Bläddra efter
Etikett: hypotyreos

Snart får jag sooool!!!

Snart får jag sooool!!!

Ni vet ju att jag inte är gjord för annat än sol och värme och att jag bor på fel breddgrad. Jag har sett fram emot våren, men blir lika besviken varenda dag när jag vaknar och solen lyser med sin frånvaro. Just nu är det så där riktigt skitjobbigt igen!

Vi drog ner värmen inomhus när värmen steg utomhus, men den har jag fått dra upp igen. Vi har luftvärmepump och det är knepigt att reglera den när det pendlar mellan -5 och +10. Det blir lixom inget bra alls, på morgonen kan vi ha 16 grader inomhus och det är liiiite för kallt för min smak. Så jag tänder ljus, tar på mej både vantar och tofflor och dricker mängder med te. Å vid minsta lilla solstråle sätter jag mej på trappen och lapar sol tillsammans med pälsbollen. Men de där solstrålarna är ju ganska få, så igår gick jag och la mej under täcket med värmedynan igång för att tina upp.

Men nu ska jag faktiskt få sol! Nästa vecka åker jag till Milano och där är det ca 20 grader varmt och sol! Jösses va jag ska njuta!!! Det är iofs bara ett par dagar, men jag lovar att ta vara på varenda solstråle! Sen hinner jag bara vara hemma enågra dagar innan jag åker med Martin till Budapest på arbetsresa. Han ska jobba – det ska inte jag! Eller jo… lite blir det ju ändå… jag har gott om tid och kommer att blogga både från Milano och Budapest. Ni måste ju få vara med!

Å sen dröjer det bara någon vecka innan jag åker till Birmingham! Det kanske inte är så varmt men det ska bli väldigt spännande. Bla ska jag få se en Shakespeareförställning på en anrik gammal teater och besöka ett slott. England kanske inte är så känt för sol och vackert väder, men vi brukar ha tur när vi åker dit. Det är säkert inte värre än här…

Så jag sitter här och huttrar och försöker planera för den närmaste tiden. I två dagar har jag suttit och sprutat ur mej texter till Du i Fokus så det finns förinställt när jag är borta. Jag har gjort matsedlar ända fram till september och ska lägga in så många jag hinner, så slipper jag fixa det sen. Jag röjer, lägger i loppislådor, städar och försöker få nån slags ordning. Medicinen börjar göra nytta och allt känns lite bättre. Hjärnan är inte lika trög, jag orkar mer, hektona trillar av och jag är mycket piggare. Det finns hopp!

Å får jag bara lite sol är jag snart som vanligt igen!

Försöker komma ikapp

Försöker komma ikapp

Solen skiner och det är så härligt ute, trots att det blåser en del. Efter en fullbokad period då jag även varit väldigt trött har jag idag passat på att komma ikapp lite. Halva dagen gick åt ute, så nu är iaf alla julslingor borta  🙂

Vi är fortfarande lite ”dagen efter” här hemma. Även om vi inte befann oss mitt i attentatet i fredags, så är man ändå berörd på något sätt. Jag var på Drottninggatan bara någon timme tidigare och hade jag inte hunnit stoppa Martin hade han kommit dit strax efter allt hände. Vi har flera bekanta som befann sej på gatan eller i närheten och har vänner som jobbar i husen runt Drottninggatan. Klart som sjutton att man är berörd!

Under senaste veckorna har jag varit enormt trött och inte känt igen mej själv. Förklaringen fick jag i onsdags och det berodde tydligen på folsyrebrist och för låg dos Levaxin. Efter 4-5 dagar med medicin mår jag mycket bättre och känner att det finns hopp om livet igen. Igår började jag plocka lite här hemma, dammsög och gick igenom alla dessa högar som ständigt växer hemma hos oss. Det är fortfarande långt ifrån städat, men iaf mycket bättre!

Jag har mängder med texter att skriva och mail att svara på, men allt blir på nåt sätt oviktigt efter fredagens händelse. Men nu känner jag mej redo att ta tag i även detta och med en helt obokad vecka framför mej så ska jag nog lyckas komma en bra bit. Om jag bara kommer ihåg vad det är jag ska göra. Jag har en benägenhet att komma på saker jag måste göra när jag ska sova och sen när jag väl sätter mej så har jag glömt allt… jag försökte skriva upp alla grejer men kom inte på en enda grej… men mailen ligger jag alltid efter med, så det är ett säkert kort att börja där.

Så nu ska jag sätta mej och göra matsedlar fram till augusti tror jag, det är så himla skönt att ha det klart. Sen lägger jag in dem här på bloggen 2-3 veckor i taget, så slipper jag tänka så mycket på det. Vi ska ut och åka en del och då är det skönt att ha detta klart.

Det är först nu när jag mår bättre som jag förstår hur dåligt jag faktiskt mått och hur trött jag varit. Nu hoppas jag bara att jag snabbt ska bli så pigg som jag vill vara så jag orkar springa igen. Jag har tränat regelbundet men knappt orkat ta mej dit och promenader har knappt varit att tänka på och det är inte likt mej. Så nu hoppas jag att allt ska bli bra igen. Jag längtar efter att känna mej stark i kroppen igen!

Idag njuter vi av solen, påsken ska tydligen bli väldigt tråkig med både regn och snö… så det gäller att passa på! Ha en fin söndagkväll allihop!

Ny dom och ny medicin…

Ny dom och ny medicin…

Så var det äntligen dax att ta sej den långa vägen till Järna för att träffa Doktor Kompis igen. Jag visste att hans suck skulle ljuda över nejden och höra ända till Tumba när han skulle få psykbryt på mej…

Min doktor heter egentligen Lennart, men eftersom han är en god vän till familjen så har jag döpt honom till Doktor Kompis. Hade det inte varit för honom vet jag inte ens om jag hade levt idag. När jag kom till honom för ungefär sju år sedan var jag i så dåligt skick att han inte ens visste var han skulle börja. Jag hade gett upp på den vårdcentral jag då gick på och frågade om jag fick komma till honom trots att vi kände varandra. Ofta vill ju inte läkare vårda sina vänner, men han såg nog min desperation och sa ok. Idag ångrade han sej nog  🙂

På de här sju åren har det hänt massor och pusselbitarna har trillat på plats undan för undan. Jag har mått bättre någonsin, men så hände något under vinter och jag började må så otroligt dåligt igen. En diffus känsla som jag inte kunde sätta fingret på och som jag inte känt förut. Idag fick vi svaret. Jag har ett alldeles för lågt värde av folsyra.Vilket är totalt oförklarligt eftersom det oftast är tarmopererade och folk som inte äter grönsaker som får det… bristen gör att blodsystem och centrala nervsystemet sätts ur balans och man kan må riktigt dåligt. Som jag gjort hela vinter utan att fatta varför.

Det fanns även utrymme att höja mitt Levaxin som jag gjorde på eget bevåg redan förra veckan för att jag var helt desperat… jag vet att man inte ska mixtra med mediciner och jag trodde att han skulle få psykbrytet när jag erkände… men vi pratar fortfarande med varandra och jag fick en kram innan jag gick. Åsså hittade han en inflammation i ett scenfäste i överarmen också, som lite bonus.

Så nu har jag alltså ytterligare en medicin i mitt sortiment och hoppas att må bättre inom kort. Känslan av att inte fungera är ingen angenäm känsla. Jag vill ju må bra! Å det hade jag tänkt att få göra nu och inte dra på mej någon ny åkomma. Jag tycker det räcker med hypotyreos, fibromyalgi, fd utbrändhet, sömnapné, olika långa ben, allergi, astma och allt annat som finns där… hoppas den där folsyrebristen bara är tillfällig. Eller är det en kronisk grej? Det glömde jag fråga…

Det svåraste jag gjort!

Det svåraste jag gjort!

Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa. Jag tror också att de flesta föräldrar känner sej otillräckliga och många gånger känner att de tagit sej vatten över huvudet när det gäller föräldraskapet. Jag undrar hur många som hade skaffat barn med facit i handen… om de vetat hur svårt det faktiskt är.

Jag har gjort mitt bästa sedan dag ett, men jag vet mängder av situationer som jag borde agerat annorlunda. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen gjort precis allt jag kunnat för mina grabbar, med de verktyg jag haft för stunden. Jag har gjort massor med fel och sagt fel saker, men det kommer ju ingen handbok i föräldraskap när barnen föds. Vi får alla gå på magkänslan och hoppas på det bästa.

Men jag är nog egentligen ingen bra mamma, särskilt inte sedan barnen flyttade hemifrån. Jag hör sällan av mej och känner lite att så länge det är tyst från barnen är allt ok… Jag vill inte bli den där morsan som ringer varje dag och barnen suckar när de ser mitt nummer i displayen. Därför kanske vi hörs lite för sällan… samma sak där: det finns ju ingen skriven regel hur ofta man ska höras. Vad är normalt?

Det jag däremot vet och är helt säker på, är att killarna vet att de alltid kan höra av sej till mej vad det än gäller och att jag alltid finns där om de behöver stöd, hjälp, tips och råd. Vi har varit igenom så mycket skit att vi alla vet var vi har varandra. Vi kan lita på varandras stöd till 200%!

Att bli mamma var min stora dröm redan när jag var 11-12 år och när jag var 23 uppfylldes den. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle vara så svårt, det svåraste jag någonsin gjort! Att mammarollen skull innebära så mycket tårar, smärta och frustration, men samtidigt massor med glädje, kärlek och samhörighet. Aldrig förr har jag älskat så mycket och aldrig förr har jag varit så ledsen och frustrerad. Alla känslor blir lixom extra allt, när man får barn.

Jag kommer aldrig bli Årets Mamma eller slå mej för bröstet och påstå att jag är världens bästa förälder, för det är jag inte. Jag är inte ens en särskilt bra mamma ens idag efter att ha övat i snart 24 år, men jag har alltid gjort så gott jag kunnat! Precis som jag tror att alla föräldrar gör. Vissa av oss får bara lite extra många utmaningar i föräldraskapet…

De där dagarna…

De där dagarna…

… när allt känns blä. När man känner sej som den sämsta mamman, partnern och vännen. När man känner sej som en total sopa. Har ni också såna dagar?

Jag
har jobbat med min självkänsla i många år och numera är den ganska ok.
Jag skämtar inte om jag säger att jag kanske inte hade jordens sämsta
självkänsla, men iaf Sveriges sämsta, för 15-20 år sedan. Då hade
jag hela världen på mina axlar och var orsaken till varenda världskrig,
typ…

Men så dog min bästa kompis och jag insåg att
jag var tvungen att göra något åt mej. Och det har jag gjort! Jag har
gått i terapi, utmanat mej själv och kommit långt. Åldern gör ju tack
och lov sitt också och det är väldigt skönt. Jag kan numera säga att jag
struntar i vad folk tycker, jag går min egen väg. Det gjorde jag
tidigare också, men då lyssnade jag ändå med ett halvt öra på folks
åsikter och tog åt mej en del.

Jag har numera en ganska
ok självkänsla och kan tom se mej i spegeln och tycka att det jag ser är
helt ok. Men så kommer det bakslag. Som idag. När jag tänker på mitt
liv och undrar vad jag egentligen åstadkommit. Jag har två fina barn,
that´s it! Å det är iofs inte fy skam. Men jag blir nog inte ihågkommen
särskilt länge den dagen jag dör. Men spelar det någon roll? Förmodligen
inte.

Jag har inget häftigt jobb, jag är ingen god
dotter eller svärdotter, knappt ens heller en god hustru. Jag är bara
jag… ingen särskild. Å ibland undrar jag vad det är Martin ser hos mej
och hur han står ut med mej. Det jag ser i spegeln idag är en lönnfet
47-åring som bara är trött och på dåligt humör. Hon tvättar iofs alla
smutsiga kläder och håller värsta skiten borta i hemmet. Men inte ens
det är jag särskilt bra på. Han gör resten! Han tjänar pengarna som jag
gör av med. Han lagar maten som jag äter upp. Nog kompletterar vi
varandra alltid…

Tack o lov så kommer de här
bakslagen allt mer sällan och det är oftast när jag sovit dåligt. Som
inatt… enligt min sömnregistrering har jag varit vaken ca 35 ggr
inatt. Det är ju sjukt! Inte konstigt man blir knäpp i skallen! Så inatt
hoppas jag att sömnen ska bli bättre och att jag imorrn är värd lite
mer… i mina egna ögon alltså  🙂

Håglös, frusen och tjock!

Håglös, frusen och tjock!

Jag har känt mej håglös, frusen och allmänt mysko hela vintern. Jag har tänkt att det nog beror på mörkret och alla väderomslag och att det förmodligen är fibron som spökar. Men nu har jag börjat undra…

Kan det vara hypotyreosen? Fibro och hypotyreos har liknande symptom, skillnaden är att fibro inte går att mäta eller medicinera. Ofta vet man inte vad som är vad, utan man får testa sej fram lite. Efter lite funderande kan jag konstatera att jag till viss del mår som innan jag fick testa medicin för hypon, inte lika dåligt – men på samma sätt på något sätt… just det där håglösa, att jag inte kommer igång med saker och hjärnan känns som någon hällt slajm i den. Jag fryser på ett annat sätt än med fibro, bla är jag iskall om fingrarna och näsan. Fibrofrossan är mer inifrån.  Jag går upp i vikt så fort jag äter något, trots att jag tränar och rör på mej mer än förr.

Något är alltså fel och det är dax att ringa Dr Kompis igen. Det är ett år sedan jag började med Levaxin, så den är inte helt inställd än. Problemet är att jag egentligen inte har fel på sköldkörteln utan har antikroppar mot den. Det är alltså kroppen som kämpar emot allt bra som sköldkörteln ska göra för mej. Jag fattar inte riktigt, men nåt åt det hållet… Och för detta får jag alltså Levaxin, som jag känner behöver justeras igen. Från början fick jag ett helt nytt liv! Jag var pigg, kunde tänka och kände mej glad. Det var en euforisk känsla. Tyvärr avtog effekten efter några veckor och då höjdes dosen. Senast den höjdes var i oktober och då trodde vi att det var sista gången, men nu vete sjutton…

Det enda jag vill är att må bra i min kropp! Ska det vara för mycket begärt? Jag mår mycket bättre nu är för några år sedan, det är länge sen jag mådde så här bra faktiskt. Men jag vill att det ska vara stabilt! Jag orkar inte med att det svänger upp och ner så mycket. Jag vet att fibron ställer till det mest på den fronten och att jag är extremt väderberoende. Det är skitjobbigt!

Men jag ger Levaxinet en chans till. Imorrn ringer jag Dr Kompis och ber om en tid, så får vi se vad proverna säger och om det finns utrymme för en till höjning. Så hoppas jag att det blir den sista och att jag äntligen kan må så bra det går. Flera dagar i sträck!

Längtan efter barnbarn

Längtan efter barnbarn

Jag är 47 år. Några av mina gamla klasskompisar har ganska nyligen fått barn, några andra har fått barnbarn. Snacka om att man är på olika plats i livet!

Man orkar ju det man måste, men jag måste säga att det skulle känna väldigt jobbigt att få barn nu. 47 kanske inte är någon ålder, men att starta om med vaknätter, blöjbyten och trotsåldrar känns inte särskilt lockande. Det känner iaf jag mej för gammal för. Barn på heltid… nej tack!

Barnbarn då? Att bara ta hand om när man vill… njae… känns inte heller som ett måste just nu faktiskt. Jag är ingen mamma som kommer att tjata på mina barn om barnbarn, det kommer om det kommer och får väldigt gärna vänta ett tag OM det övht blir något. Jag skulle inte sörja att inte få bli farmor. Där är jag nog lite ovanlig.

När vi hade lillpojken familjehemsplacerad hos oss räckte det bra med varannan helg. Det var faktiskt precis vad vi orkade med och vi var slut flera dagar efter han åkt hem. Nu var det iofs en lite speciell situation, men jag kände ändå att orken inte längre är som när man var 23…  och därför valde vi att tacka nej till en ny placering. Det är ju skitjobbigt att ha barn!

Jag har svårt att förstå dem som skaffar barn i vår ålder, särskilt om man redan har ett gäng. Barnbarn väljer man ju inte, men man väljer ju när och om man vill ta hand om dem. Sina egna barn måste man ju faktiskt ta hand om, det är inget val man gör! Man väljer om man ska skaffa dem, men det är faktiskt enda valet man gör. Sen är man förälder vare sej man vill eller ej resten av livet! Många säger 18 år, men det stämmer inte. Man är förälder även sedan barnen flyttat och skaffat ett eget liv, så är det bara.

Jag kan se till min egen situation. Senior är 23,5 och lika gammal som jag var när jag fick honom, Junior är 22. Medan Junior i stort sett är helt självständig och självgående, behöver Senior fortfarande en del stöttning och praktiskt hjälp. Jag gör det jag kan förstås. Jag själv rådfrågar ibland mina föräldrar om både det ena och det andra, även om jag numer kanske inte behöver så mycket praktisk hjälp (mer än med hundvakt).

Jag önskade två barn, tätt, gärna samma kön – och så blev det. Jag önskade inte att bli ensam med dem, men så blev det ändå. Det var några riktigt kämpiga år som ensamstående morsa till två små barn som tillsammans hade tio diagnoser. Kanske är det därför jag inte längtar efter att börja om? Jag har ingen aning, jag vet bara att jag inte är ett dugg avundsjuk vare sej på dem som får egna barn eller barnbarn. Jag har det väldigt bra som jag har det just nu.

Matsedel v 8

Matsedel v 8

Så är februari också snart slut och våren har faktiskt kikat fram lite här i Stockholmsområdet. Vädret var helt fanatiskt förra veckan så jag och hunden tog långa promenader och verkligen njöt! Det är nu min tid på året börjar!

Det innebär att vikten kommer att trilla av hekto för hekto. Så är det nämligen i min värld, här handlar det om hekton – inte kilon. Nu när ljuset återvänder blir jag mycket piggare och med värmen blir värken lindrigare. Nu vill jag bara gå och gå och gå. Ska ta tag i löpningen igen också så snart jag känner att kroppen orkar.

Men jag tränar inte för att gå ner i vikt, det sköter jag med mat. Jag äter mej ner i vikt och tränar mej äldre. För att kroppen ska orka bära mej när jag bli äldre behöver den muskler. Därför är träningen viktig för mej och för oss alla. Dessutom ökar kroppens förbränning ju mer muskelmassa man har och man bli slankare, så det är alldeles för många fördelar för att låta bli.

Men maten är alltså viktigast för viktminskningen. Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med laxsås 6 Sp plus pasta
Tisdag: Kyckling med mozarella fr 6 Sp plus ris
Onsdag: Fläskfile med champinjoner 6 Sp plus pasta
Torsdag: Vegetariskt moussaka fr 5 Sp
Fredag: Pasta med zucchini och fetaost 3 Sp plus pasta
Lördag: Fisk i ugn med kräftzatziki 4 SP plus potatis
Söndag: Kassler i currysås 4 Sp plus ris

Nu hoppas vi på mer vackert väder och ännu fler härliga promenader! Nu ska vinterkilona bort!

En riktig hemmafru!

En riktig hemmafru!

Är jag kanske inte… Jag är en ganska dålig hemmafru om vi ska vara riktigt ärliga. Jag är däremot bra på att använda makens pengar, äta och tvätta. Jag är sämre på att laga mat och städa… Jag är dock väldigt bra på att äta praliner och skulle nog göra mej väldigt bra som Hollywoodfru!

För några år sedan bestämde vi tillsammans att Martin skulle omskola sej och när han gjort det skulle vi båda sluta på Viktväktarna. Han skulle jobba med sin hobby (datorer) och jag skulle vara hemma och göra precis vad jag ville. Detta eftersom jag faktiskt är sjuk men aldrig skulle orka bråka med Försäkringskassan. Det har jag redan testat på och det tog alldeles för mycket energi. Vi gick från två ganska låga provisionslöner med asmycket jobb till en normal heltidslön och fick otroligt nog mer i fickan men färre timmars jobb! Jag tjänar alltså inte ett öre utan lever på min make, vilket sticker många i ögonen.

Varje månad får jag pengar av Martin att betala våra räkningar med och lägga i vårt sparande. Han avsätter även en summa till våra pensionsfonder. Jag är medveten om att jag kommer att få en kass pension, men hade jag fortsatt jobba vet jag inte ens om jag hade levt så länge… blir jag äldre än 65 får vi leva jäkligt billigt och det är vi vana med sedan tidigare. Vi är alltså väl medvetna om vårt val och konsekvenserna av det. Jag känner absolut inte att det är hans pengar jag använder, det är våra! Vi lever tillsammans, det finns inget ditt eller mitt – vi delar på allt!

De första månaderna gick mest åt till promenader och läkarbesök. Alla diagnoser föll på plats och helt plötsligt fattade vi varför jag mådde som jag gjorde. Efter 5 månader fick jag en idé och Du i Fokus föddes. Sedan dess är jag bara hemmafru på pappret… Jag har nog aldrig haft så mycket att göra! Skillnaden nu mot förr är att jag jobbar jämt, även när jag ligger och sover… tankarna jobbar ständigt med en ny text eller ny bild. MEN den aktiva biten gör jag när jag vill! Från början gick jag på varenda pressträff, allt för att synliggöra mej och magasinet. Nu kan jag faktiskt välja beroende på dagsform.

Det har snart gått tre år sedan vi sadlade om och numera är jag alltså lite hemmafru igen men fortfarande en ganska dålig sådan. Dagarna går mest åt till att träna, gå med hunden och skriva. Åsså pressträffar några gånger i veckan, det är mitt sätt att vara social och träffa folk. Hemma är det ganska ont om arbetskompisar… När Martin kommer hem från jobbet fixar han middag åt oss medan jag oftast sitter och skriver. Det och den ekonomiska biten är det som folk reagerar mest på. Jag som är hemma borde ju kunna ha maten klar åt honom… kanske jag borde kunna, men jag tycker inte om att laga mat men det gör han. Det är något vi båda är ok med och då tycker jag att andra också kan vara det.

Men visst, Martin är otroligt snäll och generös mot mej, det är jag medveten om! Han vill mitt bästa vad det än gäller. Mitt sätt att visa uppskattning är att hitta på överraskningar och kul grejer lite då och då. Han är glad så länge han slipper städa och det slipper han oftast. Jag sköter nästan allt hemma, även om jag kanske inte gör det så bra alla gånger.

Men idag har jag faktiskt städat kök och badrum grundligt! Äntligen orkade jag! Jag har tom våttorkat hela undervåningen. Nu sitter jag med en likör i handen och glor med ett öga på tv´n. Idag har jag faktiskt varit en riktig hemmafru.   🙂

Så lite gör så mycket!

Så lite gör så mycket!

Jag har känt hur energin varit på väg tillbaka de senaste dagarna och igår mådde jag så otroligt bra! Solen skiner äntligen och jag fryser inte! Tänk att sol och ljus gör så mycket!

Sedan
i måndags har jag och pälsbollen varit ute på långa dagliga promenader
och allt har verkligen känts toppen. Tror hundskrället känner detsamma
faktiskt. Igår på promenaden fick han nåt slags lyckorus och sprang runt
som en kalv på grönbete. Han gjorde krumsprång, skällde högt och var
helt galen. Jag tror det är så en lycklig hund ser ut.
Jag
själv fick ett ryck och började städa. Efter månader av noll energi
började jag rensa bland krämer och skönhetsgrejer som slutade i en hel
kasse till vår Kvinnojour här i Botkyrka. Trots dålig nattsömn har jag
känt mej förvånansvärt pigg och tänkte storstäda badrummet medan ork
finns. Så nu hoppas jag kunna fortsätta min rensning. Jag kom fram till
att om jag börjar rensa nu, rejält alltså, så kanske jag är färdig när
vi tänkt flytta om typ 12-13 år… det är värt ett försök!

Vårt
hem är rejält eftersatt. Det blir lätt så när den som är tänkt att ta
hand om hemmet inte orkar lyfta ett finger vissa dagar. Sedan innan jul är det bara det mesta nödvändiga som gjorts. Att varenda rum
är rörigt är en underdrift… men med små steg kanske vi kan komma i
ordning på ett ställe i taget. Det är tur att man inte bor med en pedant
man, fast då hade ju han fått sköta städningen förstås. Nu är vi lika
röriga bägge två så det är ok, även om jag gärna hade haft ett prydligt
hem.

Men nu finns det alltså hopp. Solen skiner, jag
har fått lite energi och allt känns så otroligt mycket bättre. Nu hoppas
jag bara att snön man hotar med nästa vecka, ska hålla håll sej
borta… tills dess njuuuuter både hunden och jag av solen som mycket vi bara
kan!

Efter 6 veckor orkar de flesta inte längre…

Efter 6 veckor orkar de flesta inte längre…

Alla vi som jobbat med hälsa och ffa viktminskning har sett det. Efter 5-6 veckor avtar motivationen och många ger upp sitt nya liv. Så sent som idag skrev Olga aka Mamma Fitness samma sak som jag har tänkt hela veckan. Det är efter ungefär 6 veckor som nyhetens behag lagt sej, de stora siffrorna på vågen visar sej inte längre och suget efter ”vanlig” mat blir riktigt jobbigt.

När det gäller viktminskning så finns det inga genvägar. Det är kalorier in – kalorier ut. Enklare kan det egentligen inte bli. På pappret… väldigt mycket svårare i verkliga livet. Å faktum är att det här med sex veckor inte bara gäller viktminskning utan även tex träning… kul i början sen är det inte riktigt lika roligt längre. Det tar tid, man måste duscha, byta kläder, ta sej dit och en massa annat. Livet före var mycket enklare… och lugnare…

Som av en händelse har jag precis plöjt igenom Simon Skölds nya bok Träning för latmaskar. Och mycket av det han skriver är som taget ur min skalle och mina erfarenheter från viktväktar-världen. Jag har precis skrivit en recension om boken HÄR, läs gärna. Vi är båda rörande överens om att allt inte behöver vara så krångligt. Man behöver inte gå all-in utan man kan faktiskt ha en ganska avslappnad inställning till både viktminskning och träning.

Jag brukar säga ”för in programmet i livet istället för att föra in livet i programmet”. Vad menar jag med det då? Jo, genom att smyga in vv-konceptet i livet och göra så små förändringar som möjligt blir det inte så stor skillnad mot förut och då blir det ett normalt sätt att leva ganska snabbt. Precis som med träning: all träning som blir av är bra – man behöver inte lyfta skittungt eller springa ett maraton varje helg. Sätt mål som du har möjlighet att nå ganska enkelt så blir det roligare. Å på vägen mot målet är det förstås viktigt att ha härliga delmål att se fram emot – men det ska inte vara ätbart! Nya träningskläder är alltid kul!

Sex veckor har gått och man spårar mer eller mindre ur, hur kommer man upp på banan igen? Titta tillbaka: när började det gå snett? Var det en särskild händelse eller blev det bara mindre och mindre engagemang? Se om du kan hitta var det gick fel men överanalysera inte! Finns det något att ändra eller ta tag i, gör det – annars tänk inte utan kör upp på banan igen och gå vidare. Det är nämligen när vi tänker för mycket som vi kommer på alla ursäkter… och det är då det är bra om man inte gjort för stora förändringar utan slår på autopiloten och kör framåt igen.

Skriv gärna upp varför du vill gå ner i vikt, komma i form och/eller börja träna. Skriv också upp vad målet är, se till att målet är realistiskt och vad belöningen är när du når målet. Då har du något att gå tillbaka till när allt känns tråkigt eller chipspåsen ropar på dej… Att läsa sina tankar om varför viktnedgången är viktig kan vara en rejäl spark i baken, det där som jag kanske glömt efter några veckor.

Jag brukar också säga: var inte för sträng mot dej själv. ALLA får plus under sin viktresa. Livet är kringelikrokigt, precis som viktnedgången. Det kommer högtider, födelsedagar, sjukdomar och en massa annat och det kommer att bli ett plus. Men genom att bara acceptera det och fortsätta framåt så blir det oftast minus snabbt igen och i slutänden är det det som räknas. Man måste faktiskt ha ett liv även om man ska gå ner i vikt!

Mina tips för att orka förbi de där magiska 6 veckorna är:
* Sätt upp ett realistiskt mål (inte för låg målvikt). Skriv anledning till viktminskningen, ditt mål, delmål och belöning.
* Var ärlig mot dej själv!
* Gå inte all-in, utan gör så små förändringar som möjligt.
* Räkna med plus och ha tålamod – även med små steg kommer man i mål.
* När allt känns jobbigt: tänk inte – kör bara framåt!
* Motionera inte för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre!

Å glöm inte guldkanterna i livet! Kärleken, vännerna, skratten. Det är inte hela världen om man spårar ur då och då, så är livet! Huvudsaken är att man kör upp på banan igen direkt efter. Jag nådde mitt mål till slut, trots att mitt snitt var mindre än ett hekto minus i veckan. Men vet ni? Jag kom i mål och jag har hållit vikten i stort sett sedan 2004 (eller nåt sånt). Det har varit upp och ner, men jag har aldrig gett upp och kommer aldrig att ge upp. Viktkampen fortsätter nämligen hela livet, men jag kommer alltid att vinna och det kommer du också göra!

Det gäller bara att ha lite tålamod och hela tiden fortsätta framåt! Because we are worth it!

Jäkla skitkropp – skitfibro!

Jäkla skitkropp – skitfibro!

Jag gnäller inte ofta, men nu måste jag bara få spy lite galla över min skitkropp! Eller kanske över skitfibron… eller skithypotyreosen och skitsömnapnen! Jag är så trött på att vara trött! Jag är trött på att hel tiden frysa! Jag är trött på att hela tiden ha dåligt samvete över att jag är en så tråkig människa att bo med!

Martin gav mej en liten avhyvling i bilen idag när jag bad om ursäkt för min existens och att jag inte klarar att göra särskilt mycket just nu. Att gå ut med hunden blir ett ganska stor projekt när man är så trött att man knappt orkar hålla ögonen öppna och fryser så man skakar trots att man är inomhus och har både långkalsonger, tjocktröja, vantar (!) och tofflor. Jag får dåligt samvete för hunden som inte kommer ut på långpromenad varje dag och dåligt samvete för Martin som får ta promenaderna när han är ledig. Men han klappar mej förstås bara på kinden och säger att det är så det är… inget att ha dåligt samvete över.

Jag vet ju att min kropp strejkar och att det är fibron, hypotyreosen och sömnstörningen som spökar. Det är inte mitt fel! Ändå känns det ju så… jag vet att bara en av de här diagnoserna resulterar i de här symptomen, att då kombinera tre diagnoser som alla har samma symptom är ju ganska osmart… Det gör inte saken bättre kan man väl säga. Just nu avskyr jag allt vad fibro och annat heter – jag vill bara vara som alla andra. Det är faktiskt bara 2 minusgrader ute, men för mej känns det som 22!

Jag ska försöka förklara hur det känns. Tänk er att ni har gummiband på ben och armar som gör motstånd så fort ni rör er. I ögonen har ni skitiga gamla linser, så allt blir lite grumligt. På fötterna har ni blyskor så tunga att det knappt går att lyfta fötterna. Näsan och fingrarna är iskalla, så vantar inomhus är ett måste. Så fort ni har gjort något måste ni sova en stund, måste! Ni somnar nämligen i stort sett stående oavsett om ni vill eller ej. Eftersom fingrarna är så stelfrusna tappar ni allt ni håller i, att knipa runt tex bestick är knepigt, att hänga tvätt en utmaning. Att då gå ut med hunden och hålla i ett koppel kan bli farligt om han väljer att dra iväg och jag inte kan hålla emot. Till detta hör även ett otroligt dåligt minne och förstås ännu sämre tålamod. Värken i hela kroppen är konstant, ända längst inne i skelettet men även utanpå huden. Å mitt i allt detta ser jag ju såååå pigg och fräsch ut!

Jag vet hur jag brukar säga att jag inte mått så här bra på många år och så är det, iaf oftast. Men just nu har jag haft en lång period av enorm trötthet och då går hela kroppen i baklås. Jag vet att det inte är mycket jag kan göra och försöker att må så bra som möjligt och framför allt inte gnälla. Jag gör allt jag kan för att ”skärpa” mej för att klara liiiite till, med resultatet att allt blir ännu värre förstås. Jag försöker verkligen att inte vara ”sjuk” men ibland brakar allt och då måste man bara få skrika av sej lite och faktiskt tycka lite synd om sej själv också. Så det gör jag nu. Jag vill vara pigg, ha en kropp som fungerar, slippa frysa och komma ihåg saker. Min enda önskan just nu är en plats i solen! Där jag vet att jag mår bra. Jag struntar faktiskt i värken, bara jag kan bli lite pigg och sluta frysa.

Så! Nu har jag gnällt färdigt. Imorrn är allt bättre ska ni se. Puss på er!

Det finaste vi har!

Det finaste vi har!

Han är min PT, glädjespridare och kärleksgubbe och jag menar inte Martin utan Baileys. Vår älskade Pälsboll som betyder så otroligt mycket för oss. Idag fyller han tvåsiffrigt, 10 år!

Alla som har ett husdjur vet att de inte bara är husdjur utan även älskade familjemedlemmar som man absolut inte vill vara utan. Baileys, aka pälsbollen, grisen, mr B och mycket annat, är det finaste vi har. Han har hjäpt oss alla genom så mycket jobbigt och har säkert flera kilo tårar i sin päls.

Jag kommer så väl ihåg när jag hämtade hem honom. Barnen visste ingenting, de trodde att han skulle komma till oss veckan efter. Jag åkte till jobbet som vanligt, men hade 10 000 kr i bakfickan… efter jobbet åkte jag till uppfödaren. När jag kom hem ropade jag på killarna och sa att de skulle smyga ner för trappen och att jag ville visa dem något. De blev förstås överlyckliga!

Baileys blev ingen mästare i agility eller den där superlydiga hunden som jag hade tänkt mej. Hur jag än jobbade med honom så gick det mesta in genom det ena söta örat och ut genom det andra. Han lyssnar till sitt namn, typ… särskilt om det kombineras med ordet godis… men han är söt och otroligt glad!

Å nu är han alltså tio år och känslan av oro kommer krypande… hur gammal kommer han att bli? Hur länge får vi ha honom kvar? Han är ju inte helt frisk och väldigt stor för sin ras… hur mår han egentligen? Jag kan inte tänka mej en vardag utan honom! Borderterriers är kända för att bli gamla, väldigt gamla. Vi har faktiskt träffat en 18-åring! Men min magkänsla säger mej att vi kanske har ett par år kvar med honom. Å då blir jag plötsligt illamående. Så den tanken stoppar jag undan, långt bak nånstans.

Idag firar vi vår älskade pälsboll och njuter av att han är hos oss. Vår lätt olydiga, väldigt fega men så otroligt charmiga älskling!

Matsedel v 6

Matsedel v 6

Nu kan jag börja jobba med vikten igen ordentligt! Sedan vi kom hem har det varit flera mässor, massor med födelsedagar och andra firanden och en allmänt dålig mathållning. Nu är det lugnt! Nu är det min tur!

Det är likadant varje år, januari är ingen bra månad för vikten. Det vet jag och kan numera förhålla mej till. Jag vet att det blir plus, frågan är bara hur mycket. Den här gången har det ändå varit ganska stabilt eftersom jag varit noga med träningen. Så även om vågen numera visar 4-5 kg mer än den ska, så är det ok. Det försvinner under våren.

Veckans meny har ni här:

Måndag: Pasta med tomat och mozarella 5 SP plus pasta
Tisdag: Vitlöksräkor 6 SP (5PP) plus ris
Onsdag: Zucchinipasta med tomatsås 1 SP!
Torsdag: Köttgryta 3 SP plus ris
Fredag: Parmesangratinerad kyckling 5 SP plus ris
Lördag: Fisk med osttäcke 3 SP plus ev potatis
Söndag: File i dragon- och senapssås 4 SP (5PP) plus ris

Nu kör vi!

Att överlista sej själv

Att överlista sej själv

Ok, jag har kronisk värk, jag har en sömnstörning och jag har en sköldkörtel som bråkar med mej. Det finns en massa anledningar till varför jag inte kan göra olika saker och det mesta kan nog ses som hyfsat giltiga skäl att ligga på soffan och tycka synd om mej själv. Det är så otroligt enkelt att hitta ursäkter på ett eller annat sätt.

Men det gör jag inte! Trots att det tog tre år att gå ner tio kilo, så gav jag inte upp! Jag härdade ut, förbannade mitt öde men klappade mej själv på axeln för varenda litet hekto som försvann. Det är nämligen det jag tror på: att se positivt på mina framgångar, hur små de än är, istället för att klaga på motgångarna. Många hade gett upp i min situation, men jag fortsatte framåt.

Under mina 14 år i kassan på Viktväktarna fick jag höra mängder med ursäkter och en massa gnäll över hur långsam olika personers viktnedgång var. Jag sa väldigt sällan något om mitt eget öde, utan sa bara att man var olika och att man får utrusta sej med tålamod. Då visste jag heller inget om vare sej fibromyalgin eller hypotyreosen. Då visste jag bara att jag var trött, hade ont och frös mycket. Nu förstår jag ju lite mer… Nu vet jag också att man även med små steg kommer i mål! Å det säger jag ofta!

Har man hinder i vägen måste man hitta lösningar! OM man inte är helt nöjd med att sitta i soffan alltså… Ibland kan lösningarna vara långt borta och inte alls vara det man önskar, men oftast finns där ändå något som man kan göra för att må lite bättre. Det kan dock innebära lite obehag att göra det… som att man får träningsvärk, blir svettig, att det tar tid, mer ont för stunden eller annat som man inte är så tolerant emot när man har en kronisk sjukdom som redan krånglar till livet. Ibland får man både lura och överlista sej själv. Man är nämligen väldigt lättlurad, särskilt av sej själv…

Jag vet exakt när min värk blir värre, jag har faktiskt tom en siffra på vågen! 62 kg är min magiska gräns, då är jag pyttelite övervikt enligt BMI och då börjar min nacke krångla och händerna gör ont. Just nu väger jag mer än det och måste gå ner illa kvickt för att må bättre. Jag vet också att jag måste ta mej iväg och träna, annars sover jag sämre och fryser mer. Jag kan ha så ont i händerna och frysa så mycket att jag knappt kan knipa om maskinerna i gymmet, men när jag går därifrån mår jag mycket bättre och är lite varm och det sitter sedan i ett par dagar. Jag vet också att jag måste sova ganska mycket för att vågen övht ska röra sej, alltså ger jag mej själv sovmorgnar. Jag har hittat vägar som får mej att må bättre, efter mycket letande. Man får testat sej fram helt enkelt.Träningen på Curves är min oslagbart bästa lösning!

Nu har jag en ny utmaning som jag måste lösa. Jag är skitdålig på att äta frukt! Jag gillar nästan alla frukter, men kan inte skala citrusfrukter – då får jag eksem. Vi kan köpa hem massor, men jag äter det inte – trots att det ligger rakt framför mej! På semestern åt jag massor, särskilt till frukosten och jag kom på varför jag inte äter det hemma. Det var färdigskalat! Så borde man ju ha hemma… å nu har vi det!!! Martin satte sej i söndags och skalade massor med frukt, delade den och la allt i en stor burk som nu står i kylen. Nu kan jag gå och plocka lite då och då. Å helt plötsligt funkar magen! Jag som får vara glad om jag får gå på toa varannan dag kan helt plötsligt gå minst en gång om dagen! En enkel lösning, blev alltså lösningen på två problem!

Vi har alla hinder och problem som vi ursäktar eller helt enkelt accepterar för att det är enklast så. Men det finns ofta lösningar på det mesta, det kanske inte löser allt – men en del. Å ibland kanske man får en lösning på köpet. Jag vill må så bra som möjligt! Jag behöver därför en hälsosam vikt, bra sömn och ett hyfsat aktivt liv. Det håller värken i schack och gör mej piggare. Nu har jag även fått igång magen och det var ju en otrolig bonus! Det är inte superroligt att träna, men som med vissa jobb man haft så får man lixom bara stå ut och göra det ändå. Jag tänker inte så mycket, utan gör det bara! Jag ser ju effekterna.

Att lösningen på frukten skulle vara så enkel är ju egentligen löjligt… varför har vi inte tänkt på detta tidigare. Nu ska jag bara lösa det där problemet med vinter också, fryser man när det är 15 plus har man problem redan i oktober och fram till april… men det får vi vänta med att lösa på några år, sen bojkottar vi Sverige under vinterhalvåret och drar till solen. Tills dess får jag lösa det med värmedyna och dunsockor!

Det finns en lösning för det mesta! Vad har du för smarta lösningar? Eller har du ett problem som du söker lösningen för? För inte är du väl en som bara gnäller…?