Hon vågade ta chansen! -

Hon vågade ta chansen!

december 11, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni vet att jag gärna lyfter fram personer som jag tycker om och beundrar, har de dessutom gjort något särskilt är de värda extra mycket uppmärksamhet. Så är det med Sussie!

Sussie hade ett fast, tryggt arbete, med månadslön och betald semester när hon bestämde sej för att sadla om totalt. Från sin trygga kontorstillvaro gick hon till att bli egen företagare och startade Curves, ett gym för kvinnor. Det var ett steg rätt ut i tomma luften, med en förhoppning om att landa på fötterna.

Jag kommer inte ihåg hur vi lärde känna varandra, men det var när hon stod med en tom lokal och hantverkare precis överallt! Jag har för mej att det bara var någon vecka kvar till öpnning och inte en enda grej var på plats. Men allt löste sej och nog sjutton öppnade Curves i Tumba på rätt dag, med alla maskiner på plats. Nu skulle det bara komma folk också…

Man vet ju aldrig när man startar en verksamhet om idén man har verkligen är bra. Det krävs en hel del mod, jävlar anamma, is i magen och hårt arbete för att komma dit man vill. Sussie hade allt det! Hon hade också en familj och vänner som stöttade henne. Idag är Curves i Tumba en blomstrande verksamhet med massor av peppade medlemmar! I morse när jag var där var det fullt och inte en enda plats kvar på parkeringen, som byggts ut ett par gånger vid det här laget.

Jag tycker det är så himla kul att chansningen lyckades! Att Sussies dröm om att vara sin egen och att hjälpa andra kvinnor, nu är något hon kan leva på. Men hon nöjer sej inte med att få kvinnor i form, nej då… hon samlar också ihop matkassar till familjer som har det svårt, hygienartiklar till kvinnor som flytt från en destruktiv relation och en massa annat. Tillsammans med sina medlemmar har hon hjälp mängder med utsatta människor och gjort deras liv lite lättare. Dessutom bjuder hon väldigt mycket på sej själv, som ni ser på bilden här uppe.

Det är såna här människor jag vill lyfta fram! Personer som haft en dröm och förverkligat den. Och som använder sin dröm till att underlätta livet även för andra. Sussie är inte bara en jäkla bra företagare, hon har dessutom ett hjärta som är större än många andras. Jag är stolt över att ha en så fin vän och det är därför jag gärna lyfter fran hennes verksamhet och med stolthet säger att jag tränar hos Sussie på Curves i Tumba. Bor du i närheten och vill testa, så följa gärna med mej någon dag!

Tvära kast!

december 6, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Om exakt en månad sitter jag i kvällsbrisen och äter middag. Då har vi vaknat första morgonen i Gambia, ätit frukost, hälsat på vännerna på stranden, grävt ner tårna i den varma sanden, ätit lunch, vilat lite och kanske tagit en liten promenad i omgivningarna. Förmodligen har aporna suttit på balkongräcket och tittat nyfiket på oss när vi suttit på vår balkong och njutit. De brukar komma närmare efter några dagar, men vi klappar dem aldrig!

Medan vi sitter här hemma i stormen och räknar dagarna, får vi veta att en av döttrarna i familjen vi hjälper dog häromdagen. Hon hade malaria för ett år sedan och har inte varit helt ok efter det. Istället för att be oss om hjälp för besök hos en riktigt läkare, gick man istället till bydoktorn… det brukar aldrig sluta så bra när familjen gör det valet. Förra gången amputerades ett finger… Man betalar med en get, ber till sin Gud och hoppas på det bästa. Ske Guds vilja. Hade vår kära Linda inte hjälpt Smile till en riktigt läkare när hans hand blev illa infekterad efter att han skurit sej, hade nog även han förlorat ett eller fler fingrar. Den här gången dog alltså en ung kvinna, som knappt ens börjat sitt liv. Vi fick inte ens chansen att hjälpa till! Hon fick inte chansen…

När Smile berättade att systern dött och att de var på väg till begravningen blev jag ganska frustrerad och upprörd. Vi hade ju kunnat hjälpa henne! Kanske iaf… Chansen hade hur som helst varit betydligt större än när bydoktorn är i farten med sina konstiga mediciner och instruktioner. Smile ville tydligen ta henne till en läkare, men som vanligt är det kvinnorna som vet bäst och går dit de alltid har gått. TROTS att vår och läkarens hjälp, hjälpt dem tidigare.

Så just nu känns det extra skönt att vi om bara 30 dagar är på plats och själva kan se vad familjen behöver och hur de verkligen mår. Vi har lite pengar kvar sedan vår insamling när familjens tak flög bort. Så vi kan hjälpa till med de nödvändigaste när vi kommer. Jag ska försöka få ordning på allt vi ska ta med oss den närmaste tiden, det ligger mängder med kläder i sopsäckar som ska sorteras, tvättas och packas. Vi siktar in oss på de unga vuxna i familjen den här gången, de får aldrig något annars – så det är lixom deras tur nu.

Som jag sagt tidigare; det enda man behöver är tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Har man även hälsan får man vara lycklig. Har man dessutom en liten slant över när maten är köpt är man rik! Jag ser fram emot den dag när Buba kör oss till byn Soma där Smiles familj bor. Då vi för första gången får träffa hela familjen. Då ska vi ha ris, kryddor och våra presenter (kläder, skor, ryggsäckar, kepsar, hygienartiklar mm) med oss. Det kommer att vara en lycklig dag för oss alla.

Varje möte berikar

december 5, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag brukar säga att varje möte och alla jag möter berikar mej och lär mej något nytt. Jag är toksocial, älskar att träffa nya människor, vill gärna höra just DIN historia och bjuder gärna in helt nya bekantskaper på middag.

För mej spelar det ingen roll om du är ung, gammal, vit, svart, homo, hetero, lång, kort, känd, okänd, kille eller tjej. Jag tycker att alla är precis lika intressanta och värda att lyssna på. Jag är övertygad om att alla har en historia värd att berätta. Det finns alltid en anledning till att vi är som vi är och jag vill gärna höra just den historien berättas. Sån har jag alltid varit.

När jag var 18 träffade jag en tjej från Japan på en lång flygning hem till Sverige. Jag tror att jag hade varit i USA, men är inte helt säker. Tjejen hette iaf Yoko och hade en pappa som drev en massa tv-kanaler i Tokyo. Hon berättade om sitt liv och när jag förstod att hon inte hade bokat något boende bjöd jag henne att bo hos mej under sina dagar i Sverige. Hon tackade glatt ja och fick nog se ett helt annat Sverige än hon tänkt sej. Jag tog med henne till Drottningholm och en massa annat sånt där som man ska se som turist, men hon fick också hjälpa mej i köket och följa med på kräftskiva. När jag tänker tillbaka på detta är jag glad att jag inte är blyg utan vågar att ta in andra människor i mitt liv utan misstänksamhet.

Men jag har förstått att jag är lite konstig när det gäller sånt här. Att jag ser vänner i alla och tycker att alla är värda ett försök till vänskap. Så är det tydligen inte för alla. För mej är det naturligt sedan barnsben att se alla och ge alla en chans. Redan i första klass tog jag hand om de som kom nya till klassen, visade dem runt och fick dem att känna sej trygga. När de lärt känna andra blev jag dumpad och tyvärr resulterade det i att jag aldrig fick en bästis, utan alltid var en slags stand-in när andras bästis var sjuk. Ändå har jag aldrig slutat att se nya bekantskaper som mina vänner, ända tills de bevisat motsatsen. Jag behöver knappast säga att jag blivit både sviken och besviken massor med gånger va?

Jag tycker om människor och det kommer jag aldrig att sluta med. Dock har jag blivit lite mindre öppen i sammanhang med andra bloggare. Bloggvärlden är ganska ytlig och det är mycket smutskastning och skitsnack. Men den har också gett mej massor med erfarenhet och upplevelser som jag inte velat vara utan. Hela livet och varje människa man möter är en enda lång livslektion. Man lär något av varje människa man möter, på gott och ont. Jag kommer inte att sluta bjuda hem nya såväl som gamla vänner till mitt hem. Människor jag inte känner än kanske blir mina bästa vänner, vem vet?

Om jag hade begränsat mitt liv till att enbart umgås och prata med bekanta sedan långt tillbaka så hade jag nog haft det ganska tråkigt. Tänk så mycket jag hade gått miste om! Det är i mina ögon lite synd om människor som inte vågar ta en helt okänd människa i handen och låta den leda en framåt. Man kan faktiskt få se fantastiska saker om man bara vågar följa med. Mitt liv berikas av att andra människor låter mej se in i deras liv. Att jag får förmånen att följa dem och se världen genom deras ögon.

Jag vågar släppa in nya människor i mitt liv – vågar du?

Tackar nej till femsiffrig löneförhöjning…

november 5, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni vet så är vi inte särskilt matrealistiska av oss. Vi lever ganska billigt men tycker inte att vi snålar ändå. Vi sparar till våra resor, äter det vi vill och gör i princip det vi vill också. Vi går runt på ungefär 12-13 000 i månaden och då är boende, mat och allt annat inräknat. Så nu när Martin fick högre lön på det nya jobbet var det den extra semesterveckan och kortare restiden som bettyde mer än pengarna. Men det var jobbet i sej som lockade honom mest, inget annat.

Nu har hans nuvarande arbetsgivare gett ett motbud, de är ganska desperata… de erbjöd honom en femsiffrig löneförhöjning och möjlighet att jobba hemma två dagar i veckan. Många hade nog tagit det, men inte Martin… Han är ute efter det nya jobbet, arbetsmiljön och utvecklingsmöjligheterna. Så länge han har en marknadsmässig lön och vi klarar oss, struntar han i resten. Han vill ha det där jobbet, så är det bara! Det kan vara hans drömjobb.

Han tackar alltså nej till en massa pengar och jag står bara brevid och säger ok. Jag förstår honom precis! Än en gång är jag så otroligt tacksam för vårt gamla hus i förorten som nästan är avbetalt och knappt kostar något mer än det löpande. Tack var detta kan vi bägge leva vår dröm. Han får arbeta i en grupp med likasinnade, jag får vara hemma och göra det jag vill. Vi bor bra, har mat på bordet och kan resa. Vi blir aldrig rika, men det är inget vi strävar efter heller.

I Sverige är det fult att prata om pengar. Ännu fulare att tjäna mycket pengar. Jag fattar inte riktigt det där och pratar öppet om vår ekonomi om någon frågar. Många förstår ju inte hur jag kan vara hemma och hur vi kan leva på en lön. Men det handlar inte om inkomsterna, det handlar om utgifterna. Vi lever billigt och behöver alltså inte så mycket även om det är trevligt att kunna spara lite och det kan vi. Många som får höra hur vi lever fattar inte hur vi klarar det. Jag var ensamstående med två barn i 10 år och jobbade mest hemifrån. Jag vet hur man trollar med pengar.

Jag vet att Martin inom en ganska snar framtid kommer att tjäna beydligt mer än han gör nu. Jag vet också att det förmodligen blir jag som kommer att göra av med det mesta av pengarna… det är ju jag som har tid att shoppa! Å Martin skulle aldrig drömma om att se det som hans pengar, han uppmanar mej gärna att att köpa det jag tycker om och vill ha. Han tjänar pengarna och jag gör av med dem, det kallas arbetsfördelning och jämställdhet 🙂

Just nu sitter jag och kollar efter en bröllopsresa. Det ska bli en kryssning, frågan är bara vilken. Ett av rederierna har 25% rabatt, självklart är det extra intressant. Nästa sommar bär det av!

När telefonen ringer mitt i natten…

oktober 31, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

… vet man att något hänt.

Strax innan 5 vaknar jag lätt förvirrad av att min telefon ligger och vibrerar på säng bordet. Jag ser sonens namn och förstår direkt att det hänt nåt. Jag svarar och han säger att han är på akuten efter att ha blivit misshandlad. Fortfarande sömndrucken försöker jag förstå vad han säger och sätter mej upp i sängen.

Någon eller några försökte sno hans mobil, misshandlade honom och slog delvis sönder hans bil. Kompisen som var med försökte gå emellan och allt var över på någon minut. Han hade tydligen åkt hem efter, men mådde så dåligt hemma att han ringde 112. Både polis och ambulans kom hem till honom, körde iväg till akuten och nu skulle han röntgas från topp till tå.

Jag frågade om jag skulle komma, men han skulle försöka vila mellan undersökningarna och höra av sej senare. Vid 7-tiden kom besked att röntgen såg ok ut och att morfar skulle hämta honom inom kort. Han är lite öm och trött, men i övrigt ok.

Detta får mej att tänka tillbaka en herrans massa år. Sonen går då i femte klass och skolsköterskan ringer och säger precis samma sak: Din son har blivit misshandlad, du måste skynda dej hit! Jag har kanske 100 meter till skolan, jag kan säga att jag flög dit! Hittar min son halvt avsvimmad på skolsköterskans brist, smutsig och blodig. Han är i chock, fryser, stirrar rakt framför sej och nässelutslagen sprider sej snabbt över hela hans kropp. Han är slagen, sparkad och hoppad på. Vi åker direkt till akuten där man konstaterar att han blivit grovt misshandlad med haft tur. Han är 11 år!!!

Killarna som misshandlade honom var lika gamla och gick i samma klass. Rektorn kallade det för pojksträck. Jag tog honom ur den skolan samma dag och lät honom sköta skolarbetet hemma tills han kunde börja i en annan skola. Under månaderna som gick fram till skolbytet hörde inte skolan av sej en enda gång! Eftersom det var i femman skulle nationella proven göras, då gick jag med honom till skolan, han skrev provet och vi gick hem igen. Sviterna av misshandeln var bla en nackskada som han fick dras med i många år.

Nu var det alltså dax igen. Han har varit på en mängd AIK-matcher, där risken att hamna i skiten är rätt stor men han har hållit sej undan och inte råkat ut för något. Att vara på väg mot sin bil i förorten är tydligen farligare än ett derby… Vi får väl se om det finns några vittnen till händelsen, det skulle underlätta. Hittar man ingen skyldig måste han ju bla betala självrisken för att laga bilen.

Natten bev alltså en aning sömnfattig, men sonen är ok – det är huvudsaken. När telefonen ringer på natten, då vet man att något är fel. Den här gången gick det ändå bra.

Världen behöver kärlek

oktober 22, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tycker inte vi behöver säga så mycket mer idag än att vi ska vara
snälla mot varandra och ta vara på det liv vi har. Det händer så mycket
tragiskt både i Sverige och i världen just nu att vi behöver sprida lite
kärlek och omtanke. Lite cyberkärlek helt enkelt.

Med tanke på vad som hände för exakt 5 år sedan i vårt liv, så känns det extra viktigt att tänka på andra idag. Helt ofattbart att det gått fem år redan…

Så från mej kommer lite ljus och kärlek till er alla. Ta hand om er, varandra och livet.

78 dagar kvar…

oktober 18, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

På tisdag åker vännen U till Gambia, tror ni att jag är avundsjuk?! För oss är det 78 dagar kvar, som om jag skulle räkna… 🙂

Redan nu pågår förberedelserna och något helt fantastiskt hände häromveckan. Jag fick ett sms från en av Martins fd kollegor på Viktväktarna som frågade om vi fortfarande behövde begagnade telefoner. Hon jobbar numera på ett ställe som testar bla telefoner och kunde ge oss flera stycken, om jag ville. Klart jag ville! Så i fredags åkte jag in till stan och hämtade upp en hel kasse med begagnade telefoner och en av dem åker till Gambia direkt på tisdag.

Martin fick nästan en chock när han såg alla telefoner. Sen fick han börja gå igenom dem för att se vilken som vi tror ska passa Smile bäst. Det var en mängd märken som vi aldrig hört talas om, så han fick googla och läsa på lite. Till sist kom vi fram till att en Dahl med extra batteri ska få åka till Afrika med vår vän U på tisdag. Så den ska jag leverera nu på eftermiddagen, så hon kan packa ner den tillsammans med allt annat.

Man får bara ha med sej en extra telefon per resenär, så vi får skicka med folk vart efter. Själva tar vi med fyra stycken när vi åker i januari. Telefoner är numera en nödvändighet i Gambia, särskilt när man ska söka jobb. Vi använder det för att kunna ha kontinuerlig kontakt med Smile via Facebook och Messenger. Det är billigt att både ringa och använda internet, men han brukar även leta upp något ställe med wifi för att prata med oss. På så sätt får vi bilder och information om läget och kan hjälpa honom snabbt.

78 dagar… på den tiden ska jag försöka få tag på ett par resväskor till och rensa bland alla kläder och annat som vi samlat ihop. Vi har väldigt mycket som ska med, kläder, leksaker och en massa annat. Det mesta lämnas kvar, även några resväskor. Smile får en massa saker till familjen och vår chaufför Buba ska också få en hel del. Att U hjälper oss med telefonen är guld värt! Det har ju inte gått några resor till Gambia på 18 månader, så arbetsituationen är akut. De första turisterna kommer på tisdag och kommer att vara mer än välkomna och få väldigt mycket uppmärksamhet. Äntligen kanske Smile kan hitta ett jobb och Buba få lite körningar. Att försörja sina familjer är svårt när turisterna och jobben uteblir. Men nu finns det hopp igen!

På tisdag får även vår kära Linda påfyllning av ost och grovt bröd som U har med till henne. Självklart har även vi med det när vi kommer, det är lixom en sjävklarhet. Utan Linda skulle vi inte kunna hjälpa på det sätt vi gör, så det är klart att vi förser henne med hennes nödvändigheter. Särskilt som jag dessutom ska skriva om henne när vi är där. Det blir intressant att intervjua en gammal vän som man tror att man vet mycket om…

Jo, jag längtar! Väldigt mycket! Att få flyga in över mangroveträsken och se hur Gambiafloden flyter fram mellan träden är något alldeles särskilt. Att första kvällen gå ut från hotellet, känna värmen, höra vågbruset och hälsa på alla vänner. Att första morgonen sätta på sej sommarkläder, köra ner fötterna i ett par sandaler och äta frukost ute i solen. Allt detta längtar jag enormt mycket efter! 78 dagar kvar…

Så fult gjort!!!

oktober 17, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var vi inbjudna till Teater Moment i Bagarmossen för att se genrepet av Revisorn. En VÄLDIGT fri tolkning av Gogols pjäs kan man nog säga. Jag som älskar musikal, fars och annan scenkonst såg fram emot besöket – men hade ingen aning om vad som väntade mej. Det här med seriös, klassisk teater är inget jag kan eller är van vid. Men precis som med allt annat vi ser så hade jag öppet sinne.

Vi slog oss ner i caféet när vi kom, Martin kom direkt från jobbet så vi träffades där. Strax efter 19 blev vi insläppta i salongen. Jag blev direkt imponerad av de sköna stolarna! Små förortsteatrar brukar ha gamla, hårda biostolar av sämre kvalitet. Men de här var mjuka, sköna och riktigt fräscha. Lite låga kanske för Martins långa ben, han fick sitta lite på tvärsan.

Framför oss hade vi två äldre män, som vi redan innan hörde prata ganska högljutt ute i cafet. Deras missnöje fanns redan från början kan man väl säga. Brevid oss satt två kvinnor något äldre än oss. Många hade tagit ett par glas innan i cafét och mådde rätt bra. Föreställningen satte igång och inom 10 minuter SNARKADE ena mannen framför oss och kvinna brevid mej sov också gott. Pjäsen hade inte ens satt igång! Så de kan inte skylla på att det var tråkigt ens! Så jäkla fräckt och oförskämt!

Genrepen är gratis och för särskilt inbjudna. Ofta får ensambeln bjuda in sin familj ocj sina vänner. Att då se två personer somna direkt när lyset släcks gör mej otroligt illa till mods. Jag hoppas den som bjöd in dem aldrig gör om det! Efter pausen hade båda sällskapen gått därifrån, så himla dåligt stil!

Jag hade som sagt var ingen aning om vare sej Revisorn eller Gogol, men det spelade nog inte så stor roll. Jag fattade rätt snart att det handlade mycket om politik, teatrarnas framtid och vårt samhällsklimat i stort. Hur blir det för oss alla om vi får en extrem regering som börjar styra och ställa med fascismliknande lagar? Intressant, provocerande, nyttigt och lite obehagligt. Skådespelarna gjorde ett otroligt bra jobb med att föra berättelsen framåt, även om den i mitt tycke kunde kortats något. Tre timmar inklusive paus är lite för mycket för min smak. En föreställning som helt klart är värd att se och man somnar absolut inte!!!

Vad jag funderade efteråt på var hur den kommer att tas emot. Det är en hel del kritik mot bla våra främlingsfientliga partier. Kommer ensambeln att gå säker? Kommer teatern vara hel hela spelperioden? Det är helt sjukt att jag ens ska tänka såna tankar, men så är det ju i dag. Den som kritiserar vissa åsikter får lida för det på olika sätt. Jag hoppas verkligen inte att mina farhågor blir sanning…

För det här är något som måste fram! Vi måste våga se och höra vad som skulle kunna hända vid nästa val om ”fel” parti kommer till makten. Se gärna Revisorn på Teater Moment i Bagarmossen och berätta sedan vad du tyckte och vilka funderingar du fick med dej. Den har premiär ikväll 🙂

Härliga människor!

oktober 15, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Även idag har jag sprungit mellan pr-byråerna som en galning. Jag skulle egentligen bara besöka ett par stycken, men äntligen fick jag lite medvind och energi och körde hela pr-rundan på en gång. Så jag lyckades besöka hela 11 ställen och träffade så otroligt trevliga människor!

Jag har sett så fina saker, tagit mängder med bilder, pratat med massor med representanter, berättat om magasinet, knutit en massa bra kontakter och fått motion så det räcker för resten av veckan. När man träffar så många olika personer på så kort tid, märker man hur många som har helt fel jobb eller som är helt rätt för sitt jobb.

När man kommer till en pr-byrå presenterar man sej i dörren och blir oftast uppskriven på en lista, så de har koll på vilka som eventuellt kan tänkas skriva om deras produkter. Oftast blir man sedan visad runt av en representant och får veta allt om nästa säsongs nyheter. Oftast alltså. Då är allt toppen och man känner sej välkommen och skriver gärna om allt fint man ser. Men ibland är det ingen som ens noterar att man kommer, ingen som visar runt eller berättar om sakerna och knappt någon som svarar på ens frågor. Då är det lixom inte lika kul att skriva om grejerna, även om det är intressanta pryttlar. Men detta är ganska ovanligt. Det var nog bara två ställen som var så medan resten var väldigt glada, trevliga och hjälpsamma. Så nu har jag massor att skriva om!

Intressanta grejer är enkelt att skriva om, så är det! Så direkt när jag kom hem laddade jag ur alla bilder, över 500 på två dagar… och jag visste precis var jag skulle börja! Det som ligger närmast mitt hjärta; Afrika! Så imorrn kan ni läsa på Du i Fokus om Emma Israelssons välgörenhetssmycke till förmån för Panzisjukhuset i Kongo. Dr Mukweges otroligt viktiga arbete för att hjälpa barnen och kvinnorna som blivit utsatta för sexuellt våld. Missa inte det! Alla kan hjälpa till!

Emma är bara en av alla fina människor jag träffat de här senaste två dagarna och som amvänder sin talang till att hjälpa. Flera av pr-byråerna har dessutom gjort sitt för att bidra till välgörenhet. Hanna Liska PR gav fem kronor för varje bild som taggades med #nobeförbris till BRIS. Presskontakterna gav en summa för varje mailadress som skrevs ner i en gästbok och någon annan tio kr till någon annan organisation för varje besökare som kom under dagen. Det är alltså ganska många som försöker bidra och göra vår värld lite bättre. Det finns alltså hopp!

Imorrn är det också fullt upp! Då ska jag i bästa fall hämta begagnade mobiltelefoner från en butik som ska skickas till Gambia. Äntligen kan Smile få en ny bättre fungerande telefon, den han har nu fick han av oss för tre år sedan och den fungerar sådär. På tisdag åker en vän till Gambia och lämnar över telefonen till honom eller Linda. Kära Linda får greveost och grovt bröd som hon längtat efter 🙂

Så många som hjälper till att hjälpa. Det samlas pengar på olika sätt, till olika organisationer. En butik erbjuder oss telefoner, vi får hjälp att leverera telefonerna och även hjälp att hjälpa på plats av Linda. Det finns goda människor i vår värld som verkligen vill gott. Ibland kan man tvivla, men just idag känns det väldigt bra i hjärtat.

På välgörenhetsfest med Carola

oktober 11, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I onsdags var vi inbjudna på fest i Östermalms Saluhall. Det var 5-årsjubileum för Saluhallens tidning, men man passade också på att dra igång flera välgörenhetsauktioner till förmån för Barncancerfonden i samarbete med Lauritz.com.

Alla var absolut inte där, men många av den välkända kändiseliten och mest anmärkningvärt flera som inte brukar vara ute på galej. Konfrencier för kvällen var Arne Weise som berättade lite om Saluhallens egna kändisar. Martin Ljung handlade ofta här och numera är det Erik Gadds ”vardagsrum”. Weise intervjuade Erik Lallersted, eller vem det nu var som intervjuade vem… det var lite oklart ibland. Erik Gadd spelade några av sina mest omtyckta låtar och stämningen var otroligt mysig och vänskaplig hela kvällen.

Vi fick god mat från Lisa Elmqvist, fisk och skaldjur rakt igenom, förstås! Den som ville fick gott vin att dricka till eller äppelmust, som jag valde. Till dessert fick vi smaka en otroligt fin tårta, som var fyra våningar hög. Det var en chokladsensation och en riktigt sockerbomb! Medan vi åt pratade vi med vårt bordssällskap som bla drev Östermalmstidningen. Det var en lagom stor skara inbjudna som gjorde att man hann prata med ganska många och verkligen se alla som var där.

När vi ätit upp och lyssnat klart på Weise och började plocka ihop oss för att gå, dök ett större sällskap upp med ett välkänt ansikte i spetsen. Det var Carola som kom dit, tillsammans med kanske 7-8 andra personer i varierande åldrar. De satte sej lite längre bak i lokalen och bjöds på mat och dryck. Lilla Zoe var trött och låg över en axel och småslumrade. Ni kanske har hört om detta? Carola har upplåtit sitt hem till flyktingar och dem tog hon nu med på fest. Tänk vilken otrolig uplevelse för dem! För oss alla faktiskt. Den kvinnan har hjärta, så är det bara! Det här var inget hon gjorde för att få publicitet eller uppmärksamhet, hon kom ju inte förrän pressen och media gått hem. Jag hoppas verkligen att de alla fick en fin kväll som de kan minnas länge. Ni kan se några bilder på hela gänget här. Eftersom temat för festen var just välgörenhet, så tycker iaf jag att det passade bra in.

Under kvällen startade Lauritz.com auktioner som pågår tom 19/10. 48 auktioner med allt från biljetter till olika teatrar, tennisträning med proffs, lunch med Weise och konsertbiljetter. Även om ni själva inte har råd att bjuda, så får ni gärna sprida detta vidare. Allt pengar går direkt till Barncancerfonden, som inte får ett öre från staten som många andra får.

Vi hade en kanonmysig kväll! Det tror jag att de allra flesta hade, det såg iaf ut så. Det är inte jätteofta man ser Hence Z, Christina Schollin, Lallerstedt, Grete Philipsson och Gaby Borglund ute i vimlet. Å det är definitivt inte varje dag man ser Carola med ett helt gäng inneboende komma på fest. Jag är så glad att vi fick komma, det var länge sedan jag hade en så härlig känsla i magen efter en fest. Tack Daniel och Subito för en otroligt härlig kväll! Nu hoppas vi att auktionerna drar in riktigt mycket pengar till Barncanderfonden!

Morgan Alling ger kärlek!

oktober 7, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Morgan Alling är lite överallt just nu. Ni som missade hans ”Mission” på SVT i måndags, bör se reprisen eller kollat in SVT Play. Inte bör – MÅSTE! Det han gör i programmet är så oerhört viktigt. Det borde finnas en Morgan i varje klass och tyvärr även på varje arbetsplats. Mobbing är ju tyvärr inte något som enbart finns i skolor, utan på de flesta arbetsplatser också. Barn gör som vuxna gör…

Men han är inte bara på tv, just ikväll har Morgan nypremiär på sin show En föreställning om kärlek. Har ni inte sett den så är det också något ni MÅSTE göra och har ni sett den så kan ni göra det igen. Det gjorde jag! Jag såg föreställning för ungefär 2 år sedan och igår fick jag se genrepet inför kvällens premiär. Och ungefär allt som kan gå fel, gick fel – men det gör inget! Vi som var där fick en himla massa bonus kanske man kan säga, eftersom vi fick höra en del repliker två gånger och föreställningen blev lite längre än tänkt. Men vi fick också en massa extra skratt, pga lampor som strulade, ord som trasslade ihop sej och lite annat smått och gott. Det är det som är tjusningen med genrep 🙂

Morgan är en enda stor kärleksboll! Mycket i föreställningen går ut på hur han tog revansch på sin barndom, levde sitt drömliv och träffade sin drömkvinna men inte kunde ta emot hennes kärlek. Han berättar ärligt och naket om sin uppväxt, alla familjer han bott i, skolor han gått i och en massa annat. Det är komik och allvar, skratt och gråt och ibland fastar skratten i halsen och blir till gråt.

Mitt första minne av Morgan Alling är som sopgubbe i barnprogrammet Tippen. Mina barn älskade programmet och tillsammans sjöng vi alla låtar hela vägen ner till Öland på somrarna. För några år sedan började vi på alllvar fundera på att bli kontaktfamilj/familjehem och då kontaktade jag honom på facebook för att be om råd. Om det är någon som vet hur man ska vara och hur man inte ska vara som ”fosterfamilj” så är det väl han, tänkte jag. Men jag fick faktiskt inte så många tips, det var mer ”du märker hur du ska göra om du är rätt person”. Å precis så var det, vi fick vår lille pojke och gjorde som magkänslan sa till oss att göra. Morgan fanns med under hela processen och sedan dess har vi sett ganska regelbundet på olika sätt.

De flesta av oss har en särskild uppgift i det stora världspusslet. De flesta av oss kommer aldrig fram till vilken uppgiften är. Men Morgan har nog hittat sin, att motverka mobbing och stärka våra unga. Detta gör han på måndagar på tv. Och nu finns det alltså återigen chansen att se honom på scen, men bara fem gånger! Så passa på! Ni kommer inte att ångra er.

Gör nu som Morgan och sprid lite kärlek, det kan lixom aldrig bli för mycket 🙂

En knöl i bröstet

september 24, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår var det återbesök på bröstcentrum, slutbesiktning trodde jag. Jag har inte haft några besvär alls efter min bröstförmisnkning, men en av ”sömmarna” är inte jättesnyggt avslut på. Det är som ett hörn som kläms i behån och eftersom jag inte har någon känsel där så kan huden klämmas hela dagen och bli en större skada med tiden. Och så har jag känt en liten knöl i en av sömmarna. Inget som oroat mej, jag har mest trott att det kanske är ärrbildning.

Min läkare konstaterade precis som jag att ena ärret inte är särskilt snyggt och att det kan bli värre och att det andra nog går att snygga till lite också. Så det ska göras efter nyår, under lokalbedövning eftersom jag helst inte ska söva i onödan. Jag hade ju lite svårt att vakna sist…

Så nämnde jag den lilla knölen och hon trodde precis som jag att det var en fettknöl eller död hud som lagrats under ärret. Ändå ville hon att jag skulle göra en mammografi när jag ändå var där. Så jag gick en trappa ner där man stod färdig och körde in mej i apparaten direkt. Vilken skillnad! Att göra mammografi med en E-kupa gör ONT, att göra mammografi med en C-kupa är ok. Nu var man iofs extra försiktig eftersom jag har alla ärr och fortfarande är lite ömtåligare än innan, men ändå!

Efter mammografin var det bara att kliva in i nästa rum, nu skulle jag göra ultraljud. För säkerhets skull. Här tog man det säkra före det osäkra och kollade upp mej och knölen ordentligt, trots att ingen egentligen trodde att det var allvarligt. Å när ultraljudet var gjort gjorde man även en biopsi på knölen, men ut ur den 15 cm långa nålen kom bara en vit massa. Så det var nog bara en körtel eller nåt som hade blivit inflammerad. Svaret kommer inom några dagar och när jag ska fixa till ärren, suger man bort knölen också. Ingen fara alltså.

Men tänk ändå vilken otroligt vård vi har i Sverige. Här kommer jag på en enkel kontroll och säger som i förbifarten att jag har en liten knöl. Å då kopplas alla varningslampor på och man kollar upp mej direkt på alla tänkbara sätt. Bröst och knölar tas verkligen på allvar, allt kollas direkt. Jag är förstås tacksam och bannar tanten brevid mej i väntrummet som var sur över att det kostade att göra nån undersökning som hon var inne för. Jag betalar gärna för vård, så länge den tar mej på allvar och hjälper mej.

En enkel liten besiktning blev alltså en massa akuta undersökningar och tog betydligt längre tid än det från början var tänkt. Men nu är allt kollat och även om jag inte var orolig innan, så vet vi att nu finns det absolut inget att oroa sej över. Jag ska fixa till ärren lite och suga bort knölen. Allt är ok!

Ogillar ogillaknapp!

september 16, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förslaget om en ogillaknapp på Facebook får mej att gå i taket! Måste man verkligen ha en särskild knapp för detta? Har vi inte nog med hat och mobbing i vår värld? Kan vi inte få en hjärteknapp istället som vi kan visa vår sympati med?

Nu tycker säkert en och annan att det kan vara smidigt med en ogillaknapp när någon skriver om sjukdomar, borttappade katter och dödsfall. Men då funkar väl en hjärteknapp lika bra? Om inte bättre!

Varför ska vi ha en särskild knapp för att visa vårt missnöje? Det gör ju vissa så bra redan nu, utan knapp… behöver vi förstärka vårt missnöje med en knapp som kanske andra kommer att må dåligt av. Hur kul är det att lägga upp en fin bild och få tummar ner? Hur känns det att lägga upp en bild på sej själv och se tummar ner? Hur mycket kommer den knappen att missbrukas och få folk med dålig självkänsla att få ännu sämre självkänsla?

Knappen behövs inte! Jag är rädd att den kommer att missbrukas och bli en ”mobbingknapp”. Inte bara för ungdomar, utan för oss alla. Vuxna är som bekant väldigt bra på att mobba de också. Jag hoppas att man får välja själv om man vill ha den på sin sida eller inte. Jag kommer INTE att ha den!

Vi behöver inte mer hat i världen, vi behöver kärlek! Ge mej en hjärteknapp!

Det här med stress…

september 10, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Mitt liv för 20 år sedan…

Alla har någon gång känt sej stressade. Några av er har även mått dåligt periodvis av stress. Sen har vi en liten skara (som dock blir allt större) som blir sjuka av stress, dit hör jag. Det är så otroligt viktigt att se signalerna och lyssna på dem. Jag anser att vi alla har ett val när det gäller stress, även att inte välja kan vara ett val, även om det är ett ganska dåligt sådant.

Min situation var följande:
Jag var ensam med två barn, då runt 4-5 år gamla, tillsammans hade de 10 diagnoser och jag jobbade extra på 6 olika jobb eftersom det var omöjligt i den situationen att ha ett fast arbete. Jag blev uppsagd från två olika jobb eftersom det var för många läkarsamtal på arbetstid. Det var minst 2 läkarbesök i veckan och jag körde slalom mellan jobben, mej själv var inget jag överhuvudtaget hade en tanke på att hinna med. Barnen fick bäst tänkbara vård, själv åt jag knappt. På kvällarna när barnen väl somnat satt jag med mina limpmackor och däckade sedan totalt. Under natten vaknade ena barnet ungefär varannan timme och kräktes. Så höll det på…

Jag kan inte säga att jag märkte vad som hände. Symptomen kom krypande och inte förrän jag en dag stod på Ica Maxi och inte hade en aning om hur jag kommit dit, än mindre visste hur jag hittade hem… så insåg jag att något nog var lite fel. Men jag tog inte signalen på allvar. Det var inte förrän Senior kom på mej med att sova, stående, medan jag strök som jag insåg att jag var sjuk och behövde hjälp. De var faktiskt han som sa det; mamma, du är nog sjuk. Jag gick till läkaren och blev sjukskriven direkt. Inte förrän tre år senare kunde jag fungera hyfsat igen. Hyfsat… inte bra…

Det här var fortfarande på det ljuva 90-talet, lyckopiller var inget man erbjöds direkt utan jag fick samtalsterapi. Superbra! Det hjälpte mej en lång bit på vägen. Men när jag var tvungen att byta terapeut så funkade det inte alls, vi passade inte ihop och det fanns ingen annan. Men då började bitar hemma att komma iordning, diagnoser föll på plats, barnen fick hjälp. När de började i skolan fick jag även några minuter för mej själv. Då sov jag. Jag mådde bättre och kunde fungera, men jag mådde inte bra.

Det är 18 år sedan jag gick in i den berömda väggen och jag har fortfarande sviter kvar. Jag fick förmodligen både sömnapné och fibromyalgi av stressen. Jag går väldigt lätt upp i vikt, har dåligt minne, vissa dagar funkar inte talet som det ska och jag tål inte stress. Idag vet jag mina begränsningar och lyssnar på kroppen så mycket jag kan. Och jag frågar mej; kunde jag gjort något annorlunda? Sjävklart! Men det såg jag inte då. Jag hade kunnat be om mer hjälp med barnen, kanske fler nätter för att verkligen få sova och vila knopp och kropp. Jag hade kunnat ta hand om mej bättre med lagad mat till mej (ungarna fick ju alltid hemlagat) och rörelse för kroppen. En och annan promenad under de där åren hade förmodligen gjort susen.

Om jag bara tagit hand om mej lika bra som jag tog hand om barnen och sett mej själv som viktig, så hade jag förmodligen haft ett helt annat liv idag. Hade jag gjort klokare val, eller valt överhuvudtaget, så hade jag varit friskare idag. För vi har alla ett val att ta ansvar över vårt liv och vår hälsa. Val. Hela livet består av val. Och ett av dem är att inte välja. Att bara låta tiden ha sin gång, som jag gjorde. Det är ett dåligt val. Att istället ställa krav på sin omgivning att se mej, hjälpa mej och ställa upp för mej är ett val – men det är svårt och kan vara obehagligt att göra. Att förändra sin arbets- eller livsituation är inte heller enkelt eller gjort i en handvändning – men ofta nödvändigt. Att prioritera sej själv! Att säga det till en mamma är som att slå någon på käften, det gör man bara inte! Men det måste göras! Vi måste prioritera oss själv och se oss själva som viktiga! Om vi inte respekterar oss själva, varför ska då andra göra det? Vi måste bli våra egna bästa kompisar och göra vårt allra bästa för att må bra. Hur ska vi annars orka finnas där för någon annan? Vad händer om jag faktiskt stressar ihjäl mej och dör ifrån mina små barn? Borde jag kanske gjort några nödvändiga val…

Jag ber er! Ni som känner att stressen nästan kväver er, att ni nästan drunkar i alla måsten och är så dödströtta att ni inte ens orkar sova. VÄLJ LIVET! Det är inte enkelt och det går inte snabbt, men det är värt både obehaget och tiden att få sitt liv tillbaka. Vill ni däremot hamna i min sits och ha ett liv där ni ha konstant ont, ett minne som sviktar, bedrövlig sömnkvalite och inte ens kunna klara ett jobb – ja, då kan ni fortsätta som ni gör. DET är ett dumt val!

C-kupan fyller 1år!!!

augusti 29, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före, efter 1 vecka och nu.

För ett år sedan låg jag nersövd på ett operationsbord och fick min stora dröm uppfylld! E-kupan skulle bli en C-kupa! Något jag drömt om sedan 1995 ungefär.

3 timmar och 7,4 hekto senare skulle jag väckas. Det gick inget vidare… Jag hade urdåliga värden och reagerade inte när de försökte väcka mej. Det kunde slutat där, men tack o lov vaknade jag efter många om och men och allt slutade väl. Det var tydligen min sömnapné som ställde till det och som gör att jag helst inte ska sövas på ett långt tag framöver.

När jag väl kom till medvetande drog jag undan täcket direkt för att se resultatet. Så små!!! Perfekta!!! Jag var så otroligt lycklig!

Jag kan ärligt säga att det är något av det bästa jag gjort och att jag inte haft ont en enda minut. Förutom när jag sträckte mej lite för långt någon dag efter operationen. Läkningen gick bra och allt har funkat perfekt!

Jag har alltså gjort en bröstförminskning, inte något lyft. När landstinget godkänner en förminskning får man det och inte något mer. Det syns också på bilderna nu, tyngdlagen har gjort sitt kan man väl säga. Lite häng har jag fått tillbaka, men det gör mej inget alls!

Uppifrån, det jag ser, är ungefär detsamma som förut. Jag har ungefär samma klyfta, men slipper tyngden. Jag väger ungefär lika mycket på alla bilder, men vart efter brösten mjuknat så ser de också större ut. Ärren har bleknat, visst syns de, men mej stör det inte. Jag har känsel på nästan hela vänster bröst, men nästan ingen alls på höger. Det stör mej inte heller. På vänster sida syns ärret lite i nederkanten på behån, men det är det bara jag som ser – så det spelar ingen roll.

Jag har inte gjort detta som ett skönhetsingrepp, utan som en livsförbättrande åtgärd. Jag har blivit av med tyngden fram och på axlarna, nacke och rygg. Jag sover bättre och kan röra mej som jag vill, det är det som är viktigt! Att det är roligt att köpa kläder och att jag numera kan ha vilka kläder som helst är en bonus. Jag mår tusen gånger bättre i min kropp nu än för ett år sedan, det är det som betyder något. Och det är därför jag kan rekommendera detta till andra.

Det är värt den långa vägen att först gå ner i vikt, få remiss av husläkaren, träffa sköterska som ska godkänna ingreppet, träffa läkare, opereras och sedan läka. Att gå ner i vikt tog sin tid och sedan tog läkarkarusellen ungefär ett år. Gör man det privat går det snabbare, du kan väga vad du vill nästan och man kan få mer gjort efter sina önskemål. Landstinget kräver max bmi25 och tar hälften av storleken, punkt.

Drömmer du, precis som jag gjorde, om en bröstförminskning så ska du absolut göra det! Under kategorin ”bröstförminskning” här vid sidan, kan du läsa allt om allt och se bilder vart efter. Har du fler frågor så är det bara att skriva en kommentar här under eller på min facebooksida så svarar jag så snabbt jag kan.

Det här var min dröm och mitt mål med viktminskningen. Jag lyckades och är mycket lyckligare. Något av det bästa jag gjort! Grattis lilla C-kupa på din ettårsdag 🙂