Medan du äter din skinkmacka…
Sitter här, dan för dan, och funderar. Under granen ligger kanske 10 julklappar från oss i familjen till varandra. Inget överdåd, men tillräckligt. Apropå gårdagens inlägg så tycker jag att hela familjen hållit sej ganska måttliga med inköpen.
Jag sitter här i mitt ombonade och julpyntade hem. Jag som älskar julen men i år inte ens ville julpynta. Höstan var rejält psykskt jobbig och jag hade tom förlorat hoppet om sonen. Men på nåt sätt vände vi långsamt skutan och nu ser det ut som att vi kan blåsa faran är över och pusta ut. Inget är säkert, men det känns bättre än på mycket länge.
Jag har inte en gnutta julmat hemma, men vet att jag får så det räcker hos mamma imorrn. Där kommer vi att fira julen tillsammans med barnen och Martins föräldrar i lugn och ro. Å på morgnen äter vi frukost med mina kusiner och deras familjer hemma hos min faster. Härligt sällskap, gemenskap, mat och julklappar. En helt vanlig jul i mångas ögon.
Då går tankarna till Magda Gad. Har ni hört talas om henne? Magda är något yngre än mej och frilansjournalist. Hon har precis åkt till Liberia för att dokumentera folket mitt i ebolaland. Hon skulle bara vara där ett kort tag och komma hem till jul, men kunde bara inte åka hem efter allt hon sett. Så hon har bestämt sej för att stanna på obestämd tid. Hon har blivit hotad med vapen, sett folk dö, kramat föräldralösa barn och en massa annat. Å kan inte lämna landet. Hon kan inte åka hem, för hon är redan hemma. Känner jag igen det tror ni?
Magdas texter är otroligt starka. Med bilder blir de nästintill outhärdliga. Här sitter vi mitt i julstöket och enda problemet vi har är om julmaten ska räcka och om alla julklappar är inköpta. I Liberia får inte sjuka komma till sjukhusen eftersom man är rädd för att alla har ebola. Gravida kvinnor med komplikationer dör utan för sjukhusen i privata bilar och begravs med levande foster i magen. Medan vi sitter och tuggar på en macka med julskinka… Kontrasterna kan inte bli mycket större.
Jag vill inte skuldbelägga en enda av er, jag vill bara ge en bild av att det är stor skillnad beroende på vem man är, var man kommer ifrån och vilken bakgrund man har. Jag missunnar er inte skinkmackan, men önskar så förtvivlat att vi alla på något sätt kunde hjälpa Magda att hjälpa. Helst skulle jag vilja åka dit på en gång och hjälpa till, men det funkar inte rent praktiskt just nu.
Det känns trots allt väldigt bra att vi precis skickat ner mer pengar till Smile och hans familj så att de kan köpa något extra till jul. De är visserligen muslimer, men firar faktiskt lite jul ändå. Om inte annat så kanske barnen kan få lite godis eller familjen lite kött. Smile har det svårt just nu. Han var tvungen att tacka nej till ett fast helårsarbete eftersom han måste hjälpa familjen med odlingarna så att det får någon mat alls. När turisterna uteblivit har valutan blivit rätt värdelös, allt är skitdyrt och det finns inte mycket att köpa. Så de egna odlingarna är otroligt viktiga.
Våra pengar hjälper de 12 personerna att överleva. 400 kr i månaden, som de nu kan använda till det allra nödvändigaste som bla mediciner. Hade de inte haft våra pengar hade de förmodligen inte köpt några mediciner alls utan istället gått till en medicinman som ordinerat mysko grejer som ofta förvärrat tillståndet. Nu slänger han bara iväg ett meddelande på messenger så skickar vi pengar till vår vän Linda som köper medicinen som familjen sedan hämtar hos henne. Vi vet att pengarna används på rätt sätt. Tack och lov behöver de iaf inte oroa sej för ebola, den har inte nått landet. Jag hoppas att den aldrig gör det!
Vill ni hjälpa oss att hjälpa så får ni gärna höra av er! Varenda öre gör skillnad! Har ni en dålig dag så läs Magdas magiska texter. Ni kommer inte att må bättre, men ni kommer återigen påminnas om den rikedom ni faktiskt besitter. De allra flesta i vårt land, iaf ni som läser det här, har det väldigt bra. Det är mycket vi kan göra för att hjälpa andra och känna oss ännu rikare, i hjärtat.
God uppesittakväll på er
