Den där magkänslan… Del 1 -

Den där magkänslan… Del 1

november 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Då och då vet man inte vad man ska göra. Allt känns hopplöst och det enda man kan göra är att gå på sin magkänsla och hoppas på det bästa. Så var det i somras…

Efter att sonen själv gått ut med sin berättelse har jag fått tillåtelse att berätta en del av allt som hände. Han har läst igenom texterna och godkänt dem. För att det inte ska bli för mycket på en gång så delar jag upp berättelsen i flera delar. Vi har haft ett kaos runt oss och allt började egentligen för nästan 3 år sedan med en kulmen nu i somras.

Vi har haft väldigt många dödsfall runt oss de senaste åren. Vi har tillsammans tagit oss igenom sorgen och gått vidare. Men så dog Seniors fd bästa kompis förra hösten och några månader senare hans farbror (min svåger) och det var för mycket för honom. Han gick i baklås totalt.

Samma dag som svågern dog flyttade han hem till en kompis. Det var helt ok för mej, även om det gick lite snabbt. Men jag förstod ju att han var påverkad av det som hänt och var tvungen att göra något. Så han flyttade och den första tiden verkade allt ok. Sen började magkänslan göra sej påmind… något var fel… men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Erfarenheter från tidgare år och händelser gjorde att jag blev rejält orolig men drog mej för att rota i det. Jag visste nog redan då att det var en jobbig tid som låg framför oss.

Senior drog sej undan mer och mer och jag märkte att han mådde dåligt och levde ett rätt destruktivt liv. Vi hade redan tidigare pratat om att han måste fundera på att byta jobb, men han vägrade att ens tänka tanken. Runt påsk var han helt under isen. Det enda han gjorde var att jobba, han sov knappt och gick inte att prata med. Sa man nåt så fräste han bara tillbaka och nu började även kompisen han bodde hos att reagera och bad mej göra något.

Så jag började gräva i hans liv, tog reda på så mycket jag kunde, frågade honom, frågade hans kompisar och fick veta en massa konstiga saker. Min son är 21 år och nykterist. Ändå fick jag veta att han varit på krogen mycket och gjort av med stora summor på att bjuda folk som han knappt kände. Han hade också blivit övertalad/hotad att köpa ut en telefon med abbonemang till ett par tjejer (samma tjejer som lurade/hotade honom 2 år tidigare) som han nu stod och betalade medan de använde den. Han agerade taxi åt folk och blev ofta uppringd mitt i nätterna av folk som krävde att bli hemkörda. Med all denna kunskap började jag förstå varför det inte gick att prata med honom och att jag var tvungen att agera snabbt för att stoppa karusellen.

Det här var i april. Det första jag gjorde var att skaffa tillbaka telefonen. Jag har aldrig varit så förbannad i hela mitt liv (klicka på länken för den berättelsen) och det var ändå den lätta biten… det skulle ta ända till augusti innan alla papper och nummer var iordning så att han till slut stod på sin egen telefon och kunde använda sitt eget abonnemnag. Sen fick jag honom att gå med på att visa mej sina konton… jag lovade att inte skälla på honom, utan bara se hur illa det var och lägga upp en åtgärdsplan. Det var illa!

Folk hade utnyttjat min godtrogne son totalt och satt sprett på 10 000-tals kronor. Han har alltid varit sparsam och fått pengar över på den lilla lön han fått ut, nu var sparandet rejält uppätet och vissa månder hade han gått 8-10 000 kr back. När allt detta uppdagades gick luften ur honom, men han visste inte hur han skulle göra för att ta sej ur allt. Strax innan hans semester i slutet av juli, blev han manisk och agressiv och fick trassel med kompisar och folk på jobbet. LÖgnerna var många och rykten spreds. Han var i så dåligt skick att hans arbetsgivare skickade honom på semester några dagar tidigare än planerat och tur var väl det…

Hur det gick ska jag berätta i nästa del, annars blir detta för långt för att någon ska orka läsa.

Fina smycken och spännande samarbeten

november 8, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har ett smycke som jag bara älskar! Det är en ängel i guld med rosa stenar, som jag ofta bär. Ängeln har jag fått av Margarete som driver nätbutiken By Margarete Nudel. Hon var en av alla företag som jag kontaktade inför Lilla Bloggdagen (gå med i vår FB-grupp om du vill vara med nästa gång) och som tackade ja till ett samarbete. På så sätt fick jag ängeln, det är nämligen en av alla hennes fina grejer och den rosa betyder extra mycket eftersom just den bidrar med pengar till cancerforskningen.

Nu är Lilla Bloggdagen över för den här gången, men vårt samarbete fortsätter. Så igår var jag med Margarete på en föreläsning om hur man startar och driver en nätbutik. Föreläsningen var egentligen en hel dag med aktiviteter för bloggare arrangerad av Business Bloggers. Margaretet var där tillsammans med Vendre som byggt upp hennes nätbutik. Å jag fick alltså hänga med och ta del av alla smarta tips och råd som alla delade med sej av. Hur bra som helst!

Det var flera företag på plats, så vi fick veta en massa bra om att starta företag som bloggare, skatteregler, olika sätt att tjäna pengar på bloggen och det där att nischa sej (som jag alltså vägrar). Just Margarete berättade om sin stickning som terapi som till slut gjorde att sjalarna var så många att det svämmade över, vännerna ville inte ha fler och någon föreslog att hon skulle sälja dem. Idag är de där sjalarna smycken, kläder och skor och numera det hon lever på och har flera anställda. En himla cool resa, absolut värd att berättas!

Å nu har ytterligare ett litet samarbete på gång… men det är lite hemligt än så länge… håll koll så får ni snart veta allt. Tills dess kan ni köpa en ängel, ta gärna en med rosa stenar och stöd cancerforskningen.

Vad är det med män och stora bröst???

november 3, 2014 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Som storbystad får man vara med om många absurda situationer. Jag vet inte hur många gånger jag bostavligen lyft upp hakor för att få ögonkontakt med män som pratat med min urringning. Detta har även hänt när jag själv haft manligt sällskap med mej. Det har till och med hänt att okända män kommit fram till mej och mitt sällskap och frågat om de får känna lite…

Mer än en gång har jag kommit gående på allmän plats och blivit stannad av män som kommenterat mina bröst. Värst var en gång på parkeringen utanför Ica Maxi i Alby där en man gick rakt emot mej och nästan vrålade ”Vilka stora bröst du har!”. Man svara inte tack då precis… den här mannen hade dessutom sin dotter (?) med sej som var kanske 8-9 år. Å detta har alltså hänt flera gånger.

Ja, jag har haft urringade toppar men inte vulgära eller särskilt djupa, ändå har detta hänt. Flera gånger. Å andra sidan ska jag väl egentligen kunna gå naken om jag vill, utan att bli påhoppad?

Innan jag gjorde min bröstförminskning och nu efter så frågar nästa alla vad Martin tycker om min operation. Han får tycka precis vad han vill faktiskt, både förut och nu. Det är min kropp och den gör jag som jag vill med oavsett vad han tycker! Men eftersom alla frågar var jag tvungen att fråga honom, hans svar var: ”Du var intressantare att titta på med stora bröst, men kläderna sitter bättre och du ser lyckligare ut med mindre. Du trivs bättre nu och blir på så sätt sexigare”. Storleken har alltså betydelse, men inte som man kanske tror.

Men vad är det egentligen med män och stora bröst? Eller får ni med ”normala” eller små bröst också mysko kommentarer. Är män helt enkelt tuttfixerade?

Vemodig och ledsen…

november 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har sorg. En sorg som många kan tycka är larvig, men jag är verkligen så ledsen och besviken. Jag har ända sedan i mars sett fram emot att november ska komma, det var månaden då vi skulle åka till Gambia. Resan jag sett fram emot så länge, räknat ner till och planerat för. En bloggresa faktiskt. Från början var vi 11 personer som skulle åka. Syftet var att visa vad landet har att erbjuda och skriva om det, hjälpa vår familj där och dessutom starta ett samarbete mellan ett svenskt och ett gambiskt tjejfotbollslag.

Men det var kanske inte meningen att vi skulle åka. Direkt bokade två personer av pga en make som ville åka någon annan stans. Sen bokade en annan av pga att hon inte kunde ta malariaprofylaxet tillsammans med sin vanliga mediciner. Och till sist bokade ytterligare en av pga personliga skäl. Kvar var vi sju glada resenärer som såg väldigt mycket fram emot resan.

Så hörde vi talas om Ebola. Men den hade inte nått Gambia, inte ens Senegal, så vi var inte oroliga. Men så började det gå rykten om att resor ställdes in och för några veckor sedan var det ett faktum. Först var det en notis på ett forum och sen kom ett mail från Ving om att vår resa var inställd och pengarna skulle betalas tillbaka. Detta pga att bokningarna var för få. Inte att ebola nått landet alltså (det har den fortfarande inte gjort) utan att resenärerna är rädda och inte vågar åka dit. Man är rädd för att bli smittad av något som inte finns alltså och som dessutom smittar precis som HIV. Man måste blanda kroppsvätskor, inget annat!

Men det var nog inte meningen som sagt. Senior fick nytt jobb och hade haft svårt att vara ledig, Martin hoppas få ett nytt jobb och kanske kan börja inom kort, Junior och hans Mandis har gått skilda vägar och en av de andra ska skiljas och har dåligt med pengar. Det var lixom bara jag kvar som det inte strulade för, jag som förmodligen längtat mest av oss alla. Så medan de andra tyst accepterar faktum och knappt ser berörda ut håller jag på att gå sönder av sorg. Jag har längtat något enormt.

Visst kan man åka reguljärt, men det tar längre tid och kostar mer. Utan turister i landet är dessutom det mesta stängt, vilket ju förstås är en katastrof för invånarna. Det kommer att innebära att många blir sjuka, svälter och dör. Pga en sjukdom som inte ens nått till landets gränser. Ebola är en fruktansvärd sjukdom som måste stoppas så snabbt det någonsin går. Inte bara för att folk dör i sjukdomen utan även för att hela Afrika drabbas indirekt. Länder som inte skulle behöva drabbas alls.

Det enda vi kan göra nu är att skicka pengar till vår familj, men det finns inte längre något att köpa för pengarna. Men skulle de få malaria, har de ändå pengar till medicin och det som eventuellt finns i matväg på marknaden. Men det finns inte mycket och när det väl kommer något så bunkrar de som har det bättre ställt. Så med våra pengar kanske de iaf kan köpa det som finns och hålla sej friska.

Men så fort resorna släpps igen så bokar vi! Då försöker vi få ihop en ny bloggresa. Är det någonstans vi turister och våra pengar behövs när krisen är över så är det i Gambia och i andra afrikanska länder. Där kan vi göra stor nytta! Under tiden får ni gärna bidra med en slant till vår familj (maila mej mrinda@swipnet.se) eller skänk pengar till Läkarmissionen för att stoppa ebolan.

Om 16 dagar skulle vi vara på väg… nu dröjer det minst ett år. Min sorg är stor, större än jag väntade mej. Jag vet inte vem eller vilka av våra vänner som lever den dag vi kommer tillbaka. Jag vet inte hur de drabbas av den sjukdom som inte kommit till landet och som de inte borde varit drabbade av. Jag vet bara att det är en katastrof för hela Afrika och att smittan måste stoppas. Sorgen river och sliter i mej och jag vet inte vad jag ska göra för att den ska lätta. Jag är bara så ledsen…

C-kupan firar 2 månader, före- och efterbild.

oktober 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag har det gått exakt två månader sedan E-kupan blev en liten C. Två månader av orörlighet kanske man kan säga, men knappt någon smärta alls. Å nu kan jag springa och fibrovärken är bättre. Jag är supernöjd!

Allt började förra hösten när jag bad om remiss till bröstförminskning och den 6/12 var första besöket hos läkaren på Karolinska för bedömning. Å jag blev alltså godkänd för att göra en bröstförminskning på landstingets bekostnad. Det trodde jag aldrig! Jag var överlycklig, chockad och väldigt ensam på min bänk utanför kliniken där jag rasade ihop. Jag hade väntat i mer än 15 år på detta och nu var det verklighet. Helt ofattbart!

Efter ett gäng återbesök och koller, så var det alltså dax för operation fredagen den 29 augusti. Martin var med mej hela dagen och var ett enormt stöd. Men jag var konstigt nog inte det minsta nervös, jag såg bara fram emot att få vakna upp efter operationen och se skillnaden. Eller kanske inte så mycket se den, som att känna den. Å nog var det skillnad!

Direkt försvann det mesta av rygg- och nackvärken. Axlarna slipper få skavsår av behån och inget skumpar runt när jag går. Nu efter två månader kan jag sova på mage utan att ligga i uppförsbacken och böka med kuddar. Jag kan röra mej obehindrat. Jag kan för första gången ha en jacka i rätt storlek och faktiskt knäppa den helt, bara känslan av att kunna dra dragkedjan hela vägen upp är skitcool! Att vara proportionerlig och höra folk säga att man nu faktiskt inte bara är liten utan ser liten ut också är inte heller helt fel. Jag kan ha kläder jag inte har kunnat förut och älskar att testa nytt.

Från och med nu behöver jag inte sova med tight behå hela nätterna längre. Jag får börja röra på mej lite mer nu, även om det fortfarande inte får vara för tungt. Dagtid kan jag ha vilken behå jag vill, om jag vill. Det behövs egentligen inte eftersom jag nu inte har något som hänger längre, men känns skönast att ha nåt ändå. Av gammal vana kanske? Så jag har en mjukis som skyddar den flyttade vårtan lite, det känns bäst så.

Ärren syns ganska mycket fortfarande, men det struntar jag i. Det är bara jag som ska se dem ändå. Det sticker ut små vassa stygn här och där, men blir färre och färre vartefter de trillar bort. Känseln är fortfarande borta runt ärren, men blir bättre och bättre. Ibland hugger det till lite här och där och det är tydligen nerver som hittar varandra igen.Det syns kanske inte så mycket skillnad mellan första och andra månaden, men brösten har blivit mjukare och rundare i formen under den tiden.

Nu lever jag i princip som vanligt med den skillnad att jag är rörligare och har mindre värk. Jag är supernöjd med resultatet och ångrar inte en sekund att jag gjorde operationen. Om du funderar på att minska din byst så finns det tre krav för att du ska få det på landstingets bekostnad; Du måste vara normalviktig (inte ha mer än BMI 25), Du ska ha minst 800 ml i volym per bröst och du måste ha uttalade problem. Det är kliniken som sedan avgör om du ska gå vidare eller ej och förbered dej på långa väntetider mellan alla instanser. (Orkar du inte vänta, utan tycker det är ok att göra privat så kostar det ca 45 000 kronor.)

Men det är värt väntan, den långa rehabiliteringen och alla förhållningsorder. Jag har ett helt nytt liv! Kolla bara på bilden högst upp (klicka på bilden så blir den större), så ser ni vilken skillnad det är. Jag har samma topp på bägge bilderna, det är 7,4 hekto som skiljer mellan före och efter. Det är väldigt mycket kan jag konstatera så här i efterhand. Visst är det skillnad?

Ibland vill man bara försvinna…

oktober 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag brukar inte läsa böcker på vinterhalvåret, det tar för lång tid eftersom jag har svårt att koncentrera mej när det är mycket runt omkring. Men nu var jag bara tvungen att göra ett undantag och det var när jag fick Dogges bok; Ibland vill man bara försvinna. Boken som Kim Veerabuthroo Nordberg arbetat med i flera år och alldelels nyligen släppt.

Bara tanken att följa Dogge i flera år gör mej alldeles svettig. Det är nämligen näst intill omöjligt att bara bestämma en träff med honom. Bara att prata med honom i telefon är ett äventyr… å säger han att han ska ringa tillbaka så gör han det… efter några veckor… Men han har ett hjärta av guld, han är generös och omtänksam. Å det kan man se tydligt i boken. De människor som han bryr sej om bryr han sej väldigt mycket om och hjälper så mycket han bara kan.

Bor man i
Botkyrka så vet man vem Dogge är, så är det bara. Genom vår skytteklubb
har vi fått se en annan sida av honom som många andra kanske inte ser.
Hos oss är han bara Douglas, inte den kända rapparen från Alby. Han
behöver inte leva upp till något rykte eller skriva autografer, han kan
stå i sitt hörn med sin bössa och bara försvinna bort i tankarna. Å det
tror jag att han behöver, väldigt mycket! Ibland känns det som han är
glad och social av gammal vana, för att det är så han ska vara på nåt
sätt. Men han kan faktiskt sitta ner och prata seriöst också och då har
han en himla massa kloka saker att förmedla.

Boken ger oss hela hans liv som börjar när hans föräldrar träffas, hans uppväxt och fram till idag. Man får veta mer om hans skolgång, hur The Latin Kings bildades, skördade framgång och splittrades, storyn kring ”cykel på köpet”, hur han träffade sina barns mammor och hans frus hemska död. Här finns mycket om hans destruktiva tid efter hustruns bortgång, droger och hur han sakta kommit till rätta med sej själv. En del är riktigt jobbigt att läsa eftersom man faktiskt vet vem det handlar om. Det här är ju på riktigt.

Jag förstår varför Dogge är som han är nu och är glad att han faktiskt är där han är idag. Det kunde ha gått riktigt, riktigt illa för honom. Att se honom idag som den kärleksfulla pappa och vän han är, är helt fantastiskt. Dogge har hjärta. Det kan man inte säga om alla hans gamla klasskompisar precis… det känns som om det är två läger av människor i hans närhet. En sida, som precis som Dogge bryr sej om andra och ställer upp och den andra sidan som bara bryr sej om sin egen framgång och skiter i folk runt omkring. Frågan är väl vem som är lyckligast.

Dogge har haft det tufft och jag tycker att författaren beskriver allt med känsla men ändå inte framställer Dogge som något offer. Dogge har varit väl medveten om de flesta val han gjort, både smarta och mindre smarta. Har det gått åt skogen har han aldrig skyllt på någon annan, han har alltid trasslat ut sin bekymmer och tacklat motgångarna. Hur tuffa och orättvisa de än har varit. Sen är det klart att han klarat sej en hel del på sin charm också… men det är absolut ingen vacker historia som Kim berättar om.

När vi träffade Dogge på bokreleasen var han lycklig, han dansade och sjöng. Men han höll sej nära oss, inte de coola artisterna. Senior och Dogge viskade och höll sej mycket i hörnet där vi stod. Kanske för att han bara är just Douglas med oss, inte coola Dogge Doggelito rapparen från Alby. Jag hade alltså inte läst boken när jag träffade honom senast och visste inte allt som jag vet idag. Har det förändrat min bild av honom? Ja, faktiskt. Jag kan bättre förstå varför han väljer att komma upp till skytteklubben (även om det ibland går långt mellan gångerna) och bara vara… kanske tankar han energi där. Det står nämligen inte ett ord om hans brinnande skytteintresse i boken, det är hans – bara hans!

Jag ser numera en otroligt stark människa. Han har varit igenom mycket som vem som helst skulle gått under av. En älskad fru som avlider och dessutom förlorar han ett barn i förlossningen lite senare. Sånt som kan göra vem som helst galen av sorg och kanske aldrig resa sej helt igen. Men Dogge reser sej och gör dessutom en kursändring och blir en bättre människa. För sina barn skull!

Läs boken och bilda er en egen uppfattning om rapparen från Alby. Den är stundtals jobbig att läsa och jag beundrar Kim som lyckades hålla Dogges tempo och dessutom lyckades få ihop något begripligt om hans innehållsrika liv. Det ska bli intressant att se vad som händer i Dogges liv i framtiden, jag vet bara att han och sonen ska träffas i skyttehallen under veckan och ta en match. De två och alla småskyttar, där han kan vara sej själv en stund.

Det ska också bli spännande att se vad Kims nästa projekt blir, kanske semester… Det kan han behöva efter 4-5 år med Dogge 🙂

”Ibland vill man bara försvinna” får 5 solar av 5 möjliga faktiskt! Läs den!

ADHD – funktionsnedsättning eller funktionsförstärkning?

oktober 25, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För många är ADHD synonymt med ouppfostrad ungjävel. Det är också synonymt med en ensamstående morsa som inte har några gränser eller regler. Inget kan vara mer fel!!!

ADHD handlar inte om varken uppfostran eller gränser, det är ett funktionshinder som har med signalsubstanser i hjärnan att göra. Tyvärr är det inte mätbart och därför heller inte accepterat. Det som syns utåt är en okontrollerbar liten kille som pendlar i humöret och oftast är i ständig rörelse och skapar oreda precis överallt. Tittar man lite närmare ser man en utmattad mamma som kämpar med näbbar och klor för sin älskade unge. Att det även finns tjejer har man knappt upptäckt…

Jag har haft detta runt mej i 20 år, tänkte jag säga… men faktiskt i närmare 35 år. Två av killarna i min klass när jag gick i trean hade det med största sannolikhet, den ena sitter på kåken idag inlåst för att ha skjutit lite folk på Stureplan. Så när jag fick min äldste son för 21 år sedan var jag inte helt obekant med ostyriga och rastlösa smågrabbar. Problemet var bara att jag skulle ha detta runt mej 24/7. Problemet var också att jag var hemma på heltid med mina barn och därför inte hade någon dagispersonal som kunde slå larm åt mej. Alla vet hur dåliga sjukvården är på att lyssna på föräldrarna… och därför tog det närmare 5,5 år innan man tog mej på allvar.

Sonen fick sin diagnos när han var 7 år (18 månaders utredning) och började medicinera när han var 9. Det var första gången han kunde tänka en tanke hela vägen till slut, sa han själv. Han hade fortfarande sin energi kvar, men nu kunde han dessutom göra något av tankarna och inte bara bli frustererad av dem. Det var då han började med skytte och blev himla bra på det. Han hjälpte till på klubben och på tävlingar och älskade sitt liv i skytteklubben. Där var det struktur och ordning, men lite tävling, precis som han vill ha det.

Här om dagen lyssnade jag på Anders Bagge när han var hos Malou och pratade om sin ADHD. Han sa att han inte ser sina bokstäver som ett funktionshinder utan som en funktionsförstärkning. Och jag håller helt med honom och nu när jag frågade Senior sa han precis samma sak. Utan medicinen är min son en typisk ”starter”, han startar projekt men har svårt att avsluta dem. Allt heter ”ska göra sen” och det där sen glöms snabbt bort och sakerna blir ogjorda. Med medicinen är han fortfarande effektiv men kan även få saker helt färdiga och oftast orkar han betydligt mer än många andra. Han har energi för fler och använder den. Samtidigt blir han trött och ledsen lika intensivt och är då svårare att plocka upp till ytan igen. Allt han gör, görs i kubik på nåt sätt…

Sonens ADHD har gjort mej till en bättre människa. Jag har önskat bort de där bokstäverna många, många gånger – men det har konstigt nog sonen aldrig gjort. Jag ville ha bokstäverna själv och låta honom slippa. På så sätt skulle jag kunna ta över hans svårigheter och han skulle slippa. Så tänker nog alla mammor… Men nu kan man ju inte ta på sej andras problem utan får hitta ett sätt att förhålla sej till dem istället. Och det är då vi ser på styrkorna med ADHD´n, allt han klarar som inte ens ”normala” människor kan. Trots allt, så hade han körkort bara en månad efter sin 18-årsdag, dykcert och han har haft fast jobb sedan han var 15 år. Nu har han dessutom lyckats byta jobb och lärt sej nya rutiner, arbetsuppgifter och fått nya arbetskamrater. Sånt är svårt och läskigt för oss ”friska”, förstå då hur svårt det är för honom. Men han har klarat det! Stolt son, stolt mamma!

Ni får säga och tycka vad ni vill. Men här hemma håller vi med Bagge; ADHD kanske heter funktionsnedsättning, men det är nog egentligen en funktionsförstärkning. För min grabb klarar precis allt han vill, dessutom vågar han testa – vilka sk ”friska” gör det?

Rinkebysvenska…

oktober 24, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dogge myntade uttrycket blattesvenska, andra kallar det rinkebysvenska. Ett språk som många ungdomar i förorten pratar. Det är iofs svenska men har en viss brytning oavsett var man kommer ifrån. I bla Alby och Fittja prata de flesta så, inget konstigt alls – man formas ju av sina kompisar.

Den senaste tiden har jag suttit i ganska många ungdomsmål. Nu kanske ni tänker att det mest är invandrarungar vi haft hos oss eftersom jag pratar om språket. Å det är där min fascination kommer in i bilden. Nästa alla mål har varit med svenska ungdomar i 16-17-årsåldern. Inte från Alby eller Fittja utan mestadels från Hagsätra, Hägersten och från stan. Men alla pratar likadant!

Oavsett ursprung och bostadsort, så pratar de precis samma svenska som Dogge! Samma brytning, samma slang, lite hackigt och ungefär lika osammanhängande 🙂

Vad är det med den sk Blattesvenskan och svenskfödda ungdomar? De har alltså två svenska föräldrar som pratat svenska med dem under hela deras liv, ändå har de fått en brytning och låter som de kommer någon helt annanstans ifrån. Som sagt; mycket fascinerande!

När jag pratade med Martin om detta så konstaterade han att jag är likadan. Va? Ja, säger han, men inte i Sverige… När jag är i Gambia pratar jag ”deras” engelska och när jag är i tex London så pratar jag den engelskan. Även jag formas alltså av det språk jag har runt mej, även om jag inte tänkt på det förut.

För mej är det inget problem, jag är flexibel. Problemet uppstår när våra äldre nämndemän i tingsrätten inte hör eller förstår vad ungdomarna säger… Ungefär som min gamla farmor som har svårt att förstå vad vissa i vårdteamet runt henne säger. Det uppstår frågetecken eftersom man missförstår varandra.

Å det är kanske nu jag kommer att få höra att detta är ett rasistiskt inlägg. Men detta handlar inte om rasism, utan om hur ett språk förändras med tiden och hur olika generationer kan få svårt att förstå varandra. Det är 12 år sedan jag satt min första period i tingsrätten och då var det bara utlandsfödda som hade en brytning. Idag är det kanske så många som 50% av alla under 18, även svenskfödda alltså. Min undran är hur mycket svenska språket kommer att förändras ytterligare de närmaste 10-12 åren, när det hänt så mycket hittills.

Vad tror ni? Har ni reflekterat något över detta?

Årets kanske viktigaste bok

oktober 16, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så gott som alla har någon slags relation till cancer. Har vi inte själva sjukdomen, så finns den hos en familjemedlem, en vän, en arbetskamrat eller en vän till någon vi känner. I princip alla kan berätta om någon som är eller har varit drabbad.

Själv är jag väldigt förskonad. Min morfar och moster dog i cancer, en bloggkompis mamma är drabbad och bloggvännen, allas vår Vimmelmamma Lotta har besegrat cancermonstret. Jag har det alltså inte i min direkta närhet, men det betyder inte att jag inte bryr mej.

För några veckor sedan släpptes årets kanske viktigaste bok, nämligen den Rosa Kokboken. Journalisten och författaren Anna Benson frågade ett helt gäng kända svenska kvinnor om de kunde tänka sej att bidra med recept till en kokbok, där pengarna från kokboken skulle gå till Cancerfonden. Anette Norberg, Anna Book, Anna Brolin, Anna Maria Corazza Bildt, Christina Schollin, Cissi Wallin, Jennifer Brown, Jenny Strömstedt, Kim Anderzon, Lulu Carter, Magdalena Forsberg, Marie Göranzon, Nanne Grönvall, Pernilla Wiberg, Regina Lund, Renée Nyberg, Sanna Bråding, Sara Varga, Tina Thörner och Valerie Aflalo har alla bidragit med både recept och personliga berättelser som sammanställts av Anna.

Av detta blev alltså en Rosa Kokbok och för varje sålt ex går hela 100 kr till cancerfonden. Så köp boken HÄR. För de där 199 kr som boken kostar får du en himla fin bok, massa bra recept och gör alltså en viktig insats för cancerforskningen. En himla bra julklapp!!!

Idag hade jag äran att vara med på bokreleasen. Det var inte alls meningen, jag bara halkade in och det är jag väldigt glad för. Det var en härlig tillställning men många kända ansikten och böckerna gick åt som smör i solsken. De flesta köpte mer än en och passade på att få böckerna signerade av de ”kockar” som var där. Anna Book, Tina Thörner, Regina Lund, Sanna Bråding, Lulu Carter mfl skrev så pennorna glödde. Bland köparna såg jag Simon som vann Biggest Loser förra året (han ser ut att hålla vikten, by the way), Mirre och Robban från Robinson, Tina Lejonborg och Annelie Rydé.

Hittills har boken samlat in drygt 500 000 på tre veckor! Med din hjälp kan målet nås… 1 000 000 kronor. Du hjälper väl till?

Anette
Norberg, Anna Book, Anna Brolin, Anna Maria Corazza Bildt, Christina
Schollin, Cissi Wallin, Jennifer Brown, Jenny Strömstedt, Kim Anderzon,
Lulu Carter, Magdalena Forsberg, Marie Göranzon, Nanne Grönvall,
Pernilla Wiberg, Regina Lund, Renée Nyberg, Sanna Bråding, Sara Varga,
Tina Thörner och Valerie Aflalo – See more at:
http://www.rosakokboken.se/produkt/rosa-kokboken/#sthash.kfvMXcOz.dpuf

Anette
Norberg, Anna Book, Anna Brolin, Anna Maria Corazza Bildt, Christina
Schollin, Cissi Wallin, Jennifer Brown, Jenny Strömstedt, Kim Anderzon,
Lulu Carter, Magdalena Forsberg, Marie Göranzon, Nanne Grönvall,
Pernilla Wiberg, Regina Lund, Renée Nyberg, Sanna Bråding, Sara Varga,
Tina Thörner och Valerie Aflalo. – See more at:
http://www.rosakokboken.se/produkt/rosa-kokboken/#sthash.kfvMXcOz.dpuf

Vilken kärleksförklaring!

oktober 13, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ikväll har jag omfamnats av en lång kärleksförklaring av Morgan Alling. Ja, det var ingen personlig kärleksförklaring just till mej. Nej, mer en kärleksförklaring till livet, sin fosterfar, sin fina Anna-Maria och kanske framför allt till sej själv.

Precis när jag skriver detta lägger min älskade pälsboll sitt lilla gyllenbruna huvud i min hand och kräver hela min uppmärksamhet. Så mycket kärlek, precis som hela kvällen kantats av. Jag får skriva med en hand 🙂

Vi har alltså varit på Södra Teatern och sett En Föreställning Om Kärlek som bara spelas idag och imorrn. Så innan ni läser klart detta, kan ni klicka HÄR och boka platser för imorgon. Skynda! Tänk inte, BOKA bara!!! I värsta fall är detta sista chansen att se föreatällningen, i bästa fall förlänger man den.

En Föreställning Om Kärlek är Morgans berättelse om sitt liv, sin dåliga självkänsla, sin konflikträdsla och sin kärlek till de personer som trodde på honom. Och särskilt till Anna-Maria som sa upp sej som flickvän om han inte tog tag i sej själv och började ta ansvar för sitt liv. Den enda han inte kunde blidka med sina bedjande ögon och sorgliga bakgrund. Anna- Maria som fick honom att våga bli älskad, för älska kunde han redan…

Jag har läst hans bok ”Kriget är slut” som handlar om hans barndom och förklarar vem han är idag. Mycket känner jag igen från boken. Mycket av hans kropps- och scenspråk känner jag igen från barnprogrammet Tippen. Mina barn var som slavar under det programmet och mej gjorde det absolut inget. Jag kan komma på mej själv nynnandes på ”Sopgubbarna” och ”Kassa nummer 7” lite nu och då.

Föreställningen har mängd hjärtliga skratt, men det händer också att skrattet fastnar i halsen. Det är djupt, det är hjärtligt, det är roligt, det är sorgligt och det är ren kärlek. Som en enda lång kärleksfull omfamning. I två timmar drygt. Å när allt är slut så finns den varma känslan kvar. Å den stannar kvar hela vägen hem. Sådär så man pussas lite extra i rulltrappan (fast det gör vi oftast ändå)…

Morgan påminner oss om att vi inte är några offer utan att vi själva väljer våra tankar. Att ha en taskig bakgrund innebär inte automatiskt att man även måste ha en taskig framtid. Det väljer man faktiskt själv! Det som jag ofta skriver om; vi har alla ett val och även om vi inte väljer så har vi valt även det. Vi kan inte göra något åt vår bakgrund, men vår framtid väljer vi själva. Att fortsätta vara ett offer brukar inte vara någon lyckad väg…

Det här är en föreställning alla med dålig självkänsla borde se. OCH varenda människa som jobbar med barn eller som jobbar med människor överhuvudtaget! Att verkligen se och uppmuntra en människa kan ge resultat många många år framåt. Det där lilla som vi faktiskt kan göra varenda dag; ge en uppskattade klapp på axeln, ett uppmuntrande ord. Att visa att vi tror på personen i fråga. Så lite för den som ger, då ofantligt mycket för den som tar emot.

Det var inte pga Morgan som vi blev fosterfamilj eller familjehem som det heter idag. Men han var den första jag frågade om råd för ett antal år sedan. Jag frågade vilka fel man inte skulle göra och han vägrade i princip att svara på frågan. Han sa att allt berodde på oss och barnet och att vi skulle känna inåt och ta barnet på allvar. Så det har vi gjort. Vi har bara tyckt om, lyssnat och tagit barnet på största allvar och det har ju gått ganska bra. Om Morgan med sin bakgrund ( 9 skolbyten på 11 år, 3 barnhem…) kan bli en fullt fungerande vuxen, så kan alla bli det. Bara man är beredd att jobba med sej själv och ta ansvar för sitt liv. Och våga bli älskad…

Just nu har jag en härlig känsla i hela kroppen. Tack Morgan för en fantastisk kväll. DU är en fantastiskt person! OCH du är värd att bli älskad precis som du är, precis som alla andra 🙂

En salsa med Dogge Doggelito

oktober 12, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Där stod jag alltså, helt felklädd för kvällen, direkt från akuten. I stickad tröja och jeans kom jag till Dogges boksläpp på puben Kägelbanan vid Södrateratern. Alla andra var festklädda, de flesta i svart förstås… men en och annan kom i träningsoverall och keps också, tack och lov.

Iaf… vi kom in och när Dogge såg oss sken han upp och kramade oss hårt och hjärligt. Senior och Dogge har skjutit luftgevär tillsammans, eller rättare sagt; Senior har varit Dogges instruktör faktiskt. Så de har träffats varje onsdag periodvis under flera år och känner varandra ganska väl. Jag träffade Dogge första gången 2001 när jag var med och arrangerade Bara Barn-galan på Cirkus. Rädda Barnen hade samlat ihop texter som barn hade skrivit och sedan fick artister tonsätta texterna och ha som en melodifestival och samtidigt samla ihop pengar till Världens Barn. Latin Kings var med det året och på så sätt fick jag även en intrevju till lokaltidningen som jag då skrev för. Det är alltså snart 14 år sedan och under åren som gått har våra vägar korsats på olika sätt.

Dogge är en av de hjärtligaste personer jag vet. Å det fick vi bevis på innan vi skulle gå hem… men vi tar det i ordning. Vi kom dit, Dogge hälsade på oss, jag fick hans bok som han signerade till Senior. Jag fick ett glas i handen och glaset fylldes med ett mycket gott rosévin och fylldes på och fylldes på… Dogge dansade lyckligt runt med sin flaska och såg direkt när mitt glas var halvfullt. Rätt vad det var så hittade jag mej själv mitt på golvet i en smäktande salsa. Jag kan dansa, men salsa har jag inte riktigt kläm på. Lite koll har jag, men Dogge fick ge mej en del instruktioner och jag tappade takten mer än en gång… men kul var det! Men att kalla mej salsadrottning som han gjorde på Fb är väl att överdriva en aning 🙂

Dogge har alltså släppt en biografi som heter ”Ibland vill man bara försvinna”. Fast det är inte han som skrivit den utan Kim Veerabuthro Nordberg. Kim har följt Dogge de senaste 4-5 åren och det kan definitivt inte varit en lätt uppgift. Dogge är nämligen värdelös på att passa tider och när man pratar så har han långa utläggningar och hamnar långt från ämnet man började prata om… Och det händer alltid väldigt mycket runt honom och i hans liv, så det är inte så lätt att hänga med i svängarna.Det var nog lättare att prata med alla runt om Dogge än med Dogge själv.

Kim Veerabuthroo Nordberg

Kim Veerabuthroo Nordberg. som under 4-5 år följt Dogge överallt och försökt förstå och få en bild över hela hans liv. Det kan inte ha varit lätt och jag förstår att det tog tid. Dogge är nämligen värdelös på att passa tider. När man pratar med honom tappar han ofta tråden och har långa utläggningar om något helt annat än man från början pratade om… men det han berättar är ofta väldigt intressant och tänkvärt. Så det ska bli väldigt spännande att läsa boken, jag började direkt när jag kom hem på natten.

När alla var på plats fick vi höra en kort intervju med författaren som musikjournalisten Ametisth höll i och sedan en lite längre utfrågning av Dogge. Och efter det rappade Dogge och hans kusin Primo loss totalt och då började hela Kägelbanan gunga. Det syntes så tydligen att Dogge var lycklig och att han trivs med livet just nu. Ögonen riktigt lyste på honom. Sen började folk droppa av och vi började också göra oss klara för att gå. ”Vänta, ni ska få nåt”! Dogge ska bara säga hejdå till några och ta lite bilder, men säger åt oss att vänta. Vi får inte gå.

Sen tar han oss åt sidan och börjar riva bland sina skivor, böcker, idolbilder mm. Han lägger ner ett ex av varje sak i en presentpåse och ger allt till Senior. Han kramar oss hårt, pussar och på bägge kinderna och säger att vi måste åka och skjuta snart. Sen är det hejdå och vi går därifrån. Å Senior är väldigt överraskad och glad. Jag har inte ätit på nästan hela dagen, men druckit… jag behöver mat! Så vi går och sätter oss på Mc Donalds, äter och kollar innehållet i påsen. Helt galet! 4-5 skivor, boken om Latin Kings och en massa annat. Jag sa tidigare att Dogge är en generös person va…

Så kom vi hem och jag började läsa boken direkt. Jag har bara kommit några kapitel, men den är faktiskt himla intressant. Framför allt som Botkyrkabo att få mer historia om norra Botkyrkas utbyggnad som jag inte vet så mycket om. Så nu ska jag bara läsa ut den, ivirigt påhejad av sonen som också vill läsa den. Å så fort jag gjort det så kommer en recension här på bloggen.

Vid 01.30 plingar det i mobilen. ”Tack för att ni kom”. Tack själv Dogge för en rolig kväll, en härlig salsa och för att du alltid tänker på andra. Tack för att vi får se en annan sida av dej som andra kanske inte får se eller har en aning om. Vi får ta den där omgången på skjutbanan snart, så ska jag och din Bianca skjuta brallorna av er grabbar 😉

Börjar bli riktigt orolig…

oktober 8, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag hade inte tänkt nämna den nya regeringen eller skapa politisk debatt här i bloggen, men nu börjar jag bli riktigt orolig för vad som ska hända i vårt land. Jag pratar förståss om vårdvalet, eftersom det har räddat både mitt liv och förstånd.

Rent
egoistiska kan jag konstatera att om inte vårdvalet funnits så hade jag
fortfarande haft diagnos ”alla är lite trötta på hösten” istället för
att få veta att jag har en kronisk sömnsstörning.

Jag hade
fortfarande haltat fram på två olika långa ben utan att få information
om att jag har rätt att bygga om två par skor om året så att benen blir
lika långa.

Jag hade fortfarande gått runt med värk i kroppen som jag vant mej vid i alla år och trott att alla har, mer eller mindre, istället för att få diagnosen fibromyalgi.

Jag hade också haft två bomber till bröst och till följd av det haft en begränsad rörlighet, ont i ryggen och nacken.

Dessutom hade jag varit en trafikfara för er alla, eftersom jag knappt såg något pga hängande ögonlock.

Jag sökte hjälp för trötthet och för att jag faktiskt kände mej sjuk. Jag sökte hjälp
på vår närmaste vårdcentral, men de tog inte ens ett blodtryck. Om de hade gjort det så hade de förmodligen upptäckt att jag hade en allvarlig infektion i hela kroppen. Men de gjorde inte ett smack! I flera
år försökte jag få hjälp där, utan framgång. Jag kände mej bara tröttare
och sjukare vart efter tiden gick.

När jag fattade att man fick välja
fritt bland vårdcentralerna i Sverige sökte jag mej långt bort och fick
hjälp direkt. Man undersökte mej från topp till tå och hittade en massa
konstigheter som åtgärdades. Det har tagit tre år av behandlingar att få
mej att må så bra som jag gör idag.

Hade inte vårdvalet funnits
hade jag fortfarande mått väldigt dåligt, förmodligen ännu sämre. Jag är
glad att jag tog hjälpen när jag gjorde, men är nu rädd att jag måste
gå tillbaka till min gamla vårdcentral där jag inte blir tagen på
allvar. Jag har trots allt kroniska sjukdomar och värk och behöver hjälp
även i framtiden.

Å nu vill alltså den nya regeringen ta bort vårdvalet. Vad händer då?
Hellre dör jag än går tillbaka till min närmaste
vårdcentral!

Min kändisregering

oktober 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vår nya äldreminister och jag

Så här i regeringsbildningstider har jag tänkt ut min egna lilla regering med bara kända ansikten. Så här blev det:

Statsminister: Lotta Bromé
Finansminister: Charlie Söderberg (Lyxfällan)
Försvarsminister: Mikael Tornving
Justitieminister: Leif GW Persson
Kultur- & Idrottsminister: Malena Ernman
Näringsminister: Isabella (Blondinbella) Löwengrip
Socialminister: Morgan Alling
Utbildningsminister: Fredrik Lindström
Utrikesminister: Mark Levengood
Arbetsmarknadsminister: Bert Karlsson
Biståndsminister: Lotta (Vimmelmamman) Grey
Civil- & Bostadsminister: Ernst Kirchsteiger
EU-minister: Tilde De Paula
Finansmarknadsminister: Boris (Ullared) Lennerhov
Infrastrukturminister: Martin Melin
Integrationsminister: Özz Nujen
Miljöminister: Di Leva
Barn- & Äldreminister: Anna Book
Landsbygdsminister: Sandra Dahlberg
Jämställdhetsminister: Rickard Söderberg
Socialförsäkringsminister: Hillevi Wahl

Och Jonas Gardell är alltid i opposition och protesterar mot allt 🙂

Så här ser alltså min alternativa kändisregering ut. Sverige hade sett bra mycket roligare ut med det här gänget. Ett tips till våre nye statsminister kanske 🙂

Lyxoperation? Knappast!

september 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis tre månader sedan min ögonlocksoperation och jag har varit på besiktning på ögonkliniken. Dr G är precis lika nöjd som jag! Fast jag trodde nog att han skulle vara lite fundersam över det som fortfarande hänger, men det var han inte.. just nu… vi får väl se hur det ser ut om 1-2-3 år. När tyngdkraften gjort sitt 🙂

1/7 lyfte Dr G mina ögonlock på rätt plats. De hängde tungt över ögonen och en synfältsundersökning visade att det faktiskt var ganska illa, mycket värre än jag hade uppfattat. Enligt undersökningen missde jag en himla massa saker som jag borde se och därför blev jag godkänd för en operation.

Det var nog det värsta jag gjort! Själva operationen var helt ok, men när bedövningen släppte hade jag så ont att jag nästan fick panik. Å jag är ganska smärttålig. Som jag sa till en vän som opererades häromdagen; jag tar hellre 10 förlossningar än den smärtan… nu har jag iofs haft enkla förlossningar… men ni fattar tror jag. Det gjorde så ini h-v-e ont! En kväll, sen var det svullet och ont, men inte alls i nivå med smärtan första kvällen.

Det var rejält svullet ungefär en vecka och sen var det mesta som vanligt igen. Klart att snitten syntes, men när stygnen var borta och sårskorporna borta så var det lätt att sminka över dem. Å idag syns det nästan inget alls av operationen, det täcker jag med lite concealer och puder. Snart behöver jag inte ens det.

Dr G var alltså nöjd, men visade hur jag skulle massera ögonen. Något som alla egentligen ska göra för att motverka hängande ögonlock och hjälpa ögonen att må bättre. Många gnider sej i och runt ögonen. SLUTA MED DET! Tryck lätt runt ögat lite då och då istället, så får du mer glidmedel i ögat och undviker påsarna under ögonen. Det här ville han att jag skulle förmedla till er alla, så då är det väl bara att göra det då. Alltså Dr G´s ord, inte mina.

Det här var alltså en operation som var nödvändig för mej, inget jag själv kunde rå över eller påverka. Vissa tycker att det är en lyxoperation. Men om ni tittar på före- och efterbilden så ser ni ju vilken skillnad det är och att problemet var ganska ”överhängande”, fniss… fyndigt värre va 😉

Jag skulle vilja uppmana er som *upplever att ögonen är trötta, *måste rynka pannan *gå med huvudet i mysko vinkel för att se allt ni behöver *folk säger att ni ser trötta ut – att söka hjälp. Gör en synfältsundersökning och se hur illa problemet är. Det kanske inte är så illa. Men det kan ju också vara värre än ni tror… å då finns hjälpen där. Visst är det en form av skönhetsingrepp, jag är ju mycket snyggare nu än förr (fniss)… men främst handlar det ju om hälsan och sin egen och andras säkerhet. Att kunna köra bil säkert, att se andra bilar, trafikanter mm som finns brevid eller saker som kommer uppifrån. Att slippa huvud- och nackvärk osv. Men det är också för att slippa bestående skador av skav och problem med ögonmuskler och blinkfunktionen. Det är alltså inte alls något lyxingrepp!

Det spelar ingen roll om du är 25, 45 eller 75. Man kan ha precis samma problem oavsett ålder. Så har du funderingar, sök hjälp! Bättre en gång för mycket än en gång för lite. Jag skulle inte vilja möta mitt fd jag i trafiken…Nu kör jag säkrare, blir inte trött i ögonen och får inte ont i huvudet eller nacken. Jag mår så himla mycket bättre! Å nu har det gått tre månader och jag får äntligen ansa ögonbrynen ordentligt!!! Det är ytligt, jag vet…

Så vad tycker du? Titta på bilden och säg mej sen om det var ett lyxingrepp eller ej? Å som vanlig så uppmanar jag er att fråga vad ni vill. Kan jag hjälpa till så är det guld värt 🙂

Fyra veckor efter bröstförminskningen

september 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis fyra veckor sedan E-kupan blev en C-kupa och allt har gått mer än bra! Varenda dag kommer jag på nya saker som har förändrats och förbättrats. Senast idag faktiskt. Då satte jag på mej min nya höstjacka som är i rätt storlek och jag kunde dra dragkedjan heeeela vägen upp i halsen!

Förr har jag haft jackor ett par storlekar större, som då hängt som säckar på axlarna och ärmarna uppvikta flera varv. Ändå har det inte alltid gått att stänga den helt, utan en sjal har fått täcka halsringningen för att inte frysa. Men nu kan jag alltså ha 38/40, den sitter perfekt, går att stänga helt och jag ser dessutom vad jag pysslar med när den ska knäppas 🙂

Igår hade jag behå på mej för första gången, inget som rekommenderas riktigt än…. men jag skulle på premiär och ville att klänningen skulle sitta snyggt. Så jag tog ett eget beslut helt enkelt. Det blev dessutom en bygelbehå som läkaren absolut inte rekommenderar, men den var lite för stor och satt inte åt, så jag tyckte det var ok. Det handlade ju ändå bara om några timmar och kändes helt ok. Å jäklar va snyggt klänningen satt!!!

Idag tvättade jag rehab-behån och var tvungen att ha nåt annat så då tog jag en av de nya behåarna utan bygel under förmiddagen och det kändes helt ok det med. Asså… kläderna sitter ju så himla mycket bättre nu och det är rena fröjden att klä sej. Visst är det fortfarande lite svullet i sidorna och det blir lite handtag både på ryggen och i sidorna, men det är en miljoooon gånger bättre än förut.

Läkningen går alltså helt enligt planerna. Ärren börjar mjukna och ligger inte längre som långa korvar under brösten. Alla blåmärken är helt borta och även om ärren är rosa, så tycker jag ändå att de syns förvånansvärt lite. Nu spelar det ju ingen roll eftersom man ändå har behå där ärren går. Brösten börjar få en rundare form och en liten klyfta har börjat visa sej, tyngdlagen hjälper ju till när det gäller den saken. Jag är nästan tillbaka till samma omfång under bysten som jag hade innan, sånär som på tre centimeter. Så lite svullnad återstår.

Som ni ser så händer det mycket på fyra veckor. Men fortfarande är det försiktighet och sunt förnuft som gäller. From idag får jag träna försiktigt, hålla i kopplet själv när vi går med hunden och bära. Men jag får fortfarande inte springa, utföra hårdare träning eller bära tungt. Å fyra veckor till ska jag ha rehab-behån dygnet runt och tejpa såren. Å nu kommer ni inte få några fler bilder förrän på tvåmånadersdagen.

Var det värt det? Har det förbättrat mitt liv? JA!!!!!!! Det var värt precis allt! Kampen mot/med vikten, läkarebesök osv. Det var en himla massa krångel och en lååång väntan innan allt gick i lås, men det var absolut värt väntan och krånglet. Å det har förbättrat mitt liv enormt mycket! Jag har bara haft rejält ont i ryggen ett par gånger på en månad, jag som förr hade värk från morgon till kväll. Jag sover bättre, mår bättre, är piggare, känner mej snyggare, rör mej bättre och får så otroligt många komplimanger. Bara en sån sak!

Den som har problem med stor byst och seriöst vill göra något åt det – sök hjälp!!! Man måste ha under 25 i BMI det är första kravet, ingen idé att be om remiss innan det. Och sen ska varje bröst vara minst 800 ml stort och så ska man förstås ha väsentliga bekymmer av tyngden. Får man ok är det bara att tuta och köra. Operationen gör inte ont, efter gör det inte heller ont, det kliar och hugger lite bara. Kruxet är att hålla sej stilla när man inte tycker att man är särskilt ”sjuk”. Det är enda problemet… åsså att man inte har några kläder kvar som passar, men det är ju ett ganska trevligt problem.

Jag får massor med kommentarer och mail med frågor. Fråga på bara, frågan är väldigt angelägen för väldigt många kvinnor. Det är därför jag inte döljer något utan skriver helt öppet om mitt ingrepp. Jag hittade ingen information, så här finns info för dej som också letar. Håll till godo!