Browsed by
Etikett: fibromyalgi

Det kommer surt efter…

Det kommer surt efter…

Hur roligt det än är att hålla igång och göra saker och att ha besök, så kommer det surt efter. Jag vet ju att jag orkar för stunden, ser tar jag helt slut. Men det är det värt!

När jag planerar in aktiviteter, så planerar jag samtidigt in vila. Har jag mycket runt mej så måste jag vila några dagar efter. Det är min verklighet efter år med utbrändhet och sviterna av det.

Veckan har varit otroligt rolig, vi har sett och gjort massor och försökt att ”sköta” oss med sömn och vila. Det har gått ovanligt bra för att vara så många dagar. Men idag tog jag slut. Jag visste att det skulle komma, så jag lät det bara komma. I morse åkte jag och tränade, sen åkte vi och handlade och när vi var på väg hem kände jag att NU är det stopp. Inte snart, utan NU!

Medan Martin packade ur bilen, plockade upp alla matvaror och fixade lunch stupade jag i säng och somnade bums. Jag hann sova en halvtimme kanske och det räckte för att orka resten av dagen. Men imorrn har han planerat in en tupplur för oss båda, för säkerhets skull 🙂

Mitt (och många andras) liv med fibromyalgi och hypotyreos är så här. Man gör så gott man kan och är det kul så gör man ofta lite för mycket, sen tar det stopp. Det är så det är och har inget med lathet att göra, våra kroppar orkar helt enkelt inte. Vanliga människor kan pusha sej liiiite till, det går inte för mej. Det tar stopp. Jag somnar stående rent bokstavligen faktiskt. Man märker det först på att minnet försvinner, sen att jag blir mer förvirrad än vanligt, sen vill benen inte bära och då är det bara att lägga sej. Martin ser sånt, oftast före mej.

Han är så otroligt förstående, medan jag bara blir irriterad. Jag vill orka! Andra orkar ju, varför gör inte jag det! Men jag vet ju att vi är många, många som har det så här. De flesta av oss är kvinnor som varit ”duktiga” för länge. Som kämpat på i motvind och gått in i den berömda väggen. Vi hade behövt någon som sett hur det var fatt när allt var som värst och stoppat oss då, eftersom vi själva inte var kapabla att se det. Men tyvärr fanns det inte någon som tog oss på allvar och såg hur illa det faktiskt var. Å nu är vi sjuka av stressen vi drog på oss för många, många år sedan.

Min fibromyalgi, hypotyreos och sömnstörning beror helt och hållet på att jag utsattes för långvarig stress, enligt mina läkare. Tyvärr är jag inte unik. Å nu betalar jag priset. Men jag har tur! Jag har en Martin, det önskar jag att alla hade. Äntligen har jag iaf EN person som förstår mej, accepterar mina sjukdomar och hjälper mej. Det underlättar otroligt mycket. Då kan jag göra kul grejer trots att jag vet att jag blir helt slut, han finns ju där när jag säckar ihop.

Så imorrn tar vi en lugn dag tillsammans, med tupplur och allt 🙂

Matsedel v 23 – Nationaldagsgott

Matsedel v 23 – Nationaldagsgott

Tänk att det redan är juni och att det bara är ett par veckor kvar till midsommar. Som jag längtar! Äntligen ska jag få åka hem till mitt kära Öland, även om det bara är för några dagar.

Just nu är det knepigt med vikten. Det är alldeles för många kalas och fester, för mycket stress och för lite sömn. För många dagar med dåligt väder, kyla och värk och för dålig koll på det som stoppas i munnen. Men så blir det ibland, man får inte vara för hård mot sej själv när livet kör ihop sej – huvudsaken är att man är medveten om ”förfallet” och kör upp på banan igen direkt när kaoset är över.

Jag brukar tänka att även om det är fest, dop eller annat skoj så är det oftast bara EN måltid, inte flera dagar. Man kan alltså sköta sej hyfsat mellan festligheterna och planera lite 🙂

Här är veckans matsedel (allt passar i matlådan):

Måndag: Falska köttbullar 10 SP Flex för hela satsen

Tisdag: Laxgryta med räkor 3 SP Flex plus ris

Onsdag: Kassler i ugn 5 SP Flex plus ris

Torsdag: Kyckling Alfredo 6 SP Flex plus pasta

Fredag: Tacogratäng fr 11 SP Flex

Lördag: Delizie 45 SP Flex för hela formen

Söndag: Räkor med spenat och pasta 4 SP Flex plus pasta

Nationaldagsgott: Rabarberfromage 2 SP Flex

Som sagt: mycket skoj är på gång. Veckan bjuder bla på lunch på ett kryssningfartyg, två mingel, två spännande intervjuer, träning, matexperiment och lite annat smått och gott.

Häng gärna med på instagram @marlenerinda 🙂

Ha en riktigt härlig vecka!

5 tips för viktminskningen

5 tips för viktminskningen

Jag får ofta frågan om mina bäst tips för en lyckad viktminskning. Visst finns det några saker som jag tycker är extra viktiga, här spaltar jag upp dem och förklarar hur jag tänker.

Tänk långsiktigt och ha tålamod.

Med detta menar jag att det är bättre att gå ner långsamt och hållbart, istället för att rasa i vikt och sedan kanske gå upp allt igen. Ge viktresan minst ett år och tänk att en hälsosam viktminskning är ca ett halvt kilo i veckan. I den takten hinner både knopp och kropp med och du hinner också komma in i en livsstil som du kan ha resten av livet. Var glad för minsta minus och räkna med att det även blir plus då och då på resan, det är så man lär sej hur man ska leva i längden. Visst är det roligt att se flera kilo minus per vecka, men det kan faktiskt sluta med obehagliga överraskningar som tex problem med bukspottkörtel och galla, blodtrycksfall, håravfall och bortfall av mens. Så ta det lite lugnt, så mår ni bäst.

80/20

Man brukar säga att man äter sej ner i vikt och tränar sej friskare. Maten står för 80 % av viktminskningen, träningen 20%. Det viktigaste är alltså vad du äter, inte hur mycket, hårt eller länge du tränar. Hur vi än ser på det så handlar det om energi in – energi ut. Lär dej hur du ska äta och för in träningen/motionen (kalla det vad du vill) naturligt i din vardag. Tänk att även en kort och långsam promenad är bättre än inget och varvar den som sitter kvar i soffan. Man blir slankare av motion och kroppen behöver muskler för att orka hålla oss uppe, så det är viktigt med all form av träning. Men inte för att gå ner i vikt, utan för hälsan.

Tänk hälsa – inte vikt!

Oavsett hur mycket man har att gå ner så blir det tråkigt i längden att bara tänka på siffror. Om man istället tänker hälsa, och gör hälsosamma val – så brukar vikten komma på köpet. Då blir det naturligt att ta en frukt istället för snacks, en promenad istället för en hållplats med bussen osv. Tänk resten av livet – inte kur!

SOV!!!

Sömn, vila och avkoppling är livsviktigt! Jag tjatar om detta om och om igen och kommer inte att sluta. En del stress är helt ok, ibland tom bra för kroppen – men långvarig stress är livsfarligt! När vi stressar bildas kortisol i kroppen och då samlar kroppen på sej vätska, som förstås väger en del. Bara ett enda dygn av dålig sömn och stress är dåligt för kroppen, tänk då vad flera dagar, veckor eller månader gör… ett eller ett par dygn klarar vi – sen går det snabbt utför utan att vi märker det. Vi människor klarar oftast väldigt mycket, just nu… det är inte förrän långt senare vi förstår hur dåligt det var för oss. Men på vikten syns det faktiskt oftast direkt om vi haft dålig sömn eller en stressig period. Lyssna på kroppen!

Var inte för hård!

Det är klart att det är roligast när det är minus på vågen, men ibland kan det faktiskt vara ok med ett plus också. Jag påminner återigen om att detta är för resten av livet – ingen kur. Livet är en bergådalbana, det går upp och ner. Det kommer helgdagar, födelsedagar och semestrar – sånt är livet. Man kan inte vara nitisk varje dag, året om, hela livet. Det kommer tillfällen då det helt enkelt inte går att säga nej, eller man ens vill säga nej – njut då av det ni äter och ha inte dåligt samvete! Men se till att begränsa det till en dag, eller en vecka och kör upp på banan igen direkt. Vänta inte tills på måndag, det går lika bra att köra upp på banan en fredag faktiskt. Bestäm i förväg hur många dagar du får ”slarva”, njut, se pluset på vågen och kör igång igen. Det är inte hela världen!!!

Sammantaget kan man alltså säga:

Ha tålamod, gläds åt minsta minus. Se detta långsiktigt, minst ett år – helst resten av livet. Ät dej ner i vikt och träna för hälsan, tänk hälsa inte kilon. Gör vad du kan för att sova gott och ge tid för återhämtning och var inte för hård mot dej själv den dagen det blir plus på vågen. Även om det bara blir ett enda litet hekto minus per vecka, så är det faktiskt 5,2 kilo på ett år. Kanske låter lite, men hur hade det varit om du inte gjort något alls?

Jag brukar säga:

”Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där”

Jag har gjort det! Jag gick ner mina kilon, det tog tre år att ta bort tio kilo. Det var långsamt men jag orkade hela vägen in i mål och har varit där i snart 15 år nu. Jag tycker inte om uttrycket ”kan jag så kan ni”, vi har alla olika förutsättningar. Men om jag orkade i den takten, så orkar ni – för de allra flesta gå ner snabbare än så. Men det är alltså målet som är viktigast och vad som händer där. ALLA kan gå ner i vikt, men det krävs något alldeles extra att lägga om hela sin livsstil och sedan stanna i målet. Jag vet – jag har gjort det!

I går var det 5 år sedan Martin och jag hade vår sista klass på Viktväktarna. Men jag använder fortfarande våra verktyg och hjälper fortfarande den som behöver det. För att Viktväktarna funkar!!! Kolla gärna in mina veckomenyer på bloggen, alltid med recept och sp. Eller kolla in den rika receptsamlingen som finns på Du i Fokus. Å häng gärna med mej på instagram @marlenerinda – där är inte bara bilder relaterade till vikt, men ni ser hur man kan leva i livet efter viktresan.

Jag har säkert glömt en massa bra tips, men då får jag väl skriva ett nytt inlägg när jag kommer på dem . Lycka till nu – Ni kan!

Det där folk inte ser…

Det där folk inte ser…

Är jag en hemsk människa som inte vill ha regn? Alla andra ser fram emot några regniga dagar, själv bävar jag. Självklart är jag högst medveten om att vår natur behöver regnet, men samtidigt vet jag vad det gör med min kropp…

Det är redan vattningsförbud i delar av vårt land och fler kommer det att bli. Vi behöver regn för att fylla grundvattendepåerna och växterna behöver det förstås. Dessutom packar fukten ihop aspluddet så det inte går att fjutta på, vilket förstås är extra bra efter att vi haft över 40 bränder på bara några timmar här i Botkyrka. Jag fattar allt detta, ändå avskyr jag det!

Regnet och väderomslaget ger nämligen värk i precis varenda millimeter av min kropp. Värken gör mej så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Självklart blir jag även på ett skitdåligt humör, det blir man av värk och trötthet. Men det är ingen som ser detta, såna här dagar stannar jag inomhus, bokar av allt och lever mitt liv i soffan tillsammans med hunden.

Jag får ofta höra ”Du som ser så pigg och fräsch ut” eller ”Vänta du bara tills du blir gammal, då får du ont på riktigt”… äh… va? Bara för att jag har ont behöver jag väl inte se ut som ett vrak när jag vistas bland folk? Å vem är du att förringa min värk och sia om min framtid? Vi som har fibromyalgi och andra dolda sjukdomar/funktionshinder tas oftast inte på allvar. Syns det inte – så finns det inte. Men jag finns! Min sjukdom finns! Min värk finns definitivt och är högst verklig! Särskilt dagar med väderomslag och regn!

Detta är fibromyalgi

Vi är många som ligger utslagna just precis nu. Medan många andra njuter av regn och en friskare luft, kryper vi ihop i en liten hög i soffan. Vi avbokar allt, tar på oss kläder som inte gör ont, sväljer värktabletter, somnar om och hoppas att värken ska vara lite mindre när vi vaknar. Ni ser inte detta, men det är min och mångas verklighet just precis idag. Värken sitter långt in i skelettet, men även utanpå huden och i varenda muskel. Det enda som lindrar är att sova.

Jag vet att naturen behöver detta och att ni är många som njuter. Ni får det! Jag säger absolut inget om det. Själv lider jag mej igenom detta och hoppas att det snart blir sol och varmt igen. För min kropps skull, för att jag vill fungera.

Döm aldrig andra människor, ni har ingen aning om vad de går igenom. Respektera alla, det finns orsaker till att man är som man är. Idag är en riktigt dålig dag, jag hoppas att det bara blir en… Imorgon har jag lixom inte tid.

Matsedel v 21 – med Morsdagsbonus

Matsedel v 21 – med Morsdagsbonus

Så här i andra delen av maj brukar föräldrar bli lite stressade. De med mindre barn skall gå på en mängd avslutningar, grillkvällar och annat som har med fritidsaktiviteter och (för)skola att göra. De med äldre barn har kanske konformationer och studenter att klara av. Mottagningar ska arrangeras, mat ska planeras och lagas. Stressen ökar och känns påtagligt i kroppen och syns förmodligen även på vågen.

Stress är inget bra alls för den som ska hålla sin vikt eller gå ner i vikt. Stress ökar nämligen kortisolet i kroppen som gör att vi samlar vätska och vätska väger ju som bekant. Man kan känna detta på tex ringar som sitter hårdare och strumpor som ger märken på benen. Lösningen på detta är förstås att sluta stressa, men det kan ju vara lättare sagt än gjort. För att få bort vätska ur kroppen behöver man oftast dricka mer, hur ologiskt det än kan låta. Kan vara bra att komma ihåg varma sommardagar är kroppen känns svullen.

Det bästa är förstås att inte stressa alls, men det vet ju alla redan. Men är man stressad och får ett plus på vågen, kan det ju ändå skönt att veta vad som kan vara orsaken när man ändå tycker att man skött sej. Nu vet ni!

Att stress kan vara livsfarligt och att jag fått en mängd obotliga följdsjukdomar av detta, vet ni som följt mej ett tag. Därför är jag lite extra kinkig med detta, både när det gäller mej och alla runt mej. Se upp för stressen, hamna inte där jag hamnade – det är inget att sträva efter alls. Jag är rätt bra på att ta det lugnt numera, planering är en av de saker jag är noga med.

Här kommer därför veckans matsedel, det mesta är både snabb- och lättlagat. Och en hel del passar till matlådan dagen efter eller i frysen. Allt för att slippa stress 🙂

Måndag: Shakshuka 2 SP Flex

Tisdag: Ugnsbakad fisk med linser 1 SP Flex

Onsdag: Kyckling i tomatsås 2 SP Flex plus pasta

Torsdag: Cannelloni m kasslerfyllning fr 7 SP Flex

Fredag: Tacogryta 4 SP Flex plus ris

Lördag: Grillade räkor m jordnötssås 0 SP Flex för räkorna, lägg till SP för tillbehör

Söndag: Kyckling och broccoli i grönpepparsås 3 SP Flex plus pasta

Morsdagsbonus: Syrensaft 0 SP

På söndag är det Morsdag, vi firar inte det särskilt mycket. Men jag vet att ni är många som gör det, särskilt ni som har yngre barn. En lättare variant av Äppelkaka eller Rabarberkaka kanske passar bra? Klicka på kakan ni är nyfikna på, så kommer ni till receptet.

Ha en fin vecka och stressa lugnt 🙂

PS. Häng med mej på instagram @marlenerinda om ni vill. Mitt liv som guldmedlem sedan många, många år tillbaka. Ett rörigt liv med träning, mat, gala, kändisar och glamour – men även lite skit i hörnen.

Eurovision med tjocka släkten!

Eurovision med tjocka släkten!

Jag antar att vi var ganska många som tittade på Eurovision igår. Jag tycker det är kul med Melodifestivalen och följer alla delfinaler så gott jag kan, även om jag skulle föredra att bara ha ett enda program – som det var förr. Eurovision i maj är en liten högtidsstund som jag inte gärna missar och jag följer poängen med spänning. Igår var det ju riktigt spännande!

Till finalen av Melodifestivalen och kvällen för Eurovision bjuder vi gärna in familj och vänner och dukar upp med något gott att äta och dricka. Ingen ska behöva sitta ensam, är vår filosofi. Igår var det dock lite annorlunda, familjen var inbjuden som vanligt – men pga utebliven ork avstod vi från att bjuda in vänner. Jag är inte helt ok just nu och inte alla i familjen heller, ibland får man helt enkelt prioritera även om det känns tråkigt.

Martin fixade mat halva dagen. Vi bjöd på korv och kycklingspett, potatissallad och sallad. Första rabarbern skördades och av detta blev det en rabarberpaj, som vi passade på att göra ett recept av (kommer på onsdag i duifokus.se tror jag). Det var inget överflöd, men alla var mätta och belåtna när vi ätit färdigt. Det härligaste var att vi kunde sitta ute hela kvällen utan att frysa det minsta lilla. Vår familj är inte så mycket för just Eurovision, så de kom och åt med oss – men åkte sedan hem till sitt.

Martin och jag plockade av och kröp sedan upp i soffan för att i lugn och ro se alla bidrag och sedan följa den otroligt spännande omröstningen. Herregud så spännande det var! Bestående intryck av året Eurovision var dock att Madonna sjöng falsk och minen när stackars John fick höra publikens poäng. Usch vad jag tyckte synd om honom i det ögonblicket. Vilken besvikelse!

Det bästa igår var att hela familjen samlades, det var länge sedan. Alla trivdes, skrattade och umgicks på ett lite annat plan än tidigare. Det är svårt att förklara, men det kändes lite extra bra igår, lugnare och hjärtligare på nåt så sätt. Alla familjer har sina bekymmer och hemligheter, vår är inget undantag. Jag pratar om det mesta, men en del måste jag hålla för mej själv. Så är det nog för alla som bloggar eller är aktiva på sociala medier. Jag förskönar inte min tillvaro, men jag berättar inte allt.

Gårdagen kan jag leva länge på och jag hoppas att sommaren bjuder på fler såna stunder. Jag är helt slut idag, men det var det värt!

Det började droppa blod från knät…

Det började droppa blod från knät…

Det har gått en vecka sedan operationen och jag har (nästan) följt allt som min läkare sagt till mej. Hans rekommendation var att leva som vanlig och känna efter, så det har jag gjort. Han sa också att förbanden skulle tas bort efter en vecka, det gjorde jag också… det gick ju sådär…

Det finns mängder med rekommendationer efter en knäartroskopi, jag valde att lyssna på min läkare. Han sa inte ens att jag skulle hålla mej lugn samma dag eller dagen efter, utan leva på som vanligt. Så det gjorde jag och blev därför lite ställd när en sköterska ringde mej dagen efter operationen och frågade om jag satt högt med benet. Ähum… asså… jag är bara ute på lite bus, svarade jag. Då hade jag gått på stan och var på pressträff och käkade hamburgare för glatta livet. Men visst, jag böjde så lite som möjligt på benet och gick inte särskilt snabbt. Hon hummade lite och sa bara att jag skulle ringa direkt om jag fick feber eller kände att något var fel.

Under helgen har jag tagit det lugnt faktiskt, iaf enligt mej – jag har pysslat på här hemma medan Martin varit på jobbresa. Gått några långsamma och korta promenader med hunden, annars inte mycket alls. Duktiga jag! Igår var det dax att ta bort förbanden, enligt läkarordination. Allt såg fint ut, jag klädde mej och åkte in till stan.

Jag var först på en härlig pressfrukost med Engelbert och deras fina smycken och sen gick jag runt en snabbis på Stockholm Beauty Week. Då känner jag helt plötsligt hur det är blött utanpå byxorna och att det rinner längst benet. På nåt sätt har ena operationshålet börjat blöda igen. Jag letar efter plåster och frågar till slut en kvinna på plats, hon hittar inget och frågar om det går bra med silvertejp och skrattar. Ja, va f-n ska man göra? Jag måste ju få stopp på blödningen på nåt sätt. Så det fick bli en servett och silvertejp som nödlösning tills jag kom hem. Martin kallade mej för värsta Mac Gyver 🙂

Väl hemma inspekterar jag knät och kan inte förstå hur det kan komma så mycket blod ur ett sånt litet hål. Asså, det fanns lixom inte ens ett hål! Men på nåt sätt har det ändå blött igenom byxorna. Ni som nu tycker att jag är helt puckad och oroar er för infektion mm kan vara lugna. Jag har ätit antiinflammatoriska tabletter ända sedan operationen och detta var alltså dag 7 efter operationen, det var kirurgen som sa att jag skulle ta bort förbanden – inte mitt egna påhitt. Allt såg fint ut, ena hålet syntes inte ens och på det andra fanns en pytteliten fin skorpa. Ändå lyckades det på något sätt börja sippra blod ur hålet som knappt fanns…

Enligt min läkare skulle jag ju leva som vanligt och han tyckte att jag kunde börja träna direkt i fredags. Jag väntade dock till idag och var ändå lite tveksam. Igår tyckte jag att knät kändes värre än innan operationen, ostadigare och mer värk. Att träna idag kändes inte alls bra, utan väldigt läskigt faktiskt. Men jag tänkte att det kan ju inte bli värre, då hade han inte sagt att jag ska leva som vanligt. Å nån gång måste jag ju sätta igång igen, jag åker till gymmet men tar det extremt lugnt. Så det gjorde jag!

Att träna var nog det bästa jag kunde göra! Jag tog det verkligen jättelugnt och försiktigt och efteråt kändes knät helt annorlunda. Det gjorde inte alls lika ont, kändes mycket mjukare, stabilare och friskare. Det behövdes nog en genomgång av muskler och lite ny cirkulation i knät efter allt som varit där inne och petat och grejat. Det gör inte alls lika ont nu som i morse och jag hoppas att jag nu kan känna att operationen gjort nytta eftersom det igår kändes rätt surt med en ny och annorlunda värk.

Till er som undrat hur länge det hörs vågor/kluckande inne i knät efter en artroskopi har jag nu ett svar. För mej var ljuden borta i slutet av dag två, alltså ca 48 timmar efter operationen. Det ska tydligen gå snabbast om man använder knät, vilket jag gjorde. Det som låter är nämligen luft som finns i leden efter operationen och att det behöver smörjas med ledvätska som fylls på vart efter man använder kroppsdelen. Så ljuden är helt normala och försvinner, men det låter för jäkla läskigt!

Igår kändes det rätt surt att ha fått ont i knät på ett helt nytt sätt, nu känns det betydligt bättre. Efter dagens träning mår både jag och knät bättre och kanske kanske har operationen ändå gjort nytta. Jag har återbesök om 6 veckor, man får väl ge sej till tåls tills dess kanske?

Drömmen är ju att kunna springa igen och gå normalt uppför trappor. Här handlar inte drömmen om att bli rik inte, nope – jag vill bara ha en kropp som fungerar. Men jag blir gärna rik också 🙂

Min skeva kroppsuppfattning

Min skeva kroppsuppfattning

Jag fick en aha-upplevelse härom kvällen när jag såg en bild på mej bakifrån. Jag såg inte alls ut som jag tycker att jag gör, tänk som vårt huvud kan ställa till det.

Det här blir svårt att förklara, framförallt utan att stöta sej med någon. Jag vill poängtera att detta handlar om mej, min hjärna och min kropp.

Jag har egentligen inte brytt mej särskilt mycket om vikt och utseende förrän jag efter mitt andra barn fick se en bild av mej, av min rygg rättare sagt – den var som en lagårdsdörr enligt mej. Det som däremot stört mej i större delen av mitt liv har inte varit min vikt, utan mina bröst. Redan som 12-åring kallades jag Dolly Patton…

Jag kan inte säga att jag avskydde min kropp, men jag avskydde mina bröst. När jag fick se den där bilden, så fick jag mer att avsky tyvärr… Till mina 156 cm har jag som mest vägt 69,1 och hade ett bmi på 28,4. Jag vet att många inte tycker om att prata bmi, men eftersom jag var tvungen att ligga under 25 för en bröstförminskning – var det det jag fick förhålla mej till. Jag hade en övervikt, men inte jättemycket ändå.

Jag gick ner i vikt för att få min bröstförminskning och som minst vägde jag 54,8 – bmi 22,5 – jag var hyfsat nöjd men såg faktiskt inte klok ut. Brösten hade nämligen inte minskat något, så i princip var det en E-kupa som gick runt och var det enda folk såg. Kläderna satt väldigt illa, både för att jag är kort och hade min hylla. På överkroppen hade jag stl 46-48 och på underkroppen 36. Vågen gillade jag, men spegeln avskydde jag.

Jag fick min bröstoperation och helt plötsligt passade min över- och underkropp ihop. Kläder satt mycket bättre och jag kunde röra mej som jag ville – men min självbild hängde inte med. Det är fem år sedan operationen, jag har just nu precis 25 i bmi, alltså normalviktig – men min skalle fattar inte det. I min skalle har jag fortfarande en rygg som en lagårdsdörr och tar fortfarande kläder i en alldeles för stor storlek.

Tills jag såg bilden där uppe. Jag ser ju att jag ser helt normal ut, vad det nu betyder… men jag ser ju faktiskt inte alls tjock ut. Jag har ingen rygg som en lagårdsdörr. Jag har sett bilder förr, men inte reagerat på det sättet. Jag noterade för ett tag sedan att benen börjar se lite taniga ut, men tänkte att det mest var en synvilla. Men nu ser jag ju… jag ser faktiskt helt ok ut – iaf bakifrån – eller kanske även bakifrån.

Framifrån har jag var hyfsat nöjd ett tag och nu är bakifrån också ok, bara från sidan kvar alltså… Den där magen som jag kämpar med och fortfarande avskyr. Men det känns ändå ok. Två av tre ”problemområden” är borta (förutom det största som var brösten), det är ju faktiskt himla bra. Så säger säkert en och annan av er att man ska acceptera sej själv som man är, men jag kan inte det. Särskilt inte när jag vet att det går att förändra. Jag har ju fixat allt annat, varför inte ta resten också? Varför ska jag nöja mej när jag inte är nöjd?

Tänk ändå vad skallen kan ställa till det för oss. Jag tittar på program som ”My 600-lb life” och tycker att lite så ser jag ju ut… men det gör jag ju inte och har aldrig gjort! Ändå tycker jag det… Någon kallade sej ”Ful, Fet och Femtio” – och det är dit jag INTE tänker komma. Jag vill vara Fantastisk, Fit och Femtio. Å det är jag snart! Jag ska bara fatta det också! Jag fattar det rent intelligentsmässigt, men jag SER det inte. Men jag kanske är på väg?

Återigen vill jag poängtera att det handlar om mej och min hjärna. Jag tittar sällan på andra och tänker något alls faktiskt. Jag kämpar med mina hjärnspöken, ni kämpar med era. Alla är vi fina, men kanske inte i våra egna ögon och det är det som är problemet. Nu ska jag kämpa för att bli fin i mina ögon – Ni som redan är där får gärna tala om hur man kommer dit 🙂

En konstig vecka

En konstig vecka

Helt plötsligt är det fredag och jag fattar ingenting! Vädret och kylan har knockat mej totalt och jag har massor att göra. Jag hinner helt enkelt inte med, allra minst mej själv.

Jag måste väl börja med att be om ursäkt till er läsare. Jag är superdålig, typ sämst på att uppdatera här just nu. Att veckomenyerna kommer ut är ett under, men jag har ju så mycket mer än mat och viktväkteri att skriva om. Det finns mängder med inlägg som ligger i min skalle och vill ut. Varje fredag försöker jag att lägga in måndagens veckomeny och samtidigt skriva ett par tidsinställda inlägg till, men så har det inte blivit de senaste veckorna. Veckomeny har jag fixat, men sen har det inte hunnits med så mycket mer.

Det beror bla på att kroppen slagit bakut. Väderomslaget har knockat mej totalt, i måndags och onsdags ställde jag in allt och låg på soffan och sov typ. Eller, jag tränade, men det var nog allt. Jag har haft så ont. Fibrokroppen har sagt ifrån och i det ingår att hjärnan är som kola ungefär. Inget funkar! Ni som följer med på Instagram (@marlenerinda) har sett det.

Det har varit pressdagar, vilket innebär att pr-byråerna har Öppet Hus och visar sina nyheter. Jag hängde med på tisdagen och torsdagen, men det främst för att jag skulle in på lite annat också. Det är nämligen spännande grejer på g… jag har efter 15 år börjat med intervjuer igen och den första gjorde jag i tisdags. Jag har efterlyst intervjuvilliga bland mina vänner och Karl Dyall var en av de första att hjälpa mej. I tisdags träffades vi och jag har precis skrivit ihop texten, när den är helt klar finns den att läsa HÄR.

Tiden har lixom bara försvunnit. Å det ska bli så skönt med helg! Ännu skönare med påsk, då är vi lediga 5 dagar och kanske äntligen hinner dammsuga!

Jag lovar att uppdatera lite oftare, iaf att försöka 🙂

Att träna med kronisk värk och sjukdom – alla behöver träna!

Att träna med kronisk värk och sjukdom – alla behöver träna!

En och annan av er kommer inte att hålla med mej i detta, en och annan kommer till och med att blir lite förbannad, ändå fortsätter jag att tjata. Jag hävdar envis som en åsna att träning, eller rättare sagt fysisk aktivitet, är viktig för alla och att alla kan gör något. Även den som har kronisk värk eller sjukdom, jag och många andra bevisar att det är så. Men man måste förstås ha lite kunskap och koll.

Vad är träning? Det låter faktiskt jobbigare än det är, kanske bättre att säga fysisk aktivitet. Det allt handlar om är att få upp pulsen lite och känna att kroppen jobbar lite. Det handlar inte om att lyfta jättetungt eller springa en mil. Grejen för oss med värk är att göra sånt som minsta barnunge klarar, typ gå ett varv runt kvarteret eller lyfta ett mjölkpaket. Det är faktiskt inte svårare än så.

Det är viktigt för ALLA att träna, kroppen behöver det och tackar oss genom att hålla oss upprätta och leva längre. Ja, det kan göra lite ont i början eller i omgångar, men det är oftast inte farligt. Kolla med din läkare vad du kan göra och om smärtan förvärrar något, oftast gör den inte det. Så länge vi vet att smärtan inte är farlig eller förvärrar något så är det bara att köra på. Men inte som galningar, utan i ett förståndigt och lugnt tempo. För oss med fibromyalgi är lågintensiv träning bäst, promenader och lättare styrketräning, jag kör cirkelträning på Curves och det passar mej. För någon med tex hjärtproblem är det viktigt att stärka hjärtat och då måste det få jobba lite fast det kan kännas obehaglig. Stavgång och styrketräning av de stora muskelgrupperna är bra för er.

Försämrad fysisk kapacitet bidrar till ökad trötthet, försämrad funktion, olycksfallsrisk, låg smärttröskel och sömnstörningar. Detta gäller för alla, oavsett om man är sjuk eller frisk.  För att kroppen ska hålla på bästa sätt måste den underhållas, precis som när vi servar bilen. Alla delar är viktiga för att hålla kroppen i form och måste få sin service bestående av konditionsträning, rörelseträning och styrketräning och även en stunds behövlig vila och avslappning.

Alla vuxna, oavsett om du är sjuk eller frisk, behöver minst 30 minuters fysisk aktivitet om dagen, för att bibehålla kondition och god funktion i kroppens vävnader. Ansträngningen bör ligga på en nivå, som gör att värmen i kroppen ökar något. Man måste alltså inte tokträna! Många med värk och hjärtsjukdom är rädda för pulshöjning och vågar/orkar inte ens gå upp för en kortare trapp. För dem passar en cykeltur, en rask promenad, trädgårdsarbete, vattengymnastik, simning, stavgång eller en rejäl storstädning 🙂

God styrka i musklerna är ett bra skydd för lederna, därför är denna typ av träning viktig. För att återfå eller öka styrkan i musklerna krävs större belastning än den rörelseträningen ger. Övningarna bör inte gå hur lätt som helst. Kan du göra övningen 50 gånger utan besvär är belastningen för lätt. En tumregel är att efter 20 upprepningar ska det kännas i muskeln att du har tagit i om du vill förbättra muskulaturens uthållighet. För att öka muskelstyrkan ska det kännas redan efter 10 gånger.

Både uthållighets- och styrketräning bör utföras två-tre gånger i veckan om man vill förbättra muskelfunktionen, och det brukar ta några veckor innan man upplever att man har blivit starkare. Elastiska gummiband och viktmanchetter kan vara lämpliga träningsredskap för uthållighets- och styrketräning, även för träning i hemmet. Det finns mängder med bra (och korta) träningsprogram på internet, särskilt anpassade för att göra hemma.

Många med värk och sjukdom blir rädda för att röra sej och det man då ska tänka på är att minskad fysisk aktivitet ofta leder till en nedåtgående spiral med sänkt fysisk förmåga, sänkta marginaler och mer smärta vid belastning. För den som inte tränat på länge, eller kanske aldrig gjort, är det klokast att inleda träningen på en låg nivå och öka intensiteten varsamt i den takt som man klarar att träna. Gärna i samråd med sjukgymnast. Promenader och simning klarar de allra flesta och går att anpassa till individens utgångsläge. Personer som varit inaktiva en längre tid rekommenderas att börja med kortare distanser som sedan successivt ökas.

Enkelt kan man väl säga att promenader, bassängträning, lättare styrketräning och konditionsträning, oftast förbättra både den fysiska funktionen, symtom och även nedstämdhet hos de allra flesta. För att uppnå effekter bör man dock träna två-tre gånger i veckan minst fyra-sex månader. Det handlar alltså inte om att träna som en tok, utan att göra det man kan. Starta lite lugnt och sedan göra lite mer och lite mer, vartefter kroppen svarar och blir starkare.

Det är inte farligt att träna! Även om det kan göra lite ont, kännas lite läskigt och hjärtat slår lite fortare. Rådgör med din läkare, jag lovar att h*n blir väldigt glad att ditt intresse och ger massor med goda råd. H*n kommer med 99% säkerhet inte att avråda dej, tvärtom. Detta är förstås inget jag hittat på helt själv, inte alls! Förutom att jag sett det fungera både på mej själv och andra, så finns det massor av forskning och detta är precis var både Reumatikerförbundet, Fibromyalgiförbundet och Riksförbundet Hjärt- och Lung förespråkar.

Börja lite långsamt, du kommer se hur mycket bättre du mår. Kanske inte imorrn eller ens nästa vecka, men med tiden. För mej handlar det numera alltså väldigt lite om vikt, nu vill jag bara ha ett friskt liv 🙂