Barn gör som vuxna gör… -

Barn gör som vuxna gör…

juli 22, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har precis sträckläst en bok som jag blev rekommenderad för länge sedan; ”Hörselskadad, Åtta års helvete” av Birgitta Eldbrand. Birgitta är ingen slipad
författare, utan har bara skrivit ner sin egen berättelse som terapi.
Att det blev en bok var inte meningen, men så blev det… en i mina ögon
väldigt viktig bok!

Hennes historia visar tydligt att mobbing
börjar hos de vuxna. Barn gör som vuxna gör och om en lärare utsätter en
elev för orättvis behandling under lektionerna, så kommer eleverna att
ta över när lektionen är slut. Birgitta gick i skolan på 60-talet och
blev från klass 2 slagen av sin fröken och fick vet att hon inte dög
till något. Hon fick byta skola i princip varje läsår för att hon var
ett hopplöst fall. För varje år fick hon förstås sämre och sämre
självkänsla.

Tyvärr var det inte bara skolan som var
en plåga, man tog ifrån henne hunden som var den enda vän hon haft och
sålde ett bord hon gjort i slöjden som hon var väldigt stolt över. Redan i
andra klass fick hon veta att Polisen tog barn som inte gjorde som de
blev tillsagda eller kom för sent, så ända upp i 30-årsåldern var hon
livrädd för polisen. Detta resulterade senare i att hon slutade köra bil en period.

Tills slut uppdagades en
hörselskada hos Birgitta och ytterligare tre av hennes syskon. Det var
förstås en förklaring till inlärningssvårigheterna, men ingen ursäkt för
alla de kränkningar hon utsattes för. Att leva med ett funktionshinder
man inte känner till och sedan får reda på, brukar vara en lättnad för de
flesta. Men inte för Birgitta, hon skämdes och vägrade ha hörapparaten
på sej. Inte förrän hon efter många år träffade andra hörselskadade
kunde hon acceptera sin hörapparat och faktiskt använda den.

Boken
ger insyn i en mobbad flickas hela skolgång. Den visar också att vi
vuxna måste föregå med gott exempel, se vad som händer runt oss och våga
agera vid orättvisor. Boken visar också hur viktigt det är med
föreningar och organisationer där många delar samma intresse. Utan
gemenskapen med andra hörselskadade hade Birgitta kanske aldrig kommit
ur sin ensamhetsbubbla som hon haft hela sitt liv.

Det
här är inte en bok med underbara texter eller korrekt grammatik rätt
igenom, det är en bok skriven med ångest direkt ur hjärtat. Man känner
den lilla flickans smärta, tonåringens frustration och den vuxna
kvinnans besvikelse över att livet blev som det blev. Men man känner
också en otrolig kämpaglöd, en person som aldrig ger upp hur orättvist
livet än är och hur mycket man än råkar ut för.

Jag
avskyr all mobbing, utfrysning och utanförskap. Det är illa när
det sker bland barn, det är fullständigt vidrigt när det sker bland
vuxna som borde veta bättre. Vi måste vara förebilder, vi måste våga se,
vi måste våga gå emellan. Det finns inget annat sätt att visa att vi
alla är unika, lika mycket värda och ska ha samma respekt. Jag är
fullständigt emot mobbing både på nätet och i verkliga livet.
Har sett andra bli utsatta och själv delvis varit utsatt. Tillsammans kan vi bekämpa detta vidriga!

Gör faktiskt vad jag vill!

juli 17, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har valt att ha en öppen profil på Instagram, vara ganska personlig på bloggen och då och då sticka ut näsan på Twitter. På Facebook däremot är jag mer privat, har inte särskilt många kontakter och släpper inte in någon som jag inte känner eller träffat.

Men bara för att jag är ganska öppen av mej och låter folk ta del av mitt liv betyder det inte att vem som helst har rätt att säga vad som helst! Det ger ingen rätten att kränka varken mej eller någon annan! Det jag inte förstår är varför läsare/följare som enbart kritiserar kommer tillbaka… varför det? Varför går man inte vidare till någon man tycker om istället och har mer utbyte av? Eller har de här människorna så tråkiga liv att de måste ha någon att gnälla på? Sorgligt isf…

För min egen skull har jag börjat spärra och blockera dem som bara kritiserar och spyr galla. Förr har jag försökt resonera med dem, men det gör jag inte längre. Efter 2-3 negativa inlägg så blockeras de utan minsta förvarning. Jag vill inte ha dem i mitt liv och behöver dem inte. Självklart kan jag ta till mej negativ kritik, men när det bara handlar om saker som jag inte borde göra pga moraliska frågor, saker jag borde göra av samma skäl, ifrågasättanden om mina personliga egenskaper och en massa annat så orkar jag inte längre. Det räcker med att man säger detta till mej en gång, så fattar jag budskapet.

Just nu är det ganska lugnt på nättrollen, det har varit betydligt värre. Särskilt när jag bloggade på Expressen, DÄR fanns det knäppskallar!!! Då fick man verkligen veta att man var värsta sortens lögnare, hycklare och gud vet allt. Det har funnits såna här med, men inte alls lika knäppa. Här har jag bara fått veta att jag fuskat med sjukpenningar (som jag inte ens haft), lurat landstinget och lite annat smått och gott. Saker som fabulerats fram av knäppskallar helt enkelt.

Jag tar inte särskilt illa vid mej, men ibland kan ju undra vilka det är som sitter där bakom skärmarna och skriver till såna som mej. Tänk om det egentligen är någon som jag känner och träffar titt som tätt… någon som utger sej för att vara vän, men som faktiskt tycker väldigt illa om en. Alla som skriver elakt kommenterar förstås anonymt, men ibland har man en viss aning om vem det är ändå. Det mest patetiska är när den man blockat försöker starta smutskastning på en annan plattform, som att twittra om att jag blockerat vederbörande från tex instagram. Vem gör man bort mest då?

Kan vi inte bara bestämma att man ska hålla en god ton till varandra? Istället för att bara kritisera kanske man ska sluta följa någon som man tycker gör fel hela tiden. Kom gärna med en åsikt, men gör det med en god ton och konstruktivt. Men skriv hellre något bra, peppa och kom med tips. Följ Stampes mammas råd ”Håll tyst om du inte har något snällt att säga”. Svårare än så är det ju egentligen inte.

Men de allra, allra flesta av er skriver fina saker och tycker ni inte som jag så skriver ni även det på ett snällt sätt. Så vill jag ha det. Men jag tar mej faktiskt friheten att blockera er om ni blir för negativa, elaka eller spårar ur. För det har jag rätt till. Det är nämligen min blogg och min Instagram och där gör jag preciiiiis som jag vill 🙂

1 cm…

juli 2, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En centimeter hit eller dit har väl ingen betydelse? Jo, ibland har det ju det. Ganska mycket till och med. Kolla bilden här brevid. Det är ungefär en centimeter som skiljer ögonlockens placering. Den övre bilden är för precis 365 dagar sedan, den nedre bilden är idag. Det är lite skillnad.

För ungefär 15 månader sedan försökte jag få en operation för att fixa min närsynthet på ett privat ställe i stan. De ville inte operera mej pga att jag redan fått begynnande gråstarr och tyckte att jag borde få detta åtgärdat via landstinget. Så jag tog kontakt med min ögonmottagning för att kolla upp den där gråstarren, men gick hem med en inbokad tid för att operera ögonlocken istället. Gråstarren var det inga större problem med, men när ögonläkaren så mina ögonlock blev han rätt förskräckt. Han sa rätt ut att han inte hade lust att möta mej i trafiken, för med det där hänget kunde jag väl knappt se nåt.

Så han skickade mej bums på en synfältsundersökning som visade att han hade rätt. Jag tyckte inte att det var några större bekymmer, förrän jag gjorde testets andra del. Först ska man nämligen sitta i en maskin och trycka på en knapp så fort man ser en lampa lysa. Sen ska man göra samma sak med ögonlocken upptejpade. Jäklar va jag fick trycka!!! Första delen såg jag knappt några lampor alls, andra delen lyste det ju hela tiden. Tydligen var det precis samma lampor båda gångerna, men jag hade inte sett något ovanför pupillen eller åt sidorna vid första rundan. Det var rätt illa faktiskt.

Så det blev operation och det var det absolut värsta jag varit med om. Jag föder hellre barn flera gånger i rad än gör om den operationen! Själva operationen var inte så farlig och så länge bedövningen satt var det ok, men sen… asså… det gjorde så ont så det kändes som hjärnan skulle sprängas. Jag mådde illa av värken. Hela kvällen satt jag med en ispåse på pannan/ögonen för att jag skulle stå ut. Tack o lov så var det mycket bättre dagen efter. Å sen läkte det jättesnabbt.

Min ögonläkare gjorde ett skitsnyggt jobb! Snitten syns knappt och när en läkare själv är nöjd och visar upp jobbet för andra läkare, då är det bra. Å resultatet ser ni ju. Ögonbrynen ligger där de ska och inte på ögonlocken. Jag ser piggare ut och argrynkan mellan ögonen är nästan borta. Det är fortfarande lite för mycket ögonlock som hänger, det fixas nog om något eller några år. Det får Doktor G bestämma, jag litar på honom.

Ni som känner igen er på översta bilden ska absolut gå och kolla ert synfält! Ni kan faktiskt var trafikfaror… så för er och andra säkerhet måste ni kolla läget. Att man dessutom blir lite snyggare gör ju inget 🙂

Testar lite ny mat

juli 1, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Man kan nästan tro att vi har blivit vegetarianer här hemma, iaf på deltid. Jag har haft förmånen att testa en massa grejer från bla Hälsans Kök och Pastella och allt har varit så otroligt gott!

Favoriterna hittills förutom min egen spenatsås, är Falafel från Hälsans Kök och Broccolipasta från Pastella. Eftersom pastan är färsk går det
ursnabbt att fixa maten! Visst är det halvfabrikat, men vad gör det?
Ibland är det himla bra att ha lite sånt att ta fram. Mina luncher är
oftast ett ihopplock av halvfabrikat och då oftast vegetariskt.

Att det brukar vara lite färre kalorier och färre PP i vegetariska alternativ är ju inte heller helt fel. Linsbiffarna var riktigt goda och funkade hur bra som helst som alternativ till vanliga hamburgare. De var nog tom lite godare faktiskt 🙂

För mej som inte tycker om att laga mat är det suveränt att ha hittat de här alternativen. Det går snabbt, det är bra mat, är gott och helt ok när man försöker gå ner eller hålla vikten. Varför krångla till det när man inte behöver? Jag har för mej att vi räknade ut att det bara var 2 eller 3 PP i biffarna och det är ju mycket ”billigare” än hamburgare!

Tydligen så vill svenskarna äta mer vegetariskt, men vet inte riktigt hur de ska göra eller vad de ska äta. Orsaken till deras önskan är att man vill äta en mer varierad kost och nyttigare. Men även för att värna om vår miljö. Jag känner nog att jag vill ha ner köttkonsumtionen mest för min hälsa och vår miljös skull. Tyvärr är det så att vår höga köttkonsumtion förstör en hel del när det gäller bla luften vi andas. Man kunde tydligen se när LCHF hade sin boom hur luftföroreningarna ökade. Så det finns alltså mer än en anledning till att bli lite deltidsvegetarian.

Ett sätt att haka på den vegetariska trenden är att ha köttfria måndagar och att varje måndag testa ett nytt recept. Antingen blir det en hit som kommer att användas ofta eller också blir det platt fall, det kan ju bli mittemellan också förstås… Här har det blivit tvärtom, vi får snart ha en grönsaksfri dag i veckan istället. Så visst blir det mycket vegetariskt, men jag ser inget fel i det! Tvärtom!

Nu tror ni säkert att det här inlägget är sponsrat, men det är det inte! Jag tycker faktiskt om de här produkterna och kan verkligen rekommendera dem 🙂

Kan vi inte bara bojkotta Morsdag?

maj 31, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det Morsdag. Det har nog ingen missat. Det är idag papporna köper presenter till mammorna från barnen… Alternativt ger barnet en slant att köpa något till mamma för. Allt beror lite på ålder, på barnet alltså… Ensamstående mammor med barn utan engagerade pappor, får oftast inga presenter.

Jag tycker att allt är fejk och känns plastigt! Å det beror inte på att jag är en bitter morsa som inte blivit firad under åren, nej, det beror helt enkelt på att jag inte tycker att man ska ha en särskild dag för ett ändamål som nu för tiden enbart handlar om att butikerna ska sälja så mycket som möjligt. Jag är helt med på att att mammorna förr faktiskt fick en dag som bara var deras att slippa göra ett enda handtag hemma, alltid nåt lixom. Men idag? Nä, idag behövs den inte. Inte Farsdag heller för den delen!

När jag var liten var jag mest störd över muggar, tröjor och kort där det stod ”Grattis Världens Bästa Mamma”. Jag ansåg nämligen redan då att det inte fanns någon bästa mamma eller pappa, var och en gör så gott den kan efter bästa förmåga. Så min mamma fick oftast något jag gjort i slöjden eller en blomma jag plockat någonstans. Senare år har mina föräldrar haft den goda smaken att ofta vara på resa både på mor- och farsdag och jag har på så sätt sluppit ”hyckleriet”.

Jag tycker nämligen att man kan ge uppskattning lite då och då, när tillfället faller sej naturligt. Bjuda på middag här eller göra nåt skoj där. Inte en särskild dag då vi tvingas att döva dåliga samveten för att vi hälsar på för sällan, hjälper till för lite osv.

Hur mycket uppskattar man egentligen att ens partner går iväg och köper en present från den nyfödda bebisen? Kan inte partnern köpa en present ändå? Vilken dag som helst! Så kan barnen köpa en present när de är stora nog att fatta varför… För mej var en teckning mer värd när barnen själva gav den till mej än presenten barnets pappa hade köpt när de inte ens var medvetna om varför.

Jag må låta som en bitter bortglömd morsa, men det handlar inte om det! Det handlar om att jag vill bli ihågkommen och firad för den jag är i mina barns ögon och framförallt i deras HJÄRTA! Deras mamma som de förhoppningsvis älskar som hon är med fel och brister som de själva sett under sin uppväxt. En mamma som de uppskattar trots att det varit bråk och gnissel genom åren. En mamma som verkligen gjort allt för dem alla dagara på året, och alltid sett till deras bästa. En mamma de vrålat åt att de hatar… En mamma värd att uppmärksamma lite då och då, inte bara en enda dag på året som andra bestämt.

I år är nog första gången som jag verkligen blir glad åt en kort gratulation från äldste sonen på Facebook. Han fyller snart 22 och för första gången känns det som hans ord verkligen kommer från hjärtat och att han menar dem. Att han äntligen fattat vad vi gått igenom tillsammans och uppskattar det jag faktiskt gjort för honom. Men hade han sagt det igår eller imorrn hade jag nog blivit ännu gladare. Orden är viktigare än gåvan, att de kommer från hjärtat och syns i ögonen. Den där kramen som yngste sonen smyger till sej lite då och då när man väl träffar honom.

Så fira gärna både mamma och pappa, men gör det även andra dagar på året. Då blir det lixom på ett helt annat sätt. Mer äkta!

Ibland måste man våga!!!

maj 27, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För precis ett år sedan hade vi vår sista klass på Viktväktarna. Efter 14 år var det dax att göra något annat och ta ett väldigt läskigt steg ut i något vi inte visste något alls om. Jag skulle bli hemmafru och Martin sökte jobb, ingen av oss hade alltså någon inkomst alls…

Vi hade räknat ut hur länge vi kunde leva på vårt sparande och såg ljust på framtiden. Vi trodde ju att Martin skulle få jobb direkt med den utbildning han nu hade. Men det fick han inte… Det tog hela 7 månader innan han fick napp, som iofs visade sej vara en riktigt lyckträff och värt att vänta på. Han trivs väldigt bra där!

Under tiden som vi var hemma tillsammans fortsatte Martin att förkovra sig i olika mindre kurser och jag ”roade” mej med att opereras några gånger. Jag var alltså väldigt tacksam att Martin faktiskt inte hade något jobb just då utan kunde ta hand om mej när det var som värst. Först fixades mina ögonlock, en operation jag inte alls hade räknat med men som ögonläkaren ville göra bums. Det var inte kul! Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv! Men snyggt blev det och nu ser jag hela världen igen 🙂

Sen var det dax för den STORA operationen, DRÖMMEN! Det jag väntat på i 15 år. Äntligen skulle min E-kupa tas bort och bli något litet och mer behändigt. Vad det skulle bli och hur det skulle se ut visste jag inte. Och jag brydde mej inte heller. Det fick se ut hur det ville, bara det blev mindre! Å det blev det! När jag vaknade upp efter operationen hade jag en nätt liten C-kupa som jag trivs jättebra med. Nu kan jag röra mej precis hur jag vill och mår toppen! Läkningen gick hur bra som helst och jag hade faktiskt inte ont en enda minut. Men jag fick ju inte göra något, så det var tur att Martin fanns där.

Hösten var ganska trist. Vi började bli lite stressade över jobbsituationen, men jobbade på med vikten istället. Det var många, långa promenader tillsammans då vi löste allt från middagsfrågan till världsfreden. På en sån promenad berättade jag om min idé om ett magasin och på bara några dagar hade Martin snickrat ihop en websida åt mej. Så det var bara att börja skriva, ansöka om eget företag och en massa annat. Å sedan dess har jag haft min bebis Du i Fokus som rullar på och ger oss möjlighet att göra och se en massa roliga saker. Jag tjänar fortfarande inte en krona, men jag har kul!

Så kom dagen då vi skulle åka till Gambia och sorgen var stor när resan ställdes in pga ebola i angränsande länder. Så mycket känslor det finns i kroppen och så ledsen man kan bli! Det tog tid att komma över det, men nu är en ny resa bokad så i januari drar vi iväg istället.

7 januari kom äntligen Martins första arbetsdag! Och sen kom första lönen! Äntligen kunde vi täppa till kasshålen som började bli ganska stora. Å några löner senare kunde vi börja spara lite igen. Vilken skön känsla! Nu har vi det inte särskilt fett, men vi klarar oss. Huvudsaken är att vi har så det täcker våra utgifter och att vi mår bra.

Vi tog steget ut i något helt okänt, men landande till slut med bägge fötterna åt rätt håll. Min hemmafrutillvaro blev inte riktigt som det var tänkt, istället blev jag redaktör för ett webbmagasin. Å jag har inte jobbat så här mycket på länge. Men jag har kul! Martin går till jobbet med ett leende på läpparna varje morgon, och trivs jättebra. Med vikten är det just nu lite sisådär… men bara sommaren sätter fart på riktigt så ska även det bli bra.

Ibland måste man våga göra något galet, våga chansa. Man har bara ett liv och det gäller att leva det fullt ut medan man kan. Jag vill inte ångra att jag inte vågade mer eller vara bitter över att jag stannade i något jag inte trivdes med. Livet är för kort för det! Våga följa era drömmar, gå emot strömmen, göra det oförväntade. Våga leva!!!

Schlagerfinal i Ryssland?

maj 24, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som många andra såg vi förstås schlagerfinalen igår och blev precis som de flesta andra jätteglada över att Måns tog hem segern. Går finalen i Stockholm så är vi de första som köper biljetter 🙂

Ett tag såg det ju ut som att Ryssland skulle ta hem allt och många såg skräckcenarior framför sej. Skulle det isf bli bojkott av hela tävlingen? Skulle folk med ”fel” sexuell läggning (enligt Putin alltså) bli fängslade vid ankomst? Frågorna var många men svaren få kan man väl säga. För egen del så försökte jag se möjligheterna med en final i Ryssland. Skulle det kanske vara en dörröppnare till lagförändringar i landet? Även Putin måste ju förstå att hans diskriminerande inställning till bla hbtq skulle ställa hela finalen på spel och ge honom ett väldigt dåligt anseende. Skulle detta vara en möjlighet att få honom att ändra sej och kanske tom skriva om lagen? Skulle en vinst till Ryssland kanske vara ett sätt att göra historia? Skulle regnbågsflaggorna faktiskt ha vajat i vinden i hela Ryssland? Jag vill gärna tro det. Men Sverige vann och vi får inte veta hur det skulle bli, iaf inte den här gången.

Något annat jag funderade på var alla urringningar. Men asså? Hur lång ner kan en urringning egentligen gå utan att den går för långt? Vissa såg verkligen inte kloka ut! Å inget att visa hade de heller… jag menar: ska man ha en urringning som är snygg så måste man ju ha lite att visa också… eller? En av poänguppläsarna hade verkligen tagit det ett steg längre än alla andra, ni kan se bilden här ovan. Jag vet inte om urringningen går hela vägen ner till skrevet eller om det är en annan färg på nedre delen av kjolen, men snyggt är det iaf inte! Å jag fattar inte grejen…

Nu är jag en av dem som tycker att både V-ringat och urringat är snyggt och har det ofta själv. Men man behöver ju inte dra det hur långt som helst. Lite ska väl lämnas till fantastin? Har jag hört…

Nu verkar jag rätt ensam om att kunna se något positivt med en final i Ryssland, men jag är definitivt inte ensam om att tycka att de där urringningarna var bedrövliga. Vad tycker ni?

Grubblardag

maj 12, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har mina dagar då jag tänker mycket och grubblar över saker som jag inte riktigt förstår. Idag är en sån dag… Jag funderar på mobbing, men inte bland barn utan bland vuxna. Hur ska vi nånsin få bukt med mobbingen bland barn om vi inte visar vägen som vuxna? För i mina ögon så är det nästan så att vuxenmobbingen är värre…

När jag var i 8-9-årsåldern var det 2-3 tjejer i klassen som blev rejält retade av egentligen bara en annan tjej, men den här tjejen fick uppbackning av ett gäng andra som förmodligen var med för att själva slippa bli utsatta. Jag var inte i någon av grupperna, utan nånstans i mitten och försökte så gott det gick att förhindra den grövsta mobbingen genom att ibland handgripligen gå emellan och själv ta emot slagen. Jag var inte mobbad och jag mobbade inte själv – jag var ingen folk direkt såg.

Det här fortsatte i mellan- och högstadiet, på gymnasiet hängde jag mest i musiksalen med andra musikintresserade och brydde mej inte så mycket om vad som hände utanför. Som 14-åring kom jag in i arbetslivet och blev nog ganska förvånad när jag såg att mobbingen fanns även där och när jag började på ett nytt jobb som 16-17-åring blev jag själv utsatt. Så illa att jag faktiskt blev tvungen att skaffa advokat. Den mobbingen som fanns där, bland vuxna människor, trodde jag faktiskt inte fanns. Men baktalande och skitsnack som tydligen folk trodde på, så pass att jag skulle bli omplacerad! Men det inte var mej det var fel på, utan ett par andra som sedan faktiskt ombads att lämna sina tjänster pga vad de gjort mot mej och några till.

När min äldste son blev utsatt för bla mobbing på sitt förra jobb, väntade jag därför inte med att agera. Han skulle inte behöva stå ut med samma behandling som jag. Men tyvärr hade det pågått för länge och gått så långt att han redan var förstörd och behövde sjukskrivas och byta jobb. Här handlade det om folk i 20-årsåldern som gjorde precis som mina plågoandar… baktalade och snackade skit så pass att cheferna trodde dem och även de gav sej på min son. Det kunde slutat riktigt illa. Min son mådde väldigt dåligt. Så dåligt att läkaren som sjukskrev honom var rädd att han kunde göra illa sej själv. Det var jag med.

Nu slutade det väl och det är jag förstås tacksam för. Men jag vill ändå ta upp ämnet till ytan och belysa vad som faktiskt händer på våra arbetsplatser. Där vuxna människor jobbar! Vuxna människor som mobbar och driver en del till sjukskrivning och ibland tom självmord. Hur ska vi stoppa mobbingen bland barn, när den är så grov bland vuxna? Om inte ens cheferna ser hur det egentligen är på arbetsplatsen och vem som faktiskt säger vad och om vem? Jag vet inte hur man stoppar det. Jag vet bara ATT det måste stoppas!

Jag ser det i kretsarna där jag rör mej också. Hur man med blickar och gester fryser ut vissa personer. Jag är utsatt för en del, men många är värre utsatta än jag. Jag försöker att inte bry mej, men undrar såklart varför. Vad har jag gjort? Varför duger jag inte som jag är? Å även om både Martin och andra försöker övertyga mej om att jag varken gjort något och duger som jag är så funderar jag ändå… nåt måste det ju vara? Klart det är fel på mej! Å jag var alltså inte mobbad som ung… hur ska då en person som mobbades som liten känna om denne även blir utstött som vuxen? Klart man sjunker till botten!

Jag har som sagt ingen lösning. Vad ska vi göra? Hur får vi slut på det här? Har du blivit eller blir du mobbad just nu?

Ny Bloggresa till Gambia!

maj 6, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vår strand!

Som ni vet så blev vårt förra försök till Bloggresa inställt pga Ebola. Detta utan att Ebolan ens var i närheten av vare sej Gambai eller Senegal, men alla blev typ panikslagna och avbokade allt som hade med Afrika att göra och då sprack även vår inplanerade resa.

Men nu kör vi igen! Och det var ytterligare en av de positiva grejerna jag ficik besked om i måndags. Alla bitar föll på plats och nu är iaf min lilla familj inbokad för avresa 5 januari. Vid förra tillfället var vi från början 11 personer som skulle åka, sen hoppade folk av längst vägen och när det väl var dags så var vi sju stycken. Vi får väl se hur det blir den här gången.

Konceptet är detsamma. Var och en bokar sin egen resa, man gör vad man vill på dagarna – men jag finns där som hjälp och ”fixare” vid behov och kan ge tips om och boka de utflykter man vill göra. Vill man så äter man lunch eller middag tillsammans, vill man hänger man på stranden tillsammans, vill man tar men en tur till stan tillsammans… vill man inte så slipper man!

Jag vill dock poängtera att det finns MASSOR att se och göra när man besöker Gambia första gången. Några ”måsten” faktiskt… som ett besök i Banjul, huvudstaden, en båttur på Gamabiafloden till fortet dit man tog slavarna innan de skeppades till tex Amerika och en låååångpromenad på stranden. Den är nästintill folktom och man kan faktiskt gå hela vägen till Senegal!

Vi åker med Ving och kommer att bo på Bakotuhotell i det större hotellområdet där hotellen ligger ganska tätt. Vi ville bo lite mer avsides, men det funkade inte av olika anledningar. Här har vi tillgång till Internet, bra matställen, stranden bara några meter bort och två supermarkets. Internet är viktigt för oss eftersom vi ska jobba när vi är där, både bloggen och magasinet ska uppdateras och jag ska skriva ett gäng artiklar.

Om ni vill följa med bokar ni alltså in er på samma hotell eller ett hotell i närheten. Vi åker från Stockholm 5/1 och kommer hem natten till den 20/1. Men det går bra att stanna bara en vecka också, det ska yngste sonen göra. Vår resa kostar runt 9000 kronor, plus halvpension på 2000. Det tar vi eftersom vi vet att maten är så attans bra på hotellet. Resan tar 8,5 timme, transfern ungefär 30 minuter. Det är bara en timmes tidskillnad, vilket gör att jag kan springa iväg på Formex samma morgon som vi kommer hem utan att vara helt jetleggad.

Så kom igen nu! Häng med oss till folktomma stränder, härliga människor, reaggemusik på stranden, lata dagar i solstolen, apor på balkongen, smakrik mat och en alldeles underbar semester fylld med upplevelser. Vi ska självklart hälsa på Smile och hans familj, ge dem kläder och allt annat vi samlat ihop åt dem. De ser verkligen fram emot att vi kommer och hälsar även er välkomna. Här har ni chansen att se hur det verkligen är att leva i Gambia och lära känna familjen. Ni kommer förändras, få andra prioriteringar och förmodligen bli lite förbannade också. Detta kommer att berika ert liv och därför välkomnar vi även barn och ungdomar på resan. Å du… det är helt ok att hänga med även om man inte har någon blogg 🙂

I januari åker vi! Du följer väl med?

Mulliga skyltdockor?

maj 3, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Bild: Rebecka Silvekroon 2010

Bilden här till höger togs redan 2010 men går fortfarande runt i amerikanska medier. Det var Rebecka Silvekroon som tog bilden i en Åhlénsbutik, la upp den på sin blogg och sen fick den en otrolig spridning över hela världen. I USA har bilden väckt stor uppmärksamhet, där det började med en hyllning till Sverige – men samtidigt startade en diskussion om kroppsideal.

Jag har försökt hitta information om hur Åhléns tänkt kring deras varumärken och hur tankarna gick inför bytet av skyltdockor, men inte hittat något. Däremot hittade jag en information om att de inte använder modeller/dockor under stolek 36-38. Någonstans läste jag också att man tagit ett genomsnitt av den svenska kvinnas klädstorlek och sedan valt en docka efter den storleken. Dockorna på bilden är storlek 40 och 46.

Jag vet inte vad ni ser, men jag själv tycker det ser ut som två jäkligt snygga kroppar! Det är ett stort, positivt, steg på vägen mot hur den vanliga kvinna verkligen ser ut – även om det är en bit kvar. Det skulle inte göra något med lite hängmage, bristningar och hängtuttar. Men det säljer man nog inga kläder på. Men lite olika form på dockorna borde man väl ändå kunna ha, både i vikt och längd?

156 cm stl 40

Samtidigt som jag ser en positiv utveckling så funderar jag på hur ett genomsnitt av den svenska kvinnan faktiskt ser ut. De här dockorna är ju både långa och smala och ser rätt proportionerliga ut. De flesta jag ser runt mej är ganska oproportionerliga. 2011 var genomsnittslängden 165,7 cm och genomsnittsvikten 67,4, vilket är ett bmi på 24.55. Alltså normalviktig, men 4 kg tyngre än 20 år tidigare och viktökningen är ännu snabbare nu. En verklighetstrogen skyltdocka skulle alltså vara ganska kort med former, inte lång. Jag reagerar förmodligen mer än andra över detta eftersom jag är 156 cm själv.

Nu är det dock inte längden som bekymrar mej, utan kommentarer om bilden. Många hyllar den och tycker det är underbart att det äntligen ser lite mer normalt ut och att kläderna kommer mer till sin rätt. Så låter det dock inte överallt… Många tycker att dockorna ser äckliga ut, inte lockar till köp och att kvinnor som ser ut så borde banta. DET är skrämmande!!! Tjocka människor reagerar över att dockorna kallas för mulliga, hur ska man då se på dem som verkligen har en övervikt? Folk som ser ut som dockorna funderar på om de faktiskt är mulliga och borde gå ner i vikt.

Reaktionerna är alltså varierande och många. Frågan är vad ni tycker? Hur vill ni att en skyltdocka ska se ut? Ge mej era tankar.

Allt är faktiskt annorlunda nu

april 23, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har avverkat pressdag nr2 och är idag inne på nr3. För bara ett år sedan var jag på min första pressdag och då var jag helt slut när jag kom hem. Jag var inte alls i form, vägde för mycket, sov för dåligt, hade värk dygnet runt osv. När jag kom hem den där första kvällen var jag helt slut. Det tog flera dagar innan jag ens orkade packa upp allt material jag fått.

I höstas var det bättre. Då vägde jag som jag skulle, var iofs ganska nyopererad, sov inte så jättebra – men jag var i betydligt bättre form än tidigare men stupade i soffan när jag kom hem. Sen tog det några dagar innan jag orkade göra något igen. Jag kunde ganska snart börja jobba med all pressinfo jag fått under dagarna.

Den här gången är allt annorlunda! Det var Martin som konstaterade det igår, jag behövde varken fot- eller benmassage, kunde hämta mitt te själv utan att ligga utslagen i soffan. Jag gick ca 1,5 mil igår, större delen med två TUNGA kassar. Martin hoppade av tåget i stan för att hjälpa mej hem med alla grejer, så den sista biten hade jag bara en kasse att bära. Men jag mådde bra och hade kunnat frotsätta lite till. Då hade jag varit på 11 pressvisningar under dagen.

Nu väger jag nästan som jag ska, kroppen är läkt efter alla operationer och jag trivs i min kropp för första gången någonsin. Den regelbundna träningen sedan i höstas har gjort kroppen starkare och piggare. Sedan brösten minskades sover jag mycket bättre och är alltså piggare på dagarna. Det är stor skillnad att vakna 30 ggr per natt mot 5-10. Värken är mindre, även om den finns där hela tiden. Klart jag har dåliga dagar, jag har ju ändå fibromyalgi och kronisk värk – men de är inte lika ofta.

Skillnaden är verkligen total! All tid och alla investeringar jag gjort för min kropp de senaste 4-5 åren har verkligen lönat sej. Att bränna slemhinnorna i livmodern och slippa mensen var första steget i en rad ingrepp som nu har förändrat mitt liv och förbättrat hela min vardag och gett mej en helt ny livskvalitet. Att sedan våga be om hjälp för den urininkontinens som jag led av som visade sej vara en förlossningskada, var svårt – men bland det bästa och modigaste jag gjort! Det hade inte spelat någon roll hur mycket jag fortsatt att knipa, jag kunde inte göra något mer – man kan inte knipa en muskel som trillat loss… efter operationen kan jag nysa, skratta, hoppa, springa och allt annat som jag knappt vågade innan med risk för läckage. Så det handlar inte alltid om knipövningar, det kan vara något allvarligt fel.

De två första ingreppen var inte beroende av vikten, de hjälpte mej däremot att gå ner i vikt eftersom mitt liv blev ett helt annat efter operationerna. Jag behövde inte längre tänka på tid i månaden och var inte begränsad av blödningarna längre. Jag kunde träna hårt utan att fundera på läckage och kunde äntligen springa ordentligt. Kilona kanske inte rasade, men jag kunde röra mej på mina villkor igen. Nästan… det var ju det där med brösten… och då var vikten avgörande. Men de två första oeprationerna hjälpte mej på vägen och snart var jag på ”rätt” bmi och fick min bröstförmisnkning godkänd och i augusti blev min E-kupa en nätt liten C. Nu har jag verkligen en helt nytt liv och kan knappt sluta se mej i spegeln 🙂

Att satsa på mej själv var det bästa jag gjort i mitt liv (förutom barnen och att skaffa hund). Det har tagit tid, krävt en del mod, flera stora operationer, konvalecens och smärta. Men det har varit värt precis allt! För 5 år sedan var jag en ganska ledsen person, som hade en ganska tråkigt liv. Idag är jag en glad person, med ett himla kul liv. Framför allt så orkar jag göra nästan vad jag vill! NÄR jag vill!

Man måste inte älska sej själv, det kommer jag aldrig att göra. Men man måste acceptera sej själv och framförallt respektera sej själv och se sej själv som viktig! Den viktigaste personen i sitt liv faktiskt. Det fattade jag till slut och när jag väl förstod det, så kunde jag sätta upp ett mål och förändra mitt liv. Mitt mål var och är fortfarande att bli en jäkligt läcker pensionär. Jag ska vara så frisk och hälsosam som möjligt när jag fyller 65 (20 år kvar) för att orka resa och göra en massa kul saker tillsammans med dem jag älskar. För att komma dit var jag tvungen att ta många steg på vägen och förändra väldigt mycket.

För mej är vikten en stor del i att må bra, men jag kunde inte gå ner i vikt förrän jag fixat en massa andra grejer först. Jag mådde för dåligt. Klart jag ville att allt skulle fixa sej direkt, men jag lät hela processen ta tid och kunde på så sätt vänja mej steg för steg på vägen. Min förändring har tagit 5 år, men det håller för resten av livet och jag har förhoppningsvis många år kvar att njuta av min nya kropp. Så se dej själv som viktig – om inte du gör det – varför ska då andra göra det? Om inte du tar hand om dej – vem ska då göra det?

Du är faktiskt värd ett bra, friskt och aktivt liv, och det är du som måste göra jobbet för att komma dit.

Är jag förändrad?

april 17, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sommaren 2006

Igår träffade jag en bekant som jag inte sett på 8-9 år. Det första han gör är att bli alldeles tyst, titta lääääänge på mej och sen säger han ”Du har verkligen förändrats!”. Jag som brukar få höra att när det gäller mej så står tiden still…

Jag tänkte inte mer på det då, utan vi pratade vidare och uppdaterade varandra på allt som hänt och familjernas utveckling. Men lite senare började jag fundera… jag är ju sån, funderar ganska mycket. Var det positivt eller negativt det han sa?

När han såg mej senast mådde jag inte så bra. Jag hade två söner på väg in i tonåren, där den ena hade skaffat sej väldigt starka egna åsikter och den andra började få det lite tufft i skolan. Jag vägde för mycket och hade precis accepterat att jag nog skulle leva ensam resten av livet.

Det var 2006 tror jag och jag hade en hektisk period med Riksdagsval och mobbing i partiet.Var det 2007 så var valet över och jag sprang mellan 6-7 jobb, barnen och hemmet. Det stora beslutet då var att skaffa Baileys och ge honom en så bra start som möjligt i vår familj. Det var det bästa beslutet jag tagit!!! Han har betytt allt i vår familj!

Det folk såg då var förmodligen en trött, ensamstående, glåmig tvåbarnsmorsa som försökte få livet att gå ihop. Ganska färglös, ledsen och orkeslös. Jag försökte att hålla fasaden uppe, men vissa såg nog igenom den.

Det folk ser nu är en färgglad, stark och ganska pigg kvinna som utåt sett orkar ganska mycket och tycker att livet är helt ok (trots värk och trötthet). Jag har normal kroppsform och vågar klä mej i kläder som faktiskt ligger i tiden. Jag har minskat brösten och fixat ögonlocken, det kanske gör att jag ser annorlunda ut. Eller kanske ser jag bara friskare och mer hälsosam ut?

Som någon sa på facebook, han kanske inte bara ser bröst längre… utan faktiskt dej! Kan det vara så? Att blicken kanske fastnat på mitten tidigare och sen inte kommit längre. Han kanske faktiskt SÅG mej för första gången 🙂

Våren 2015

Så illa tror jag inte att det är. Jag tror däremot att folk ser att man mår bättre och trivs med sej själv på ett helt nytt sätt. För oavsett hur jobbigt det senaste året varit så trivs jag numera i min kropp och det tror jag syns. Att fixa ögonen gjorde inte så mycket, men att minska brösten var verkligen något av det bästa jag gjort! Jag kan se mej i spegeln varenda dag och förundras över att det är jag och att jag ser normal ut. Att jag kan röra mej som jag vill och ha vilka kläder jag vill. OCH numera pratar folk med MEJ, inte med mina bröst.

Dessutom är det så mycket lättare att hålla vikten nu när brösten inte är i vägen längre. Förr spelade det ingen roll hur smal jag än blev, jag såg tjock ut ändå och då var det ju inte särskilt kul att kämpa med vikten (även om jag gjorde det). Nu ser jag faktiskt helt normal ut vilka kläder jag än har och jag börjar förstå att jag faktiskt är normal. Jag kan inte säga smal än, dit har jag inte kommit – men normal.

Titta på bilderna! Det är faktiskt bara 5 kg som skiljer dem åt. De där brösten gör väldigt mycket till utseendet och välmåendet. Idag mår jag sååå mycket bättre!

Tänk på vad du säger!

mars 24, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland ska man nog vara försiktig med vad man säger och framförallt VAR man säger det. Imorse när jag satt på pendeltåget in till stan fick min närmaste medpassagerare ett samtal som uppenbarligen inte kunde vänta.

Vedebörande måste varit nån slags chef på antingen ett departement eller avdelning inom riksdagen. Vi som satt närmast fick nämligen veta en del om en specifikt partis ställningstagande i frågor som ska upp för förhandling på torsdag och som man kommer att vägra att genomföra om de går igenom.

Vi fick också veta att en specifik minister inte tycker att en rapport som just nu läggs pengar på och sammanställs är särskilt viktig och inte kommer att prioriteras. Och att det ska anställs ny personal som 25 personer sökt till men att det redan finns namn på den som man önskar ska tillsätta platsen. De där 25 kommer man alltså inte att ägna något större intresse…

Allt detta och lite till sitter den här personen och berättar högt och tydligt i ett fullsatt pendeltåg, inte så smart kanske…

Det finns en tid och plats för allt och ett fullsatt pendeltåg hör inte dit för att föra den här sortens samtal. För mej som känner till en del av dem hon pratade om, men ffa känner flera som arbetar tillsammans med de som var omtalade, så var det ganska intressant. Hade någon från ”motståndarsidan” hört samtalet hade man haft en del att prata om på fikarasten och kanske tom ta ett möte om. Strategier i olika frågor hade kunnat ändras med den här insidesinformationen.

Vissa saker tar man helt enkelt inte upp när man sitter i ett offentligt utrymme. Dit hör specifika partifrågor, skvaller om offentliga personer på sin egen arbetsplats, strategifrågor mm. Det borde man liksom fatta själv! Särskilt som chef eller ansvarig. Eftersom detta handlar om ett parti som jag inte alls sympatiserar med så skulle jag kunna använda det vederbörande sa till att föra det vidare till de som jag känner i motståndarlägren. Men så lågt tänker jag inte agera. Nu var det ju fler som hörde och jag kan gott tänka mej att kunskapen kan komma att användas på nåt sätt. Här fanns kanske inga scoop, men väl användbar information för en utomstående.

Men vi bör nog tänka oss för alla och envar, VAD vi säger och VAR vi är när vi säger det. Särskilt när man har en roll med makt och sitter i maktens korridorer…

Det snackas om mej…

mars 21, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag gillar inte skitsnack. Kanske gillar jag det exra lite eftersom jag varit föremål för det nästan hela mitt liv och fortfarande är det? Jag vet inte varför, men folk gillar tydligen att snacka en massa goja om mej. Kanske är det för att jag är ganska frispråkig och inte viker mej, jag är heller inte konflikträdd och försvarar gärna andra.

När jag var yngre snackade man mest om mina former och gav mej flera nya namn, bla ett som börjar på H och slutar på ora. Det fick jag heta från jag var kanske12-13 år, bla för att jag nästan bara hade killkompisar och nästan bara umgicks med killar. Då var det enbart tjejer som snackade.

Sen var det väl lugnt medan jag bodde i Gambia, gifte mej och barnen kom, men sen satte det fart igen. När jag var 25 engagerade jag mej politiskt och då var det gubbarna som snackade. Då var jag ett ”obstinat kjolstyg” och skulle frysas ut så fort det gick. Man körde härskartekniker som syntes hela vägen upp till partiledarnivå och ledde till ett antal möten och samtal. Som i sin tur inte ledde till något alls. Till slut tog all mobbing så mycket energi att jag inte tyckte att politiken var värd det längre. Ett valfusk ledde till att jag sa ifrån och lämnade allt, även mina föreningsuppdrag där det också snackades.

Sen var det lugnt ett tag, tills för kanske 1-2 år sedan. Nu är det i bloggvärlden snacket går. Jag vet vad som sägs och att allt är osanningar och så mycket konstigt att jag faktiskt inte vet hur man fått ihop vissa saker. Jag vet också vilka det är som pratar… och det är extra intressant att träffa dessa och få kramar av dem. Jag vet, men de vet nog inte att jag vet…

Visst är det väl tråkigt att folk snackar, särskilt som mycket är så långt från sanningen att det nästan är komiskt. Men jag bryr mej faktiskt inte så mycket, jag har varit med om värre saker som är viktigare att lägga energi på. Folk får snacka. Jag vet att de som känner mej och bryr sej om mej vet vad som är sant och vad som inte är det. Jag vet att man inte ska sticka ut näsan om man vill ha ett gott rykte. Samtidigt kan jag inte bara hålla truten när jag hör hur man pratar om andra eller säger saker som är helt uppåt väggarna fel om något eller någon. Så man ser mej säkert som en besserwisser och det är kanske därför man snackar om mej. Men då får det väl vara så då. Hellre det än att inte stå upp för det jag tror på. Men ett rykte kan vi ta död på direkt: det där att jag är sjukskriven och lurar staten på pengar. Jag är INTE sjukskriven och får inte ett öre i sjukpenning. Så är iaf det utklarat!

Jag skulle dock önska lite mer vänskap och kärlek både i verkliga livet och här på nätet. Kanske lite extra i bloggvärlden faktiskt. Man behöver inte vara avundsjuk på varandras besökssiffror, goodiebags eller event. Istället kan man väl glädjas åt varandras framgång och bjuda med varandra när man får. Kanske hjälpa varandra att få upp siffrorna genom att länka till varandra och ge tips och råd. Något jag fått höra flera gånger när man faktiskt umgåtts med mej är ”Du ÄR ju faktiskt trevlig!” Precis som det kommer som en överraskning för dem… men det är himla trevligt att höra det. Det krävs nog lite att ändra uppfattning och att våga säga det, så tack ni som gjort det 🙂

Jag har några få som jag litar helt och hållet på, det är bla Annelie, Nadja och Gunilla. Vi försöker att peppa och tipsa varandra och drar med varandra på det vi kan. Just nu är Annelie på väg hem från alperna medan jag, Nadja, Gunilla och Martin går runt på Lakritsfestivalen och njuter.

Min önskan och uppmaning till er idag är att ge lite bloggkärlek. Länka till dina favoritbloggar idag och skicka ett hjärta till någon som behöver det lite extra. Det kostar så lite och ger så mycket.

Ha en riktigt fin dag idag everyhopa!

1900 spänn i sjön?

mars 10, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Två härligt soliga vårdagar har vi haft. Pälsbollen och jag har varit ute massor och bara njuuuutit. Naturen vaknar och helt plötsligt har man grannar igen. Undrar om de också går i ide…? Det verkar så eftersom man aldrig ser dem på vintern 🙂

Vi har fått in den dagliga rutinen med träning, hundpromenader och jobb. Jag lyckas vara en hel del hemmafru faktiskt, samtidigt som jag tar hand om mej och magasinet. Tvättkorgen hålls efter, köket är hyfsat undanplockat för det mesta och till och med blommorna får viss omvårdnad. Jösses!

Igår var Martin ute med jobbet för första gången. De spelade bowling, käkade middag och hade allmänt trevligt. Eftersom han jobbar i Uppsala, så var det där de höll till. Vilket skulle visa sej vara lite problematiskt. Tåget från Uppsala till Tumba går iofs direkt, men inte så ofta. Han satsade på att hinna med sista tåget och sa tack och godbye strax efter 23. När han sitter på tåget hör han från högtalaren att tåget inte kommer att åka eftersom det är något kabelfel eller strömavbrott eller nåt sånt. Så där sitter han och har två alternativ; gå tillbaka till kontoret och sova på soffan eller ta en taxi.

Kvinnan på stationen rekommenderar taxi, SL står ju för kostnaden. Han ringer mej och vi beslutar tillsammans att han ska ta en taxi och sedan skicka in kvittot till SL för kompensation. På hemsidan står det att SL ersätter max 800 kr om det inte föreligger särskilda skäl. Är att ställa in sista direkttåget från Uppsala till Tumba ett sånt skäl tro? Taxin gick nämligen på 1900 kr.

Frågan är nu om alla 1900 är kastade i sjön eller om vi får tillbaka dem? Eller har vi bara kastat bort 1100? Det ska bli väldigt intressant att se. Martin ska skicka in kvittot och berätta vad som hänt idag, så får vi se hur långt tid det tar innan vi vet något. Men jag kan väl säga som så; om vi inte får tillbaka allt – så har de gett sej på fel person… Tåget var inställt, pengarna ska tillbaka!

Det hade alltså varit billigare att ta in på hotell, men det hade vi ju fått stå för själva och han var inte alls förberedd för en natt borta. Vad hade ni gjort? Och hur tror ni att det blir med kompensationen? Får vi tillbaka allt, 800 eller inget?