Vilka vänner vi har! -

Vilka vänner vi har!

maj 19, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland förstår jag mej inte på er läsare. När jag skriver ett inlägg som jag tycker borde beröra er så kommer det inte en enda kommentar, sen skriver jag något bara sådär… och då kommer massor med kommentarer. Inlägget om masktabletter till Smile trodde jag skulle generera både en och annan liten fundering från er, men inte ett ljud… på bloggen… Däremot har gensvaret på Facebook och i min omgivning varit större än förväntat. Å vet ni, jag struntar i vart gensvaret är – bara det blir ett 🙂

Ganska direkt fick jag ett mail på min Facebook från en fd kollega från mitt politiska liv. Hon ville ha kontonumret och satte in 200 spänn utan att blinka. En liten stund senare hörde en gammal klasskompis av sej och sa att det var självklart att hennes familj ville vara med och hjälpa. Våra medlemmar på jobbet har peppat varandra under kvällen och idag och kommer att ge en bra slant de närmaste veckorna. Och idag kom vänner förbi, stannade på fika och bidrog med några hundralappar till. Helt otroligt!

Mitt hjärta bli alldeles varmt när jag tänker på att det ändå inte är så svårt att få svenskar att lätta på plånboken. Det här pengarna kommer alldeles säkert fram, vartenda öre! Vår hjälp kommer att komma direkt till de som behöver den som bäst och vi kommer att få se resultatet omgående. Just nu är det tre fotbollar på väg upp till Smiles syskon. Hans mamma fick dem i förrgår och ska ta med dem till byn idag eller imorrn. Tre fotbollar som kostat oss ca 150 kr och som kommer att göra 10 små barn väldigt glada. Om en månad kommer maskmedicinen till dem och hela familjen kommer att bli friskare och kunna äta upp sej lite.

Å detta är ER förtjänst. Jag får höra att det jag gör är beundransvärt, men det är ju NI som gör det möjligt. Jag kan inte ge bort alla dessa pengar själv, det är ert bidrag som gör det möjligt. Linda är ändå den största hjälten av oss alla i allt detta. Jag är bara ett verktyg, hon gör allt jobb. Hade vi inte haft Linda på plats i Gambia, hade hjälpen inte gått att ordna så här enkelt. Linda lägger ner en hel del tid på att göra det jag ber henne om och för att kompensera henne lite försöker jag hitta folk som ska till Gambia som kan ta med en och annan ost eller annan godbit till henne. Det är lixom allt jag kan göra för att tacka henne.

Jag tackar allra ödmjukast för er hjälp och era bidrag, men ber er ändå att hjälpa oss ännu mer 🙂
TACK!

Urk, så äckligt!

maj 18, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är så otroligt glad att Skype och chatten på Facebook finns. Tack var detta kan vi prata via Skype med vår kompis Linda i Gambia och vårt fadderbarn Smile på chatten. Helt gratis!

Här om dagen hade jag ett långt samtal med Linda för att prata om pengar som hon ska ge till Smile. Vi har samlat ihop lite extra till honom, nu när turistsäsongen är slut och regnperioden närmar sej.
Frågan var bara vart och hur våra pengar skulle göra bäst nytta. Eftersom familjen bor vid Gambiafloden och använder flodens skitiga vatten, frågade jag om det på nåt sätt fanns något man kunde göra för att rena vattnet. Det kunde hon inte svara på, men berättad istället något riktigt äckligt…

En dag kom en flicka till Linda med en ketchupflaska. Hon öppnade flaskan och visade en lång (0,5-1m) vit, fingertjock mask. Masken hade hon dragit upp ur sin mage genom halsen… Linda släppte allt hon hade och tog med flickan till läkaren förstås. Hon fick medicin och blev bra. När Linda för en tid sedan fick veta att hennes trädgårdsmästare inte kan sova på nätterna för att det känns som något rör sej i hans mage… ja, då fick han självklart också medicin och nu sover han gott på nätterna igen. Linda har tagit medicin hon med för säkerhets skull. Tänk så himla äckligt att dra upp en lång, fet mask ur halsen – URK!

När jag pratade med Smile igår frågade jag hur det stod till med hans mage och hur resten av familjen mår. Han berättade att just det här med mask är ett stort problem som nästa alla har. Jag sa direkt att vi kommer att se till att han får medicin och att vi ska försöka hjälpa hela hans familj (ca 20 pers) också. Varje tablett kostar ca 20 kr och man behöver 2 tabletter för att bli av med masken. Alltså ska vi köpa 40 tabletter och ska nu samla ihop 800 kr till medicinen.

För 800 kr kan vi alltså hjälpa en hel familj. Masken tar all näring man väl lyckas få i sej och bryter ner en redan svag och fattig människa väldigt fort. Är kroppen redan försvagad av mask är risken ännu större att man dessutom får malaria eller andra sjukdomar eftersom kroppen inte orkar stå emot. Igår jag ut med ett upprop på min Facebook och bad helt enkelt mina vänner om hjälp, direkt fick vi en donation på 200 kr. Så nu vädjar jag till er som läser detta om ytterligare hjälp.

Känner ni att ni vill vara med och hjälpa Smile och hans familj? Maila till mej: mrinda@swipnet.se så får ni ett konto att sätta in pengar på. Pengarna för vi över till Linda som köper medicinen och sedan ger till Smile att ta med upp till sin hemby. Han åker dit i Juli, så vi har en månad på oss att samla ihop så mycket pengar vi kan. Blir det mer än 800 kr kan vi även köpa ett par säckar ris och skolmaterial till de 14 syskonen. Varenda krona kommer till nytta och inte en enda administrativ avgift, ALLT kommer fram!

Hjälp oss att hjälpa!

Vad händer med Smile i Gambia?

maj 12, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu kan jag samla ihop mej och berätta om vår fina Smile 🙂

Ganska ofta får jag ett meddelande på chatten på Facebook ”Hi Mum” och sen fortsätter konversationen med hur alla mår, hur vädret är och lite hur saker och ting är i våra olika länder. Oftast ganska kort, men då och då är hans uppkoppling bra och vi kan prata lite längre. Då pratar vi mer om livet i hans hemby, hur hans familj har det och hur han ska göra för att få det lite bättre i livet

Här om dagen kom det inte bara Hi Mum, utan även ett meddelande om att han befann sej i Banjul (huvudstaden) där han fått ett tillfälligt arbete i hamnen. Han var väldigt glad och jag tror att jag blev ännu gladare. Under lågsäsong är det VÄLDIGT svårt att hitta ett arbete i Gambia. När turisterna är borta går det flera tusen arbetssökande på minsta lilla jobb och jobben är få! Nu hade han alltså lyckats få ett och lyckan var (och är) total!

Han skulle under några dagar lasta på och av containrar från fraktfartygen som stod i hamnen. Ett både tungt och farligt arbete, men som tydligen gav ganska bra med pengar. Ha skrev att han kände HAHA, för varje minut han arbetar eftersom han vet att han får lön. Jag sa att vi var väldigt stolta över honom och att han skulle göra sitt allra bästa, så kanske han skulle kunna fortsätta att jobba där. Det är kanske inte vad han drömmer om, men ändå ett jobb… Hans dröm är att lämna Gambia och istället bo i Tyskland eller England. Det är väldigt många ungdomar i Gambia som drömmer om att lämna landet, de tror att allt är superenkelt i västvärlden.

När vi pratade igår hade vi möjlighet att prata lite längre och jag berätta om vårt arbetsklimat, vädret, invandringspolitiken och rasismen här. Att det är svårt med jobb kan han förstå och att man måste ha arbetstillstånd mm, men att det ska vara svårt att få bostad och att man inte kan sova under en buske nånstans året om har han svårare att greppa. Att förklara iskyla och vinter för någon som aldrig sett snö eller ens haft under 10 grader varmt är inte så enkelt. Jag fick säga att vi har is överallt halva året, även på marken… ja, is har han ju sett och smakat på… så då förstod han att man faktiskt måste ha iaf tak över huvud och något att ligga på. Då förstod han att det kan bli knepigt att komma till ett nytt land som inte ha värme året om.

Snart ska han åka till sin hemby vid Gambiafloden och hjälpa till på gården. Han ska vara där en månad ungefär och hjälpa sin mamma. Han ska tjäna så mycket pengar som möjligt tills han åker dit, så att han ska kunna bygga ett kök till sin familj. Jag sa att han ska säga till oss några dagar innan han åker, eftersom vi vill att han ska köpa lite grejer till barnen i byn. Han ska få lite extra pengar av oss, så att han kan köpa lite fotbollar, leksaker, ris, kryddor och byggmaterial. Men detta vet han inte om… Han vet bara att jag vill veta hur många barn det finns där och ungefär hur gamla de är.

Det känns himla bra att vi med små medel kan hjälpa honom. Han är en fin människa, som verkligen gör sitt bästa och vill vara en bra människa. Det lilla vi gör för honom betyder väldigt mycket både för honom, hans familj och oss. Telefonen vi skickade ner används för fullt och det är tack vare den vi kan kommunicera. Jag är så otroligt tacksam att Junior och Smile fann varandra den där dagen på stranden och att vi sökte upp honom när vi kom hem. Han har gjort oss till bättre människor!

Huvudsaken är att de lever!

maj 11, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Eldabutiken i Åby brann ner totalt igår, den där Eldabutiken ägs och drivs av våra kompisar A-S och N som vi träffade i Gambia som åkte med killarna ut och fiskade några gånger och som vi firade nyår med. Ett par som vi alltså umgicks med en del på resan och som killarna haft kontakt med sedan vi kom hem.

Jag hörde på nyheterna om en butik som brann i Åby, men satte det inte samband med dem förrän idag. Inte förrän Senior visade mej en artikel insåg jag vad som hänt. Här står våra vänner med sitt livsprojekt i spillror. Jag letade runt på nätet och tillsammans med Martin läste och såg vi artiklar och nyhetssändningar. När jag förstod att de klarat sej och att det ändå ”bara” var materia som förstörts skickade jag ett kort mail till A-S och sa att vi tänkte på dem och hoppas att allt ska lösa sej på bästa sätt trots allt. Det är lixom inte mycket mer man kan göra än att visa att man finns där.

Jag fick svar ganska omgående där det mycket kort stod att de bara hunnit få ut kunderna ur butiken, fått tag på plånboken och jagat ut hundarna innan de fick lämna allt. Nu är allt nerbrunnet och rivet, ingenting finns kvar. Hela deras livs investering har gått upp i rök kan man lugnt säga. Men det viktigaste är ju att de och hundarna lever, allt annat går att fixa även om det är tungt.

Ungefär samtidigt som jag kollade runt chattade jag med Smile och fick så att säga verkligheten från två olika håll. Han sitter i Gambia, man väntar på regnet och det är otroligt varmt. Det finns inga jobb och snart kommer mycket att förstöras av regnet, något som händer varje år. På andra sidan har vi kompisarna i Åby vars livsprojekt brunnit ner. Bägge sidorna är hårt drabbade, men det finns en STOR skillnad. Här i Sverige har vi försäkringar, kompisarna kommer att få både ekonomiskt hjälp och rådgivning. Självklart kommer de inte att få tillbaka allt det förlorat, men ändå… vi har försäkringar som hjälper oss rätt långt i Sverige. Sånt finns inte i Gambia. Man vet att när regnperioden är slut så kommer många privata hus och byggnader att vara förstörda och få byggas upp igen OM man har råd. Här finns ingen försäkring och har man råd så kanske det ändå inte finns byggmaterial…

Myntet har som bekant två sidor och det som betyder något kanske inte alltid är hur man har det, utan hur man tar det… Man kan aldrig mäta olycka. Kompisarna och deras hundar lever, det är det enda som betyder något. Jag skulle berätta mer om Smile idag, men jag tar nog det imorron.

Ta hand om varandra!

Vilket bra Tack!

maj 10, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Gambia nyårsafton 2012

Då tar vi nästa roliga grej…

Efter 12 långa och ganska jobbiga veckor är Martins praktik över. Det har varit lite knepigt att få ihop logistiken kring jobb, hans praktik och alla detaljer kring hundvaktning och sånt. Hans dagar har i vissa fall varit väldigt långa och vi har bägge två varit ganska trötta. Men vi klarade det!

I onsdags var det sista dagen för honom att gå till kontoret, lämna tillbaka en del saker och ta med andra saker hem. Han hade lite ångest och tyckte det var tråkigt att lämna stället. Till lunch hade man ordnat en gemensam lunch för honom, som företaget bjöd på. Annars brukar nästan alla ha med sej matlåda, men nu skulle det vara kalas. Det här företaget gillar kalas och kan på fredagarna duka fram jordgubbar och champagne bara för att… å nu hade man en anledning att fira rejält; Martin skulle sluta!

Men det visade sej att man inte alls firade att de blev av med honom. Tvärtom blev han tillfrågad hur sommaren såg ut och om han kanske ville komma tillbaka till dem… Han fick superfina betyg och omdömen och längst ner i pappret står det faktiskt att de gärna skulle anställa honom, trots att de hela tiden sagt att det varken ska eller behöver anställa någon till företaget i nuläget. Så tydligen var de så nöjda med honom att det finns en chans för honom att jobba där när utbildningen är helt färdig. Han har inget alls emot den tanken.

Martin har alltså inte jobbat där, som anställd alltså… han har ”bara” haft sin praktik där, ändå fick han en superfin present som tack för projektet han jobbat med. Han har tillsammans med några andra satt ihop ett program för funktionshindrade barn, särskilt autistiska barn som enklare ska lära sej olika grundläggande saker. Som tack fick han 2000 kr i presentkort på Ticnet! Det är ju massor med pengar! Självklart är det Martin som ska bestämma vad pengarna ska gå till, men jag har väldigt många idéer 🙂

Jag har sällan sett honom så stolt och så glad. Nu vet han att han inte varit i vägen de här 12 veckorna, han har faktiskt bidragit med något så pass mycket att man tackar honom rejält för hjälpen och vill ha honom tillbaka. Men det här i bakfickan ska vi nog klara sista studieåret också. Tillsammans klarar vi allt!

Härliga minnen!

maj 1, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tanzania 2010

Som ni vet så älskar jag att fota! Jag tar bilder på det mesta som rör sej, antingen med min Canon systemkamera eller med min Iphone. Bilderna blir förstås bäst med systemkameran, men ganska ok även med telefonen.

Mina bilder ligger sedan inte bara i kameran eller i datorn och skräpar. Nej då! Jag använder dem flitigt i blogginlägg, på Facebook, gör fotoböcker, presenter eller förstoringar. Några gånger har jag även gjort canvastavlor, såna som ser ut som de nästan är målade. På BGA Fotocenter gör du enkelt din egna canvastavla i dina egna mått med dina egna bilder. Antingen besöker man en butik och kan då få tavlan med sej hem nästan på direkten eller också beställer man hemifrån och får den hemskickad. Smidigt värre!

Jag tycker att tavlor eller andra fotopresenter är så himla kul att ge bort. Det är personligt och något som glädjer mottagaren. Ganska billigt är det också faktiskt. En bild säger ju som bekant mer än tusen ord och det tycker jag stämmer så otroligt bra. När jag ser på mina bilder från tex Gambia kan jag känna både värmen och dofterna och på så sätt återuppleva hur det var på platsen.

Mina bilder är något av det mest värdefulla jag har och mina fotoböcker tittar jag ofta i. Vårt hem pryds av förstoringar av djuren vi såg i Tanzania. Bilder är minnen som är till för att användas – så gör det!!!

Uppåtpuffar

april 17, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När barnen var små pratade vi ofta om uppåtpuffar. En uppåtpuff kan vara att hjälpa någon, säga något snällt eller bara finnas där för någon. Göra något bra för någon annan helt enkelt. Just den här veckan har jag fått massor med uppåtpuffar och är så otroligt tacksam och glad.

Veckan började med att det fanns ett meddelande på min Facebook. Där stod det: ”she
is good mother leading by good example ,i wish u long life an
prosperlity ,i too love u all 4 ever and respect u as a best mother. see
my brothers as a family” Det här har Smile skrivit direkt ur hjärtat till mej och det levde jag ungefär hela dagen och lite till på. Smile är alltså en 30-årig kille i Gambia som vi träffade när vi var där i julas. Vi stöttar honom ekonomiskt eftersom han har varit sjuk och nu när turistsäsongen är över är det svårt att få jobb. Jag ”pratar” (chattar på FB) med honom nästan varje dag och har hjälpt honom med en del bra kontakter i landet. Det ser ut som han uppskattar vår hjälp 🙂

Solen skiner och våren börjar verkligen ta fart. Ni som känner mej vet att när solen börjar skina, då laddas mina batterier och jag orkar nästa hur mycket som helst. Löpbandet börjar bli en vana och jag försöker gå 12000-13000 steg om dagen. Det känns i kroppen men syns inte så mycket på vågen, men jag vet att det kommer att synas även där snart. Tålamod…

På bloggen har jag fått så otroligt fin respons de senaste dagarna och jag ser hur läsarna blir fler. Lite lustigt ändå kan man tycka att någon vill läsa om ens liv och tankar. Men jag läser ju andras bloggar, så varför skulle inte någon kunna vara intresserad av min? Den där Jante är väldigt mycket i vägen ibland, så honom skippar vi tycker jag.

Även på jobbet får vi höra en massa positivt. Medlemmarna ger oss otroligt mycket positiv feedback och vi suger i oss så mycket vi kan. De närmaste veckorna blir tuffa, men med medlemmarnas hjälp kommer det nog att gå bra. Om 6 veckor ska 35 av oss springa Vårruset tillsammans 🙂

Det kommer inbjudningar och förfrågningar om jag vill vara med i olika testpaneler och prova olika grejer eller gå på olika event. Så himla kul! Roligt att få testa nya grejer och roligt att få gå på kul event och träffa nya människor. När man får ta med någon, så frågar jag runt bland mina vänner – men oftast får jag gå själv. Man träffar alltid någon på plats att prata och umgås med, så det är ok ändå.

Jag är enormt tacksam över mitt liv just nu. Det slog mej idag att jag nu är i samma ålder som min bästa kompis var när hon dog för snart 13 år sedan. Mitt i livet. Skulle jag dö nu så skulle jag iaf dö nöjd, men fruktansvärt sur för att jag inte får vara med längre. Jag har gjort allt jag måste, men har självklart mängder med saker som jag skulle vilja göra också. Men jag skulle ändå kunna säga att jag har det liv som jag alltid velat ha med självständiga och trevliga ungar, en man som älskar mej, ett bra hem och ett trivsamt liv. Jag saknar ingenting!

Det finns så otroligt mycket att vara tacksam för och idag ska jag tänka lite extra på det. Idag njuter jag av livet, solen, familjen, hälsan och allt annat som gör livet värt att leva. Jag är en lyckligt lottad människa!

Grattis bloggen 7 år!

mars 28, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Här om dagen fyllde bloggen 7 år, den 26 mars 2006 tror jag det var som jag skrev mitt första inlägg. Då var det för att jag blev nominerad till Riksdagen och tyckte att en blogg kunde vara en bra skyltfönster och ett sätt att beskriva en valkampanj inifrån. Under åren har ”skyltfönstret” förändrats och mer blivit ett sätt för mej att reda ut tankar och funderingar.

Några av er har varit med från allra första början och varit med mej genom valkampanjer, hierarkier och bråk inom politiken och i Tingsrätten. Ni har stöttat mej som ensamstående mamma, barnens skolbyten, trassel med lärare och trevliga födelsedagar och studentbjudningar.

Vi har rest tillsammans och ni har fått besöka Egypten flera gånger, Indien, Barcelona och Krakow. Varit med på roadtrip genom Europa, sett vilda djur i Tanzania och härliga stränder på Zanzibar. Ni var med när jag fick återse mitt kära Gambia efter 22 år.

Tillsammans har vi kämpat med vikten och trassel på jobbet. Ni har också varit med vid renoveringar, operationer, hundköp och när Martin kom in i mitt liv. Vi har gjort en hel del tillsammans, bloggen, ni och jag. Å mer ska det bli! Det ligger en massa spännande framför mej som ni får dela med mej.

Hipp hipp hurra för bloggen idag! Ni följer väl med 7 år till?

Hi mum!

mars 26, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Att få spontan uppskattning från vem som helst är fantastiskt! Att få den från sina barn eller partner

är underbart. Att få uppskattning från någon okänd är en stor överraskning men väldigt välkommet. Att få kredit och uppskattning för något man gjort är upplyftande. Att då få ett ”Hi mum” från Smile i Gambia i mailen när man vaknar är väldigt härligt!

Vår Smile! Extrabarnet vi fick i Gambia som vi nu har kontakt med nästan varenda dag. För ett par veckor sedan skickade vi ner en mobiltelefon till honom som han även kan använda internet med. Han har Facebook, vilket gör att vi nu har en tät och enkel kontakt. Han är överlycklig för sin telefon och säger att den är det finaste han någonsin fått eller ägt. En sån enkel grej för oss att göra som betyder enormt mycket för honom. Seniors gamla telefon som han var missnöjd med, har nu fått ett nytt liv hos Smile i Gambia.

Våra ”samtal” går mest ut på att jag kollar att han är ok, att handen läker som den ska och att han är frisk. Jag försöker peppa honom att söka ett jobb som han kan ha året om, inte enbart under turistsäsongen som är väldigt kort numera. Han vet att han kan höra av sej när som helst för hjälp och stöd och att vår svenska kontakt Linda hjälper honom vid behov. Smile skriver alltid att han tänker på oss, älskar oss och är hans familj.

Samtidigt som Smile fick sin telefon skickade vi även ner ett påskägg till Linda. Ett ägg med
blomfröer av typiska svenska blommor och svensk godis som polkagris och gelehallon. Hon blev jätteglad och när vi skypade satt hon och smaskade i sej av godiset. Det är så lätt att göra någon glad och man får så otroligt mycket tillbaka. När jag kallade Linda för en riktigt pärla, sa hon att vi är många pärlor och bildar ett helt halsband. Så fint och så sant! Vi är många som försöker att dra vårt strå till stacken för att hjälpa andra och få en liiiite bättre värld.

Smile ger oss och många andra ett helt annat perspektiv på livet och får oss att förstå att ”less is more”. Att våra små gester kan förändra livet för någon annan. Hans ”Hi mum” lyfter min dag.
Alla kan vi göra något litet för någon, vad tänker du göra för någon idag?

Det här med Earth Hour…

mars 22, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har skrivit om detta flera gånger och jag får nästan alltid arga kommentarer, men det bryr jag mej inte om! Earth Hour alltså… den där timmen en gång om året då vi uppmanas att släcka ner överallt. De första åren gjorde jag det också, som en påminnelse och för att uppmärksamma att vi håller på att förstöra vår planet. Det var ett bra sätt att prata med barnen om miljö och hur vi lever och en ganska mysig avslutning på kvällen att läsa i stearinljusets sken.

Jag tror att det hela började 2007 i Australien och att Sverige var med året efter. Numera är det ett vedertaget begrepp, men allt färre släcker… iaf vad man ser i husen och byggnaderna där jag bor. Jag tycker att det hela var en strålande idé från början, men nu måste man göra något annat. Något mer. Det räcker inte att folk dövar sitt samvete genom att släcka en timme om året och sen inte gör något mer. För det handlar ju inte om att spara el den där timmen, det handlar om att få folk att reagera.

Här i Botkyrka har man en stor manifestation med fackeltåg och akustiska uppträdande. Men man behöver inte titta särskilt långt för att se skolor som står med full belysning dygnet runt, även på helger och lov. Vårt kommunalhus har en klimatanläggning som brummar för fullt dygnet runt och mängder med fönster som lyser.

Earth Hour i all ära, men nu måste vi göra något nytt. Vår planet förstörs och nya grepp måste tas, mer information måste ut och vad den lilla människan kan göra i sin egen vardag. Handla närproducerat, äta måltid efter säsong, använda benen mer och bilen mindre, dra ner temperaturen inomhus, handla begagnat osv. Det finns massor att göra som inte är särskilt svårt. Å jag vet många i min närhet som gör massor, inte att förglömma!

Men kommunerna måste föregå med gott exempel alla övriga dagar och tex släcka ner skolor och andra byggnader på nätterna och när lokalerna i övrigt står tomma. De måste vara förebilder och visa vägen. Vem ska annars ta kommunstyrelsen på allvar när det gäller klimatfrågan?

Jag släcker ofta ner även när det är en hel vanlig dag och tänder istället ljus (som enligt viss iofs inte heller är miljövänligt), jag kör bara bil när jag måste, handlar gärna secondhand, äter väldigt lite kött, sopsorterar osv. Jag försöker att dra mitt strå till stacken även om det kunde vara ännu bättre. Å jag kommer förmodligen att släcka en del lampor nästa lördag, men inte pga att det är en särskild dag utan för att jag tycker det är mysigt. Jag har levt utan el i Gambia och ser inget större problem med detta i ett varmt land, här i Sverige är det värre.

Hur tänker ni kring detta? Resonera gärna här under i kommentarsfältet, men utan att slänga dynga tack 🙂 Ge tips på fler sätt att rädda vår planet. Och den stora frågan; kommer du att släcka eller inte?

Ketchupeffekten…

mars 18, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Promenaden igår

Efter att ha gnällt av mej lite igår och faktiskt varit ute och gått två dagar i rad (med tvång) så känns det helt ok idag. Vågen visade 2 hekto ner, så det var ju helt ok med tanke på hur veckan sett ut. Så nu kör vi igen!

Det är svinkallt ute, så jag drar mej för den där promenaden idag. Men jag har storhandlat och fått 2300 steg bara på det, ska ta en kort promenad med hunden och sedan sätta mej på motionscykeln som Martin ställde in till mej igår. Då har jag iaf varit duktig EN dag. Å maten blir bra. Senior ska fixa lax i ugn med kokt potatis till oss och ikväll ska JAG fixa rostbiff och pastasallad till middag. Så jag kommer nog att vara nöjd med både mat och motion när jag lägger mej ikväll.

I övrigt är jag väldigt nöjd med helgen. Kommer ni ihåg att jag letade efter två kompisar när jag var i Gambia? Dodo och Abdu. Direkt fick jag vet att Abdu numera bor i London och sista kvällen fick vi veta att Dodo bor i Sverige… I lördags hittade jag helt plötsligt bägge på Facebook! Så nu har jag mailat till bägge två och dessutom frågat Abdu om vi kan ses.

För det var nästa grej som jag är nöjd med… vi har nu bokat in Martins födelsedagspresent. 6 Juli åker hela familjen till London i några dagar för att kolla läget där. Å då skulle vi ju faktisk kunna träffa Abdu! Så himla kul det skulle vara 🙂

Och ytterligare en kul grej var när jag pratade med Linda i Gambia och hon berättade om Smiles reaktion när han fick telefonen. Han blev så glad att han inte visste vad han skulle göra och sa att det var det finaste han hade haft någon gång. Idag ska en annan svensk kompis lära honom att använda wifi via telefonen, så att vi kan ha tätare kontakt med honom.

Så just nu känns allt mycket roligare och lättare. TROTS att SMHI varnar för snöstorm och ännu mer kyla. Det kanske är så att bara man accepterar sitt sinnesläge och gnäller av sej i lite lagom mängd så lättar bördan och allt känns lite lättare. Läget är inte hopplöst på nåt sätt, det finns alltid nån lite öppning i eländet. Å allt kan vända när man minst anar det, som en trög ketchupflaska ungefär.

Så kom igen bara snöelände! Trilla ner och göm hundskiten och isfläckarna igen. Jag vet att vintern bara luras, våren finns där runt hörnet och kommer tillbaka när vi minst anar det. Tills dess slår jag händerna för ögon och öron och sjunger lalalala och låssas som ingenting.

Vårt Fadderbarn

mars 11, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sonen och Smile

Vi har ju ett fadderbarn, eller nä… barn och barn… han är en ung man på 30 år som bor i Gambia och heter Smile. Dessutom är han inte bara vårt eget fadderbarn utan jobbets. Alla våra medlemmar på Viktväktarna här på Södertörn är med och stöttar honom. Jag har en liten låda i kassan där folk stoppar pengar om de har och vill. Pengarna för jag över till min svenska kompis Linda som bor i Gambia sedan 30 år tillbaka. Linda kollar sedan med Smile, som han heter, hur läget är och ger honom pengar om och när han behöver. På så sätt är vi helt säkra på att pengarna kommer fram och att inga administrativa utgifter försvinner på vägen. Perfekt!

Idag ska jag träffa en tjej som åker till Gambia imorgon bitti. Hon ska ta med en mobiltelefon till Smile, en bild till vår chaufför Boba och en överraskning till Linda. Eftersom jag inte vet om Linda läser detta, så kan jag inte berätta vad. Men jag är ganska säker på att hon kommer att bli glad 🙂

Jag är riktigt avundsjuk på min kompis som får känna på Afrikas sol och värme under några veckor. Särskilt nu när det är 12-14 grader kallt och kylan ska hålla i sej en vecka till. Snacka om att välja rätt period. Hon ska dessutom bo på hotellet där jag jobbade och kommer att träffa mina fina vän Mr Pap. ”Jag är så avensjuk, så avensjuk” som Nanne sjunger. Men men, min tur kommer… nångång…

Klockan 12 ska jag träffa kompisen inne i stan. Vi ska äta sushi och prata prata prata. Sen ska jag gå och fixa mina glasögon som trillar av näsan. Skalmarna behöver böjas till lite tror jag. Sen kanske jag gå lite på stan när jag ändå är där, det händer ju inte så ofta. Dessutom ska jag samla massor med steg och röra på mej mycket. Vågen var inte alls snäll, 6 hekto upp. Å då har jag alltså börjat springa! Allt blev fel med maten i lördags och det får jag sota för nu, trots att jag skött mej resten av vecka. Jäkla skit! När ska jag lära mej att jag inte kan spåra ur det minsta lilla?

Jaja, på´t igen. Idag är en ny vecka och den börjar bra med många steg och sushi. Resten av veckan ska bli precis lika bra! På måndag nästa vecka får ni veta hur bra det blev 🙂

Ha en riktigt fin vecka!

Transportsträcka…

mars 4, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Just nu känns det som att varje dag är en slags transportsträcka fram till något annat, men jag vet inte riktigt vad… Förmodligen är det våren, värmen och sommaren jag väntar på, men det kan vara något annat också. Hur som helst så känns dagarna lite småtråkiga och innehållslösa och jag vill bara att dagarna och veckorna ska passera så fort som möjligt.

Några roliga saker har jag inbokade, några bloggevent, Vårruset och studenten. Men det känns som det väntar något annat bakom nåt hörn, något som jag inte vet om än.

Kanske är det Martins praktik som spökar och att den här vintern är ganska dryg. Martin går vid 6.30 på morgonen, långt innan jag vaknar och sen ses vi hemma vi 18 eller på jobbet vid 16. Vi jobbar, äter och sen är det dax att sova. Jag kanske inte har vant mej vid den här korta gemensamma tid vi har numera, jag är ju faktiskt van vid att ha honom runt mej 24/7.

Åsså längtar jag tillbaka till Gambia så jag nästan blir galen. Hur man kan längta till en plats så långt borta är kanske obegripligt, men jag trivs så otroligt bra där. Skypade med Linda i lördags och hon berättade då att det var lite mulet och småtråkigt väder. Men vaddå? Det är ju iaf plusgrader! Man slipper vinterkläder, kan gå längst stranden… Kanske är det just det, jag orkar inte vara så här påklädd längre. Jag vill ha värme och slippa en massa kläder.

Å då har jag en svinkall vecka framför mej. Enligt SMHI ska det bli ner till 15 minus kommande helg. Finns det inget slut på kylan? Idag är det 4 mars (Grattis Martin på 61-månadersdagen!), 3 månader kvar till Juniors student. Jaja, sommaren kommer väl… nångång. Kan jag bara få 10 plus så är jag faktiskt nöjd, det behövs inte mer än så för att jag ska sluta vänta och sluta gnälla. För då slipper man tjocka och tunga kläder, då kan man röra sej ute utan att halka och krångla med tunga skor. Ge mej vår!

Att resa är ett sätt att leva!

februari 17, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kairo

Som några av er vet, så har jag rest ganska mycket. Både som ung vuxen, som småbarnsmamma, som ensamstående med större barn och numera med vuxna barn. Självklart samlar man på sej erfarenheter, tips och smultronställen och dessa tänkte jag dela med mej av. Det finns hur många ställen som helst att berätta om, detta är bara en liten del. Säg till om ni vill ha tips om något annat resmål. Vi har även varit på bla Sri Lanka, Thailand, Marocko, Tunisien, Gambia, England/Polen/Ukraina och nästa alla andra länder i Europa, Indien, Kanarieöarna, Island, Venezuela, Mexiko, Seychellerna, Zanzibar … 🙂

Med små barn ska själva resan inte vara så lång och krånglig. Det ska dessutom vara enkelt på resmålet och att kunna köra en vagn är ett måste. Då tycker jag att Lanzarote är ett bra resmål. Här finns ganska mycket att göra även för små barn, stränderna är inte särskilt fullpackade och strandpromenaden lång och fin. Det mesta finns i butikerna, det är en ok prisnivå och restaurangerna bra. Även Mallorca och Dubai är bra ställen med mindre barn.

Florida

När barnen orkar resa lite längre ligger USA och Egypten på topplistan. Så fort barnen blivit 140 cm får de åka det mesta på nöjesparkerna och då kan man absolut besöka tex Disney World och Sea World i Florida. I Florida tar man sej enkelt runt med hyrbil, man kan åka båt i Everglades och ta sej ut på Key West. Här finns massor att göra! Egypten hör till ett av våra favoritresmål alla kategorier, här finns lixom allt oavsett ålder och intressen. Att snorkla klarar ganska små barn och redan vid 10 får man göra ett provdyk med tuber. Självklart har barnet en person med sej som håller i hela tiden och bara ägnar sej åt just henne eller honom. Här är kul shopping, god mat till ett bra pris och massor att se för den som gillar kultur och historia. Vår favorit är Luxor med sina fantastiska tempel, men sevärdheterna och shoppingen i Kairo är inte dum den heller.

Narvik

Som storstad är Barcelona en av de stora favoriterna. Här får man både strand, sol och shopping på samma gång. Direkt från stranden och solstolen kan man ta en schysst shoppingrunda, sedan sätta sej på en av alla de många restaurangerna och på kvällen titta på ljusshowen vid den stora fontänen på torget. Vill man åka lite längre bort så är New York en fantastiskt stad, där det också finns massor att göra och att se. Där är förstås en tur upp i Empire State Building ett måste och en tur ut till Elis Island tycker jag att man kan kosta på sej. USA är lite jobbigt med tidsomställningen, särskilt ju äldre man blir… har jag märkt…

Sharm el Sheik

Medan de flesta andra har Asien som sin favoritkontinent så är vi fullkomligt förälskade i Afrika. Som jag brukar säga: om alla bara vågade åka till något land i Afrika, så skulle Thailand inte ha några turister… så förtjust blir man och det är många som säger samma sak. Vart man än väljer att åka så är tidsomställningen minimal, bara en eller två timmar beroende på vart man är. Sol och värme är garanterad men man slipper alltså en jobbig jetleg och det är så skönt! Det häftigaste vi gjort är safarin i Tanzania. En safari är ganska jobbig, men ett minne för livet. Man kliver rätt in i en naturfilm där man själv har huvudrollen. För att klara att sitta så mycket stilla i en bil och dessutom vara ganska tyst, så ska nog barnen vara i 10-årsåldern och äldre.

Barcelona

Sen får vi inte glömma vårt fantastiska Sverige! Enligt mej så ska man först veta vart man kommer ifrån och se sitt eget land så mycket man kan. Som ensamstående morsa åkte jag med killarna runt i södra Sverige en sommar och runt norra Sverige ett par år senare. Nu har vi sett hela Sverige från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Bor man i tält, i bilen eller i en stugby så behöver det inte kosta så jätte mycket. Om man dessutom gör som vi och utnyttjar alla bekantskaper man har på nätet, så blir det nästan bara en bensinkostnad. Norrland är helt magiskt på sommaren!

En bilsemester i Europa är inte heller helt fel. Det är ganska enkelt att köra bil i hela Europa och med GPS hittar man ju överallt. Till skillnad från mej som hade en 10-åring som kartläsare, men det gick helt ok det med 🙂 Norge har väldigt fina vägar och ett lugnt trafiktempo, Liechtenstein är supermysigt precis som Österrike.

Tanzania

Att resa är fantastiskt! Det viktiga är egentligen inte var man åker utan att man gör det med någon man tycker om och att man har skoj på vägen. Det behöver ju inte vara så planerat in i minsta detalj, då blir man lätt besviken om planen inte håller. Att läsa på om landet man ska besöka är ett bra sätt att förbereda hela familjen för vad som väntar, att kanske besöka ett museum eller kolla på en informationsfilm. När man bilar kan man planera in på ett ungefär vilken väg man ska åka, men låt sedan dagsformen bestämma vad ni ska göra.

Å packa enkelt! Tänk på att ni förmodligen kommer att handla en del grejer på vägen och att det mesta faktiskt finns att köpa dit ni ska. Skriv en resdagbok/blogg och ta mycket bilder, det får hela familjen att minnas resan bättre och ni slipper tjafsa/fundera om detaljer när ni senare ska berätta om resan eller om ni ska göra en fotobok. Sätt kameran i händerna på barnen som har ett helt annat intresse och perspektiv och har ni tur så kanske ni själva också hamnar på bild. Be någon annan ta kort på hela familjen, det är superkul att ha i efterhand.

Men det viktigaste! Glöm inte att ha kul och att detta ska vara något positivt för hela familjen. Att resa är ett fantastiskt sätt att umgås och att komma varandra närmare. För oss är resandet ett sätt att leva, ett sätt att berika vårt redan rika liv. Det är synd bara att världen är så himla stor, för vi vill ju hinna se allt!

En väldigt lugn söndag

februari 10, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag har vi knappt gjort nånting. Eller jo… men inget jobbigt eller några måsten.

Under helgen har jag försökt att lära mej min nya telefon och nu tror jag att jag tom vet hur man svarar 🙂

Det finns en mängd olika spel att spela mot andra över telefon, bla Wordfeud och Ruzzel, men även Quizkampen. Martin satte mej in i spelet och jag började spela, full med självförtroende. Jag tycker ju att jag är ganska allmänbildad, så det skulle nog gå bra. Efter någon dag var jag riktigt sur, jag förlorade varenda match och tyckte inte att jag kunde något alls. Den där allmänbildningen flög all världens väg och spelet blev en riktigt nagel i ögat på mej… men så vände det helt plötsligt och jag började faktiskt vinna några matcher. Så nu är det roligt igen och man lär sej massor medan man spela.

Vi tvingade oss ut på promenad, det var kallt och riktigt obehagligt. Men vi gick vår lilla slinga och Martin kunde gå lite snabbare idag. Igår tog våra 2 km 45 minuter, idag tog det bara 20 minuter. Hans rygg börjar bli ganska ok, så imorrn är han nog tillbaka i skolan.

Efter lunch kom ett par nya vänner hit för att prata om Gambia. De ska åka till dit på ett hjälpprojekt och bla anlägga en köksträdgård vid en nybyggd skola. Så vi gav dem lite tips och tittade på bilder och mitt i allt så ringde Linda på Skype. Så där perfekt! Vi har även haft kontakt med Smile under dagen, så det har varit mycket Gambia idag 🙂

Nu blir det middag och mys i tv-soffan Vi ska ta oss igenom hela säsong tre av Glee, vi kan ju iaf börja idag och ta det lite vart efter. En väldigt behaglig helg går mot sitt slut, imorrn väntar ett pass i tingsrätten. Jag mår rätt hyfsat förutom en lite gnagande känsla i magen när det gäller min vikt… Nu måste jag ta tag i checklistan igen. Nu måste jag vända den här uppåtgående trenden. Måste!