Egen tid? -

Egen tid?

mars 1, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det där med egen tid kan vara en känslig fråga. Som ensamstående med två barn, som dessutom var sjuka och tog massor med mediciner, fanns ingen egen tid. Så var det bara och det accepterade jag. Det var inte mycket jag tänkte på, utan livet gick ut på att få vardagen att fungera så gott det gick. Att jag skulle bli sjuk av stressen var absolut inget jag förstod eller tänkte på.

Men barn blir större och min tid kom när barnen var runt 15. De tog bägge moppekort och fick varsin moppe och kunde på sätt ta sej till träningar och kompisar på egen hand. Helt plötsligt hade jag lite ”egen tid”. Martin hade dessutom kommit in vårt liv och underlättade en hel del för mej. Efter det har den där egna tiden bara blivit längre och längre och nu är allt tid min egen. Barnen har flyttat ut och det är jag själv som bestämmer helt och hållet vad jag gör med min tid.

Allt vi gör är ett val och jag har de senaste åren valt mej. Valt att lägga tid på min hälsa för att må så bra som möjligt. Det innebar att jag var tvungen att eliminera stress. Jag klarar helt enkelt inte stress längre. Efter min utbrändhet kan jag inte jobba heltid, boka in för mycket eller stressa. Då stänger kroppen av, jag tappar minnet, får ont i kroppen och blir så trött att jag inte kan hålla mej vaken. I samförstånd med Martin tog vi beslutet att jag skulle sluta jobba. Jag får alltså vara hemma och pyssla med bloggen, skriva texter för magasinet och ta hand om mej. Ganska lyxigt va?!

Magasinet kräver en hel del jobb, men jag väljer själv när jag ska göra det. Jag har valt bort nästan alla pressfrukostar, om jag inte känner att jag har en bra dag. Jag har ingen väckarklocka utan vaknar av mej själv vid 8 när kroppen tycker att jag sovit färdigt. Grejer runt lunch, på eftermiddagen och kvällen passar alltså mycket bättre för mej. Och för att kroppen ska må bra så måste jag träna!!! Det mår både jag och vikten bäst av.

Så när allt är perfekt vaknar jag vid 8, äter frukost och är på gymmet strax innan 10. En perfekt dag lyckas jag även ta hundpromenaden innan lunch och kan sedan ta itu med dagen och skriverierna hela eftermiddagen. Som idag! Idag har jag haft en perfekt dag. Träning och hundpromenad innan lunch, en nyttig och god lunch och nu sitter jag och skriver. Jag har tagit nästan 10 000 steg redan, fyllt i checklistan och är jättenöjd. Jag känner hur kroppen verkligen tackar mej för att jag kommit igång med träning och promenader igen.

Jag har alltså mängder med egen tid nu och gör i stort sett vad jag vill på dagarna. Å jag mår så bra! Stress hör inte hemma i någons liv, det är faktiskt livsfarligt. Fler och fler sjukskrivs pga stress och jag tror inte att så många vet och förstår hur farlig stressen är. Jag blir aldrig frisk! Jag kommer aldrig bli som förut och har fått en mängd följdsjukdomar pga min utbrändhet. Jag kan lova att ni inte vill ha det så! Alla människor vill klara en vardag, vara vakna en hel dag, kunna jobba heltid, ha roliga saker inbokade flera dagar i rad, må bra i kroppen och slippa värk mm. Då måste man ta hand om sej!

Den där egna tiden kan vara avgörande för att ni inte ska behöva hamna där jag är idag. Det kan räcka med fem minuter på morgonen då hemmet är tyst, med en god kopp te. Eller en kort promenad, utan hörlurar eller sällskap. Bara lyssna på naturen och ta in här och nu. Att våga säga nej, även till roliga grejer när det kör ihop sej. Eller att sitta länge på toaletten, med låst dörr, tills man faktiskt är färdig! Egen tid kan vara lite vad som helst, det behöver inte ens vara länge – bara några minuter i total ensamhet och tystnad. Utan stress.

Det där med yoga och mindfulness är nog inte så dumt. Tänk på det du som städar toaletten samtidigt som du kissar, springer till och från jobbet, står och äter frukost och enda gången du säger nej är till partner och barn… När skratten uteblir har du första varningssignalen, då måste du sätta stopp direkt! När du börjar gråta när någon frågar hur du mår är det riktigt akut. När du inte längre kan komma på saker du tycker om att göra – då är det farligt!

Så prioritera lite egen tid. Ta hand om dej. Om inte du tar hand om dej, vem ska då göra det? Om inte du ser dej själv som viktig, vem ska då göra det? Det är lite som syrgasmasken på flyget; man måste sätta på sin egen innan man kan hjälpa andra. Så ta hand om dej först, du är faktiskt viktigast i ditt liv – sen kan du ta hand om andra. Jag missade den biten och se vad som hände…

Ta hand om dej! Du är värd det!

Ska jag eller ska jag inte?

februari 26, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag var jag äntligen tillbaka på Curves igen! På två månader har jag tränat hela två gånger, det var mellan semestern och operationen. Men nu har allt läkt som det ska och jag kan fungera som vanligt igen.

Jag drog glatt på mej träningskläderna i morse, åt frukost och drog iväg. Jag insåg ju att det skulle bli lite jobbigt, jag har gått upp något kilo och kroppen känns tung. Å visst kändes det, men inte så farligt som jag trodde. Den där halvtimmen var helt ok och efteråt kändes det riktigt skönt. Det är första gången jag tränar både med klack och inlägg i skorna, så nu är alltså båda benen lika långa och dessutom raka. Å skillnaden känns! Jag har redan träningsvärk i ena vaden 🙂

Planen är att jag ska köra ett pass på söndag också och sedan har jag och Sussie uppföljning på måndag innan jag tränar igen. Åsså hade jag tänkt köra 2-3 gånger i veckan, de veckor som är lugna. I övrigt blir det ju hundpromenader varje dag, så motion får jag oavsett. Tillsammans med bra mat, appen från Vitväktarna och nya medicinen så hoppas jag nu se resultat. Jag vet ju att kroppen stramar upp sej ganska snabbt, men det får ju gärna synas på vågen också. Tre kilo ska bort…

Men det viktigaste är att valkarna på ryggen försvinner, så klänningen sitter snyggt på bröllopet. Allt annat går att trolla bort, men valkar på ryggen syns hur man än gör när man har en bar rygg…

Jag har fått förfrågan om att söka ”Årets Curvett”, ett pris som Curves delar ut varje år i tre olika kategorier. Isf skulle det bli i kategorin ”årets inspiratör” och det kan jag väl kanske köpa… Jag vet att jag inspirerat en mängd kvinnor att testa Curves koncept och att många gillar det. Så varför inte? Jag kan vinna en resa till Amsterdam… vad tycker ni? Ska jag skicka in en ansökan eller ej? Är jag tillräckligt inspirerande?

Oavsett så är jag iaf tillbaka! Kroppen har saknat träningen, det känns tydligt. Min fibromyalgi blir bättre, magen sköter sej bättre och nu kanske jag blir av med låsningen i nacken som jag gått med ett tag. För det här handlar inte om vikt för mej! Vikten sköter jag med mat. Träningen får min kropp att orka mer och hålla längre. Den gör mej slankare och starkare. Jag kan gå ner i vikt utan träning, det fixar maten – men jag kan inte bli stark utan träning! Och för att kroppen ska orka med mej i längden, så måste den bli starkare – det gäller oss alla. Alla behöver någon form av träning för att orka bli gamla. Dessutom blir man glad och sover bättre 🙂

Så nu kör vi!

Det är därför!

februari 17, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland får jag frågan varför jag bloggar. Här ovanför har ni svaret. För att hjälpa andra till ett friskare
och rikare liv! En del av det jag skriver om är tabubelagda ämnen som man absolut inte pratar om. Men tabubeläggs ett ämne betyder det ofta att det är fult eller på annat sätt fel. De sjukdomar och åkommor som kvinnor kan råka ut för är allt annat än fult eller fel. Men ofta är det skambelagda ämnen som är såra att prata om. Just därför berättar jag allt!!!

Jag har själv haft svårt att hitta information om mina egna bekymmer. Nog hade jag väl hört att en del kunde ha rikliga blödningar vid mens och kanske läckte lite vid ansträngning. Men i min bekantskapskrets var jag nog ensam… eller? Å det var väl bara att acceptera och leva med… eller? Det fanns ju ingen information, så vad skulle jag tro?!

Men jag gav mej inte utan letade och hittade hjälp som skulle komma att förändra mitt liv, med ganska små ingrepp. Då kan jag ju inte låta bli att dela med mej och låta fler veta! Om jag så bara kan hjälpa en enda kvinna till ett bättre liv, så är det värt allt. Idag vet jag att jag hjälp ganska många, det kommer mail lite då och då som berättar det. Å det gör mej alldeles varm av lycka! Igår kom ytterligare ett, som är anledningen till det här inlägget 🙂

Jag har alltså bränt slemhinnorna för att slippa rikliga blödningar. Att mina blödningar skulle bli nästintill obefintliga var en stor bonus. Innan kunde jag knappt gå hemifrån, nu räcker det med ett trosskydd en dag. Jag ser alltså att kroppen fungerar varje månad, men slipper den vanliga mensen. Ett ingrepp som tar ungefär en kvart och som förenklat mitt liv totalt!

Efter detta vågade jag be om hjälp med urinläckaget som jag haft nästan 20 år. Sedan första förlossningen skulle det visa sej, eftersom hela urinpaketet satt löst. Det hade släppt från musklerna och det var därför det läckte, hade alltså inget alls med knipövningar att göra. Även här var det ett ganska enkelt ingrepp, som tog kanske 30 minuter. Numera kan jag springa, hoppa och nysa utan minsta problem. Livsförändrande igen!

Mitt i alltihop fick jag veta att mina ögonlock var en trafikfara och helt plötsligt låg jag under kniven
igen! Hade ingen aning om att jag hade så begränsat synfält att jag riskerade körkortet… också en grej man inte talar särskilt mycket om. Iaf inte när det gäller yngre personer. Så det var jag ju tvungen att ta upp!

Vikten har jag pratat öppet om hela tiden och att målet var en bröstförminskning. Den gjorde jag för 18 månader sedan och bara att få en läkarbedömning var ett äventyr. Men efter att ha uppfyllt alla kriterier så kom jag alltså till operation och för ett par veckor sedan var jag tillbaka och korrigerade ärren. Jag har gått från en E-kupa till en C. Nu är jag symmetrisk, jag kan röra mej som jag vill och har inte längre ont i nacke och rygg. Jag har visat bilder från läkningen under hela tiden och berätta i detalj hur allt varit. Just för att jag vet att många vill göra samma sak, men har svårt att hitta information om just smärta, förhållningsorder, ärren osv.

Fibromyalgin, sömnapnén och nu hypotyreosen har kommit upp längs vägen. Att leva med dolda sjukdomar och ständig värk är rätt knepigt. Alltså berättar jag om det med! Min olika långa ben, förhöjda skor, inlägg och allt annat hänger också med. Jag visar allt; bra dagar, dåliga dagar, behandlingar, mediciner. Den osminkade sanningen kan man väl säga. För att hjälpa andra!

Om jag visar att det går att leva ett bra liv med en massa skavanker och hur jag gör, då kanske fler vågar ta hjälp och på så sätt få ett lite bättre liv. Att avdramatisera, visa upp och lyfta känsliga frågor gör att fler vågar prata, fråga och ta hjälp. Det är därför jag bloggar!

Tack för alla fina mail jag får! Fortsätt ställa frågor, ingen fråga är för konstig. Fortsätt skriva på bloggen eller skicka ett mail till mej och berätta att ni gjort ett ingrepp och hur det blivit. Jag är fullt medveten om att jag haft en jäkla tur med allt jag gjort och att allt lyckats så bra. Men det visar å andra sidan hur bra det kan bli och att små ingrepp kan förändra hela livet. Jag vägrar att begränsas pga att jag är kvinna med kvinnliga problem! Det går ju att göra något åt! Mina problem är på inget sätt unika utan drabbar tusentals kvinnor!

Så jag fortsätter att blogga, trots att en och annan ibland rynkar panna och frågar om det är nödvändigt att vara så öppen med precis allt. Ja, det är nödvändigt! Det förändrar faktiskt liv!!!

Kommer kilona rasa av nu???

februari 13, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var det dax att få veta hur jag egentligen mår. Dagen då läkarebesöken avlöste varandra och som jag inte alls såg fram emot. Men jag mådde ju dåligt redan från dagen innan, så lite mer skit spelade lixom ingen roll…

Jag har länge misstänkt att min sköldkörtel krånglar. Jag har precis vartenda symptom; jag är frusen, har trög mage, svårt att gå ner i vikt, trött osv… men inga prover har visat något och symptomen är desamma som vid fibromyalgi som jag ju också har. Så man har lixom inte gått vidare, trots att jag varit helt säker på att jag har rätt. I höstas gjorde jag blodtester via Werlab på en pressträff, även dessa visade normalvärde men ett i underkant och ett annat i överkant av normalskalan. Jag tog med resultatet till Hälsomässan och pratade med en läkare i Sködkörtelföreningens monter. Han tyckte allt pekade på att jag iaf borde testa medicinering, med tanke på mina symptom.

Igår skulle alltså Dr Kompis komma med sin åsikt. Jag lämnade nya blodprover förra veckan och då hade han smugit in ett nytt prov och det var detta som skulle avgöra allt. Proverna på sköldkörteln visade precis som förut, normalvärde men i under- och överkant. Det nya provet däremot, visade att det fanns en jäkla massa antikroppar som jobbar emot allt som sköldkörteln försöker göra. Det är alltså inget större fel på själva körteln, om den bara fick jobba ifred. Antikropparna tar bort effekten och allt det som körteln ska hjälpa min kropp med och det är därför jag får alla de här symptomen. Jag hade alltså rätt hela tiden!!! Iaf nästan…

Kanske blir större minus nu?

Ännu en diagnos; Hypotyreos, skrivs nu in i min CV. Och en livslång mediciner påbörjas. Igår var det lite tungt att smälta. Visst är det skönt att få veta och särskilt som jag varit säker i så många år. Samtidigt känns meritlistan lite väl lång numera; fibromyalgi, olika långa ben, sömnstörning/sömnapné, astma mm mm… och nu alltså även hypotyreos. Men så tänker jag att fibron kanske blir mycket bättre nu! Jag kanske inte kommer att frysa lika mycket! Träning och bra mat kanske faktiskt ger mer än något hekto minus varje vecka from nu. Jag kanske kan nå min drömgräns på vågen! Visst har jag gått ner, men att träna 3-4 ggr i veckan, ta dagliga promenader och äta bra mat borde ta en längre än till BMI 24. Man ska inte riskera att hamna på gränsen till övervikt när man inte tränar någon vecka. Kanske kanske har vi hittat lösningen!!!

Så nu har jag smält min nya diagnos och ser fram emot att känna hur medicinen börjar göra nytta i kroppen. Det kan ta lite tid att ställa in medicinen och jag kollas upp var tredje månad from nu. Det får ta hur lång tid det vill! Äntligen vet vi! Efter kanske 20 år fick jag rätt och allt tack vare att Dr Kompis lägger till ett test som ingen annan velat ta. Nu ska jag börja 27:e kapitlet av mitt nya liv!

Tack Dr Kompis (Lennart) för att just du finns i mitt liv och är en så jäkla bra läkare, människa och vän! Vad hade jag gjort utan dej?