Bläddra efter
Etikett: Gambia

Dagen efter…

Dagen efter…

Kommentarer 0 kommentarer

Vilken härlig kväll vi hade igår! Hela dagen var faktiskt helt ok  🙂

Martin, Senior och jag fixade klart här hemma medan Junior var på simtävlingar. Hela dagen gick åt till att fixa, duka, laga mat och förbereda. Vi hann precis klart innan de första gästerna kom och då hade Junior inte simmat klart än… Så vi fick börja utan honom.

Mina extraungar kom bland de första, två av dem iaf den tredje saknades tyvärr. Men två är bättre än ingen! Min syssling, mina föräldrar, mina fd och nuvarande svärföräldrar, barnens pappa, killarnas kusin och två av Juniors kompisar kom tätt efter. Mitt i alltihop kom Junior hem och kunde då visa upp två brons och ett silver  🙂

Sen drällde det in en och annan kompis och barnens farbröder med familjer. Så till slut var vi väl ca 30 personer som trängdes i vardagsrummet. Alla åt, minglade och pratade. Vi hade fixat ett bildspel på tv´n med bilder från Gambia och kunde berätta om resan, landet och Smile förstås! Tror nog att en och annan blev lite sugen på att åka dit faktiskt.

Det blev lite rörigt och varken Martin eller jag hann knappt äta, men det gör inget. Vi lyckades till slut iaf att trycka i oss ett par tacosar var och jag tror att jag drack ett halvt glas vin… De flesta gick hem ganska tidigt och kvar blev Juniors kompisar. Då städade vi av, bytte kläder och fyllde på vinglasen. Sen låg vi i varsin soffa, kollade på film och snaskade i oss av resterna.

Junior skulle upp tidigt för ytterligare en dag på tävlingarna och Senior skulle jobba, så vid 12 var huset tomt. Jag tror att alla var nöjda och jag vet att Junior var väldigt nöjd med alla sina fina presenter. Bensinpengar i massor och pengar till en ny mobil, jag gissar att han kommer att köpa en telefon direkt imorrn.

Jag uppskattar mer och mer hur vi alla kan samlas här hemma. Det är ju faktiskt inte helt enkelt att umgås med ”gamla” och ”nya” familjer, men det funkar helt ok. Mina föräldrar, mina fd svärföräldrar och mina nya svärföräldrar kan sitta och prata tillsammans, Martin och barnens pappa kan vara under samma tak och mina extrabarn känner sej välkomna i gänget. Det är viktigt för mej! Bara för att man lämnat en familj behöver det ju inte innebära krig, iaf inte så här många år senare.

Idag ligger vi mest på soffan och slappar. Att förbereda ett firande innebär en omedveten stress, så idag är jag helt slut. Vi ska ta en promenad och äta upp resterna från igår. Är någon sugen på tårta så finns det mängder här – välkomna hit bara  🙂

Ett räddat finger!

Ett räddat finger!

Kommentarer 0 kommentarer
Linda! Världsberömd i hela Gambia!

Har precis haft ett samtal över Skype med min kompis Linda i Gambia. Internet är verkligen fantastiskt och användbart! Tänk bara att man helt gratis kan prata med någon i Afrika! Coooolt!

Nu kunde hon lite mer i detalj berätta om sitt möte med Smile. Efter lite trassel, några om och men, så träffades de till slut utanför ett hotell i tisdags. När vi åkte hade han precis gjort illa sitt finger när han höll på att snida trä. Han sa inte mycket mer än så, men när vi åkte hade handen svällt upp rejält. Vi trodde det berodde på den malaria som han också hade vi tillfället, men så var det tydligen inte…

Linda bad att få titta på fingret och det såg riktigt illa ut. Smiles mamma hade tagit med honom till någon doktor som håller på med naturläkemedel och som behandlat hans finger med örter. Hans bror råkade ut för samma sak och i hans fall gick det illa, han fick amputera fingret. Trots detta ansåg alltså mamman att detta var bästa behandlingen…

Linda tog direkt med honom till en riktig läkare som tvättade av såret, la om det och gav honom penicillin. Såret var väldigt djupt och fullt med var och död vävnad. Väldigt nära blodförgiftning alltså… Nu ska han dit några gånger i veckan för rengöring och omläggning av såret och på så sätt får han nog behålla sitt finger. Han ringde till Linda igår och sa att han redan mådde mycket bättre och var djupt tacksam mot oss alla som hjälpt honom. Vår ringa ansträngning har alltså hjälpt honom att behålla sitt finger  🙂

Nu hoppas vi att Smile ska bli helt återställd och att han ska få ett jobb som inte är beroende av turister och säsongen på året. Ni som åker till Gambia får gärna besöka hans shop på Kotu Craftmarket (shop nr 2) och handla något av honom. Å ni som gillar Gambia får gärna gå med i vår grupp på Facebook ”Vi som gillar Gambia”. Där kan vi samordna transporter och ge tips till varandra.

Jag hoppas kunna åka tillbaka hösten 2014. Följer du med?

Vilken bra dag!

Vilken bra dag!

Kommentarer 0 kommentarer

Jag är så otroligt glad! Det har hänt så himla bra grejer idag  🙂

I förmiddags fick jag ett kort men väldigt informativt mail från Linda i Gambia. Hon hade fått våra överförda pengar och träffat Smile. Han var i ett väldigt dåligt skick, så hon släppte allt och tog med honom till doktorn. Så nu har han fått riktigt behandling, vård och medicin. Ungefär hälften av pengarna vi skickat gick åt hos läkaren och så fick han en del och sen har Linda sparat lite eftersom han ska tillbaka till läkaren på torsdag. Det känns otroligt bra att någon nu har koll på honom och ser till att han får den hjälp han behöver. Våra pengar gör alltså redan nytta, även om Linda är den som sett till att allt blivit så här bra. Hon är en pärla!

Att börja dagen så var ju helt fantastiskt!

Junior missade ju uppkörningen igår, men bokade genast en ny tid tills på torsdag. I morse ringde han trafikverket som hade ett återbud idag klockan 13.05. Martin och jag hade lovat att vara stöd åt en kompis på en rättegång, så Junior fick åka med morfar istället. Så medan vi satt där och lyssnade på rättegången, hade Junior sin andra uppkörning på två dagar. Efter en alldeles för lång tid kom det äntligen ett YES på telefonen! Härligt! Han klarade det! Så nu har hela familjen körkort och vår taxiverksamhet har upphört  🙂

Två så himla bra grejer! Att vi dessutom hade en trevlig lunch med en av mina bästa kompisar var inte heller helt fel. Och att vi hade otroligt mycket folk ikväll på jobbet var ju också toppen, plånboken jublar!

Jag är sjukt trött, men tacksam, glad och lättad. Allt har ordnat sej så bra med Smile och hans sjukdom, Junior och körkortet, vår ekonomi och en massa annat. Jag kommer att sova hur gott som helst inatt  🙂

Första pengen skickad!

Första pengen skickad!

Kommentarer 0 kommentarer
Smile är längst till höger

Efter tre oroliga veckor har vi äntligen fått kontakt med Smile i Gambia igen. I morse var jag näst intill desperat och mailade återigen till Dominos Restaurang för att be om hjälp, och tydligen funkade det. För nu ikväll kom först ett mail från honom och sen kunde vi även chatta en stund via Facebook. Vilken skön känsla att höra att han lever och är ok!

Han har inte bara haft malaria utan även skadat sin hand och därför varit hemma i sin by en tid och pga detta inte kommit åt internet som inte finns i hembyn. Han kommer från en liten by som heter Suma som ligger längs med Gambiafloden. Det är en bra bit att ta sej till Kotu där han har sin butik.

Nu när vi fått kontakt med honom igen och vet att han är ok, så har vi skickat över de första pengarna till honom. Han kommer att få 350 svenska kronor, men i Gambisk valuta förstås, av vår svenska vän Linda. Han måste själv hämta pengarna hos henne, annars får han dem inte. Och pengarna ska främst gå till läkarbesök och medicin. Jag hoppas verkligen att detta hjälper honom att komma på fötter. Han lät iaf väldigt tacksam  🙂

Vi har bett honom att logga in så ofta han kan på Facebook så att vi ska veta att allt är ok och få veta om det är något mer han behöver. Detta eftersom vi fått kontakt med en del personer som åker till Gambia under våren. Vi vet redan nu att han kommer att få en sovsäck i början av mars, men i bästa fall kan vi även skicka över en telefon med wifi så att han helt gratis kan koppla upp sej och prata med oss.

Jag har varit väldigt orolig! Så inatt kommer jag att sova gott, nu när jag vet att han är ok  🙂

Klicka HÄR om ni vill läsa mer om Smile och varför vi så gärna vill hjälpa honom!

Är Afrika farligt?

Är Afrika farligt?

Kommentarer 0 kommentarer
Vår strand i Bakuto, Gambia, Afrika.

När jag var och handlade i Tumba Centrum idag frågade en av expediterna vart jag varit eftersom jag är solbränd. Jag berättade att vi var till Gambia över nyår och rekommenderade henne att åka dit, som jag alltid gör när någon frågar. Då säger hon spontant ”Men det är väl väldigt farligt i Afrika och man blir väl ganska sjuk där?” Hon är inte den första som påstår/frågar just detta och jag blir lika ledsen varje gång.

Jag har rest runt i MÅNGA länder. Jag har blivit utsatt för brott i bla Venezuela, Mexico, Tunisien, Tyskland och Sverige. Jag har blivit sjuk i bla Mexico, Thailand, Sri Lanka, Gambia, Zanzibar, och Sverige. Värst var det i Mexico då jag både fick salmonella och vi blev bestulna. Brott sker överallt, tillfället gör tjuven heter det ju… å sjuk blir man också överallt lite beroende på hur man lever, vad man äter och om man har tur eller otur. Varför finns då dess fördomar om att Afrika är värst?

Afrika är ju dessutom en kontinent, inte ett land. Klart man inte ska åka runt som ensam tjej i tex Uganda. Men det ska man inte göra i Colombia eller Mexico heller… I Gambia har jag aldrig blivit utsatt för något brott och då har jag alltså bott där och varit där en långt tid. Jag har heller aldrig hört någon som blivit utsatt för något brott där. Inte heller i Tanzania, Zanzibar eller Egypten. Att folk blivit sjuka i Gambia är inte alls ovanligt, men oftast handlar det faktiskt inte om magsjuka utan om solsting. Å något jag aldrig hört talas om någon annanstans än i Sverige är kräksjuka…

Tro inte på allt ni hör, utan bilda er en egen uppfattning. Tycker man att allt är farligt då kanske man ska stanna hemma, för det är ju ganska farligt att leva trots allt. Men jag kan nästan lova att om man som gammal van Asienresenär faktiskt skulle våga ta steget och åka till ett land i Afrika – då skulle man aldrig åka till Asien igen. Så fantastiskt är det!

TACK alla fantastiska människor!

TACK alla fantastiska människor!

Kommentarer 0 kommentarer

Om man bara vågar be om hjälp så får man den!
Vi människor är lite knepiga och håller oss gärna för oss själva. Vi vill inte störa eller vara i vägen. Vi tar inte ofta initiativ att hjälpa –  men när någon ber oss, då jäklar kan vi göra det mesta. Så har jag upplevt det sedan vi kom hem från Gambia och spred ut att vi vill hjälpa Smile.

När vi inte fick tag i honom mailade jag till restaurangen där vi var på kvällarna. Restaurangen ligger precis brevid Smiles butik. Jag frågade om de möjligtvis kunde hjälpa mej att komma i kontakt med honom och be honom kolla sin mail. Jag fick svara bara några timmar senare av ägarinnan (som är Holländska) att hon besökt hans butik och fått veta att han just nu är på besök i sin by och borta några dagar. Jag kunde pusta ut; han lever!

Jag mailade min kompis Linda i Gambia och frågade hur jag enklast skulle göra med pengar till honom och hon sa direkt att jag ska föra över dem till henne så betalar hon ut dem i rätt valuta. Detta blir ju mycket billigare än att föra över pengar via Western Union och allt går då oavkortat till Smile, hans läkarbesök och mediciner.

Hur får vi ihop pengarna då? Så himla mycket har vi inte att bidra med… så vi ställde en liten låda brevid mej på jobbet och på bara en vecka har vi fått ihop 600 kr! Våra medlemmar är helt fantastiska och vi kallar nu Smile för allas vårt fadderbarn. Så Viktväktarna på Södertörn har numera ett eget fadderbarn och vi har alltså över 500 medlemmar… förstå vilken hjälp han kan få!

Eftersom Smile sover direkt på ett hårt betonggolv och är svårt sjuk i malaria tänkte vi försöka skicka ner en sovsäck till honom. Men hur kan man vara säker på att den kommer fram? Jag frågade på min status på Facebook om någon möjligen skulle åka dit, men fick inget svar… så jag ställde även frågan på Vings sida på Facebook och där dröjde det bara några minuter innan jag fick svar. Där var en kvinna som åker till Gambia i slutet av februari och som kan tänka sej att ta med sovsäcken!

Å va glad jag blev! Å det blev tydligen Vingresor också som skrev att de var både berörda och glada över att deras sida även kan användas till detta ändamål. Jag som tänkte att de kanske skulle misstycka…

Så nu ska jag bara ha tag i en ok mobiltelefon, en äldre smartphone, som Smile kan ha för att hålla kontakt med oss. Han har nämligen Facebook! Vi har bara trasiga telefoner som inte duger att ge honom, så det blir väl en efterlysning till våra medlemmar. Nån sitter säkert på en gammal telefon som de anser vara skräp, som kan bli hans hjälpmedel.

Vi har en månad på oss att få kontakt med Smile, se om han behöver något mer, samla ihop sakerna och köra iväg dem till kvinnan som ska åka.  Vi ska lägga ner bilden på Smile och sonen också, den kommer han säkert att uppskatta  🙂

Allt detta har gjort att jag på nåt sätt återfått tron på mänskligheten och människors godhet. Vi människor är nog inte så stela och tråkiga ändå. Vi vill hjälpa bara vi får chansen. Det finns ett gäng fantastiska människor där ute som vi inte ens känner som vill hjälpa oss att hjälpa en i deras ögon helt okänd ung kille i Gambia. Det är faktiskt helt fantastiskt! Man bli ödmjuk och berörd. Tack!

Drömmer mej bort…

Drömmer mej bort…

Kommentarer 0 kommentarer
En vecka sedan…

Jag saknar att kunna dra en tunn tröja över nattlinnet, gå ut barfota på balkongen och se soluppgången. Känna hur värmen från solen långsamt värmer mej och hur naturen och djuren vaknar. Se hur fåglarna seglar högt upp på himlen, höra hur aporna tjattrar i träden och hur kossorna råmar på ängen. Promenera på folktomma stränder och känna sanden mellan tårna. Jag hade allt detta för bara en vecka sedan och ändå känns det så otroligt långt borta.

Idag vaknar jag till en vit värld, där snöflingorna är stora som bomullstussar. Visst är det vackert, men jag tycker inte att det är det minsta njutbart hur jag än försöker. Jag bara fryser och känner mej obekväm i alla kläder som jag måste ha på mej. Dessutom måste jag ut med bilen och det är alltid en risk när det snöar så här mycket.

I dag…

Igår gjorde jag klart fotoböckerna. Med andra ord har jag haft en ren nostalgitripp när jag valt bilder, dragit dem på rätt plats och skrivit texter. Boken blev tjock… hela 60 sidor och 400 bilder plus lite inscannat material som boardingpass och biljetter. Nu ligger den färdig på Smartphotos sida och jag väntar bara på ett bra erbjudande. Boken kostar just nu 624 kr och det tänker jag inte betala. Det är bara att vänta på 50% och det kommer ganska ofta faktiskt. Då ska jag beställa tre stycken på en gång, så killarna kan ha varsin.

Den här gången är sidorna helt rena, utan krusiduller. Annars brukar jag lägga in små figurer eller har roliga ramar runt bilderna. Men den här gången är det bara en snygg bakgrund och svarta ramar runt alla bilder. Det blir enklare att se allt då, nu när det är så mycket. Jag hoppas att den blir som jag tänkt och som den ser ut i datorn. Snart vet jag.

Borde väl fortsätta med killarnas andra album också, har kommit fram tills de är runt 11 år nu. Men det blir när det blir. Alla bilder kan ändå inte sättas in förrän Junior tagit studenten, för det är sista bilden. Så jag har tid på mej  🙂

Jag längtar tillbaka till värmen, det vet jag att hela familjen gör. Men jag märker iaf att dagarna blir ljusare och lite längre för varje dag som går. Å då är inte våren särskilt långt borta, även om det känns så idag. Att åka iväg just i år var nog det bästa vi kunde göra. Alla levde upp och blev piggare. Vi kommer att överleva den här vintern också. Det trodde man knappt!

Har fixat mängder med grejer från Smartphoto och är nästan alltid 100% nöjd. Fotoböckerna jag precis gjort blev jättefina men sidan strulade då och då – den behöver uppdateras. Sparar man sitt arbete efter varenda liten ändring så funkar allt klockrent, men så ska man ju inte behöva jobba. I övrigt är jag nöjd!

Hjälp oss att rädda ett liv!

Hjälp oss att rädda ett liv!

Kommentarer 0 kommentarer

Det här är min yngste son och hans nyfunne vän Ismail.
Om man säger Ismail snabbt och lite slarvigt blir det ”smajl” (Smile) och det är precis vad han kallar sej.

Smile är en ung, ödmjuk kille som lämnat sin by och flyttat in i turistområdet för att tjäna pengar till sin familj. Till skillnad från många av de andra killarna var han inte så på och jobbig, utan hälsade bara glatt och kunde sedan sitta tyst tillsammans med oss och bara vara. Junior och Smile satt mycket i skuggan och pratade de sista dagarna. Om livet, tankar och en massa annat.

På ytan ser man en ung driftig man som vill sin familjs bästa och som skulle kunna komma ganska långt i livet. Det man inte ser är att han är allvarligt sjuk i malaria, en sjukdom som många dör av i Gambia. Man ser inte heller att han inte äger mer än kläderna på kroppen… han har ingen bostad utan sover på golvet i det utrymme han hyr tillsammans med sin kusin för att sälja tyger och träfigurer. Turismen har minskat och affärerna går väldigt dåligt. Pengar till läkarbesök och medicin har han hittills fått av sin mamma, pengar som egentligen inte finns.

Hans öde har berört oss oerhört mycket och det är svårt att sluta tänka på honom. Vi har nu bestämt oss för att hjälpa Smile och ni kan hjälpa till! Vi gav honom lite kläder och lite att äta, saker han snabbt delade med sin kusin. Nu vill vi göra mer. Vi kommer att sätta in pengar så att han kan gå till läkaren utan sin mammas hjälp. Han behöver även malariatabletter både för att kurera sin sjukdom och sedan som han kan ta i förebyggande syfte. Han behöver mat för att bli frisk.

Vill ni hjälpa till så får ni gärna skicka ett mail till mej; mrinda@swipnet.se så får ni kontonummer där ni kan sätta in pengarna så kan ni vara helt säkra på att dessa kommer fram. Tillsammans kan vi hjälpa den här killen att överleva och få ett bra liv. Snälla ni! Hjälp oss att rädda ett liv!

Bilder från Gambia

Bilder från Gambia

Kommentarer 0 kommentarer
Killarna nya kompisar
En väldigt glad tjej

Så var man alltså hemma igen… det roligaste när man kommer tillbaka efter semestern är att titta på alla bilder man tagit. Å nu när jag har en bra uppkoppling så ska även ni få se en del av alla 1500 bilder.

Det bestående minnet av resan är alla barn som vi gjort glada. Vi har delat ut mängder med gosedjur och leksaker och vi har försökt att ta bilder på alla som har fått något så att givarna ska se att grejerna faktiskt kommit fram och gjort någon glad.

En väldigt glad familj

Ett annat bestående minne är naturen, djuren och alla härliga människor. Så det blir en bildkavalkad på lite smått och gott med en förklarande bildtext där det behövs.

Vi har haft en fantastiskt resa och för dej som är sugen på att åka till Gambia har vi mängder med tips; Växla bara lite pengar i Sverige och resten på plats. Ha med både VISA och Mastercard, det finns uttags automater som faktiskt fungerar ibland… Smörj på rejält med solkräm med HÖG solskyddsfaktor de första dagarna och minska sedan successivt. Solen är STARK! Ha alltid keps på skallen och drick mycket. Malaria är vanligt, så var noga med malariatabletterna.

Killarna och vår chaufför

Våga er utanför hotellområdet med eller utan lokalguide. Ni kommer att mötas av en mängd nyfikna och vänliga människor. Alla vi er väl. Besök en by om ni får tillfälle, det kan hända att de aldrig sett en vit människa där…

Fler glada barn  🙂

Ta med kläder som ni använder en sista gång på plats och lämna sedan kvar dem. Skor är svårt att få tag på i Gambia och väldigt eftertraktat i alla storlekar. Kasta inte halvfulla deos, tandkrämstuber, tandborstar osv. Hotellpersonalen tar till vara allt man lämnar kvar och allt kommer till användning.

Grön markatta

Jag hoppas ni blir sugna på att besöka Gambia. Hör av er för fler tips om ni blir nyfikna på landet. Ni kommer inte ångra en resa dit. Det är ett av världens mysigaste länder med de trevligaste människorna.

Gott nytt 2013 önskar vi  🙂

På väg hem…

På väg hem…

Kommentarer 0 kommentarer

Det är med mycket tungt hjärta som jag konstaterar att dagen
för hemresa är här. När ni läser detta är vi på väg till flygplatsen; Yundum
airport. Vi har haft två fantastiska veckor här i Gambia och längtar redan
tillbaka.
Mitt mål för resan var att
*visa Martin och barnen ”mitt” Gambia, fixat!
*hitta huset jag bodde i, det har jag gjort
*Att hitta Abdu och Dodo och att träffa kompisen L och Mr
Papp, har gått sådär…
Vi har farit härs och tvärs över landet och sett alla de där
”måstena” som man ska som turist. Allt har varit till belåtenhet, tom Senior
som var lite skeptisk innan tycker att det mesta är riktigt bra här. Hela
bunten vill åka tillbaka och det är väl ett gott betyg.
Ganska snabbt fick jag veta att Abdu numera bor i England,
när det gällde Dodo var det flera frågetecken. Efter många om och men vi fick
till slut veta att Dodo bor i… SVERIGE!!! 
Är världen liten eller?
Kompisen L mötte oss direkt när vi kom till hotellet och sen
har vi träffat henne flera gånger. Mr Papp sökte vi upp och blev bjudna på
fest. Där använde vi också internet för att kunna jobba lite varje fredag.
Mycket har förändrats men nu tror jag att jag hittar
överallt igen och språket börjar komma tillbaka. Jag kan inte ta mej fram på
Wolof, men iaf hälsa och lite mer. Det är himla kul att som vit turist tilltala
en Gambier på deras eget språk, de ser ofta väldigt förvånade ut.
Nu är äventyret över för den här gången. Inatt 02.30 landar
vi återigen på svensk, kall, mark. Vi är rejält solbrända, friska och mår
väldigt bra. Men vi kommer att frysa rejält några dagar innan vi vant oss vid
kylan igen. Sen är allt som vanligt igen med jobb, skola och vardag.
Men minnena finns kvar och alla bilder. Imorrn kommer ni att
få en bildkavalkad utan like!
Boss Lady & Happy Family

Boss Lady & Happy Family

Kommentarer 0 kommentarer

Sista hela dagen här i Gambia och det är dags att börja
sammanfatta vårt äventyr. Det får bli lite som en kärleksförklaring till ett
fantastiskt land, ett land som är värt att besöka och som verkligen behöver mer
turister. 
När jag var här 1990-91 var det tre stora flygplan som landade här
varje torsdag, nu verkar det bara var två av en mindre variant. Förr fanns både
tyska, finska, norska, danska och engelska turister. Nu verkar det mest vara
finnar, svenskar och engelsmän. Det märks när man är ute och går och när man
pratar med lokalbefolkningen, turisterna har minskat och arbetslösheten är
riktigt hög.
Vart man än går möts man av stora hjärtliga leenden och ett
”Hello, how are you?” Mej tilltalar man dessutom med ”Hello Boss Lady” och hela
familjen går under benämningen ”Happy Family”. Man ser ALDRIG en arg eller sur
Gambier, det mesta tas med ett ”No problem” trots att problemen är väldigt
stora och ofta oöverkomliga.
Att leva som Gambier i Gambia är svårt. Turistsäsongen är
mellan november och april, det är då det finns flest jobb. De arbeten som finns
då är som guide, arbeten på hotell och restauranger eller som taxichaufför.
Ofta lämnar man sina familjer för att flytta in till turistområdena under
turistsäsongen, bor på stranden och försöker tjäna så mycket man bara kan. De
pengarna ska sedan räcka resten av året, men det gör de inte. Har man tur kan
man få jobb i hamnen eller på flygplatsen, arbeten som är året runt. Det man
tjänar delas ofta av flera familjer, kanske en hel by. Detta är förklaringen
till att de flesta vill härifrån och gör allt för att komma till tex Sverige
eller England.
Med detta i bakhuvudet är det inte lika jobbigt att
konfronteras med alla dem som vill hälsa, ta i hand, prata lite eller erbjuda
sina tjänster. Alla är otroligt vänliga, några enbart för att tjäna pengar –
men de allra flesta är goda av naturen. Man hjälper sina vänner och är måna om
varandra. I går blev vi erbjudna att låna pengar av våra Gambiska vänner, trots
att det knappt har några själva. Vi tackade förstås nej och sa att vi nog löser
det ändå. Å det gjorde vi! 
De sista grejer som vi har kvar i den stora resväskan ska
ges bort idag, städaren ska få en t-shirt och några godisbarer, en av Juniors
nyfunna vänner ska också få kläder men även kalsonger och godisbarer.  Det blir svårt att lämna allt här, men vi
kommer tillbaka och det kommer inte att dröja 22 år. Tyvärr har vi fortfarande
inte träffat Dodo, det är sista chansen ikväll. Om vi träffar honom finns det
saker kvar även till honom, träffar vi honom inte så tar vi med grejerna hem
tills vi kommer hit nästa gång.
Tycker du om värme, sol, stränder med sand som florsocker,
god mat, bra fiske, fåglar och apor – ja då ska ni åka hit! De flesta som vill
ha värme på vintern åker till Thailand, men testa Gambia nästa gång. Visst,
vattnet är inte riktigt så varmt som i Asien, men värmen på land är mycket
behagligare. Om ni bara vågar åka hit så kan jag nästan lova att ni inte kommer
att ångra er. Vi kommer definitivt tillbaka, inom fem år har Martin lovat mej. Jag
längtar redan.
”Vår” apfamilj

”Vår” apfamilj

Kommentarer 0 kommentarer

Natur- och djurliv här i Gambia är fantastiskt. Det finns
inga stora djur förutom hyenor och flodhästar, men det finns gott om apor. Har
vi tur så kommer apfamiljen på besök till vår balkong någon gång per dag. Då
delar vi lite frukt med mamma apa och bebisapan och i bästa fall kommer även
pappa apa. Den lilla apfamiljen stannar så länge vi har nått att bjuda på,
banan är en av favoriterna men även papaya och jordnötter går ner.

Vi låter dem äta ifred, försöker aldrig röra vid dem eller
komma nära. De sitter på cirka en meters avstånd från oss, äter och tittar på
oss. Det är ganska häftigt att få ögonkontakt med en apa faktiskt. De är inte
rädda, men restriktiva. Den lilla bebisapan kanske är 4-5 månader och håller på
att lära sej att äta själv. När vi kom slickade han bara försiktigt på det vi
la fram, nu tar han upp frukten med sin lilla hand och försöker äta så gott han
kan. Ibland försöker han dia från sin mamma, men då skjuter hon undan honom.
Mamma apa roffar åt sej så mycket hon kan, utan minsta
hänsyn till unge. Hon tar händerna fulla och äter så snabbt hon kan för att få
så mycket det går. Vi försöker peta till den lille när hon inte ser och lägga
frukten där hon inte är.
De ställer upp som fotomodeller åt oss så vi har en mängd
jättefina bilder i kameran nu. Det är ganska fantastiskt att ha en vild
apfamilj så nära och bara kunna njuta av att ha dem där. Så var det även när
jag bodde här, då var det red colobus nu är det grön markatta.
Gambia är fantastiskt!
Gambia med fötterna

Gambia med fötterna

Kommentarer 0 kommentarer

När vi är ute och reser använder vi nästan aldrig taxi, här
är det är fötterna som gäller. Vi går vart vi än ska, om det inte handlar om
väldigt långa avstånd eller utflykter. De senaste dagarna har det blivit cirka
8 km per dag och det känns jätteskönt i kroppen nu när semestern snart är slut
och det är dags att börja jobba igen. Med tre-rätters middag varje kväll är det
nog tur att vi går så mycket… men jag är rätt säker på att jag gått up vikt
ändå.
Första dagen när vi var här gick vi från vårt hotell i Kotu
till Bakau. Jag mindes vägen som mycket kortare och blev lite uppgiven när jag
inte kände igen mej alls. Igår gick vi den vägen igen och nu har jag fått ihop
kartan i skallen så pass att jag till och med hittade fram till huset jag bodde
i. Vägen så nästan likadan ut, men husen var finare och fler. Mitt hus var
ombyggt och tillbyggt och man hade tagit bort den fina trädgård som jag hade
där det växte både banan, papaya och mango och papegojorna bodde i träden. 
Hela turistområdet är flyttat från Bakau till Kotu och många
av de hotell som fanns för 22 år sedan är nu stängda, vissa helt förfallna
eller rivna. Ingen marknad finns kvar och det stora supermarket som då fanns
har blivit bilverkstad. Jag förstår varför, även om det känns lite tråkigt. Det
är nämligen så att stranden i Bakau inte är särskilt bra, turisterna kräver en
bra strand och då får man flytta hotellen. Men själva byn är mycket mysigare
och finare i Bakau, så är det bara!
Att ta sej runt med fötterna som färdmedel är enligt mej det
bästa sättet att uppleva ett land. På så sätt kommer man både natur och
människor nära på ett naturligt sätt. Jag tycker uppriktigt synd om alla de som
inte vågar lämna hotellområdet. Här har man betalat dyra pengar för att åka
till Afrika och sen är det enda man ser hotellväggarna… det är inte riktigt vår
stil. Visst blir man påhoppad av alla som vill visa vägen, ta i hand, prata med
en osv. Men det är vänliga människor som för det mesta bara är nyfika på oss
vitingar. Visst kan de vara påträngande ibland, men säger man att man vill gå
ensam så brukar det inte vara något mer tjat.
I förmiddags gick vi mot Senegambia för att ta ut pengar. 
Allt är MYCKET dyrare än jag räknat med, så våra 4000 vi haft med oss från
början har tagit slut. Vi trodde att vi skulle kunna betala utflykter och det
vi tagit på hotellet med kort, men så var det inte… alltså är vi tvungna att ta
ut pengar och då skulle det finnas en bankomat en bit härifrån. Så dit gick vi
på förmiddagen problemet var bara att det enbart fanns automater för VISA och
vi har mastercard. Men man skulle kunna ta ut pengar på mastercard på ett
hotell så vi fortsatte dit. Och visst hade vi kunnat ta ut pengar där… om vi
haft passet med oss… så det var bara att gå de 4 km hem igen och hämta det. Att
betala 100 spänn för en taxi gör vi bara inte, vi funkar inte så.

Tyvärr så fick vi ändå inte ut några pengar eftersom vårt mastercard tydligen är spärrat för utlandsbetalning, trots att Martin tagit bort den spärren. Så nu har vi inga pengar kvar… men det löser sej väl, kanske, på nåt sätt. No problem som man säger här.

Jakten på min kompis Dodo går vidare. Nu vet vi att han
jobbar i hamnen i Banjul och har ledigt på söndagar. Så i bästa fall får vi
träffa honom imorrn, jag hoppas det men Gambia är Gambia… man vet aldrig riktigt
säkert hur det blir med nåt alls. No Problem… eller hur?!
Karma…

Karma…

Kommentarer 0 kommentarer

Hela vår resa har kantats av ett enda tema; att ge. Vi har
gett av oss själva och de gåvor vi haft med oss. Innan vi åkte ifrågasatte
Junior den stora väska som vi fyllde med gosedjur, kläder och annat. Att ha med
begagnade grejer att ge bort hade han lite svårt att acceptera, tills han kom
hit.
Så fort vi gett bort den första nallen så förstod han. När
han såg hur glada barnen blev och hur stort behovet är var det inte längre läge
att ifrågasätta något alls. Istället var han med och gav bort grejerna och såg
hur lyckliga barnen blev. Nästa gång kommer det vara en självklarhet för honom
att vi tar med oss saker att ge bort och förhoppningsvis kommer han att göra
egna resor där han har med sej egna grejer.
Det här är en väldigt viktig del i min uppfostran. Det
spelar ingen roll hur lite man äger eller kan bidra med, att göra det man kan
är det viktigaste. Att vara en så god människa som man kan och göra gott där
man kan, är det viktigaste av allt. Godhet, vänlighet och hjälpsamhet betalar sej
alltid. Vissa kallar det Karma, jag kallar det att göra så gott man kan med det
man har.
Besök i SOS Barnby

Besök i SOS Barnby

Kommentarer 0 kommentarer

Igår var vi på besök i SOS Barnby, ett besök jag sett fram
emot. Efter att ha sett tv-programmet på tv 4 om de svenska ”kändisarna” som
var i Uganda för att bygga ett aktivitetshus, så var jag mer än sugen på att
själv besöka en barnby. I Gambia finns det två barnbyar och en bit från
hotellet finns den ena.
Så efter frukosten snörade vi på oss gympaskorna och
knallade iväg. Jag älskar att promenera här, det är varmt och skönt, finns
massor att se och alla man möter är vänliga. Vissa är iofs lite för vänliga och
vill gärna hjälpa en av gå och hitta vägen, mot betalning förstås… Men vi säger
bara att vi vill vara ensamma så lommar de iväg och när man kommer bort från
turistområdet är det ingen som bryr sej om oss vitingar.
Det var cirka 3,5 km att gå, i dammet och på vägar av sand.
När vi såg en vit grind med SOS-loggan trodde vi att vi var framme, men så var
det inte. Området var stort och sisådär 5 grindar senare hittade vi rätt. Vi
fick skriva in oss, få besökskort och blev sedan visade runt av en av cheferna
i barnby. Han berätta om byn, hur allt fungerar och en massa fakta och visade
oss sedan runt. Det första som händer när vi kommer in är att en liten flicka
kastar sej runt benen på mej och kramar mej hårt och länge. Martin får genast två
småttingar att hålla i handen och är faktiskt helt ok med det.
Besöket i byn tar knappt en timme och innan vi går lämnar vi
över barnkläder och skolmaterial. Vi är glada att vi hållit igen lite och gett
saker på annat håll också. Det ligger nämligen högvis med påsar som de fått
bara under förmiddagen samma dag. Barnbyn får hjälp från många håll, barnen ute
i byarna får ingen hjälp alls… Så att ge barnen nallarna igår kändes faktiskt
viktigare än att skänka saker till barnbyn.
Eller som på morgonen när jag sökte upp en av tjejerna som
serveras oss frukosten. Hon har en STOR mage som förmodligen är ganska jobbig
för henne, men hon skrattar och är glad hela tiden. Till henne gav jag en
babyfilt och ett baby-set med kläder som en av våra medlemmar stickat och ville
att vi skulle ge till någon särskild. Hon blev jätteglad och tacksam och alla
tjejerna i baren beundrade filten. Jag tror att jag valde helt rätt person att
ge just de här sakerna till, hon berättade att bebisen ska födas när som helst
nu. Hon har ingen som stöttar henne och hennes bebis, mer än pappan och de
andra i hennes familj. Att ge henne ett litet bidrag kändes väldigt bra i
magen.
Men man får inte glömma att barnbyarna gör en väldigt viktig
insats. De ger föräldralösa barn ett hem, gemenskap, respekt, kärlek och
utbildning. Samtidigt som man tänker på det så ska man ha i tanke alla de barn
som inte kommer till barnbyn… det är många som behöver hjälp här.  Som organisation kan man göra stor skillnad,
men som privatperson kan man också gör massor! 
Vi har ett äldre par här på hotellet som stödjer en hel familj och som
nu hjälpt pappan i familjen att köpa en bil så att han kan börja köra taxi. För
15 000 kronor får man en helt ok bil och kan tjäna pengar till sin familj. 
Vi har inga pengar att bidra med, men gör så gott vi kan med
våra insamlade nallar, kläder och lite annat smått och gott. Tacksamheten vi
möts av är otrolig och känns väldigt bra i magen. Ingen kan göra allt, men alla
kan göra något…