Bläddra efter
Etikett: politik

Ny Bloggresa till Gambia!

Ny Bloggresa till Gambia!

Kommentarer 0 kommentarer
Vår strand!

Som ni vet så blev vårt förra försök till Bloggresa inställt pga Ebola. Detta utan att Ebolan ens var i närheten av vare sej Gambai eller Senegal, men alla blev typ panikslagna och avbokade allt som hade med Afrika att göra och då sprack även vår inplanerade resa.

Men nu kör vi igen! Och det var ytterligare en av de positiva grejerna jag ficik besked om i måndags. Alla bitar föll på plats och nu är iaf min lilla familj inbokad för avresa 5 januari. Vid förra tillfället var vi från början 11 personer som skulle åka, sen hoppade folk av längst vägen och när det väl var dags så var vi sju stycken. Vi får väl se hur det blir den här gången.

Konceptet är detsamma. Var och en bokar sin egen resa, man gör vad man vill på dagarna – men jag finns där som hjälp och ”fixare” vid behov och kan ge tips om och boka de utflykter man vill göra. Vill man så äter man lunch eller middag tillsammans, vill man hänger man på stranden tillsammans, vill man tar men en tur till stan tillsammans… vill man inte så slipper man!

Jag vill dock poängtera att det finns MASSOR att se och göra när man besöker Gambia första gången. Några ”måsten” faktiskt… som ett besök i Banjul, huvudstaden, en båttur på Gamabiafloden till fortet dit man tog slavarna innan de skeppades till tex Amerika och en låååångpromenad på stranden. Den är nästintill folktom och man kan faktiskt gå hela vägen till Senegal!

Vi åker med Ving och kommer att bo på Bakotuhotell i det större hotellområdet där hotellen ligger ganska tätt. Vi ville bo lite mer avsides, men det funkade inte av olika anledningar. Här har vi tillgång till Internet, bra matställen, stranden bara några meter bort och två supermarkets. Internet är viktigt för oss eftersom vi ska jobba när vi är där, både bloggen och magasinet ska uppdateras och jag ska skriva ett gäng artiklar.

Om ni vill följa med bokar ni alltså in er på samma hotell eller ett hotell i närheten. Vi åker från Stockholm 5/1 och kommer hem natten till den 20/1. Men det går bra att stanna bara en vecka också, det ska yngste sonen göra. Vår resa kostar runt 9000 kronor, plus halvpension på 2000. Det tar vi eftersom vi vet att maten är så attans bra på hotellet. Resan tar 8,5 timme, transfern ungefär 30 minuter. Det är bara en timmes tidskillnad, vilket gör att jag kan springa iväg på Formex samma morgon som vi kommer hem utan att vara helt jetleggad.

Så kom igen nu! Häng med oss till folktomma stränder, härliga människor, reaggemusik på stranden, lata dagar i solstolen, apor på balkongen, smakrik mat och en alldeles underbar semester fylld med upplevelser. Vi ska självklart hälsa på Smile och hans familj, ge dem kläder och allt annat vi samlat ihop åt dem. De ser verkligen fram emot att vi kommer och hälsar även er välkomna. Här har ni chansen att se hur det verkligen är att leva i Gambia och lära känna familjen. Ni kommer förändras, få andra prioriteringar och förmodligen bli lite förbannade också. Detta kommer att berika ert liv och därför välkomnar vi även barn och ungdomar på resan. Å du… det är helt ok att hänga med även om man inte har någon blogg 🙂

I januari åker vi! Du följer väl med?

Mulliga skyltdockor?

Mulliga skyltdockor?

Kommentarer 0 kommentarer
Bild: Rebecka Silvekroon 2010

Bilden här till höger togs redan 2010 men går fortfarande runt i amerikanska medier. Det var Rebecka Silvekroon som tog bilden i en Åhlénsbutik, la upp den på sin blogg och sen fick den en otrolig spridning över hela världen. I USA har bilden väckt stor uppmärksamhet, där det började med en hyllning till Sverige – men samtidigt startade en diskussion om kroppsideal.

Jag har försökt hitta information om hur Åhléns tänkt kring deras varumärken och hur tankarna gick inför bytet av skyltdockor, men inte hittat något. Däremot hittade jag en information om att de inte använder modeller/dockor under stolek 36-38. Någonstans läste jag också att man tagit ett genomsnitt av den svenska kvinnas klädstorlek och sedan valt en docka efter den storleken. Dockorna på bilden är storlek 40 och 46.

Jag vet inte vad ni ser, men jag själv tycker det ser ut som två jäkligt snygga kroppar! Det är ett stort, positivt, steg på vägen mot hur den vanliga kvinna verkligen ser ut  – även om det är en bit kvar. Det skulle inte göra något med lite hängmage, bristningar och hängtuttar. Men det säljer man nog inga kläder på. Men lite olika form på dockorna borde man väl ändå kunna ha, både i vikt och längd?

156 cm stl 40

Samtidigt som jag ser en positiv utveckling så funderar jag på hur ett genomsnitt av den svenska kvinnan faktiskt ser ut. De här dockorna är ju både långa och smala och ser rätt proportionerliga ut. De flesta jag ser runt mej är ganska oproportionerliga. 2011 var genomsnittslängden 165,7 cm och genomsnittsvikten 67,4, vilket är ett bmi på 24.55. Alltså normalviktig, men 4 kg tyngre än 20 år tidigare och viktökningen är ännu snabbare nu. En verklighetstrogen skyltdocka skulle alltså vara ganska kort med former, inte lång. Jag reagerar förmodligen mer än andra över detta eftersom jag är 156 cm själv.

Nu är det dock inte längden som bekymrar mej, utan kommentarer om bilden. Många hyllar den och tycker det är underbart att det äntligen ser lite mer normalt ut och att kläderna kommer mer till sin rätt. Så låter det dock inte överallt…  Många tycker att dockorna ser äckliga ut, inte lockar till köp och att kvinnor som ser ut så borde banta. DET är skrämmande!!! Tjocka människor reagerar över att dockorna kallas för mulliga, hur ska man då se på dem som verkligen har en övervikt? Folk som ser ut som dockorna funderar på om de faktiskt är mulliga och borde gå ner i vikt.

Reaktionerna är alltså varierande och många. Frågan är vad ni tycker? Hur vill ni att en skyltdocka ska se ut? Ge mej era tankar.

Allt är faktiskt annorlunda nu

Allt är faktiskt annorlunda nu

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har avverkat pressdag nr2 och är idag inne på nr3. För bara ett år sedan var jag på min första pressdag och då var jag helt slut när jag kom hem. Jag var inte alls i form, vägde för mycket, sov för dåligt, hade värk dygnet runt osv. När jag kom hem den där första kvällen var jag helt slut. Det tog flera dagar innan jag ens orkade packa upp allt material jag fått.

I höstas var det bättre. Då vägde jag som jag skulle, var iofs ganska nyopererad, sov inte så jättebra – men jag var i betydligt bättre form än tidigare men stupade i soffan när jag kom hem. Sen tog det några dagar innan jag orkade göra något igen. Jag kunde ganska snart börja jobba med all pressinfo jag fått under dagarna.

Den här gången är allt annorlunda! Det var Martin som konstaterade det igår, jag behövde varken fot- eller benmassage, kunde hämta mitt te själv utan att ligga utslagen i soffan. Jag gick ca 1,5 mil igår, större delen med två TUNGA kassar. Martin hoppade av tåget i stan för att hjälpa mej hem med alla grejer, så den sista biten hade jag bara en kasse att bära. Men jag mådde bra och hade kunnat frotsätta lite till. Då hade jag varit på 11 pressvisningar under dagen.

Nu väger jag nästan som jag ska, kroppen är läkt efter alla operationer och jag trivs i min kropp för första gången någonsin. Den regelbundna träningen sedan i höstas har gjort kroppen starkare och piggare. Sedan brösten minskades sover jag mycket bättre och är alltså piggare på dagarna. Det är stor skillnad att vakna 30 ggr per natt mot 5-10. Värken är mindre, även om den finns där hela tiden. Klart jag har dåliga dagar, jag har ju ändå fibromyalgi och kronisk värk – men de är inte lika ofta.

Skillnaden är verkligen total! All tid och alla investeringar jag gjort för min kropp de senaste 4-5 åren har verkligen lönat sej. Att bränna slemhinnorna i livmodern och slippa mensen var första steget i en rad ingrepp som nu har förändrat mitt liv och förbättrat hela min vardag och gett mej en helt ny livskvalitet. Att sedan våga be om hjälp för den urininkontinens som jag led av som visade sej vara en förlossningskada, var svårt – men bland det bästa och modigaste jag gjort! Det hade inte spelat någon roll hur mycket jag fortsatt att knipa, jag kunde inte göra något mer – man kan inte knipa en muskel som trillat loss… efter operationen kan jag nysa, skratta, hoppa, springa och allt annat som jag knappt vågade innan med risk för läckage. Så det handlar inte alltid om knipövningar, det kan vara något allvarligt fel.

De två första ingreppen var inte beroende av vikten, de hjälpte mej däremot att gå ner i vikt eftersom mitt liv blev ett helt annat efter operationerna. Jag behövde inte längre tänka på tid i månaden och var inte begränsad av blödningarna längre. Jag kunde träna hårt utan att fundera på läckage och kunde äntligen springa ordentligt. Kilona kanske inte rasade, men jag kunde röra mej på mina villkor igen. Nästan… det var ju det där med brösten… och då var vikten avgörande. Men de två första oeprationerna hjälpte mej på vägen och snart var jag på ”rätt” bmi och fick min bröstförmisnkning godkänd och i augusti blev min E-kupa en nätt liten C. Nu har jag verkligen en helt nytt liv och kan knappt sluta se mej i spegeln  🙂

Att satsa på mej själv var det bästa jag gjort i mitt liv (förutom barnen och att skaffa hund). Det har tagit tid, krävt en del mod, flera stora operationer, konvalecens och smärta. Men det har varit värt precis allt! För 5 år sedan var jag en ganska ledsen person, som hade en ganska tråkigt liv. Idag är jag en glad person, med ett himla kul liv. Framför allt så orkar jag göra nästan vad jag vill! NÄR jag vill!

Man måste inte älska sej själv, det kommer jag aldrig att göra. Men man måste acceptera sej själv och framförallt respektera sej själv och se sej själv som viktig! Den viktigaste personen i sitt liv faktiskt. Det fattade jag till slut och när jag väl förstod det, så kunde jag sätta upp ett mål och förändra mitt liv. Mitt mål var och är fortfarande att bli en jäkligt läcker pensionär. Jag ska vara så frisk och hälsosam som möjligt när jag fyller 65 (20 år kvar) för att orka resa och göra en massa kul saker tillsammans med dem jag älskar. För att komma dit var jag tvungen att ta många steg på vägen och förändra väldigt mycket. 

För mej är vikten en stor del i att må bra, men jag kunde inte gå ner i vikt förrän jag fixat en massa andra grejer först. Jag mådde för dåligt. Klart jag ville att allt skulle fixa sej direkt, men jag lät hela processen ta tid och kunde på så sätt vänja mej steg för steg på vägen. Min förändring har tagit 5 år, men det håller för resten av livet och jag har förhoppningsvis många år kvar att njuta av min nya kropp. Så se dej själv som viktig – om inte du gör det – varför ska då andra göra det? Om inte du tar hand om dej – vem ska då göra det?

Du är faktiskt värd ett bra, friskt och aktivt liv, och det är du som måste göra jobbet för att komma dit.

Är jag förändrad?

Är jag förändrad?

Kommentarer 0 kommentarer
Sommaren 2006

Igår träffade jag en bekant som jag inte sett på 8-9 år. Det första han gör är att bli alldeles tyst, titta lääääänge på mej och sen säger han ”Du har verkligen förändrats!”. Jag som brukar få höra att när det gäller mej så står tiden still…

Jag tänkte inte mer på det då, utan vi pratade vidare och uppdaterade varandra på allt som hänt och familjernas utveckling. Men lite senare började jag fundera… jag är ju sån, funderar ganska mycket. Var det positivt eller negativt det han sa?

När han såg mej senast mådde jag inte så bra. Jag hade två söner på väg in i tonåren, där den ena hade skaffat sej väldigt starka egna åsikter och den andra började få det lite tufft i skolan. Jag vägde för mycket och hade precis accepterat att jag nog skulle leva ensam resten av livet.

Det var 2006 tror jag och jag hade en hektisk period med Riksdagsval och mobbing i partiet.Var det 2007 så var valet över och jag sprang mellan 6-7 jobb, barnen och hemmet. Det stora beslutet då var att skaffa Baileys och ge honom en så bra start som möjligt i vår familj. Det var det bästa beslutet jag tagit!!! Han har betytt allt i vår familj!

Det folk såg då var förmodligen en trött, ensamstående, glåmig tvåbarnsmorsa som försökte få livet att gå ihop. Ganska färglös, ledsen och orkeslös. Jag försökte att hålla fasaden uppe, men vissa såg nog igenom den.

Det folk ser nu är en färgglad, stark och ganska pigg kvinna som utåt sett orkar ganska mycket och tycker att livet är helt ok (trots värk och trötthet). Jag har normal kroppsform och vågar klä mej i kläder som faktiskt ligger i tiden. Jag har minskat brösten och fixat ögonlocken, det kanske gör att jag ser annorlunda ut. Eller kanske ser jag bara friskare och mer hälsosam ut?

Som någon sa på facebook, han kanske inte bara ser bröst längre… utan faktiskt dej! Kan det vara så? Att blicken kanske fastnat på mitten tidigare och sen inte kommit längre. Han kanske faktiskt SÅG mej för första gången  🙂

Våren 2015

Så illa tror jag inte att det är. Jag tror däremot att folk ser att man mår bättre och trivs med sej själv på ett helt nytt sätt. För oavsett hur jobbigt det senaste året varit så trivs jag numera i min kropp och det tror jag syns. Att fixa ögonen gjorde inte så mycket, men att minska brösten var verkligen något av det bästa jag gjort! Jag kan se mej i spegeln varenda dag och förundras över att det är jag och att jag ser normal ut. Att jag kan röra mej som jag vill och ha vilka kläder jag vill. OCH numera pratar folk med MEJ, inte med mina bröst.

Dessutom är det så mycket lättare att hålla vikten nu när brösten inte är i vägen längre. Förr spelade det ingen roll hur smal jag än blev, jag såg tjock ut ändå och då var det ju inte särskilt kul att kämpa med vikten (även om jag gjorde det). Nu ser jag faktiskt helt normal ut vilka kläder jag än har och jag börjar förstå att jag faktiskt är normal. Jag kan inte säga smal än, dit har jag inte kommit – men normal.

Titta på bilderna! Det är faktiskt bara 5 kg som skiljer dem åt. De där brösten gör väldigt mycket till utseendet och välmåendet. Idag mår jag sååå mycket bättre!

Tänk på vad du säger!

Tänk på vad du säger!

Kommentarer 0 kommentarer

Ibland ska man nog vara försiktig med vad man säger och framförallt VAR man säger det. Imorse när jag satt på pendeltåget in till stan fick min närmaste medpassagerare ett samtal som uppenbarligen inte kunde vänta.

Vedebörande måste varit nån slags chef på antingen ett departement eller avdelning inom riksdagen. Vi som satt närmast fick nämligen veta en del om en specifikt partis ställningstagande i frågor som ska upp för förhandling på torsdag och som man kommer att vägra att genomföra om de går igenom.

Vi fick också veta att en specifik minister inte tycker att en rapport som just nu läggs pengar på och sammanställs är särskilt viktig och inte kommer att prioriteras. Och att det ska anställs ny personal som 25 personer sökt till men att det redan finns namn på den som man önskar ska tillsätta platsen. De där 25 kommer man alltså inte att ägna något större intresse…

Allt detta och lite till sitter den här personen och berättar högt och tydligt i ett fullsatt pendeltåg, inte så smart kanske…

Det finns en tid och plats för allt och ett fullsatt pendeltåg hör inte dit för att föra den här sortens samtal. För mej som känner till en del av dem hon pratade om, men ffa känner flera som arbetar tillsammans med de som var omtalade, så var det ganska intressant. Hade någon från ”motståndarsidan” hört samtalet hade man haft en del att prata om på fikarasten och kanske tom ta ett möte om. Strategier i olika frågor hade kunnat ändras med den här insidesinformationen.

Vissa saker tar man helt enkelt inte upp när man sitter i ett offentligt utrymme. Dit hör specifika partifrågor, skvaller om offentliga personer på sin egen arbetsplats, strategifrågor mm. Det borde man liksom fatta själv! Särskilt som chef eller ansvarig.  Eftersom detta handlar om ett parti som jag inte alls sympatiserar med så skulle jag kunna använda det vederbörande sa till att föra det vidare till de som jag känner i motståndarlägren. Men så lågt tänker jag inte agera. Nu var det ju fler som hörde och jag kan gott tänka mej att kunskapen kan komma att användas på nåt sätt. Här fanns kanske inga scoop, men väl användbar information för en utomstående.

Men vi bör nog tänka oss för alla och envar, VAD vi säger och VAR vi är när vi säger det. Särskilt när man har en roll med makt och sitter i maktens korridorer…

Det snackas om mej…

Det snackas om mej…

Kommentarer 0 kommentarer

Jag gillar inte skitsnack. Kanske gillar jag det exra lite eftersom jag varit föremål för det nästan hela mitt liv och fortfarande är det? Jag vet inte varför, men folk gillar tydligen att snacka en massa goja om mej. Kanske är det för att jag är ganska frispråkig och inte viker mej, jag är heller inte konflikträdd och försvarar gärna andra.

När jag var yngre snackade man mest om mina former och gav mej flera nya namn, bla ett som börjar på H och slutar på ora. Det fick jag heta från jag var kanske12-13 år, bla för att jag nästan bara hade killkompisar och nästan bara umgicks med killar. Då var det enbart tjejer som snackade.

Sen var det väl lugnt medan jag bodde i Gambia, gifte mej och barnen kom, men sen satte det fart igen. När jag var 25 engagerade jag mej politiskt och då var det gubbarna som snackade. Då var jag ett ”obstinat kjolstyg” och skulle frysas ut så fort det gick. Man körde härskartekniker som syntes hela vägen upp till partiledarnivå och ledde till ett antal möten och samtal. Som i sin tur inte ledde till något alls. Till slut tog all mobbing så mycket energi att jag inte tyckte att politiken var värd det längre. Ett valfusk ledde till att jag sa ifrån och lämnade allt, även mina föreningsuppdrag där det också snackades.

Sen var det lugnt ett tag, tills för kanske 1-2 år sedan. Nu är det i bloggvärlden snacket går. Jag vet vad som sägs och att allt är osanningar och så mycket konstigt att jag faktiskt inte vet hur man fått ihop vissa saker. Jag vet också vilka det är som pratar… och det är extra intressant att träffa dessa och få kramar av dem. Jag vet, men de vet nog inte att jag vet…

Visst är det väl tråkigt att folk snackar, särskilt som mycket är så långt från sanningen att det nästan är komiskt. Men jag bryr mej faktiskt inte så mycket, jag har varit med om värre saker som är viktigare att lägga energi på. Folk får snacka. Jag vet att de som känner mej och bryr sej om mej vet vad som är sant och vad som inte är det. Jag vet att man inte ska sticka ut näsan om man vill ha ett gott rykte. Samtidigt kan jag inte bara hålla truten när jag hör hur man pratar om andra eller säger saker som är helt uppåt väggarna fel om något eller någon. Så man ser mej säkert som en besserwisser och det är kanske därför man snackar om mej. Men då får det väl vara så då. Hellre det än att inte stå upp för det jag tror på. Men ett rykte kan vi ta död på direkt: det där att jag är sjukskriven och lurar staten på pengar. Jag är INTE sjukskriven och får inte ett öre i sjukpenning. Så är iaf det utklarat!

Jag skulle dock önska lite mer vänskap och kärlek både i verkliga livet och här på nätet. Kanske lite extra i bloggvärlden faktiskt. Man behöver inte vara avundsjuk på varandras besökssiffror, goodiebags eller event. Istället kan man väl glädjas åt varandras framgång och bjuda med varandra när man får. Kanske hjälpa varandra att få upp siffrorna genom att länka till varandra och ge tips och råd. Något jag fått höra flera gånger när man faktiskt umgåtts med mej är ”Du ÄR ju faktiskt trevlig!” Precis som det kommer som en överraskning för dem… men det är himla trevligt att höra det. Det krävs nog lite att ändra uppfattning och att våga säga det, så tack ni som gjort det  🙂

Jag har några få som jag litar helt och hållet på, det är bla Annelie, Nadja och Gunilla. Vi försöker att peppa och tipsa varandra och drar med varandra på det vi kan. Just nu är Annelie på väg hem från alperna medan jag, Nadja, Gunilla och Martin går runt på Lakritsfestivalen och njuter. 

Min önskan och uppmaning till er idag är att ge lite bloggkärlek. Länka till dina favoritbloggar idag och skicka ett hjärta till någon som behöver det lite extra. Det kostar så lite och ger så mycket.

Ha en riktigt fin dag idag everyhopa!

1900 spänn i sjön?

1900 spänn i sjön?

Kommentarer 0 kommentarer

Två härligt soliga vårdagar har vi haft. Pälsbollen och jag har varit ute massor och bara njuuuutit. Naturen vaknar och helt plötsligt har man grannar igen. Undrar om de också går i ide…? Det verkar så eftersom man aldrig ser dem på vintern  🙂

Vi har fått in den dagliga rutinen med träning, hundpromenader och jobb. Jag lyckas vara en hel del hemmafru faktiskt, samtidigt som jag tar hand om mej och magasinet. Tvättkorgen hålls efter, köket är hyfsat undanplockat för det mesta och till och med blommorna får viss omvårdnad. Jösses!

Igår var Martin ute med jobbet för första gången. De spelade bowling, käkade middag och hade allmänt trevligt. Eftersom han jobbar i Uppsala, så var det där de höll till. Vilket skulle visa sej vara lite problematiskt. Tåget från Uppsala till Tumba går iofs direkt, men inte så ofta. Han satsade på att hinna med sista tåget och sa tack och godbye strax efter 23. När han sitter på tåget hör han från högtalaren att tåget inte kommer att åka eftersom det är något kabelfel eller strömavbrott eller nåt sånt. Så där sitter han och har två alternativ; gå tillbaka till kontoret och sova på soffan eller ta en taxi.

Kvinnan på stationen rekommenderar taxi, SL står ju för kostnaden. Han ringer mej och vi beslutar tillsammans att han ska ta en taxi och sedan skicka in kvittot till SL för kompensation. På hemsidan står det att SL ersätter max 800 kr om det inte föreligger särskilda skäl. Är att ställa in sista direkttåget från Uppsala till Tumba ett sånt skäl tro? Taxin gick nämligen på 1900 kr.

Frågan är nu om alla 1900 är kastade i sjön eller om vi får tillbaka dem? Eller har vi bara kastat bort 1100? Det ska bli väldigt intressant att se. Martin ska skicka in kvittot och berätta vad som hänt idag, så får vi se hur långt tid det tar innan vi vet något. Men jag kan väl säga som så; om vi inte får tillbaka allt – så har de gett sej på fel person… Tåget var inställt, pengarna ska tillbaka!

Det hade alltså varit billigare att ta in på hotell, men det hade vi ju fått stå för själva och han var inte alls förberedd för en natt borta. Vad hade ni gjort? Och hur tror ni att det blir med kompensationen? Får vi tillbaka allt, 800 eller inget?

Helvetet på jorden

Helvetet på jorden

Kommentarer 0 kommentarer

Vi lämnade Auschwitz med blandade känslor. Man kan omöjligt förstå vad som hänt där, även om man sett platsen på riktigt. Bland besökarna såg vi äldre människor, som fick hjälp att lägga blommor på olika platser. Några grät, några såg ut som de skulle tuppa av när som helst. Ingen av dem var ensam, alla var där med ganska stora sällskap. Kanske hade de varit fångar här? 

Det var nog först när vi såg avrättningsplatserna och de gamla människorna som man förstod att något hänt. Men omfattningen går helt enkelt inte att förstå. Det var en kort bussresa till Birkenau, den skedde under tystnad. Det första man ser när man närmar sej är det långa stationshuset som finns i alla filmer. Den tegelfärgade byggnaden som tågen kör igenom. Bakom den byggnaden fanns helvetet på jorden!

Vi kom dit efter lunch, då var det väldigt varmt och solen sken. En så vacker dag är det ännu svårare att förstå vad det är man ser. Om man inte tänkte på vad man såg så var det mest en massa ruiner från något som såg ut som häststallar. Det var grönt och lummigt och väldigt vackert… ända tills man bröjade tänka. De där stallarna hade ju inte rymt hästar utan människor. Hundratals människor i varje barack som var byggda för max 20 hästar.

Sen var det det där tåget… Tåget fanns inte där, men ”perrongen” fanns ju. Platsen där framtiden avgjordes för dem alla; livet eller döden. Gaskammaren eller arbete. Att står där i gassande sol och försöka se alla människor framför sej går förstås inte, men man kan ändå förstå att situationen var kaosartad. Platsen är nämligen ganska liten. Inte alls anpassad för särskilt många människor samtidigt. Att hålla ihop en familj eller hålla fast ett litet barn måste ha varit helt omöjligt.

Det man ser på platsen är en mängd skorstenar från barackerna på ena sidan (männens sida), några få baracker står kvar på andra sidan (kvinnornas sida). En uppställd vagn står vid en av barackerna, vagnen drogs förmodligen av fångar och transporterade döda. Man ser också resterna av gaskamrarna… vid nergången till av en dem låg blommor och ljus. I slutet av tågrälsen låg en stor blomkrans. Det är som sagt ett vackert och lummigt området och det beror tydligen på att askan från de döda ströddes ut runt om i marken och var god näring till grönskan. Mitt i grönskan finns en liten naturlig damm, full med små färggranna grodor.

Det vilar en viss frid över hela området, men också ett vemod och en sorg. Förstås. Man går långsamt när man är där och viskar när man pratar. Alla gör det. Här såg vi också äldre människor som tillsammans med anhöriga la blommor här och var. Jag blundade och försökte föreställa mej platsen under kriget, men det går förstås inte. Det är så obegripligt och ofattbart att det helt enkelt inte går att förstå. Men jag är glad att jag varit där och att jag varit där med personerna som betyder mest i mitt liv. Att visa detta för barnen är viktigt för mej. Även om det inte är en del av deras personliga historia, så är det en del av männsklighetens historia som alla bör känna till.

Det är 70 år sedan fångarna i Auschwitz och Birkenau släpptes fria, men minnet av förintelsen måste leva vidare och berättas om och om igen. Några säger att det inte kan hända igen, men det kan det. Det gör det. Människor särbehandlas och diskrimineras dagligen än idag för sin tro, sexualitet, handikapp eller ras. Detta måste vi alla vara med och bekämpa. Rasismen får inte ta fäste eller få näring att växa. Det enda vi kan bekämpa rasismen med är kärlek, vänlighet och omtanke. Det goda kommer alltid att segra mot det onda. Och vi måste göra det tillsammans!

Alla borde se både Auschwitz och Birkenau. Alla! Det ger en helt annan syn på livet, på väsentligheter och på vad som verkligen är viktigt. Att leva är det viktiga, att ha hälsan. Allt annat är bonus. Jag förstår inte hur man överlevde Birkenau och jag förstår heller inte hur man klarade att leva vidare efter kriget med såna erfarenheter. Allt man sett och upplevt. Jag kommer aldrig att förstå. Men en sak förstår jag och det är att vi alla ha samma värde. Och att många av oss gnäller över småsaker istället för att se det som verkligen är viktigt.

Förintelsen har ägt rum. Den som säger något annat ljuger! Berättelserna måste fortsätta att berättas. Vi får aldrig glömma!

Vi får aldrig glömma!

Vi får aldrig glömma!

Kommentarer 0 kommentarer

Minnesdagens för förintelsen har passerat. Den är på min mammas födelsedag den 27/1 och därför kommer iaf jag alltid ihåg den. Jag har alltid varit intresserad av andra världskriget och särskilt förintelsen. Jag har läst mängder med böcker, personliga berättelser och ögonvittnesskildringar. Jag var nog bara 6-7 år när jag läste Anne Franks Dagböcker första gången och sedan har jag läst allt jag kommit över. Biblioteket är en himla bra grej!

Nu i dagarna har det varit flera dokumentärer som jag tittat på när jag stått på löpbandet. Jag får inte nog! Jag äcklas, blir förbannad, fascineras, gråter och förundras över människan. Hur kan man bygga dödsfabriker? Hur kan man ens komma på tanken? Hur kan man hata så mycket? Att sedan få anhängare som arbetar för ens galna idéer är också ett kapitel för sej. Hur överlever man ett liv i koncentrationsläger? Hur klarar man att fortsätta leva när man blir fri? Jag fattar inte…

2008 blev jag och Martin ett par, samma sommar åkte vi med mina två tonårssöner till hans hemland Polen. Jag känner ingen personligen som var med i kriget eller ens var i närheten av dödslägren. Det gör Martin. Flera av hans släktingar var med i kriget, hans föräldrar var unga och har egna minnen. Målet med vår resa var först och främst att uppleva Polen tillsammans och i andra hand att besöka Auschwitz. Killarna var i perfekt ålder och läste om förintelsen i skolan, de skulle få en rejäl lektion i historia. På plats där allt hände.

Vi tog den lokala bussen från Krakow de 6 milen till Oświęcim som staden heter på Polska. Det var midsommardagen och väldigt varmt. Bussresan tog drygt en timme och på vägen dit hade vi ingen aning om vad som väntade oss. Vi tog oss till Auschwitz först, ni vet stället med den bågformade skylten Arbeit mach frei. Vi såg en kort film och gick sedan runt på området.

En mycket märklig känsla! Det var som vilken liten söt småstad som helst, med kullersten, nummerskyltar på husen och fina gatlyktor. Att detta varit ett fångläger där hundratals människor avrättats varje dag var väldigt svårt att förstå. Men här och där fanns kala tegelväggar med en enkel krok, avsedd att hänga upp fångarna i för att de skulle stå upprätt när de blev skjutna.

Hela området är numera ett museum och har blivit till ett monument för alla de 1,1 miljoner som dog i de tre lägren i Auschwitz. Här finns ett rum med bara skor, ett med glasögon, ett med kläder, ett med väskor osv… det värsta var rummet med hår. Mängder med hår! Av håret vävdes filtar som såldes. Säkert både varma och mjuka, men ändå… det går inte att ta in när man står där.

Det hänger mängder med bilder på alla som en var här och överallt hänger och ligger det blommor. När vi var där var allt svårt att ta in, känslorna kommer först efteråt. Nu snörper det åt i hela bröstet, så jag fortsätter med Birkenau i ett annat inlägg. Jag måste andas normal igen innan jag skriver mer. Auschwitz var nämligen den enkla biten… Birkenau var nåt helt annat…

Vi får inte glömma! Det här måste vi berätta om och om igen! Jag fortsätter imorrn.

Många känslor på samma dag

Många känslor på samma dag

Kommentarer 0 kommentarer

Igår var Senior och jag med och arrangerade Fadimes Minnesgala på Berns. Jag vet inte hur många galor man hittills har haft, det här är den första för oss. Men på Berns har jag varit en del och bla fixa en annan gala för ett par år sedan. Alltså känner jag till lokalerna ganska bra och vet vilka lösningar som är praktiska. Min uppgift blev därför att ta hand om Säpo och de artister som skulle vara med och se till att var och en var på plats när de skulle upp på scen. Sånt kan jag och tycker är kul!

Jag är hellre bakom scen än framför och jag får röra mycket på mej. Just den här galan var ju inte någon hejsanhoppsangrej med glitter, glamour och glädje. I det här fallet skulle vi minnas Fadime, hur hon försökte uppmärksamma frågan om hedersrelaterat våld och till slut mördades av sin egen pappa. Det var en mängd talare på plats bla Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra, Fadimes advokat Leif Erickson och andra som upplevt snarlika situationer. Oerhört känslomässigt och intressant. Tyvärr hade jag inte möjlighet att lyssna särskilt mycket eftersom jag skulle ta hand om allt som hände bakom scen, men jag lyssnade på några repetitioner och kunde på så sätt ändå vara med lite. Och jag hade förmånen att få prata med alla dessa människor i lugn och ro innan de skulle göra sitt framträdande.

Min första uppgift för dagen var att visa Säpo runt och berätta om allt. Säpo kommer alltid och kollar läget en god stund innan gästerna dyker upp, i det här fallet två olika Säpo-grupper. Sen tog jag emot Malou, jättekul att ses igen! Vi åt lunch tillsammans och hann prata ordentligt till skillnad från sist. Vi hann ta en bild också, det missade vi förra gången. Sen var jag tvungen att springa och Malou skulle få mikrofon och presenteras för en massa människor. Hon var nämligen konferencier för dagen.

Efter att en massa frågetecken rätats ut var det dax för Löfven och Kinberg Batra att komma. Jag väntade utanför med en av Säpo-killarna. Först kom Kinberg Batra och jag hann precis få in henne genom dörrarna innan Löfven dök upp. Media blev halvgalna eftersom detta är en sak de gör gemensamt och det var Kinbergs Batras första officiella uppdrag som partiledare. Löfven blev inte riktigt lika attackerad, så han fick börja med att skriva i minnesboken medan jag försökte bända loss Kinberg Batra ut journalisternas klor. Det tog en stund, men sen så kunde även hon skriva i boken. Den här sekvensen visades tydligen på nyheterna i Tv4, men det har jag inte sett.

Vi gick igenom var de skulle sitta, när de skulle vara på scen och en massa praktiskt. Sen fick de mingla runt bäst de ville medan jag försökte få ordning på en massa andra detaljer. Klockan 15 startade allt och då var det bara att se till att folk var där de skulle så jag kunde fånga dem och se till att de stod på scen när de skulle. Tyvärr var många ganska dåliga på att hålla tiden inne på scen, så allt blev väldigt försenat och utdraget. Detta måste bli bättre nästa år! Allt flöt iaf på som det skulle utan några större incidenter och föreningen GAPF verkade nöjda både med galan och min instats. De till iaf att jag är med nästa år igen. Och sonen! För han var också till stor hjälp som nån slags fixarfrasse där det behövdes.

7 timmar och 11 000 steg senare nästan sprang jag iväg för att hinna äta innan det var dax att sitta på Intiman och se publikrepet av Svarte Orm. Lite kul faktiskt; jag tog hand om Fru Batra på dagen och tittade på Herr Batra på kvällen 🙂

Statsministrar och partiledare i all ära, men det roligaste var ändå att få träffa Gunilla Backman! Gunilla jobbade på Cirkus när jag jobbade på Oscars i slutet på 80-talet. Den tiden var väldigt speciellt och vi umgick mycket mellan teatrarna. Vår enda spellediga dag i veckan tillbringade vi ofta tillsammans genom att äta picknick och spela brännboll på Djurgården. Att träffa någon från den tiden är lika roligt varje gång och nu har vi tänkt hålla kontakten även framåt i tiden. Gunilla ska bla sjunga Streisand-låtar inom kort och det vill jag verkligen höra!

Jag träffade massor med folk igår, bloggkollegor, gamla arbetskamrater, politikerkollegor mm. Jag ber om ursäkt att jag inte hann prata mer med er alla, men så blir det när skallen är full av minutrar och namn. Så är jag när jag jobbar, fokuserad! Trots att ämnet var väldigt allvarligt hade jag en jätterolig dag. Många härliga människor som tillsammans kämpar för något viktigt, oavsett bakgrund, politiskt syn osv. Så många människor som enas i en enda fråga, som kämpar tillsammans sida vid sida. Det är nästan magiskt att få vara med om något sånt. En otrolig förmån och upplevelse. Och jag är gärna med nästa år igen, om de vill ha mej och jag har tid. Fadime startade kampen, vi måste avluta den för hennes skull. Rätten att älska den man själv väljer måste vara självklar!

Trots att jag var helt slut, så var dagen alltså inte slut… nu skulle ju Herr Batra och hans kompisar visa upp sej. Men det berättar jag om senare 🙂

Lagen om livets jävlighet…

Lagen om livets jävlighet…

Kommentarer 0 kommentarer

Varför kan inget vara enkelt och går rätt vid första försöket? Varför ska det alltid strula när jag försöker att göra något? Det är verkligen Murphys lag som gäller mej, jämt!!!

I början av december registrerade vi Du i Fokus både på bolagsverket och Skatteverket. Från Bolagsverket gick allt snabbt och vi fick registreringspapper på bara några dagar. Skatteverket tog tid på sej… 19 december fick jag besked om att jag skulle komplettera med vissa upppgifter. Man ville bla veta om WEBBmagasinet hade nån hemsida… va? Så smarta är de alltså där…

10 frågor skulle jag svara utförligt på. Vilket jag också gjorde direkt och skickade med vändande post. Tyvärr var vår skrivare/kopieringsmaskin sönder så jag kunde inte kopiera det jag skrev, men ville skicka det snabbt och tänkte inte mer på det. Jag hörde inget på hela julen men det var ju inte så konstigt – alla var ju lediga. Nyår och trettonhelg passerade och igår fick jag ett nytt brev. Nu säger man att ärendet avskrivs eftersom jag inte kompletterat uppgifterna de ville ha!!!

Brevet har alltså inte kommit fram! Det är helt tydligt att posten inte funkar längre! Man ska maila allt och begära kvitto för att vara säker. Men det slutar inte där… det första jag gör nu på morgonen är att ringa handläggare, för att få veta att han är sjuk. Jamen det är väl självklart!!!

Jag kopplades till växeln och bad att få prata med någon annan för nu vill jag ha detta ur världen! Jag fick prata med en dam som iofs var vänlig men ganska oförstående. Hon skulle iaf se till att någon ringde upp mej under dagen, så nu vågar jag inte duscha eller göra nåt alls knappt. För om jag gör nåt så kommer det ju att ringa, Murphy…

Jag fattar inte varför det alltid blir så här när det gäller mej! Det spelar ingen roll om det är läkartider, kallelser eller annat – det blir alltid strul och mitt ärende tappas bort eller hamnar mellan stolarna. Murphys lag, lagen om livet jävlighet. Allt som kan gå fel går fel och kan inget gå fel så gör det de ändå… mitt liv på en pinne.

Så nu sitter jag här och väntar. Ska jag våga duscha? Jo, jag får väl ta med mej telefonen in i duschen… jag avskyr myndigheter, papper och POSTEN!!!

Uppdatering: jag var tvungen att gå på toaletten och självklart ringer telefonen då. Murphy… men handläggaren var trevlig och tyckte att den första handläggare bara hade krånglat till allt och inte alls fattat vad vi pysslar med. Han kollade in magasinet direkt och sa att det här var himla intressant och registerade min firma på studs. Magasinet skulle han kolla in mer senare. Så svårt var det alltså…


NU ska jag duscha!

Vem stoppar polisen?

Vem stoppar polisen?

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har två söner, 20 resp 21 år gamla, men det vet ni redan  🙂

Bägge har körkort sedan många år tillbaka, först för moppe sedan för bil. Junior tog även för motorcykel så fort han fick. Senior kör runt i morfars gamla Merca och Junior en gammal Toyota. Ingen större skillnad alltså, ändå en gigantiskt skillnad i polisens ögon.

Jag tror inte att Junior har blivit stoppad en enda gång, medan Senior blir det titt som tätt. Häromdagen var jag med när han blev stoppad och var då tvungen att fråga poliserna vad de tittar på och varför de stoppar just Senior så ofta. Svaret var kanske inte särskilt överraskande, men fick mej att fundera.

De tittar mycket på bilmärke och årsmodell. En äldre bil av märket BMW eller Mercedes med en yngre förare kollas upp så ofta de går. Det har nämligen visat sej att just de förarna ofta inte har något körkort… i just det här fallet tyckte de också att Senior tittade lite för länge på dem när han passerade dem. Då skulle de ta in mej varenda gång, eftersom jag alltid kollar om det är en polis jag känner. Men jag blir väldigt sällan stoppad…

Poliserna som vi pratade med hade gott om tid och svarade snällt på alla våra frågor och sa sen att Senior kan förbereda sej på att bli stoppad oftare än andra även i fortsättningen. Just pga bilens märke och årsmodell och hans eget utseende som ung förare. En 20-årig lintott i en gammal Merca ska alltså köra väldigt lagligt eftersom han med största sannolikhet har en jäkla koll på sej. Hur är det då om man istället är väldigt mörkhårig och har ett utländskt utseende? Förmodligen ännu värre.

Nu har han iaf fått en förklaring till varför han har en date med polisen oftare än vi andra. Inte mycket att göra något åt, mer än att hålla sej till trafikreglerna. Han har ju dessutom uppgett att han har adhd mm när han ansökte om körkortstillstånd och måste därmed lämna in läkarintyg om lämplighet vartannat år. Han riskerar alltså mer än någon annan att förlora sitt körkort om polisen anmärker på något. Utan körkort skulle hans liv bli väldigt fattigt, han älskar att köra bil!

Å nu är det dax att skicka in det där intyget igen och den här gången har vi bifogat en skrivelse med önskan om en omprövning för att slippa skicka in de där intygen. Han har haft körkort sedan han var 15 år och inte visat sej olämplig hittills. Så nu håller vi tummarna för att det är sista gången han behöver skicka in de där intyget som både är krångligt att få och är lite av en kränkning att be om. Hade han misskött sej eller hade ett missbruk skulle det vara en helt annan sak, men nu har han ju inte det.

Men så enkelt är det väl inte, det är ju trots allt en myndighet vi ska stångas emot…

Att döda sitt barn för kärlekens skull

Att döda sitt barn för kärlekens skull

Kommentarer 0 kommentarer

Att någon kan planera att döda sitt eget barn tror jag vi alla omöjligt kan förstå hur man kan göra. Men det förekommer. Även om vi helst inte tänker tanken så är det ändå så att både unga kvinnor och män dödas av sina familjer. Här i Sverige. Oftast för att de valt att älska ”fel” person. Ni kommer säkert ihåg Fadime och Pela, de har fått bli ansikte för alla de andra som drabbats,

Den 21 januari är det 13 år sedan Fadime mördades av sin pappa för att hon ville välja sin egen pojkvän. Fadime har gett namnet till flera konferenser som uppmärksammas i hela landet, Fadimedagarna, som startar med en gala på Berns den 17 januari. Det blir även en dag i Riksdagen med paneldebatt och en mängd olika aktiviteter i bla Malmö, Uppsala, Göteborg och Karlstad. Själv ska jag vara med och arrangera galan på Berns, så kom dit biljetterna är billiga!

Varför är detta viktigt för mej? Jo, för att jag tycker att man ska kunna älska vem man vill utan att riskera livet. Detta berör mej precis lika mycket som att homosexeulla utsätts för trakasserier för att de älskar någon av samma kön. Det spelar ingen roll vem man är, man måste få välja vem man vill älska! Ingen annan ska tala om för mej vad som är rätt eller fel när det gäller kärlek, det måste jag få bestämma själv!

Jag är svensk och personen jag valt att dela mitt liv med är polack. Bara tanken att min familj skulle döda mej för den sakens skull känns totalt främmande. Men så är det för en del i vårt land. Unga kvinnor och män som måste söka skydd för sin kärlek och kanske lämna landet för att kunna älska den de vill. Det är så sjukt att det nästan känns overkligt. Men det är verklighet och det är bla Fadime beviset för. En skrämmande verklighet där hennes pappa hellre sitter fängslad för mord på sin egen dotter än att dra skam över familjen. För många av oss är detta omöjligt att förstå. Å det är därför det måste uppmärksammas!

Snälla! Jag ber er!!!

Snälla! Jag ber er!!!

Kommentarer 0 kommentarer

Ett inlägg om året i detta ämnen blir det… nu är det dax… det handlar om fyrverkerier. Resten av året agerar jag på andra sätt. Jag har bla skrivit ett antal motioner om ämnet.

Förra året hamnade vi i Expressen, i år har det iaf varit lugnt på mediafronten. Men på smällandet är det inte lugnt, låååångt ifrån! Snälla ni! Jag ber er!!! Skjut era fyrverkerier runt 12-slaget! För både människor och djurens skull.

Som vanligt kör smällandet igång vid lucia. I söndagskväll lät det som nyårsafton utanför oss, det smällde oavbrutet från tidig eftermiddag till efter midnatt. Den stackars pälsbollen vågade knappt gå ut och kissa. Så fort det var minsta avbrott i smällande nästan kastade vi ut honom för en snabb kiss så han inte skulle tvingas kissa inne. Långpromenad var helt uteslutet hela söndagen, de andra dagarna går Martin ut med honom så tidigt han kan. Innan marodörerna vaknar… På nyårsafton får han vanligtvis knipa väldigt väldigt länge.

Förra året höll smällandet på till sista januari. Hur vet jag det? Jo, jag fyller år då och det var sista gången jag hörde en smäll. 6-7 veckor hade vi alltså problem att ta promenader med hunden, pga att folk inte kan respektera varandra och de regler som gäller kring fyrverkerier. Jag kan tycka att det är fint att titta på, men smällandet gillar jag inte. Jag har dessutom sett för många olyckor på nära håll, för att det ska vara njutningsbart fullt ut. Fyrverkeripjäser som stryker över ryggen på en människa som vrålar av smärta är inte vacket, inte ett öppet hål i handen heller. Men några mindre fyrverkerier, över ett öppet område, utan knall – helt ok!

Men det handlar inte bara om smällandet och våra djur. Det handlar för mej främst om alla de små flickor som framförallt jobbar i de fabriker som gör fyrverkerierna. Deras händer passar bäst till att göra pjäserna, eftersom de är små och därför anlitas de mest för jobbet. Men det är farligt och mer än en gång har fabriker flugit i luften och många tusen småtjejer har strukit med. Små flickor som tvingas arbeta pga deras små händer passar för jobbet och som sedan dör eller riskerar att dö pga att rika människor vill ha lite underhållning. Rika människor som också i vissa fall dör eftersom de inte handskas respektfullt med varorna.

Men sen har vi även miljöaspekten. Alla de ton med bly som släpps direkt ut i vår natur. En miljöförstöring som jag inte förstår att Miljöpartiet inte ifrågasätter alls. På Skytteklubben tvingas vi återvinna patroner för att de inte ska bli kvar minsta blypartikel för att riskera vår miljö. Vi tjatar på skyttarna att tvätta händerna noga och inte peta sej i ansiktet när de tagit i patronerna. För deras egen säkerhet och hälsas skull… Småungar pillar med smällare och fyrverkerier utan att någon har en tanke på att de borde tvätta händerna. Å hur mycket skräp ser vi dagen efter. Var är miljötänket???

Jag vill inte verka rabiat eller vråla om förbud. Men ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det att detta faktiskt är tillåtet. Här eldar man upp miljontals med pengar. Djur dör av chocken, får missfall, hamnar i panik och sliter sej. Det är en enorm skaderisk och många personer per år blir blinda och förlorar fingrar eller hela händer. Det är dessutom miljöfarligt. Små barn dör i tillverkningen. Man tjatar om att motverka barnarbete och miljöförstöring och ändå är detta tillåtet. Visst är det konstigt???

Nu vädjar jag till er som ändå ska skjuta iväg fyrverkier att bara göra det timmarna runt 12-slaget. Så att vår pälsboll kan kissa när han behöver under dagen. Slipper ligga och skaka under bordet eller på toaletten större delar av dagen. Så att vi kan få en trevlig kväll, utan att vara oroade för att han ska dö av traumat. Jag ber er helt enkelt att visa hänsyn. Det är faktiskt inte svårare än så.

Man trodde att vi hade dött i tsunamin

Man trodde att vi hade dött i tsunamin

Kommentarer 0 kommentarer
Thailand 2001-2002 (?)

Idag är det 10 år sedan vågen spolade bort delar av Thailand, Aceh, Maldiverna och Sri Lanka mm. Det är lite suddigt vad som hände där på morgonen… jag vet bara att jag blev väckt väldigt tidigt av telefonen av en kompis som jobbade på riksdagen. Han hade redan förstått omfattningen och börjat ringa runt efter kylcontainrar… Han satt alltså inte i regeringsposition, utan arbetade i riksdagen för oppositionen och hade inget med den långsamma processen att göra. Tvärtom!

Jag jobbade som personlig assistent då och både hemma och på jobbet satt vi som klistrade vid tv´n och radion för att få så mycket information som möjligt. Vi hade inga nära vänner på plats i Thailand, men det som hänt var så fruktansvärt att det inte gick att tränga bort det. Så jag tittade och blev upprörd över regeringens långsamma reaktion. Att skylla på julhelg var så lågt att man bara blev förbannad! Hur svårt var det att flyga ner hjälp? De andra länderna gjorde ju det!

Egypten 2004-2005

Vi var alltså hemma, men åkte till Egypten den 28 eller 29 december. På Arlanda mötte vi trasiga människor, vissa helt apatiska, utan tillhörigheter, ensamma barn, barfota… fruktansvärt! De fick gå en särskild väg på Arlanda för att få hjälp vid hemkomsten. Jag antar att de fick träffa både präst, psykolog och sjukvård redan på plats vid ankomst. Det var faktiskt ganska skönt att åka iväg och släppa all rapportering, även om det samtidigt kändes lite som ett svek att åka iväg och koppla av. Jag och barnen, vi var ju fortfarande en familj.

Vi njöt av sol och värme, killarna dök med tuber för första gången. Mina föräldrar kom dit efter en vecka och vi hade sista veckan tillsammans. Det enda konstiga som hände under semestern var att allt vatten vid vår strand försvann. 100 meter ut låg fiskar och sprattlade… båtar torrlades och gick varken att få ner i vattnet igen eller upp på stranden… hur konstigt som helst. Å det där vattnet kom inte tillbaka medan vi var där. Någon sa att jordbävningen innan tsunamin skapat en djup havsspricka, och vårt vatten hade tydligen gått till den sprickan… jag vet inte om det är sant, men konstigt var det.

Så åkte vi hem och när barnen kom tillbaka till skolan blev de överfallna av gråtande och skrikande kompisar. De hade tydligen trott att vi varit i Thailand och omkommit. Jag trodde att alla visste att vi varit i Egypten och aldrig varit oroliga för oss. Men tydligen hade inte informationen gått fram som den skulle… så folk trodde att vi dött. Så mitt i allt sorgligt, rapporteringar om kistor som kom till arlanda och familjemedlemmar som tappats bort, stod vi – helskinnade. Vi kom med lite lite glädje mitt i allt sorgligt.

Sri Lanka 2005-2006

Något år innan badade vi i Thailands vågor, samma år i Egyptens och året efter i Sri Lankas vågor… samma vatten, olika stadier. Ett vackert oförstört Thailand, ett förundrat Egypten där vattnet försvann och ett halvt bortspolat Sri Lanka under uppbyggnad. Vatten har en enorm kraft, det är iaf ett som är säkert. Man ska ha respekt för naturen och naturkraften. Frågan är hur mycket vi själva bidragit till katastrofen och framtida katastrofer med tanke på hur vi misshandlar vår planet?