöver ju inte vara så planerat in i minsta detalj, då blir man lätt besviken om planen inte håller. Att läsa på om landet man ska besöka är ett bra sätt att förbereda hela familjen för vad som väntar, att kanske besöka ett museum eller kolla på en informationsfilm. När man bilar kan man planera in på ett ungefär vilken väg man ska åka, men låt sedan dagsformen bestämma vad ni ska göra.

Å packa enkelt! Tänk på att ni förmodligen kommer att handla en del grejer på vägen och att det mesta faktiskt finns att köpa dit ni ska. Skriv en resdagbok/blogg och ta mycket bilder, det får hela familjen att minnas resan bättre och ni slipper tjafsa/fundera om detaljer när ni senare ska berätta om resan eller om ni ska göra en fotobok. Sätt kameran i händerna på barnen som har ett helt annat intresse och perspektiv och har ni tur så kanske ni själva också hamnar på bild. Be någon annan ta kort på hela familjen, det är superkul att ha i efterhand.

Men det viktigaste! Glöm inte att ha kul och att detta ska vara något positivt för hela familjen. Att resa är ett fantastiskt sätt att umgås och att komma varandra närmare. För oss är resandet ett sätt att leva, ett sätt att berika vårt redan rika liv. Det är synd bara att världen är så himla stor, för vi vill ju hinna se allt!