Bläddra efter
Etikett: Gambia

Kunta Kintes barnbarn eller nåt…

Kunta Kintes barnbarn eller nåt…

Vi har haft skitdålig uppkoppling och Martin har varit
magsjuk, så uppdateringen har varit lite si och så både här och på Facebook. Men
nu verkar det fungera hyfsat och Martin mår efter två sjukdagar bra igen. Idag var
det därför dags för äventyr!
Klockan 8 blev vi hämtade och körda till hamnen i Banjul. Där
gick vi ombord på en båt med en Captain Marvin, från England, vid spakarna. Vi
var först på plats och fick vänta lite innan resten av passagerarna kommit och vi
kunde lämna bryggan. 
Vår första anhalt var byn Juffure, byn där Kunta Kinte
föddes 1750. Kunta Kinte tillfångatogs och såldes som slav i Amerika och hans
barnbarnsbarnbarn… Typ 8e generationen, Alex Haley skrev sedan berättelsen om
sin anfader och boken Roots. 
I byn fick vi träffa nuvarande byhövdingen som är en kvinna
och se byn i sin helhet. Jag fick också chansen att göra barnen i byn
överlyckliga genom att ge dem ett helt gäng nallar. En av småflickorna blev så
lyckliga att hon nästan skrek av lycka. Hon fick hjälp av sin mamma att knyta
upp nallen på ryggen, precis som mamman gjort med småsyskonet. De andra som var med på turen glömde helt av att lyssna på guiden när de såg vad jag gjorde och vände sej istället mot oss med kamerorna i högsta hugg. Det var nog ett 10-tal små killar och tjejer som blev väldigt glada idag, ungefär så många nallar gav vi bort.
Sen kom en himla fräck svart kvinna och sa att hon ”behövde” två nallar att sätta i ett fint skåp som hon hade köpt eller fått. Jag bara gapade. Skulle jag ge en vuxen kvinna leksaker att sätta i ett skåp bara för att hon ville ha nåt fint där? Aldrig i livet! Jag sa att jag bara ger nallarna till barn och sen fick en av poliserna som vi gick med säga till henne att lämna mej ifred. Hon blev nog lite sur, men det skiter väl jag i. Det är barnen jag vill glädja, inte en hagalen kvinna.
Efter besöket hos Kunta Kintes familj åkte vi till till ön St James som numera heter Kunta Kinte Island. Dit tog man alla tillfångatagna slavar för att sedan föra dem vidare till bla USA och England. Där gick vi runt en stund, tittade på det som finns kvar av fortet och bara tog in alltsammans. Det var väldigt varmt, runt 40 grader i skuggan men sånt gillar ju jag.
Båtresan hem var ganska långtråkig. Man brukar se delfiner, men idag var det ingen som ville leka med oss. Behållningen av dagen var att se den lilla flickan få sin nalle, hon sprang genom hela byn och skrek att hon fått nallen och visade den för alla som ville se. Det finns massor med bilder, men eftersom internet är så långsamt är det svårt att lägga upp dem. Så det får bli senare. Ni kommer att få en hel bildkavalkad när jag kommer hem  🙂
Nu sitter vi här lite lätt röda i skinnet men mår förträffligt bra. Imorrn blir det besök i SOS Barnby och i bästa fall får jag träffa min kompis Dodo. Man har hittat honom, nu är bara frågan om han vill träffa mej… imorrn vet jag mer…
Gambier ha svårt med klockan…

Gambier ha svårt med klockan…

Min kompis L bor några byar bort från hotellet sett. När vi
frågade hur långt det var att gå längst stranden sa hennes man att det nog
skulle ta cirka 30 minuter. En ganska lagom promenad i solen alltså.
Vi gillar att gå längst stranden och bestämde att vi skulle
gå hem till L direkt efter frukosten i lördags. Sagt och gjort; på med
badkläder, keps på skallen och solglasögon. Dricka behövdes ju inte eftersom
det var så pass nära… Om vi bara vetat…
Klockan 10 började vi gå. Vi passerade hotellområden och
stränder som jag kände igen namnet på, men som utseendemässigt förändrats
totalt. När vi kom till semesterbyn som jag var anställd av kände jag inte igen
mej alls, ALLT var förändrat. Paradisstranden var mycket mindre och området
mycket större. 22 år har passerat och en del var bättre förr kan man
konstatera.
När vi gått en timma hade vi fortfarande inte kommit till
rätt by och när vi frågade folk på stranden sa de att det var låååångt kvar att
gå och att vi borde gå upp på vägen och ta en taxi. Men vi ger oss inte i
första taget, utan stannade för att bada istället på en helt öde strandremsa.
Helt ensamma på en kritvit härlig strand hade vi en jättemysig stund då även
jag badade. Sen fortsatte vi att gå igen.
TVÅ TIMMAR tog det att komma fram! Så när vi väl hittade
huset och fick komma in sa vi att herr D nog borde köpa en ny klocka. Han fick
också erbjudande om att gå med oss tillbaka, men då hade redan L sagt att hon
skulle köra oss tillbaka. Nu var vi rätt varma, trötta och törstiga. Så vi blev
bjudna på färskpressad mango och bananjuice och glass. Perfekt!

Efter en stund fick vi skjuts tillbaka och dagen efter
var vi alla lite stela och hade fått rejält med färg på axlarna. Men trots den
enkla vägbeskrivningen att leta efter ett rött hus med rött tak efter tre barer
i byn Brufut, så måste man ändå säga att vi gjorde ett jäkla bra jobb som
hittade fram. Och motion fick vi iaf   🙂

Party a la Gambia!

Party a la Gambia!

Första dagen här gick vi till den byn där jag jobbade, mest
för att jag skulle få ordning på hur saker och ting såg ut just nu, men också i
förhoppning att träffa någon jag kände. Hela byn som jag bodde i har ersatts av
en golfbana och vägar har dragits om, men en del såg ut som det gjorde för 22
år sedan. 
Utanför ett lägenhetshotell stod en figur som jag kände
igen, så jag ropade ”Mr Papp…?” Mannen sken upp, kom fram och gav mej en kram.
Han kände igen mej, men kom inte ihåg vad jag hette förrän jag sa det. Det var
ju trots allt 22 år sedan och många vita har passerat honom sedan dess. Mr Papp
drev hotellet som jag var placerad på 90/91. Hos honom kunde jag duscha om det
var slut på vatten i mitt hus. Jag fick lunch om jag ville och fick hjälp om
jag behövde. Han var en av dem som försökte lära mej wolof som är ett av
språken i Gambia och det gick väl så där… Mr Papp var också en av dem som
hjälpte mej att komma hem när allt började strula i slutet av min vistelse.
Han blev jätteglad av vårt besök och bjöd in oss att se att
titta på hans nya ställe. Jättefina lägenheter har han byggt, som man kan bo i
för ca 300 svenska kronor per dygn. En av hans gäster har hyrt i flera år nu,
och har tom skaffat hund. Ett klart lockande alternativ om man skulle ta en
flygstol och åka hit. Hela området har även fritt internet, så här kunde vi
passa på att uppdatera Facebook och kolla mailen. Direkt bjöd han in oss till
en stor fest som han skulle ha följande lördag, igår alltså.
Självklart tackade vi ja och igår vid 20-tiden blev vi
hämtade av vår chaufför Boba. Det skulle komma mer än 100 personer till festen,
men när vi kom var det nästan bara vi och några andra västerlänningar. Gambier
är inte så bra på det där med tider… Maten var klar vid 22, då kunde vi börja
smaka på både Gambiska och västerländska rätter. Det är viktigt att ha status
här och detta visar man genom att ha fina vänner, mycket mat och fina kläder. Ungefär
som hemma alltså… Vi tyckte mest att det var kul att smaka mat vi inte ätit
förr och se på alla gäster som konstant trillade in under kvällen. När vi gick
vid midnatt hade fortfarande inte alla kommit. Men vi fick iaf hälsa på mr
Papps fru och hälsade på en massa människor som vi inte vet vilka de var.
Säkert rika affärsmän som han ville imponera på.
Kul var det iaf och vi var mer än mätta när vi åkte hem med
vår lilla Boba igen. Det är himla skönt att ha en egen chaufför, då slipper man
allt tjat från de andra taxikillarna. Vi har en skitdålig uppkoppling, så
bilder på finklädda gäster i traditionell Gambisk klädsel kan jag inte lägga ut
– dem får ni se när vi kommer hem.
Nu börjar jag inse att jag måste åka hem snart…
Känslan av att ge!

Känslan av att ge!

TACK för alla nallar, skolgrejer, leksaker, kläder och annat som ni skänkt till oss! Idag har vi gjort väldigt många, väldigt glada. Å detta är tack vare alla som hjälpt oss att samla ihop saker.

Vår chaufför, Boba, är en glad liten man som alltid har ett stort bländvitt leende. Han har en fru och fem egna barn, men han tar också hand om och försörjer sin döde brors nio barn. Vi tror att det är nio, varken han eller vi hade någon större koll när alla samlades runt oss  🙂

Vi blev nämligen hembjudna till honom och hans fina familj idag. Han hämtade oss vid 10, vi åkte till Abouko Nationalpark och sen åkte vi hem till Boba. Familjen var förvarnad och eftersom barnen har jullov, så var alla hemma och väldigt uppspelta över vårt besök. De minsta hade aldrig sett en vit människa och skrek i högan sky så fort någon av oss närmade sej henne. Så hon satte sej för säkerhets skull i en av systrarnas knä och  blängde på oss. Men nog tinade hon upp en aning när hon var den första som fick ett litet gosedjur i handen.

Jag tror att nästan varenda unge i byn följde med oss in på gården, men Boba motade ut dem som inte hörde till familjen och samlade oss i deras vardagsrum. Han bodde väldigt fint för att vara en hårt arbetande Gambier. Jag började med att ge de stora flickorna mina gamla kläder, sen fick Boba ett par tröjor och ett par byxor och därefter delade jag ut leksaker och nalla till de minsta och sedan kläder till pojkarna. Till sist gav jag Bobas fru en kasse med godis och vegetariska såser som hon kan tillreda bara genom att tillsätta vatten och koka upp. Jag tror att hon blev glad.

När det gällde barnen var det inte alls svårt att se deras glädje. Flickorna började genast prova kläderna och de mindre barnen lekte med sina grejer. En av pojkarna fick en lastbil och var otroligt glad för den, men lite förlägen också. Vi lämnade även över tomma skrivböcker för att ha i skolan och ett helt gäng med pennor.

Känslan att kunna hjälpa till och se allas glädje är något helt otroligt. Jag tror nog att min glädje över att ge var minst lika stor som deras var att få. Att se den där livrädda lilla flickan mjukna liiiite var värt nästan allt. Att se en av flickorna pussa sitt gossedjur av glädje var en ren lyckokänsla. Det här var kanske deras första egna ägodel! Och den fick vi vara med och ge dem. Tyvärr är internet för dåligt för att jag ska kunna lägga upp en bild idag, men den kommer.

Att se deras behov gör att man vill ge allt man har. Vi vet att varenda grej som vi var där med kommer att göra nytta. Visst, det var leksaker… kanske inte det nyttigaste eller det de bäst behöver. Men ni skulle sett deras små ansikten och hur lycklig Boba såg ut när han såg alla sina barn.

Vi har varit med om något helt fantastiskt! Å vi kommer dessutom att få göra om det, flera gånger. För vi har en del nallar kvar och ska dessutom besöka en av Barnbyarna här. Vilken glädje det är att få glädja andra!

Händelserika dagar i Gambia

Händelserika dagar i Gambia

Skriver ett kort inlägg från ett varmt och härligt Gambia. De två dagar som vi varit här har varit full fart och väldigt händelserika. Jag sitter på en väldigt dålig uppkoppling, så detaljerna får jag ta när det finns en bättre lina att surfa på.

Men jag har hittills träffat på två bekanta från min tid här på 90-talet, kompisen L som mötte oss på hotellet redan första dagen och Mr P som vi letade upp igår. Jag känner knappt igen mej, men känner ändå hur jag hör hemma här på nåt sätt. Just nu försöker min hjärna att koppla ihop 90-talet med nutid och ställa om kartan över hur det ser ut här nu.

Igår gick vi förbi byn där jag bodde, som är helt förintad och numera består av en stor golfbana. Vi gick till Bakau där jag jobbade för att jag skulle få ordning på hur samhället ser ut nu och vart vårt hotellet faktiskt är beläget. Nu har jag iaf en någorlunda koll  🙂

Idag har vi åkt runt med Bouba som är vår chaufför under de här veckorna. Han har tagit med oss till huvudstaden Banjul och marknaden där, vi har sett krokodilfarmen och kört runt lite i ”mina gamla kvarter”. De första nallarna har delats ut till glada barn, imorrn ska vi besöka Boubas familj och dela ut både leksaker och kläder där.

Vi mår fantastiskt bra. Jag har en nostalgitripp utan like och är helt slut på kvällarna. Vi njuter av värmen (32 grader), solen, naturen och av att bara vara lediga. Det kommer att bli enormt svårt att åka hem…

Gambia 1990 i bilder

Gambia 1990 i bilder

Jag, 20 år

Jag åkte till Gambia första gången 1/11 1990. Då var det tillsammans med dåvarande fästmannen och mina föräldrar. Jag hade alltid velat åka till Afrika och redan vi inflygningen över Mauretanien så kände jag att jag var på väg hem. Inflygningen till Gambia är helt fantastiskt; först ser man bara sand och öken som efter en stund övergår i mangrove med flodtarmar och sen kommer lilla Gambias lilleputtflygplats. Jag hoppas jag kan ta en bild den här gången, så att ni får se.

Om allt gått som det ska, så borde vi vara framme på hotellet nu.

Här är bilder från 1990-1991. Håll till godo  🙂

Marknaden i Banjul

Barn på en skolgård

Soluppgång över Gambiafloden

Kvinna i Tendeba

Jag vid poolen på African Village

Nedgången till ”min” strand, Fajara beach

Vackra människor

Förstår ni nu varför jag älskar det landet? Färgerna, klimatet, människorna… allt är helt fantastiskt!