Browsed by
Etikett: hypotyreos

Vem är jag?

Vem är jag?

Det har tillkommit en massa nya läsare, välkomna!!! Jättekul att ni hittat hit, jag känner mej hedrad. På riktigt!

Det är länge sedan jag presenterade mej, och det lilla som står i infot här på sidan säger inte särskilt mycket. Dessutom ändrar man sej ju med åren, utveckling tror jag det kallas. Så det är väl dax att återigen berätta vem jag är.

Marlene heter jag alltså, snart 51 år gammal. Född och boende i Tumba, men spenderade mina första år mest på Öland, där min mamma är född. Jag började blogga 2006, då jag blev nominerad till Riksdagen (jag visste att jag inte skulle bli vald) och ville visa hur valrörelsen går till inifrån. Då var jag ensamstående, bloggen låg på Expressen och hette Ensamma Mamman.

Som ensamstående med två barn som tillsammans hade ca 10 diagnoser, och dessutom politiskt intresserad, fanns det rätt mycket att berätta och bloggen blev även min dagbok då jag började upptäcka att minnet svek mej mer och mer. 2008 blev jag och Martin ett par, efter många år som kollegor på Viktväktarna. Bloggen var så pass etablerad och välbesökt att jag inte bara kunde byta namn hur som helst – så det fick bli en liten ändring bara och ”Fd” lades till det gamla bloggnamnet, Fd Ensamma Mamman.

Vart efter barnen växte upp och jag blev mer och mer ”insyltad” i Viktväktarnas värld ändrades inriktning från mitt vardagsliv till mer fokus på hälsa och resor. Det blir så när man får mer tid för sej själv, då upptäcker man helt plötsligt vad man faktiskt är intresserad av och vad som är viktigt för en. Dessutom påbörjades en rejält utredning om min hälsa 2010, där man hittade en massa ”spännande”…

Från att i mina ögon vara hyfsat frisk men med lite värk, sviktande minne, trötthet osv stod jag helt plötsligt med en massa diagnoser i famnen. Det visade sej att jag hade en infektion i hela kroppen som jag tydligen gått med i några år… jag hade även fibromyalgi, hypotyreos, brist på både B12 och Folsyra, en sömnstörning och lite annat smått och gott. Juhupp…

Martin och jag jobbade vidare på Viktväktarna. Vi hade stora klasser, var omtyckta och var bra på det vi gjorde. Men Martin hade en dröm, som han började förverkliga 2012 genom att sätta sej på skolbänken igen. 2014, 14 år efter min första kontakt med VV och efter 10 år vid vågen och i kassan – sa vi upp oss och Martins dröm gick i uppfyllelse. Han fick äntligen jobba med datorer som programmerare mm och jag kunde gå hem och ta hand om min hälsa. Jag skulle bli hemmafru 🙂

Jag var en skitdålig hemmafru, jag avskyr att laga mat och är rätt dålig på att städa. Men jag tog hand om mej och hälsan blev lite bättre vartefter, mest satt jag vid datorn och skrev på bloggen. Bloggen växte och det började komma inbjudningar till event. Jag tyckte inte om utvecklingen på bloggen och fick min idé om att starta ett webbmagasin. Nånstans där jag kunde spilla över det som inte var ”jag” och som inte hörde hemma i bloggen. Martin nappade på idén och byggde direkt vår första sida och Du i Fokus var född.

Som gammal skribent, fotograf och kåsör på lokaltidningen visste jag hur jag ville att det skulle se ut och det fanns en rejäl lucka i information och tips för 45+ utan barn. Så det skulle bli vår nisch, ett livsstilsmagasin med bara guldkanter. Å så blev det och det har gått jättebra!

Nu är bloggen min och helt och hållet mej, med fokus på hälsa och resor – det som intresserar mej mest, och kul grejer finns på Du i Fokus. Dessa två kombineras varje söndag när jag lägger ut mina veckomenyer. Jag får det bästa av två världar med vardagen och mina funderingar på bloggen och det mer ”journalistiska” och redaktionella på Du i Fokus.

Självklart lyser min bakgrund från Viktväktarna igenom i mycket på bloggen och det är helt ok. Hälsa är det viktigaste av allt och jag för gärna vidare min kunskap eftersom jag vill att alla ska må så bra som det bara är möjligt. Särskilt som alla mina läkare har som krav på mej att jag måste hålla normalvikt för att slippa den värst värken och framförallt hålla cancern borta så länge som möjligt.

Jag har nämligen cancermarkörer i blodet och kommer förmodligen att få bröst- eller underlivscancer någon gång. Men med normalvikt och fysisk aktivitet ska vi kunna hålla det borta så länge som möjligt. Jag går på täta kontroller så blir det något kommer man nog att hitta det tidigt och kunna åtgärda det snabbt. Jag är öppen med alla mina diagnoser, även detta.

Jag är en ganska nöjd person med det liv jag lever numera. Jag har allt jag behöver, världens bästa man, två numera hyfsat friska ungar och ett roligt liv. Förr kunde jag utan tvekan gå emellan i en konflikt eller utrycka min åsikt precis när som helst utan problem, numera är jag lite mer av ”pick your fights”. Är det inte riktigt viktigt så får det vara. Jag orkar helt enkelt inte slösa energi på skitgrejer. Kanske visar det nån slags mognad eller att man blivit vuxen? Jag vet inte.

Jag gillar den vardagliga lunken, tråkigt är helt ok. Rutiner är min drog som jag vårdar ömt. Det enda jag behöver är min hälsa och min familj, plus en och annan resa till värmen. Vi planerar för ett liv i solen, det är inte bara en dröm – utan en plan som vi steg för steg kommer allt närmare att förverkliga. Inom 10 år kommer vi att bo i en husbil mellan april och oktober, resten av året kommer vi att hyra boende utomlands i värmen.

Ja, det är väl jag i stora drag. En ganska okomplicerad och enkel person med ganska små krav. Så länge jag har hälsan, kläder på kroppen, mat i magen och tak över huvudet, så har jag allt som är viktigt. Just det… jag har bott i Afrika också, det är viktigt, men det tar vi en annan gång 🙂

Vem är du som läser detta? Berätta!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

2020 – renoveringen av oss

2020 – renoveringen av oss

Så har den tiden på året kommit då man ska summera allt som hänt de senaste 12 månaderna. Jag delar upp summeringen i flera delar.

2020 är ett jäkla skitår, men inte enbart faktiskt. Året gav oss chansen till att ta hand om oss och vi tog chansen direkt!

Allt började så bra med en härlig resa och firandet av att tant (jag) fyllde 50. Vi hann hem och började komma in i vardagen igen när corona slog till och stängde ner allt. Jag hade flera jobbresor inplanerade och vi skulle fota flera mingel och Röda Mattor – några hann vi göra men det mesta ställdes in på bara några timmar. Vi fotade vårt sista jobb 10 mars, sedan dess har jag varit hemma helt, Martin kom hem några dagar senare.

Vi accepterade situationen direkt och insåg att vi blir hemma på heltid väldigt länge. Jag trodde till midsommar – Martin sa direkt att det blir minst till augusti. Nu är det december och vi sitter fortfarande här… Jaja, vi deppade iaf inte ihop som många andra. Vi har ju varandra och gillar att tillbringa tid tillsammans. Det var ju så vi hade det under våra första år tillsammans, då vi både bodde och jobbade ihop. Så vi tyckte det var rätt mysigt faktiskt. Back to basic lixom.

Vi gjorde upp en plan direkt. Nu när vi bara skulle träffa varandra och alla fester, mingel och jobb var inställda och Martin inte behövde lägga tid på att åka till och från jobbet – så fick vi helt plötsligt massor med frigjord tid. Mellan 2 och 4 timmar varje dag faktiskt. Den tiden skulle vi lägga på vår hälsa!

Den 16 mars började vi gå ”till och från jobbet” varje dag, dvs en sväng runt kvarteret morgon och kväll. Jag styrde upp min sömn och kosten direkt, Martin behövde lite startsträcka men tog tag i sin kost på riktigt i april. Min träning fortsatte som vanligt, men nu blev verkligen alla planerade pass gjorda.

Vi började även kolla in alla kommunens naturstigar och upptäckte dem en efter en och hade skitroligt på vägen. Sen har vi fortsatt av bara farten och även tagit oss vidare till nästa kommun. Ni som hängt med på instagram @marlenerinda har sett hur vi har kämpat och hur vi har gått och gått och gått 🙂

Vi hörde tidigt att ett högt BMI förvärrade sjukdomen, vi tänkte inte tillhöra den skaran. Så istället för att sitta och deppa över allt vi inte fick eller kunde göra, tog vi alltså ett rejält tag i oss. Och som vi gjorde det! Jag var redan sk normalviktig, Martin vägde lite för mycket. Idag, drygt 9 månader senare, har jag gått ner 7 kg och Martin har gått ner hela 18 kg! Och detta bara genom att ta två dagliga promenader, sova ordentligt och äta ungefär som vanligt men mindre mängd.

Vi har inte uteslutit något eller haft några förbud. Ingen uppoffring alls alltså, bara lagt till sånt som är bra för hälsan. Å det är så vi har tänkt hela det här året, vi har satsat på vår hälsa och att göra det som är bäst för vår knopp och kropp. För att vi är värda det och för att vi vill hålla i längden.

Som sagt; vi anade att detta skulle bli långvarigt och utnyttjade situationen som vi ofrivilligt hamnat i. Istället för att lägga på oss ”corona-kilon” som många andra, har vi istället använt ”corontänen” för att ta bort kilon. På vägen har vi försökt att peppa andra att göra detsamma, vet inte hur bra vi lyckats med den biten dock… En och annan har nog tom blivit irriterad på oss…

Som det ser ut nu så kommer corona att styra vår värld i minst 3-4 månader till, landet kanske så sakta börja öppna i april/maj Det finns alltså ytterligare tid för oss att göra lite till – och för er som inte gjort något än finns fortfarande tid att köra igång.

ALLA behöver jobba på sin hälsa! Det måste inte nödvändigtvis handla om kilon och vikt, utan kan även handla om styrka, balans eller smidighet. Kroppen behöver både motion och muskler, särskilt när vi blir lite äldre. Eller varför inte prioritera sömnen? De allra flesta av oss sover faktiskt för lite. Vi har alla något som kan bli lite bättre.

Tänk hälsa! Vad behöver din kropp mer eller mindre av? Vad kan du med enkla grepp förändra, utan att göra om hela ditt liv alltså? Behöver du ta en promenad, sova lite mer, äta mer grönt – jamen gör det då! Tänk inte ta bort – utan lägg till. Lägg till bra vanor, så försvinner många av de dåliga på vägen. Tänk inte att du offrar något utan istället ger dej en chans att leva lite längre. Bli lite friskare. Må lite bättre. Nu har du chansen till förändring och man hinner rätt mycket på 3-4 månader.

Som sagt: man måste inte göra jättestora förändringar, man kan komma rätt långt ändå. Jag tränar 15 minuter, tre gånger i veckan och på bara ett år syns det lite skillnad. Två halvtimmes promenader varje dag är kanske mycket begärt, men ta en kortare iaf. Så sover du bättre och då blir allt bättre. Med små förändringar och små steg kommer man rätt långt 🙂

När alla restriktioner är över hoppas jag att jag mår bättre än någonsin i kroppen. Å det hoppas jag att ni också gör! Nu vill jag poängtera att jag är väl medveten om att ni som jobbar inom vården (och skolan mm) har ett helvete – men vi andra kan ju ta hand om oss så ni i bästa fall slipper oss.

2020 var alltså året då vi tog ett helhetsgrepp om vår hälsa och jobbade målmedvetet med den biten. Vi kom långt med små medel och arbetet fortsätter även 2021 – 2022 – 2023 – ja ni fattar. När det gäller kroppen och hälsan blir man aldrig färdig, det är ett ständigt pågående arbete. Ett arbete som blivit rätt trevligt faktiskt, det är kul när man ser och känner förändring 🙂

Nu undrar jag förstås; Du som hade möjligheten och fick mer tid – tog du också chansen att ta hand om dej lite extra. Eller är det din tur nu?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Den stora tröttheten rullar in…

Den stora tröttheten rullar in…

Väderomslag, kyla, mörker och fibromyalgi är ingen bra kombination. I alla fall inte för mej. Hela min kropp säger ifrån och av alla olika symptom så är tröttheten värst.

Den här hösten har varit ganska bra när det gäller väder och temperatur. Att ha 8-9 plus grader i november är ju inte särskilt vanligt, men jag är väldigt glad för det. Därför har jag mått bättre än jag brukar göra så här långt, men nu känner jag hur kroppen börjar märka av årstiden och mörkret. Jag är såååå trött!

De vanligaste kännetecknen för fibro brukar vara värk som vandrar runt i kroppen, hjärndimma och trötthet. För mej är det just tröttheten som är jobbigast, men även hjärndimman som innebär att jag inte hittar ord och ibland helt enkelt inte orkar tänka. Å så börjar det bli nu. Tröttheten är total! Den här hösten har som sagt varit ok, det är först nu den senaste veckan som den blivit ett problem.

Ju tröttare jag blir desto sämre fungerar skallen. Nu när jag skriver har jag röda streck under nästan vartenda ord, felstavningar som fixas innan texten publiceras. Ögonen svider av trötthet och inte ens med glasögon ser jag skarpt. I nuläget vet jag inte om jag behöver ny styrka på glasögonen eller om det helt enkelt är fibron som stökar.

Sedan i tisdags sitter jag med min ljusterapilampa och jobbar. De står framför mej och bombarderar mej med starkt ljus några timmar per dag. Idag sa Martin åt mej att jag måste börja sova middag igen, det brukar vara det enda som hjälper och han kan se skillnad när jag tar min tupplur på eftermiddagen. Han brukar ha rätt, så idag är det tupplur som gäller igen.

Värk kan man vänja sej vid, trötthet är bara irriterande. Det är inte normalt att vara trött dygnet runt, att börja gäspa kl 19, trots att man sover mellan 22.30 och 7.30. Så nu börjar ”operations höst vs fibro”! Nu måste jag prioritera sömn med kvalité och hoppas att det fungerar lika bra som det brukar göra. Så from idag schemaläggs en tupplur varje eftermiddag, tills dagarna blir ljusare igen.

Vanliga år skulle jag haft en resa till solen att se fram emot, som brukar pigga upp rejält, men så blir det inte i år. Jäkla skitcorona!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, och mej på instagram

Sprutat och klart!

Sprutat och klart!

Sedan jag fick min diagnos fibromyalgi har det varit en självklarhet att ta vaccin för säsongsinfluensa varje år. Jag blir inte sjuk särskilt ofta, men när jag blir det så blir jag väldigt sjuk. Att därför hålla bort en sjukdom så mycket man kan känns därför rätt självklart.

Enkelt kan man säga att influensa är en infektion som man får av virus som sprids när någon nyser eller hostar. Vanligtvis får man ofta hög feber, huvudvärk, muskelvärk, halsont och hosta. Influensavirus kommer till Sverige varje år och är vanligast under vinterhalvåret. Än har man inte konstaterat några fall i år i Sverige, men utomlands har det kört igång.

Jag har astma som jag inte besväras av särskilt mycket vanligtvis, mer än att jag hostar så jag kräks när det är kallt eller springer för snabbt. Men blir jag sjuk och får hosta så kan jag hosta i månader innan det går över. En vanlig person kanske hostar några veckor, jag kan hålla på 3-4 månader. Att bli sjuk i en helt vanligt förkylning är alltså rätt jobbigt och något jag undviker så mycket jag bara kan. Överhuvudtaget så blir jag sjuk längre än andra, en magsjuka som är över på ett dygn för andra får jag brottas med en vecka eller två.

Så jag gör vad jag kan för att inte smittas och igår tog jag därför den årliga influensasprutan. Eftersom både Martin och jag tillhör riskgrupp får vi den gratis och lite före många andra. I år är det många landsting som erbjuder sprutan gratis till alla, för att inte influensan och pandemin ska krocka i sjukvården.

Det är alltid lika roligt när vi kommer till vårdcentralen för vår spruta. Vi drar ner medelåldern rejält och blir alltid kritiskt synade från topp till tå av sköterskan som tar emot oss. ”Ni ser inte riktigt ut som 65+”, får vi alltid höra och sen får vi rabbla upp våra diagnoser som ”bevisar” att vi har rätt att vara där.

Just i år var det ännu mer speciellt eftersom det bara fick vara ett visst antal väntande i väntrummet. Man hade fixat en särskild ingång, det gillar jag! Har hört att vissa kör med drive-in – så smart ju! Väl där inne fick vi kryssa oss förbi de som redan satt där, som alltså var betydligt äldre än oss. Eftersom man i år måste boka tid för vaccinet så blev väntetiden kort, då vi dessutom tillhör samma familj får vi gå in tillsammans.

Så nu är vi sprutade och klara för i år och hoppas slippa säsongsinfluensan. Det finns aldrig några 100%-iga garantier, men hyfsat stora ändå. Förhoppningen nu är att vi får komma tillbaka om ett par månader och ta sprutan mot covid-19, och äntligen få våra liv tillbaka. Ja, vi tänker ta den och står först i kön!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, och mej på instagram

Usch så tråkigt det är nu!

Usch så tråkigt det är nu!

Jag är lite låg just nu. Irriterad över världsläget och corona, frustrerad över min (fibro)värk som kommer med väderomslagen och less på tröttheten som kommer med värken.

Jag brukar inte gnälla, men då och då trillar även jag ner på botten och måste få spy ur mej lite. Hösten är här och jag avskyr den! Väderomslagen gör ont i kroppen, just nu är det varannandagsväder och alltså ont hela tiden. Det är svårt att beskriva värken som min fibromyalgi ger och den ser olika ut för alla drabbade såklart. Jag mår sämst oktober – mars, andra mår bäst då.

Min värk sitter oftast i smalbenen och händerna och kommer lixom inifrån skelettet. Jag har områden på hela kroppen som är iskalla och inte går att värma upp hur mycket jag än klär mej. Det enda som lindrar såna dagar är att ligga under mitt tjocka täcke, fullt påklädd och med värmedynan på max. Jag vet andra som sätter sej i bastun med vinterjackan på. Det där med att klä sej efter väder, funkar alltså inte på mej, jag fryser inifrån.

Ändå är det varken värken eller att jag fryser som är värst, utan tröttheten. Jag är konstant trött. Så där så ögonen svider och bara vill gå igen. Jag sover oftast mellan 22.30 och 7.30 och är ändå så trött att ögonen går ihop vid 15-tiden. Oftast sover jag en stund på eftermiddagen, för att jag helt enkelt inte kan hålla mej vaken.

Nu har jag en konstaterad sömnstörning, och gjort utredning som visat att jag inte kommer ner i djupsömn. Så att jag är trött är inte så konstigt, men rätt irriterande för jag tycker ju att jag sover bra och oftast himla gott. Men min läkare har rekommenderat mej att sova middag, eftersom det är enda gången jag faktiskt får lite djupsömn.

Å så här är det alltså fram till februari/mars ungefär. När vädret blir stabilare och värmen kommer tillbaka. Att åka iväg på vintern är alltså ett sätt att helt enkelt stå ut och få må bra ett par veckor. Att få en liten paus från värk, kyla och trötthet. I år blir det väldigt jobbigt! Jag får nästan panik när jag tänker på att jag ska klara nästan ett halvår utan minsta paus. Särskilt som jag redan nu är sämre än på flera år och vintern sägs bli riktigt kall och lång.

Vår plan att bo utomlands under vinterhalvåret är alltså inte bara taget ur luften, utan finns en förklaring till. Min kropp orkar inte en hel vinter med kyla, snö och mörker. Jag undrar i vilket skick jag kommer att vara nästa år… vågar knappt tänka på det. Massage och ljusterapi/ljusrum funkar lite, men det är ju så dyrt och inget man kan göra så ofta som det skulle behövas. Dessutom vågar jag inte göra det heller just nu medan corona härjar.

Så! Nu har jag gnällt färdigt. Man får gnälla, men bara en stund, man får inte bli ett offer. Så jag kommer att fortsätta ta hand om mej och göra så gott jag kan med kost, promenader och träning. Jag har en ljusterapilampa som lyser medan jag jobbar. Det är lixom enda sättet att minimera skadan. Å så får det vara tills vi kan resa igen och sedan bo i värmen. Den dagen är en bit bort, men den finns där!!!

Hur klarar ni vårt mörka halvår? Ni kanske gillar det?

Curatäcket fick tyst på snarkningarna!

Curatäcket fick tyst på snarkningarna!

Jag har varit nyfiken på såna där tyngdtäcken i flera år. På 90-talet pratade man om bolltäcke, sedan kedjetäcke och nu alltså tyngdtäcke. Förr fick man tunga täcken i medicinskt syfte, från sjukvården – vilken tur att vem som helst kan köpa dem numera!

Ett täcke kan inte ha magiska egenskaper! Eller kan det det? Jag var nyfiken och ville skriva om det så jag bad helt enkelt Cura att få testa och det fick vi! Jag vill poängtera att jag inte får betalt för att skriva detta inlägg. Förra veckan hämtade vi tre tunga paket på posten, två täcken i snygga väskor och en kudde. Här skulle sovas! Bara att bädda var dock en utmaning 🙂

Det finns olika tyngd på täckena, allt från 3 kg till 13 kg tror jag. Vi fick hjälp att välja, mitt är 7 kg och Martins är 13 kg. Det beror lite på kroppsvikt men även på hur man sover osv. Vi fick också en kudde som är helt ny i sortimentet, den vi fick var gigantisk och större än den kommer att vara i butik. Kudden ska tydligen hålla sej sval och går att ändra tjocklek på, vi tog ut en av innerkuddarna och hoppades på det bästa.

Efter en brottningsmatch med täcken och lakan var det dax att sova. Jag ska vara ärlig och säga att den där första natten inte var något vidare. Det var svinvarmt under täcket, kudden var iofs sval men alldeles för stor. Nu ska tilläggas att det var en av sommarens varmaste nätter, kanske fel att testa då. Täcket ligger ju ganska fast över kroppen lixom. Men även om det var varmt, så var det TYST!!!

Anledningen till att jag var nyfiken på täcket var bla för att se om Martins snarkningar kunde försvinna. Han har dessutom en förmåga att ”fladdra” med benen när han sover. Med 13 kg på kroppen borde ju detta vara omöjligt, eller iaf svårare. Å så var det!!! Både snarkningarna och fladdret upphörde nästan helt redan första natten!!! Sovrummet är numera tyst och jag är lycklig 🙂

Efter den där första natten fick täcket vara ett par dagar när det var som varmast, men nu har jag haft det varje natt. Å nu efter en vecka kan jag säga att jag sover gott om nätterna. Om det beror på mitt täcke eller på att det numera är tyst från makens sida vet jag inte, förmodligen en kombo. Kudden fick han ta över och han gillar den, för mej kanske det funkar bättre när den mindre i normal storlek kommer. För den var ju sval och skön, bara lite för stor.

Innan vi fick våra täcken frågade jag runt bland kompisarna på facebook om de hade testat och vad de tyckte och 99% var kanonnöjda. Så nöjda att de gett bort täcken till anhöriga, som varit lika nöjda. Någon enstaka tyckte att det var för varmt eller att det var obehagligt med tyngden. Fler sa också att vi skulle ge det några nätter innan vi utvärderade och ha lite tålamod. Man måste lixom ”lära” sej att sova med det. Med så många nöjda går det ju inte bara att nonchalera, täcket verkar funka.

Tyngdtäcket har en vetenskapligt dokumenterad effekt vid både lättare och svårare sömnstörningar. Var tredje svensk har sömnproblem och studier visar att ångest, oro och sömnsvårigheter kan kompenseras genom tyngd och tryck och därmed kan ge en ökad känsla av lugn och trygghet. Just tyngd kan alltså vara lugnande. 

Både Martin och jag gillar att vara inbäddade som kåldolmar, så där är täcket perfekt. Vi sov vår första natt när det var rekordvarmt, det kanske inte var supersmart och gjorde täcket rättvisa. Nu har det gått en vecka och senaste nätterna har det varit perfekt! Martins ”fladdrande” har nästan upphört, han får helt enkelt inte upp benen längre. Han kan tom ligga på rygg utan att snarka, vilket var helt omöjligt förut. Jag vet inte om det är tyngden på bröstkorgen som sätter stopp för snarkningarna och jag bryr mej inte – det är tyst, jag är nöjd 🙂

Jag har en dokumenterad sömnstörning och är nästan alltid trött. Jag kan än inte säga om jag blivit piggare eftersom vi haft lite annat som stört runt oss. Jag vet heller inte om det isf är mitt täcke som gör att jag sover gott eller om det är Martins täcke som gör susen eftersom snarkningarna upphört och hans ljud inte stör mej längre. Vi får se lite i längden helt enkelt och kanske mest den dag han åker på konferens igen och jag sover ensam.

Men så här långt måste jag ändå säga att om man har någon form av sömnproblem så är det värt att testa. Att Martins snarkningar skulle upphöra sådär direkt var en total överraskning, det är det bästa av allt och gynnar ju både honom och mej. Så jag är nöjd! Å jag kommer aldrig mer att frysa på nätterna, täcket håller mej varm!

Berätta gärna om dina egna erfarenheter när det gäller tyngtäcke/bolltäcke/kedjetäcke – kärt barn har många namn 🙂

Vad kan hända på fyra månader?

Vad kan hända på fyra månader?

mars – juli

Igår var det måndag och på måndagarna är det vägning hemma hos oss. Jodå, alla väger sej, tom hunden… veterinären vill nämligen att han går ner lite han också. Så där står vi på rad vid vågen och väntar på vår tur. Nä, riktigt så går det inte till 🙂

Jag brukar vakna först. När jag är färdig med morgonbestyren hoppar jag upp på vågen och hoppas att mina ansträngningar ska visa sej. Oftast står det plusminusnoll, det är jag van vid – ibland blir det även ett plus, men så ibland blir det ett minus. Jag är ok med det mesta, även ett plus om jag vet varför.

Jag har lärt mej under åren, att jag inte kan räkna ut alls vad vågen kommer att visa. Det kan visa helt olika två veckor, trots att jag gjort exakt samma saker. Så är det bara. Corona gav mej chansen att verkligen leva som jag lärt i många år, så jag har lyssnat på kroppens signaler, sovit och vilat när jag är trött, ätit lagad och nyttig mat i vettiga mängder, motionerat och skrattat mycket. Jag har gjort exakt samma sak i drygt 4 månader och faktiskt skött mej i stor sett exemplariskt. Både för att må bra och som ett slags experiment, bla för att se hur vågen reagerar över en längre tid när man gör allt likadant. Jag konstaterar återigen att man nästan aldrig kan räkna ut vad resultatet blir.

Ni ser ju själva hur det fungerar för mej, min kropp släpper ifrån sej vikt ungefär var sjätte vecka. Bilden visar vikten mellan 62 och 58 kilo, kurvan ser fin ut men det är faktiskt bara 3 kilo (61,9 – 58,8). Midsommar gav 4 hekto plus, som snabbt jobbades bort. Easy come easy go lixom.

Jag står still, tappar något hekto, sen står jag still igen innan jag några hekton till. Å så ser det ut. Ett hekto i taget, ibland några – men aldrig ett direkt ras. Nu har jag iofs ingen övervikt och en del av mitt experiment var också att se hur långt jag kan nå och hur kroppen fungerar i olika situationer som sk normalviktig. Min målvikt är 60, jag är 156 cm lång. För att vara guldmedlem hos Viktväktarna får jag väga max 62, så det är en gräns jag försökt att inte överskrida genom åren och lyckats hyfsat.

När vi gifte oss för 4 år sedan vägde jag 58 och var nöjd, sen har jag gått upp och ner lite – men det är en vikt jag tycker passar mej och som jag vill hålla. För fyra år sedan såg livet lite annorlunda ut och även om jag hade en vikt jag trivdes i så hade jag knappt några muskler. Det har jag nu och när man tränar är det svårare att anpassa maten om man fortfarande vill gå ner i vikt eller stå still. Så det har också varit en del av mitt experiment. Hur mycket ska jag äta för att träna som jag gör?

När vi corontänade oss i början på mars vägde jag 61, 9. Alldeles på gränsen alltså, i min värld. Jag tänkte att nu ska jag sköta mej nästintill exemplariskt så länge vi har den situation som vi har. Det är alltså fyra månader nu. Jag har ätit frukost och lagad mat två gånger om dagen, plus mellanmål om jag kommit ihåg. Oftast frukt men lika ofta en glass. Jag har gått promenader på kanske 30-45 min, två gånger om dagen och tränat 15-20 minuter tre gånger i veckan. Godis och glass har avnjutits, inga förbud har funnits – jag har hållit mej hyfsat inom mina dagliga smartpoints. Inte något mirakelprogram alltså, bara sunt förnuft.

Å vad har hänt då? Jag har gått ner 3 kg och behållit min muskelmassa rätt hyfsat tycker jag. Kroppen har fått andra konturer och är slankare. Ni får jämföra själva helt enkelt, titta på bilden högst upp. Jag kan konstatera att den här tiden fungerat bra. Jag har inte varit hungrig, inte känt att jag offrat något, jag har mått bra i min värk (så bra jag kan med tanke på alla väderomslag), kroppen känns frisk, smidig och stark, jag sover bra, orkar mer, är piggare och gladare.

Det mesta är faktiskt bättre, men jag är inte klar! Vi är fortfarande i corontän och experimentet fortsätter. Kanske kan jag nå min drömvikt, vilken det är håller jag för mej själv. Huvudsaken är att jag mår bra och att kroppen känns stark. Jag hade aldrig orkar klippa häckar och målat tak för något år sedan. Och jag kan ju säga så mycket, att om corontänen fortsätter in på hösten – då kommer jag att se helt annorlunda ut i kroppen än sist folk såg mej ”IRL”. Jag har aldrig förr varit så här vältränad och får jag ännu längre tid på mej vete sjutton vart det slutar. Vi får helt enkelt se 🙂

Häng med på instagram @marlenerinda i min vardag som långvarig Viktväktare och Guldmedlem. Med tips och pepp kring enkel och funktionell träning, mat och livet i övrigt. Nåt gör jag ju tydligen rätt eftersom jag mår så rackarns bra 🙂

Du som ser så fräsch ut kan väl inte…

Du som ser så fräsch ut kan väl inte…

Ska vi prata lite om osynliga diagnoser? Såna där som tex adhd, utbrändhet, ms, allergi och fibromyalgi. Några av de uppräknade har jag och det vet de allra flesta i min närhet om, ändå möts jag allt för ofta av total oförståelse.

”Du som ser så pigg och fräsch ut kan väl inte ha så ont”, ”Du som är så aktiv kan väl inte vara så trött som du påstår” osv osv… Detta har jag fått höra huuuuur många gånger som helst under de senaste 20 åren. Jag har bla hypotyreos, fibromyalgi, astma, allergi och en sömnstörning – det mesta startade när jag sprang rätt in i den berömda väggen 1998. Tror jag iaf… och det tror läkarna också.

Att bli utbränd är en jäkla skit, och det är mycket i kroppen som förstörs när man varit rejält sönderstressad. Att min fibro och sömnstörning kommer ur utbrändheten är läkarna rätt eniga om, det är tydligen så att en del av hjärnans funktioner förstörs bla det som reglerar andningen när man sover.

Jag har alltså en form av sömnapné, men inte den vanliga som beror på övervikt och snarkning – utan en annan som det knappt forskas på. En sk CPAP hjälper inte mej, eftersom jag mest sover på mage och masken inte fungerar då. Det som hjälper är att sova lite middag, då blir inte hjärnan och kroppen lika trött och stressad och jag sover därför bättre på natten. Tvärtemot alla andra råd mot dålig nattsömn alltså 🙂

Många har hört talas om fibromyalgi, och de flesta tror nog att det bara handlar om värk, men fibro är så otroligt mycket mer än det. Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom som kännetecknas av långvarig, utbredd smärta, ömhet, sömnstörning och trötthet. Själva ordet fibromyalgi betyder värk i muskler och bindväv. Men det handlar också om bla matsmältningsbesvär, yrsel, känslighet för ljud, ljus, beröring och dofter, feberkänsla i kroppen, illamående, vadkramper, dimsyn och svårigheter att fixera blicken, kalla fingrar och tår, Infektionskänslighet (nedsatt immunfunktion) mm mm.

Hypotyreos är den vanligaste formen av sköldkörtelsjukdom i Sverige och innebär att sköldkörteln producerar för lite sköldkörtelhormon. Symptom är bla trötthet, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, frusenhet, försämrat minne, hjärndimma, ont i leder och muskler, muskelsvaghet, långsam i rörelse, tanke och tal, ödem, svullnad – ofta kring ögonen, viktökning, förstoppning, domningar och stickningar och nedsatt hörsel.

Jag har alltså två diagnoser som ger trötthet, plus en sömnstörning – inte konstigt jag är trött! De här två diagnoserna är rätt lika varandra i symptom och ger mej alltså lite extra allt, men inget syns utanpå. För hypotyreosen medicinerar jag med Levaxin och det funkar bra. För fibron finns inte så mycket att göra mer än att ta värktabletter när värken blir för illa. Men det som hjälper allra bäst är en hälsosam vikt, sol, värme, ordentligt med sömn och fysik aktvitet. Det sämsta av allt är väderomslag och kyla, då mår jag så dåligt att jag nästan får panik. Och det är ju därför vi planerar för en flytt och ett liv med sol och värme året om.

Egentligen är det bara Martin som ser mina dåliga dagar. Så det är ju inte så konstigt att jag får höra det där med att jag ser så pigg ut. De dåliga dagarna ligger jag mest på soffan och gnäller. Jag fryser, har ont, kan inte tänka, händerna funkar inte, hjärnan funkar inte – inget funkar när det är som värst. Det enda jag egentligen kan göra en sån dag är att sova och glo på intelligensbefriad tv, jag kan inte ens läsa.

Det är såna dagar som jag lägger ut en bild på instagram på tex en blomma med regndroppar eller nåt sånt. Jag berättar gärna om de dåliga dagarna för att visa att de finns och hur det är att leva med tex fibro. Å för varje gång kanske en enda till förstår vad det handlar om.

Vi som har såna här diagnoser är inte lata och vi hittar inte på. Det syns inte utanpå, men är högst verkligt för oss. Många av oss kämpar verkligen varje dag för att ha ett drägligt liv och då hjälper det inte att få höra att ”Du som ser så pigg ut kan ju inte ha så ont”. Vad vill ni se? Stripigt, otvättat hår, känna svettdoft och se skitiga kläder? Är det så man måste se ut för att bli tagen på allvar?

Det gör mej ju knappast friskare att se ovårdad ut… eller hur? Ni ser mej oftast inte mina riktigt dåliga dagar, när ni ser mej gör jag så gott jag kan – inte för er skull, utan för min! Man mår faktiskt lite, lite bättre när man har duschat, dragit hårborsten genom ett rent hår och klär sej i glada färger. Det är lite ”fejk it til you make it” lixom.

Att leva med fibro är att inte veta hur jag kommer att må när jag vaknar. Alla dagar i är olika, mycket beroende på vädret. Ibland vaknar jag med ont i en arm, ibland har jag ont i en fot – nästan aldrig är två dagar i sträck lika. Men jag är ALLTID trött! Och jag fryser nästan alltid och då kan ni stoppa upp era ”Kläder efter väder”, jag fryser nämligen inifrån. Jag vet att många med fibro bygger bastu och där sitter de fullt påklädda en stund varje dag för att bli varma. Så illa är det.

Så nu vet ni lite om hur jag upplever mina diagnoser, andra upplever det på sitt sätt – ibland önskar jag man hade en stämpel i pannan faktiskt. Allt är inte vad det ser ut på ytan, vi är många som bär på våra små och stora osynliga problem. Döm inte en annan människa förrän du verkligen vet vad denne bär på och går igenom.

Era frågor – mina svar, om att hålla vikten i längden

Era frågor – mina svar, om att hålla vikten i längden

I augusti är det 20 år sedan jag skrev in mej på viktväktarna och om några veckor har jag varit färdig och sk Guldmedlem i 16 år. Jag får en del frågor om livet efter viktnedgången, det skiljer sej ju en del åt hur man ska tänka och leva sen. Så jag slängde ut en uppmaning till medlemmarna i en av mina FB-grupper att fråga precis vad de ville – och det gjorde dom!

Jag sa att jag skulle välja ut tio, men jag svarar på allihop 🙂

Har det varit svårt att landa på målvikten och hålla den där? Tillåter du några pendlingskilon?

Det var skitsvårt och jag fick ändra målvikt eftersom min kropp inte vill väga så lite som jag ville. Jag är 156 cm lång och ville ha en målvikt på 55 kg, men det var helt omöjligt att komma dit. Så jag fick nöja mej med en målvikt på 60 istället och nu pendlar jag mellan 58 och 60, lite beroende på hur livet är. 62 är det högsta jag får väga som Guldmedlem, så det har även blivit min gräns. Idag är det dock viktigare hur jag mår i kroppen än vad vågen visar, jag brukar må som bäst runt 58-59.

Vad är a och o för att lyckas hålla målvikten? Hur ska man tänka när man kommer så långt?

Då ska man tänka att resan inte är färdig, det är den aldrig. Man kan aldrig återgå till sitt ”gamla” liv. Det är därför jag tycker det är bra när det går långsamt och tar längre tid, för då hinner man få in en ny livsstil och lära sej hur man ska leva i längden. Sen ska man se det som en livsstil och tänka hälsa istället för kilo, då kommer man rätt långt.

Hur håller man motivationen uppe när det går tungt o man tappat sugen o kanske orken.

Jag tänker att motivation bara är ett hjärnspöke som förstör för oss. Allt är tungt i bland och allt går dåligt ibland. Ta en dag på jobbet, den kan vara pissdålig – men man gör ju det man ska ändå. Så jag tänker på VV-livet som ett jobb, något man gör oavsett om det är roligt eller ej och även om en dag går bra eller dåligt. Man slutar ju inte jobba bara för att det är tråkigt några dagar, eller? Så: glöm motivationen och gör bara! Du kan!

Hur lyckas du återgå till målvakten om du hamnat lite över? För mig verkar just dessa kilo vara fastgjutna.

Händer det ofta, så skulle jag fundera på om jag satt målvikten för lågt. Att hålla vikten är en ständig kamp, men det ska inte vara omöjligt. Livssituation och ålder kan ställa till det och då kanske det är bättre att ha en lite högre målvikt, istället för att gå runt och vara frustrerad. Ibland kan man ”vila” på en högre vikt och fortsätta ner senare.

Jag återgår bara till programmet och är lite extra noga tills jag är i mål igen. En dag i taget lixom…

Om jag nått målvikt och fortsätter som guldmedlem så måste man ju väga in sig varje vecka. Vad händer om man ”tappar taget” och går upp för mycket igen? Måste man börja om från början?

Som Guldmedlem måste du väga in dej minst var tionde vecka, inte varje. Missar du det eller ligger mer än 2 kg över målvikt får du bara betala en veckoavgift, det är inte värre än så 🙂

Är du Guldmedlem som inte varit i klass på 3 år, eller om det är ändrat till två nu… osäker där… då får du börja om. Så det är rätt smart att hålla de där tio veckorna, då är det även lättare att stoppa innan vikten drar iväg för långt,

Jag lyckas gå ned i vikt med vv men att klara och leva såhär år ut och år in …hur gör man?

Som jag skrev tidigare, så ser jag det lite som ett jobb. Något man bara gör utan att tänka. Jag ser det inte som en uppoffring, utan mer en förmån att jag fått alla verktyg till ett liv jag mår bra av. För det är ju det jag gör: mår bra!

Jag undrar hur man får det att fungera med ww år efter år? Kan tänka mig att vissa veckor går bättre? Själv är jag nästan på målvikt nu men hur tänker du hela tiden?

Som sagt: jag ser det som ett jobb. Och precis som på jobbet går vissa dagar eller veckor bättre än andra. Ett plus på vågen är ingen katastrof, jag vet ju hur jag tar bort det. Jag har kvar appen och räknar SP kanske 40 veckor om året, resten lever jag lite som jag vill och sen återgår jag bara till programmet om jag levt för mycket 🙂

Dina 3 bästa tips till den som lätt ger upp och har dålig självdisciplin.

Oj, bara tre… *Tänk hälsa istället för vikt. Hälsosamma val brukar ge effekt på vågen också. *Ha tålamod och gläds åt minsta minus, bragden är inte att gå ner i vikt snabbt utan att orka hela vägen in i mål och stanna där.*För in VV i livet istället för tvärtom och banna dej inte för dåliga dagar, utan fortsätt bara framåt igen. HÄR finns fler tips!

Typ så… men jag skulle vilja lägga till att man ska tänka på sömn och återhämtning och att skratta mycket 🙂

Hur du tänkte från början, tänkte du redan då att du skulle bli guldmedlem, coach och skriva blogg/insta – hade du redan från början tydliga mål med var du ville landa?

Haha, nej! Å jag hade definitivt inte räknat med att hitta min man på vägen 🙂

Jag ville lära mej ett hälsosamt tänk runt mat eftersom jag åt en gång per dag och då var det en sen middag bestående av limpmackor med ost. Jag hade inte jättestor övervikt, men jag mådde skitdåligt och jag ville för mina barns skull, att vi skulle äta lite mer hälsosamt.

Sen var det svårt för mej att gå ner i vikt och min konsulent undrade om det skulle hjälpa mej att vara mer ”inne” i VV. Så blev det att jag började hjälpa till vid vågen. Till slut blev jag Guldmedlem och jag trivdes vid vågen och fortsatte väga andra medlemmar.

Jag var aldrig coach, ville inte bli det heller, och hamnade i kassan högst ovilligt! Martin och jag hade blivit ett par och han behövde en kassör till sina klasser, så det var lixom bara att lära sej det för att underlätta för honom.

Bloggen kom till 2006 i ett helt annat syfte, men jag hade Veckomenyer tidigt. När vi slutade på VV var det ett sätt för våra gamla medlemmar att hålla kontakten med oss och då blev det att jag skrev mer och mer om vikt, hälsa och vv för att på något litet hörn fortfarande kunna peppa just dem. FB-grupperna vete sjutton hur jag blev så insyltad i som jag nu är…

Tips till en som börjar om, tillbaka på ruta ett, efter att först ha gått ner tio av de trettio till målvikt? När varje poäng för mycket ger en känsla av nederlag. När man bara känner behov av tröst från maten?

För mej är orden ”börja om” väldigt laddade, därför säger jag aldrig att jag gör det – mitt tips är att bara fortsätta. På så sätt har man inte misslyckats heller, man lixom bara kliver upp på banan igen och kör. Det är lite som när en unge lär sej gå, h*n bara testar och testar tills det funkar. Man ger ju inte upp och fortsätter att krypa resten av livet eller sätter sej på rumpan några månader för att testa igen lite senare. Så fortsätt bara framåt oavsett hur det går, sluta aldrig så behöver du inte börja om.

Veckobonusen finns där för att användas, gör det! Du kommer kanske inte att rasa i vikt då, men du kanske orkar hela vägen istället. Om varje SP för mycket ger ångest och du har maten som tröst, så kanske du behöver prata med någon? Jag har gått i samtalsterapi för annat, det är något av det bästa jag gjort – testa! Vad har du att förlora?

Hur lyckas du som är guldmedlem att hitta tillbaka till målvikt efter t ex en semestervecka? Hur behåller du kontrollen?

Grejen är ju att jag går ner i vikt på semestern 🙂 Då tar vi ännu längre promenader, äter med frukt, tränar, sover bättre och mår bättre. Så jag brukar faktiskt komma hem lite lättare. Däremot går jag upp i vikt varje vinter, pga väder och kyla – min fibro gillar inte sånt. Jag gör så gott jag kan under tiden och lägger ingen större värdering i vad vågen säger. Sen kör jag igång med checklistan igen lite mer noggrant och lägger till längre promenader när jag mår bättre. Jag vet att det är så här och har ingen panik över det eftersom jag har verktygen att gå ner i vikt igen. Man behöver inte ha kontroll hela tiden, bara man inte låter det gå för långt 🙂

Vilken är din största drivkraft i att vara på målvikt och guldmedlem? HÄLSAN! ALLT handlar om hälsan. Jag har flera sjukdomar och dessutom stor risk att få cancer. ALLA mina läkare säger samma sak: Håll normalvikt så minskar riskerna. Så länge jag håller min vikt är dessutom min fibrovärk betydligt lindrigare. Att hålla sej frisk är väl den bästa drivkraften?

Hur gör du för att det ska bli en livsstil och inte en diet?

Genom att inte vara för sträng, inte tänka så mycket utan bara göra. Man måste få äta det man längtar efter ibland. Jag älskar godis och skulle det vara belagt med förbud, så skulle jag ha dåligt samvete konstant. Nu äter jag mitt godis, men bara ibland och bara lite – då vet jag att jag får och behöver inte klättra på väggarna. Som jag svarat tidigare, jag ser det som typ ett jobb… något jag bara gör. För att må så bra som möjligt, så länge som möjligt. Men även på jobbet är man ju ledig ibland 🙂

Hur får man hjärnan att sluta skrika på Choklaad choklaad choklaaaad emellanåt? 😂

Bra fråga! Genom att ge den choklad förstås! Men inte varje gång och inte så mycket i taget. Jag kör med lördagsgodis, då vet jag att jag får mitt gottiga och kan stå ut tills dess. Förbud triggar mej bara, så det har jag inga. När vi reser köper jag med mej en stor chokladkaka, den räcker sedan hela resan – en ruta om dagen. Men det har tagit lång tid att lära sej.

Hur sätter du guldkant på helgerna när man bara längtar efter ostbågar o vin, men inte kan för då springer vikten iväg??

Jag sätter guldkant lite då och då. Det kan vara en helg, men också en helt vanlig tisdag. Det kan vara planerat, men även hända lite bara så där också. På fredagar äter jag min choklad med lakritsfyllning och njuter av den. Skulle det råka bli ett glas vin på tisdagkvällen, så är det så. Jag räknar med ett plus, gör ingen grej av det eftersom jag vet varför, utan fortsätter bara framåt igen. Huvudsaken är att man njuter av det man äter och inte gör det i flera dagar, utan sätter stopp direkt. Då och då är ingen fara, det är när det blir ofta som det blir tokigt. Du blir inte tjock av en pizza och inte smal av en sallad.

När man gått ner och sen ska hitta balansen för att hålla vikten, hur gör man?

Som jag skrev tidigare, så blir man aldrig färdig. Att hålla vikten är svårare än att gå ner i vikt. Därför är det viktigt att man går de sex veckorna med jämnvikt som Viktväktarna har, på så sätt ställer man in sej och vet på ett ungefär hur mycket man kan äta utan att öka i vikt.

Men man får gå tillbaka till programmet lite då och då ändå, helt still kan man aldrig ligga. Jag har fortfarande appen och fortsätter att registrera det jag äter, inte alltid med oftast. Huvudsaken är att man sätter stopp innan man ökat för mycket och inte låter det gå för långt. Numera rör jag mej massor, kan jag så väljer jag att gå, hoppas på mitt löpband och kollar på tv om jag tycker att jag gått för lite.

Hur gör man för att hålla sin målvikt år ut och år in.

Man fortsätter att ha koll! Helt still kan man aldrig ligga och situationer i livet gör att det ibland går åt fel håll. Men då tar man bara tag i sej igen och stoppar innan det går för långt. Nyckeln är nog att aldrig slappna av helt. Jag har fortfarande appen, den släpper jag aldrig!

Tänker man dessutom på sin hälsa och alla risker som finns med en övervikt, särskilt i mitt fall – så är det inte så svårt att hela tiden hitta en anledning till att fortsätta ha koll. Jag vill vara frisk!

Har hört guld medlemmar som säger att de går upp under sommaren men det gör inget enligt dem för de vet hur de ska göra för att gå ner igen Hur gör de det ?

Man återgår till programmet. Oftast handlar det bara om ett par kilo och dem tar man bort snabbt genom att räkna SP ett tag igen. Har man gått i mål en gång har man ju fått verktygen och vet att de funkar. Då tar man bara fram dem när det gått åt fel håll, så är man snart på målvikt igen.

Hur lång tid tog det dig att komma underfund med hur du håller målvikten på lång sikt?

10 år! De första tre åren registrerade jag fortfarande varenda smula som jag åt. Sen släppte jag lite och stod still ett tag, men sen blev jag sjuk och gick upp allt plus lite till. Efter ett gäng diagnoser, behandlingar och mediciner gick jag återigen, efter ett hårt jobb, ner till min målvikt igen och har sedan dess hållit mej där – men det var jobbigt att hålla den, jag fick kämpa rejält tills jag hittade mitt sätt.

Jag började träna för sex år sedan och sedan dess är det faktiskt ingen svårighet alls. Jag har koll på mina SP, bryr mej inte så mycket om att jag ibland äter för mycket – men räknar inte min träning. Har en mer avslappnad inställning till både poinst och vikt idag och helt plötsligt står jag still utan att kämpa. Slutsatsen för min del är alltså att jag måste ha koll, men kan äta lite mer idag tack vare träningen och på så sätt stå still i vikt. Nu mår jag bra i kroppen, det har stor betydelse. Jag åt mej ner i vikt och tränar för att hålla mej frisk och även för att hålla vikten.

På vilket sätt skiljer sig planen för målvikt och planen för viktnedgång?

Ganska mycket faktiskt. När man går ner i vikt har man ett mål, det har man inte på samma sätt när man ska hålla vikten. Det finns inget plagg man ska komma i eller sak man ska göra när man redan är där. Då får man hitta nya mål, mitt är att hålla mej frisk och ha så lite värk som möjligt. Återigen: hälsan betyder allt.

Har du anpassat dig och ditt liv och vet vad du kan äta eller räknar du fortfarande poäng?

Jag räknar fortfarande, men inte varje dag eller ens varje vecka. Oftast räknar jag bara för att det är en vana och lättare att hålla koll, men det gör mej inget om jag äter mer än jag ska – det är som det är lixom. När det blir plus, (observera att jag inte skriver OM utan NÄR) så är jag lite mer noggrann tills jag är på rätt vikt igen. Värre än så är det inte.

Jag är rätt lat, då är appen väldigt bekväm att ha – man slipper ju tänka själv 🙂

En gång viktväktare, alltid viktväktare?

JAPP! Precis som en nykter alkoholist är vi smala tjockisar – därför kallade faktiskt maken (han gick ner 60 kg med VV) sitt företag för SmalTjockis. Skillnaden är bara att alkohol måste man inte ha på samma sätt som mat, man måste ju äta – så en smal tjockis har det lite extra kämpigt.

Jag vet att om jag släpper kontrollen helt så går jag snabbt upp i vikt. De såg jag när jag blev sjuk. Men jag har accepterat att det är så och att det bara är att förhålla sej till det. Jag vill må så bra som möjligt och hålla mej så frisk som möjligt, då är det viktigast för min del att hålla vikten. Det är bara att tugga i sej lixom. Så ja, en gång Viktväktare – alltid Viktväktare.

Tack för alla frågor! Svårt att svara, men hoppas ni fått några tips med er på vägen. Jag vill dock lägga till några saker:

Jag tror inte på att gå All-in. Jag har testat och visst funkar det ett tag, men oftast inte i längden. Man kan inte göra om hela sitt liv med superkoll på kosten varje måltid, träning 7 gånger i veckan, ta hand om jobb, hem och familj och samtidigt må bra. Det går några dagar, kanske några veckor, men inte i längden! Sätt en nivå direkt som ni vet att ni klarar och öka sedan istället om det går, eller nöj er med det ni faktiskt klarar och må bra istället för att pressa er och må dåligt.

Ni kanske hade gått ner snabbare om ni satsat allt, men hur länge hade ni stått ut? Sätt en lägre ribba, som iofs går långsammare – men är mer hållbar. Ha tålamod och gläds åt minsta minus istället för att bli frustrerade över att det inte blev mer. OCH jämför er inte med någon annan! Du är du, din kropp vet bäst och gör det som är bäst för just dej. Å skratta mycket, det är roligare att vara glad 🙂

HÄR finns alla veckomenyer, HÄR finns bra recept med uträknade SP, HÄR finns VV-snack och HÄR finns mitt träningsprogram. Häng med på instagram om ni vill, i mitt liv som Viktväktare för livet och långvarig Guldmedlem @marlenerinda

Ställ fler frågor här under om ni vill 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Jag är livrädd!

Jag är livrädd!

Många verkar ta ganska lätt på corona och är inte alls rädda för att bli smittade eller sjuka. Jag erkänner: Jag är livrädd!

I månadsskiftet februari/mars började man förstå att corona inte var som andra influensor och kom med nya riktlinjer som vi svenskar skulle förhålla oss till. Å det gjorde vi väl? De allra flesta höll avståndet, träffades inte i onödan eller åkte kollektivt. Jag var en av dem som valde att stänga in mej nästan helt. Någon vecka senare fick hela makens arbetsplats rekommendationen att arbeta hemifrån och fick även hjälp att anpassa hemmakontoret så det skulle fungera i längden. Jag tycker nog att de flesta följde rekommendationerna i mars och april, men sen hände något…

Från början åkte vi och handlade på fredagförmiddagarna, det var nästan bara pensionärer och vi – trots att de över 70 rekommenderas att stanna hemma. De flesta höll sej hyfsat på sin kant och avståndet var ok oftast… men inte alltid. Många av de äldre äldre, hade inte jättemycket koll tyvärr. Men det var ändå ok att handla då och man kände sej hyfsat säker.

Sen hände något. I början på maj verkade smittorisken och alla rekommendationer som bortblåsta! Det kryllade av folk i butiken, ingen höll längre avstånd och det kändes inte alls bra. Så vi bytte tid för vår shoppingrunda, till fredagar kl 20 och tänkte att då tittar nog folk ändå på tv. Vi hade rätt, senaste veckorna har vi haft mer utrymme.

Flera av våra vänner och bekanta har varit sjuka, länge och allvarligt – en bekant har dött och flera är inte friska än och kommer kanske aldrig att bli helt återställda. De har inte behandlats på intensiven, ändå har de svårt att gå, orkar ingenting och har jobbigt med andningen och detta är flera veckor efter att de blivit friska. Flera säger att de aldrig varit så sjuka och så rädda tidigare, ren dödsångest alltså. Jag vill inte råka ut för det!

Jag är livrädd för att bli sjuk! Jag tillhör ingen av de riktigt allvarliga riskgrupperna, men med alla mina olika diagnoser vet man inte hur sjuk jag skulle kunna bli. Astma hör tydligen inte till någon riskgrupp, men jag hostar i flera månader av en vanlig förkylning, Hur skulle då detta bli? Astma tillsammans med andningsuppehåll, fibro och lite annat kan lixom bli vad som helst, ingen vet. Det man däremot vet är att många patienter medicineras med morfin och det tål inte jag. Tänk om någon skulle ge mej det av misstag i stressen, av ren rutin… Då skulle jag dö – inte av corona, utan av felmedicinering.

Så jag fortsätter att hålla mej på min kant, men bekymras av alla som släppt på allt, kramas på bilder och trängs i köer. Jag ser mängder med bilder på folk jag känner, som jag vet har underliggande sjukdomar och som även är bekant med h*n som dog. Jag fattar inte hur de tänker!

De får väl skylla sej själv om de blir sjuka, tänker kanske en och annan. Ja, men de kan ju faktiskt i sin tur smitta andra och orsaka att fler dör. Jag skulle aldrig klara av att ha det på mitt samvete. Jag är väl medveten om att det finns yrkesgrupper som måste arbeta utanför hemmet och som utsätts för smitta hela tiden. För deras skull måste vi andra hålla avstånd. Jag vet också att branscher går under pga att folk håller avstånd och stannar hemma. Såklart är det en katastrof att livsdrömmar krossas – men det är väl ännu värre om folk dör. Eller tänker jag fel?

Jag tror inte att detta på lång väg är över. Jag är ingen expert och ingen vet om Sverige valt rätt eller fel väg. Det kanske vi inte vet förrän om något år, när alla länder är igenom pandemin och räknar statistiken på ett och samma sätt. Men jag vet att jag kommer att göra vad jag kan för att inte bli sjuk och hoppas att det kommer ett säkert vaccin som jag kan få. Tills dess håller jag mej på min kant. Jag gillar livet för mycket för att riskera något. Kalla mej fånig om ni vill, det struntar jag faktiskt i.

Är du också rädd att bli smittad?