Vi har olika rädslor för olika saker, ofta mer eller mindre befogade. En helt obefogad rädsla är förstås att vara rädd för isbjörnar när man bor i Stockholm. Den sortens rädsla kan man vifta bort och intelligensmässigt förstå att den är obefogad. Men det finns andra rädslor som är mer befogade, som tex rädslan för att misslyckas…

Oavsett vad man ger sej på så finns där förstås rädslor av olik slag. Första gången man ska testa något nytt ser man olika scenarier framför sej. Första skoldagen, daten, kyssen, övningskörningen, arbetsdagen, hålla tal… det finns ju massor att vara rädd för! Samtidigt som man är uppfylld av andra känslor som nervositet, glädje och kanske stolthet över att man fått chansen att prova något nytt.

Under de 14 år som jag jobbade på Viktväktarna har jag sett många rädslor när det gäller viktresan. Den största har varit rädslan att misslyckas. Att inte passa in, bli hånad och kanske förlöjligad. En del rädslor har gällt att man funderat över hur man kan komma att förändras vart efter kilona trillar av och hur omgivningen kanske kommer att behandla en annorlunda. Å så är det! Viktminskningen förändrar oss ofta som personer, vart efter kilona trillar av växer självkänslan och vi förändras förstås på vägen. En större självkänsla gör ofta att vi vågar mer, tar mer plats, syns mer och det kan omgivningen ha svårt att handskas med. Har man varit tjock och gått ner i vikt så vet man att man blir behandlad på ett annat sätt som smal av tex butikspersonal. Så visst blir saker annorlunda.

Men den största rädslan är att misslyckas. Å då kanske man inte ens ger sej själv chansen att lyckas. På nåt sätt har man redan innan bestämt sej för att man inte kommer att lyckas den här gången heller och då satsar man inte allt, det är ju ändå ingen idé… Detta är förstås oftast omedvetet. Men jag har sett det hur många gånger som helst, mest hos dem med stor övervikt och som testa varenda diet som finns på planeten. Varför skulle det fungera den här gången? Vad är skillnaden den här gången från alla andra gånger? Är jag ens värd att lyckas…?

I det här fallet är det nästan synd att vi människor är så intelligenta. Vi tänker helt enkelt för mycket! Vi funderar ut olika scenarier och situationer och grubblar så vi nästan går sönder. Istället för att bara göra. Vi är så otroligt bra på att sätta krokben för oss själva och är ofta våra största mobbare. DET måste vi ändra på! Vi måste bli snällare mot oss själva och se att vi är värda att må bra och ha ett bra liv. Å inte slå för hårt på oss när de går åt skogen. För det gör det, går åt skogen alltså – lite då och då under viktresan. Jag påstår att ALLA kan gå ner i vikt, och jag påstår också att ALLA trillar av banan både en och tio gånger på vägen. Men så länge man fortsätter framåt har man inte misslyckats! Dessutom måste man ibland misslyckas för att till slut kunna lyckas…

När rädslan för att misslyckas blir så stor att man inte ens vågar försöka, då måste man göra något! Kanske prata med någon, det har hjälp mej många gånger. Jag har tagit både professionell hjälp och hjälp av vänner. Jag har även lyssnat på dem som behöver prata ut om detta och hoppas att jag varit till hjälp för dem. Det är ett så onödigt stopp på vägen och stoppar upp så mycket skoj i livet.

Det är skitjobbigt att misslyckas, vad det är gäller, men man måste våga försöka ändå! Övning ger som bekant färdighet. Med små steg i taget blir det lättare att ta sej ända fram och när det gäller just viktminskning ska man absolut inte jämföra sej med andra. DÅ blir det skitjobbigt! Ser man andra tappa flera kilo i veckan och man själv står still på vågen är det väldigt lätt att känna sej misslyckad och vilja ge upp. ”Det funkar ju ändå inte” ”Jag kan inte gå ner i vikt” ”Jag kommer vara tjock resten av livet”… är det som ekar i skallen.

Så strunta i andra, skjut rädslorna åt sidan, ta små steg, gläds åt minsta hekto som försvinner och ha tålamod. Att ge upp är inget alternativ! Vi är alla rädda för något, det är inget att skämmas för utan något som har med överlevnad att göra. Men ibland måste vi kaxa till oss, sätta oss på rädslan och ta kontroll över den. För att komma dit vi vill – för att lyckas!

Om man tittar på statusarna på Facebook så är det utmärkande att man antingen är helt ledig eller har massor att göra, att man värker i sej skräpmat och slappar på soffan eller tränar och äter nyttigt. Det är alltså antingen eller, inget mittemellan…

Det var en kompis på FB som uppmärksammade mej på detta för några dagar sedan och sedan dess har jag hållit lite koll. Å visst stämmer det! Det kan vara så att jag lägger upp en status om att jag ska iväg och träna, då får jag en bild på en stor räkmacka som svar. Samma person kan strax efter lägga upp en status om att det är typ räkmackan som bygger h*ns vackra kropp.

Att vara uppbokad och ha massor att göra är dagens sätt att visa att man är någon. Vissa lägger upp statusar som nästan gör dem till offer, även om det mesta är deras egna uppsatta krav som spökar. Har man heltidsarbete, flera barn med aktiviteter och ett hem att ta hand om så är det självklart mycket att göra. Så är det bara! Visst kan det bli stressigt, men lämnar man inte över en del av ansvaret på sin partner får man i mina ögon skylla sej lite själv. Är man två delar man på bördan, är man ensam är det en helt annan sak!

Jag upplever alltså inte att alla min vänners FB-statusar är rosenröda och enbart visar upp den bra sidan, som det står att vi gör i alla artiklar man läser. Tvärtom så tycker jag att mina kontakter är väldigt öppna med dåliga dagar och hur de faktiskt har det. Det gillar jag! Jag tror inte att någon på min kontaktlista enbart skriver rosenröda, tillsnyggade statusar faktiskt…

För mej är det viktigt att träna och äta hyfsat nyttigt, men självklart har jag dagar då jag sitter i onepiece en hel dag i soffan och käkar choklad! Å det är inget jag döljer, tvärtom! Så är ju livet! Även för en inbiten Viktväktare! För mej skulle det vara helt stört att enbart leva för sin träning och hälsosam mat varenda dag året runt, utan att spåra ur en enda gång – det är ju inget liv! Jag vill visa att man kan ha det bästa av bägge världarna. Att jag är en helt vanlig människa faktiskt…

Men jag försöker uppmana folk att rensa i sina åtaganden och lägga sej på soffan en hel dag, utan dåligt samvete! Jag, om någon, vet vad stress kan göra med en människa och det är något jag vill varna för. Stress är livsfarligt! Att då se en status där någon stressat runt så de faktiskt fått problem med hjärtat och sedan fortsätter i samma stil känns helt galet. Eller att någon som precis fått besked av sin läkare att denne har på gränsen till diabetes ändå visar upp sin bakelse eller den där räkmackan, känns ju lite som att personen förnekar sin egen verklighet.

Ibland är det svenska ordet ”lagom” väldigt passande. Att försöka leva lite lagom hälsosamt, stressa mindre och röra på sej lite lagom mycket. Iaf försöka! För det är inte bra för oss att stressa, äta skräp och sitta still. Inte hela tiden! Det är ju inte jättesvårt att se över sina portionsstorlekar och kanske äta lite mer grönt. Det är heller inte jättesvårt att ta trapporna istället för hissen eller att ta en promenad på helgen. Det svåraste är faktiskt att sluta stress, särskilt om man gjort det länge. Att säga nej till någon eller något kan göra en illa omtyckt… och besvärlig i andras ögon. Å man vill ju vara omtyckt…

Men för att må bra och kunna ta hand om dem vi älskar, så måste vi tänka på oss själva först. Då måste vi ge oss själva bra mat så hela systemet inom oss fungerar, en lagom mängd rörelse så våra kroppar orkar bära oss längre och vila så hjärnan kan synka med resten av kroppen. För att kunna ta hand om andra och verkligen ta vara på det liv vi har, så måste vi ta hand om oss själva först! Jag vill absolut inte leva för alltid, eller ens så länge som min snart 97-åriga farmor. Men jag vill vara frisk så länge jag kan och då måste jag vara snäll mot mej själv och ta hand om mej.

Jag önskar därför att se fler statusar med lite blandat innehåll, inte bara hurtiga statusar med träning och salladsbilder eller räkmackor och soffhäng. Jag vill ha en blandning, för det är det kroppen behöver. Vi måste vara snälla mot oss själva och respektera våra kroppar! Om inte vi respekterar oss själva, varför ska då andra göra det?

Så: ta hand om er, var snälla mot er, ät nyttigt och rör på er – men glöm inte att hänga i soffan och käka en pizza ibland också. Men framför allt: sluta stressa!!!

Som ni vet så avskyr jag hösten! Det är då värken blir värre och tröttheten outhärdlig! Numera är det förstås mycket bättre eftersom jag fått medicin för sköldkörteln, men fortfarande spökar fibron och ställer till det för mej. Fibro går ju inte att medicinera tyvärr, det får man lära sej att leva med. Å då är hösten extra jobbig.

Ju kallare det blir desto ondare får jag. Väderomslagen är skitjobbiga! Regniga dagar kommer jag inte ut alls, det går bara inte. Den här hösten har varit lite bättre än föregående. Jag kunde ladda rejält med sol i somras och var till Mallorca för bara ett par veckor sedan. Nästa fredag får jag åka till Spanien några dagar och tina upp och i januari åker vi till Egypten. Dessutom är det första hösten med medicin och det gör stor skillnad. Så visst är jag lyckligt lottad, trots allt!

Jag vet ju att det blir så här varje höst och vet därmed också vad jag måste prioritera. Sömn och träning är viktigast. Får jag inte sova tar jag slut direkt och tränar jag inte, får jag mer ont. Så dessa två måste jag ha, hur tråkigt det än låter. Oktober har varit ganska lugn och då har jag tränat regelbundet, trots detta känner jag hur kroppen sväller och vikten ökar. Kroppen blir stressad av värken och av stress går man upp i vikt. Allt har en förklaring. Det handlar ju inte om flera kilo, men känns på kläderna. Sömnen har varit hyfsad med 15-20 vakna tillfällen per natt. Ja, det är bra för att vara mej…

Nu har jag även börjat med lite cirkelträning hemma i vardagsrummet. Jag har gjort ett miniprogram  som tar 5-10 minuter. Jag börjar med 10 benlyft och fortsätter med 10 burpees, 10 upphopp, 10 benpendlingar liggande på rygg, 10 kissande hunden och en avslutande planka så länge jag orkar. Snabbt men tillräckligt för att få upp lite puls och lite som känns i magmusklerna dagen efter. Jag behöver detta för nacken och bålen, där värken oftast är värst.

Detta gör jag alltså inte för att det är kul, utan för att överleva hösten och vintern. Jag tycker fortfarande inte att det är kul att träna, men tänker inte så mycket – utan gör det bara! Samma lösning har jag, som ni vet, när det gäller städning – tänk inte – gör det bara! Jag måste prioritera det som faktiskt får mej att må så bra som möjligt, oavsett om det är kul eller inte. Livet är inte bara kul, det finns saker som man helt enkelt måste göra. Å då är det bara att prioritera det, sluta tänka och bara göra det!

Idag är det uppehåll och solen skiner till och med lite tveksamt. Så idag har det blivit både träning (Curves) och hundpromenad och alldeles strax ska jag iväg på pressträff och lite annat skoj. Idag kommer jag nog upp i mitt mål på 7000 steg, blir det mer är det bonus. Imorrn ska det regna igen, så det är bäst att passa på att vara ute när vädret är ok.

När mår ni som bäst och vad prioriterar ni? Hur får ni saker gjorda, som ni verkligen inte har lust med?

Vi människor är lata av naturen och hittar gärna genvägar till allt som kräver lite extra ansträngning. Vi överanalyserar också väldigt ofta, för att (omedvetet) hitta den där ursäkten eller genvägen. Å det spelar faktiskt ingen roll vad det handlar om. Städning, träning mm… allt som är lite jobbigt försöker vi att skjuta på eller slippa göra.

Hur gör man då för att faktiskt få det gjort? Min lösning är att sluta tänka och bara göra! Att vänta på motivation funkar iaf inte för mej och inte för någon annan heller som jag pratat med. Motivation är för mej bara ett hjärnspöke som förstör för en. Den sk motivationen kommer ju mer man håller på, ungefär som att man får med tur ju mer man försöker… Som en viss Stenmark beskrev det.

Om jag skulle vänta på min motivation så skulle jag få vänta förgäves! Då skulle jag inte få en enda sak ur händerna, förutom det som är riktigt kul. Men ju mindre jag tänker och desto mer jag gör, desto lättare är att att känna glädje inför vad det nu är jag måste göra. Att se resultatet av träningen ökar förstås motivationen och jag har hittills inte ångrat ett enda träningspass jag gjort – bara de jag inte gjorde… Samma sak med städning eller vad det nu är som tar emot att göra. Man ångrar ju inte att man gjorde det och är nöjd efteråt.

Jag är mästare på att överanalysera, älta och tänka och det har förstört massor för mej! Genom att sluta att tänka så mycket och ist bara göra det har jag vunnit massor. Bla tid! Det tar faktiskt ganska mycket tid att fundera ut ursäkter eller leta efter den berömda motivationen… att ist bara göra det man ska spar massor med tid, man känner sej nöjd och får tid till annat.

När det gäller träning så tycker jag fortfarande inte att det är roligt alls. Jag har lyckats hålla i träningen i nästan två år med 2-3 träningar i veckan och känner mej faktiskt väldigt stolt över detta. Men hade jag tänkt och börjat känna efter inför varje pass, då hade jag slutat för länge sen. Trots att jag ser och känner hur bra kroppen mår av det. För det är ju lite jobbigt att ta på sej träningskläderna, ta sej till gymmet, man blir varm och trött, duscha… ja, det är ett litet projekt att göra det helt enkelt. Men jag tänker inte! Jag gör det bara! Jag vet att om en timme är jag färdig och kan känna mej nöjd med att jag gjorde det!

Som jag sagt tidigare så tränar jag inte för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre. Vikten regleras med mat och träningen gör att kroppen håller längre. Jag känner direkt när jag inte tränat på någon vecka, då blir jag tröttare och får mer värk. Träningen gör även kroppen slankare och det är ju en sak som syns och motiverar.

Mitt tips till dej som letar motivation är alltså att sluta tänka. Funderingar gör att man hittar mängder med ursäkter och det tar onödig tid. Så tänk inte – gör det bara!