Bläddra efter
Etikett: politik

Så himla god juice!

Så himla god juice!

Har ni sett den nya juicen Innocent som finns i butikerna sedan någon vecka tillbaka? Jag hade förmånen att smaka på de olika sorterna samma dag de släpptes och blev glatt överraskad. Jag älskar färskpressad juice och det här motsvarande verkligen allt man kan önska sej.

Men det ska ju inte bara vara gott, det ska ju vara bra grejer också. Å man kan väl säga att det är precis vad Innocent satsat på och gjort till sitt varumärke. Frukten till juicerna är från bönder i bla Afrika som man har superkoll på så att det är bra grejer, schysst framtagna med vuxen arbetskraft och med rättvisa löner. Man försöker ta ansvar både för miljö och samhälle och ger 10% vinsten direkt till värlgörenhet. Sånt gillar jag!

Hur jag än vände och vred på de burkar jag hade framför mej så framgick det inte vilket land frukten kom ifrån och det frågade jag om. Till svar fick jag en motfråga: Is that important in sweden? Absolut var mitt svar och då skulle detta noteras i minnebanken och eventuellt ändras i framtiden. Men jag hittade en karta över alla länder och fick mitt svar ändå. Det är många familjer som får hjälp av företaget och på så sätt har familjen en försörjning, deras barn kan gå i skolan och de har råd med både mat och mediciner. Jag bad dem att se över Gambia och om de kan tänka sej att verka där i framtiden och de lovade att se över även den biten och samtal hade tydligen redan inletts.

Efter presentationen fick vi göra våra egna juicer. Jag tog mina favoritfrukter, de flesta växte i min trädgård i Gambia. Så det blev MYCKET passionsfrukt, ganska mycket mango, lite apelsin och lite annanas. En ganska syrlig juice alltså som jag döpte till Tropical Dream. Supergod förstås! Min favorit av Innocents juicer blev den med apelsin, blodapelsin och grapefrukt. Alldeles lagom syrlig och uppfriskande.

Jag köper inte juice i butikerna särskilt ofta, men den här kan jag tänka mej att köpa faktiskt. Både för att den är god och för att den hjälper familjer i u-länder till ett bättre liv. Me like!

En sån dag…

En sån dag…

Idag betalar jag priset för allt skoj jag gjort den senaste tiden. Jag vet ju att smällen kommer, jag vet bara inte när eller hur hård den är… just idag är jag supertrött, har ont i hela kroppen, nacken knastrar när jag rör mej, jag har svårt att få fram rätt ord och hjärnan är lite lätt förvirrad och väldigt seg. Åsså fryser jag förstås, men det gör jag ju nästan jämt.

Ändå var jag i kommunalhuset klockan 9 för att räkna de sista rösterna i valet. Det funkade sådär… men jag hade tur att sitta med en trevlig kille som inte stördes av mina gäspningar eller att jag var tvungen att resa mej var 20:e minut och mjuka upp kroppen. Allt går, eller hur?

Efter lunch gick jag hem för att släppa ut hunden, ge honom mat och åka med Senior till läkaren. Så nu har jag hunnit sitta ner en stund, pysslat lite här hemma och tagit en extra värktablett. Det är inte ofta jag petar i mej smärtstillande, men när det känns så här jäkligt är det nödvändigt och då har jag riktigt bra grejer att ta till.

Jag gör så gott jag kan och är tacksam över att ingen tittar snett på mej eller ifrågasätter min värk. Familjen förstår, men det är det inte alls säkert att utomstående gör. Men där har jag haft tur, jag har också varit helt öppet med att jag har kronisk värk och att det är fibromyalgi. Till och med folk som aldrig hröt talas om det har lyssnat intresserat och respekterat det. Skönt!

Så idag är alltså en dålig dag, de kommer med jämna mellan rum och det vet jag ju. Men jag vet inte om det är bättre eller sämre imorrn… men jag planerar mitt liv ändå och sen får det bli som det blir. Det enda jag vet helt säkert är att jag inte kan stå längre stunder, då får jag ont direkt och då gör det skitont överallt. Väderomslag är också besvärliga.

Smärtan syns förstås inte och det är jag oftast tacksam för. Jag vill inte gå runt och se sjuk ut, även om det hade varit enklare ibland. Idag vet jag att jag ser trött ut, men inte mer än så. Jag har klätt mej som jag brukar, lagt en lätt make, fixat håret och målat naglarna. Jag ser ut som jag brukar göra oavsett om jag har en bra eller dålig dag. Jag når definitivt inte bättre av att gräva ner mej eller se sunkig ut.

Nu ska jag iväg med sonen och sen tillbaka till kommunalhuset och räkna igen. Jag kommer att somna ovaggad ikväll, tack o lov är det inget fel på insomningsmekanismen! Så får vi se hur allt är imorrn. Det visar sej  🙂

Våga fråga varför

Våga fråga varför

13%. 87%. Ni vet extakt vilka siffror jag pratar om, eller hur? Att SD fick 13% av rösterna i årets riksdagsval. Bilden på en hand och 87% sprids via medier för fullt. Jag tror att det är de där 13% som är viktigast att rikta in sej på. Det är dom som är viktiga!

Den som vinner nästa val är den som vågar fråga de där 13% VARFÖR de röstade som de gjorde. Vilka frågor som berör dem, vad de brinner för, vad som bekymrar dem och hur de tänker. Det partiet som vågar ta tag i frågorna som de här människorna funderar över, tar dem på allvar och gör dem till sina kommer att vinna. Vi kan inte tiga ihjäl dem eller ignorera dem, det var det man försökte och se hur det gick…

Istället måste vi försöka förstå dem, penetrera deras hjärnor och våga fråga, prata och diskutera utan att bli kallade för en massa olika mindre trevliga saker. Uppenbarligen finns ett problem med vår invadrarpolitik. Då måste vi prata om det och gå djupare in i frågan. Det innebär INTE att vi är rasister. Uppenbarligen röstar fler och fler pensionärer på SD, varför? Vi måste våga fråga och verkligen lyssna på svaret. Svaret får sedan skapa nya diskussioner och förslag på lösningar.

Vi måste förstå vilka frågor som är viktiga för dem som röstar på SD och sedan lägga frågorna öppet på bordet och våga prata om dem. Jag tror inte enbart att man röstar för SD, utan snarare att man röstat mot allt annat. Det finns ingen vinnare i årets val, enbart förlorare och om vi då försöker att igonerar de där 13% så blir det bara ännu värre. Man kan inte tiga ihjäl ilska och okunskap. Man måste lyssna, försöka förstå och kommuicera. Våga se problemet. Den som gör det vinner nästa val.
 
Tills dess är vi alla förlorare.

Lämna dina gamla brillor!

Lämna dina gamla brillor!

Jag tycker det är kul med glasögon. För mej är det iofs något nödvändigt så jag ska se det jag behöver, men också ett smycke. Jag kan tyvärr inte ha linser som iofs är enklare när det är kallt ute eller när man ska bada osv, men eftersom jag gillar glasögon så är det helt ok för mej ändå.

Ibland känner jag att det är lite lyxigt att vi bor i ett land där det finns bra optiker och olika prisklasser att välja på. Ta bara ett land som tex Gambia, där finns det inte mycket att välja på ens för den som har pengar. När jag tänker efter har jag faktiskt inte ens sett en optiker eller nåt ställe att köpa glasögon på där… det måste jag kolla nästa gång vi är där.

I onsdags var jag och Martin bjudna till Specsavers sommarfest och utmärkelsen av Årets Glasögonbärare. Även om Specsavers erbjuder 2 extra par glasögon om man köper ett par, eller hur det nu är, så är de fortfarande lite för dyra för mej. Det kanske hade varit bättre att ha billigare glasögon redan vid första paret, istället för vid andra eller tredje. Har man dåligt med pengar är det ju redan första paret om är dyrt…

MEN det jag gillar med Specsavers är att de hjälper folk i tredje världen. Bloggvännen Lotta alias Vimmelmamman, blev förra årets glasögonbärare och fick följa med till Tanzania och dela ut glasögon till behövande. Självklart följde jag med via bloggen, frossade i vackra bilder, grät åt livsöden och delade deras glädje när de för första gången kunde se ordentligt. Så häftigt!

Just nu pågår insamlingen för nästa resa, då Lotta åker tillbaka med årets glasögonbärare som blev Menfa Baris. Vilket charmtroll! Hon passar perfekt att åka till afrika och hjälpa till, det ska bli otroligt roligt att följa den resan. Så har du gamla glasögon som ligger och skräpas, kan du lämna dem i närmaste specsavers butik hela oktober ut. Gör det!

Att se är kanske självklart för de flesta av oss. Min närmaste väninna var helt blind, så för mej är det inte lika självklart. Jag har själv himla dålig syn, men detta korrigeras väldigt bra med just glasögon. Att ha dålig syn i ett land som tex Gambia eller Tanzania innebär oftast att man inte kan jobba, man riskerar att bli utstött och kanske inte blir gift. Om dina gamla glasögon kan göra nytta för en människa i tredje världen och hjälpa någon att få jobb och kunna försörja sin familj, så känns det kanske inte riktigt lika jobbigt att leta fram de där gamla bågarna och lämna dem till någon som behöver dem bättre än byrålådan…? Så kom igen nu! Visa lite medmänsklighet!

Jag har redan lämnat alla mina, det blev en hel påse full. Så nu hoppas jag att de gör nytta på en ny näsa hos någon som verkligen uppskattar dem. Jag hoppas också att mottagaren sett en helt ny värld öppna sej och nya möjligheter erbjudas. Jag hoppas men har ingen aning. Jag lämnade nämligen inga kontaktuppgifter… men om du lämnar dina kontaktuppgifter samtidigt som du lämnar dina glasögon, kan du få både en bild och hälsning från den som får just dina bågar. Häftig va?!

Så nu hoppas jag att Ebolan försvinner, så att inte även Lotta och Menfa får sin resa inställd. Afrika behöver hjälpen, på många många olika sätt. Det här är ett  🙂

Bakom kulisserna…

Bakom kulisserna…

All vaken tid tillbringas just nu i vårt kommunalhus här i Tumba. Det är val imorrn och Martin, Jag och Senior är inkallade för att hjälpa till med förberedelserna och för att framför allt jobba med förtidsrösterna. Fram till igår hade det kommit in ca 15 000 förtidsröster, idag kom det nästan 3000 till. Alla dessa ska kontrollräknas och sorteras i nummerordning innan de körs ut till vallokalerna imorrnbitti.

Å det kan ju låta enkelt, bara kontrollräkna och sortera. Men så enkelt är det naturligtvis inte… i de flesta fall stämmer vår kontrollräkning med det som står på kassen, men ibland gör det inte det och då ska vi hitta felet. Igår satt vi nästan hela dagen med ett distrikt innan allt var korrekt, idag satt vi 4,5 timme innan allt stämde och vi kunde fortsätta med nästa moment.

Det är ju så himla viktigt att allt blir rätt, så man har på fötterna när anklagelserna om valfusk kommer. Eftersom de garanterat kommer på något sätt av någon. För så är det tyvärr, det är alltid någon som är missnöjd med resultatet, försöker hitta en syndabock och få valet ogiltigförklarat. Alltså måste vi vara noggranna och vara helt säkra på att vi gjort rätt och följt konstens och vallagens alla regler.

Å imorrn kör vi igen och då slutar vi inte förrän långt in på natten när allt är räknat och klart. Klockan 9 ska jag vara tillbaka och ta hand om lördagens förtidsröster, medan Martin och Senior sitter i vår närmaste vallokal. När jag räknat klart går jag hem och sköter marktjänsten lite, bloggar och vilar innan jag kl 20 ansluter mej till grabbarna för att hjälpa dem att räkna valdagens röster. Ett par extra händer är alltid välkomna när man suttit och koncentrerat sej hela dagen, är trött och ska räkna 4000-5000 valsedlar. Så jag misstänker att det blir en lång kväll… tror inte vi är färdiga innan 2 natten till måndag.

På måndag ska vi inte gör en enda sak! Då ska vi sova ut och bara ligga i soffan och pilla oss i naveln. Man kan vara i samhällets tjänst på många sätt, det här är vårt sätt att bidra till demokratin. Det kan du också göra. Om fyra år är det val igen och då kan du anmäla dej till kommunens valnämnd så får du också se hur det är att jobba i valet och hur det går till bakom kulisserna  🙂

ÄGD – så kul!!!

ÄGD – så kul!!!

Vid det här laget vet ni att jag älskar teater och nästan allt annat som framförs på scen. I söndags tog jag med mej Martin och Junior till Rival på Söder för att kolla in första publikrepet av ÄGD av och med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström.

ÄGD är föreställningen som förklara hur Sveriges och din egen ekonomi fungerar, på ett enkelt sätt… eller… kanske inte så enkelt men kul! Föreställningen har redan gått en säsong, men kommer nu alltså tillbaka. Schyffert och Lindström funderat kring rikedom, vårt jordklot och vad som händer om vi fortsätter att konsumera i den takt vi gör.

Nu var vi alltså på genrepet och den här gången var det ett genrep helt i min smak och ett som jag är van vid. Med manuspapper i handen och penna i mungipan läste de ibland direkt från pappret, strök och la till. De kom av sej, ändrade sej och asgarvade och gav pikar åt varandra. Sånt gillar jag! En avslappnad attityd och publiken får vara med.

90 minuter och mängder med skratt senare gick vi därfrån väldigt nöjda. Det här är föreställningen ni ska se om ni vill skratta, höra två välbärgade medborgare erkänna alla sina synder och se två ytterst fula kostymer! De här grabbarna måste byta stylist, om de har någon… annars måste de skaffa en!!! Aprikos och lila kostym är inte riktigt min grej, iaf inte lila kostym med grön skjorta… men skorna var snygga  🙂

Vi hade kul! Å imorrn är det dax igen, då ska vi se Kom Igen Charlie på Oscarsteatern. Nostalgitripp väntas…

Varför?

Varför?

Besökarna på bloggen har ökat rejält sista tiden. Jag vet inte om det beror på att man tror att man ska få se nakenbilder eller kanske tom operationsbilder. Jag tackar självklart för besöken, det är ju läsare vi bloggare vill ha.

Några av er undrar säkert varför jag skriver så öppet som jag gör. Det är mycket enkelt. När jag fått besked om ingrepp jag själv ska gå igenom har jag sökt information och nästan aldrig hittat någon. Särskilt åkommor som vi kvinnor behöver hjälp med finns det ytterst liten information om. Alltså har jag tagit det som en av mina uppgifter att informera så mycket jag bara kan. Jag har tom lovat läkaren som gjorde min första operation att sprida informationen så mycket det går. Hon tyckte nämligen att det var riktigt sorgligt att kvinnor inte vet vilka ingrepp de kan göra för att få en enklare vardag. Det var läkaren som brände min slemhinnor i livmodern som sa så och sedan dess har det bara fortsatt.

Jag letade och hittade inget varken om att bränna slemhinnor, hur man mår efter en tvt, hur bedömningen för bröstförminskning går till eller en så enkelt sak som att operera ögonlocken. Nu har jag skrivit de senaste 3-4 åren hur allt förarbete går till, hur operationen/ingreppet går till och hur läkningen och eftervården är. Och nu letar andra och hittar faktiskt information och vågar på så sätt göra det som behövs för att göra deras liv lite bättre och friskare. Alltså har jag fyllt en lucka och hoppas av hela mitt hjärta att det ska hjälpa ännu fler. Å det vet jag att det gör. Jag får kommentarer och mail ganska ofta från kvinnor som fått hjälp eller som väntar på olika ingrepp. Även nära vänninor har till slut bett om hjälpen när de sett och läst att jag mår så bra som jag gör. Å jag ser ju på sökorden vad folk letar efter. ”Slippa mens” är ett av de vanligaste  🙂

Så jag fortsätter att skriva och visa bilder. Ni kommer inte att se något mer naket än vad en sommardag på stranden visar. Nakenbilder får ni aldrig se på min blogg, inte av mej iaf. Igår satt jag i solen i bara bandagen men det visar ju inget mer än vad bikini gör. Skönt var det iaf. Solen ger mej energi och får mej att orka lite till. Idag ska jag leta upp mer respektabla kläder och visa mej band folk för första gången sedan operationen i fredags.

Spännande att träffa vänner igen idag. Äntligen känner jag att jag trivs i min kropp och är lagom stor överallt. Men vad säger vännerna om min förändring? Kommer de att se någon skillnad? Kommer kläderna skava? Kommer jag att orka hela dagen? Vad händer om vi får en massa att bära hem… jag får ju inte bära tungt. Jaja, det visar sej. Idag ska jag fira jul med Ica, det är bara några månader för tidigt… men kul ska det bli!

Jag vill göra skillnad och med den här bloggen vet jag att jag gör det! Visst är det ibland lite glamorösa grejer jag får gå på, men oftast är jag ju bara en helt vanlig mamma. Eller ovanlig kanske. Jag strävar hela tiden efter att få ett friskt liv och att må så bra som möjligt. Det ovanliga är att jag delar med mej av det jag gör för att andra också ska kunna göra detsamma. Jag önskar alla lycka och välmående till alla  och jag menar det verkligen!

Ha en fin dag! Det ska jag ha  🙂

4 operationer på 3 år

4 operationer på 3 år

Tre dygn efter min bröstförminskning måste jag erkänna att jag är väldigt otålig när det gäller att se det slutgiltiga resultatet. Men jag provade en behå med C-kupa i morse och den satt nästan perfekt. Jag är inte riktigt lika svullen i sidorna men har rejäla blåmärken och såren kliar. Nu är iaf ordningen återställd och naglarna är målade igen  🙂

Sedan jag började min kroppsrenovering för knappt 4 år sedan har jag gjort fyra operationer, varav tre i narkos. 2012 brände jag slemhinnorna i livmodern och har sedan dess sluppit mensen, 2013 fäste jag upp mitt urinrör och slapp läckage vid ansträning/träning, 1 juli 2014 lyfte jag ögonlocken så jag ser det jag ska och nu har jag alltså minskat brösten. Nu räcker det! Även om jag har ont i händerna, så får den operationen vänta.

Nu vill jag ha det lugnt ett tag, läka och känna in mina nya kropp. Alla ingrepp jag hittills gjort har ökat min livskvalitet med flera tusen procent. För 4 år sedan var jag trött, hängig, ledsen, tjock, orörlig och tyckte inte alls om det jag såg i spegeln. Jag blev illa behandlad på min vårdcentral och bytte därför vårdgivare. På Järna VC tog man mängder med prover och undersökte mej från topp till tå och hittade en himla massa fel som utreddes vidare och behandlades. Tack Dr Kompis för att du lyssnade och gav mej livet tillbaka!

Jag fick diagnos sömnapné direkt, vilket gjorde att jag fick förståelse för min trötthet och kunde ta bort det dåliga samvetet som hela tiden sa att jag var lat. Jag började sova middag och var för första gången på många år hyftsat pigg. I kombination med första operationen då jag brände slemhinnorna och på så sätt slapp förlora mängder med blod en gång i månaden så kunde jag återigen göra saker utan att vara för trött eller ha koll på almanackan. Vilken känsla! Jag fick tillbaka livet kändes det som.

Uppmuntrad och uppiggad av detta faktum vågade jag söka hjälp för mina urinläckage. Jag hade gått ner i vikt en del och ville kunna träna och springa obehindrat, men de där dropparna som kom förstörde ju allt och hämmade mej totalt. Jag fick operation direkt där man fäste upp urinröret som tydligen lossnat under min första förlossning. Sedan dess kan jag göra precis vad jag vill och hösten 2013 nådde jag min målvikt och vågade be om remiss till bröstförminskning. Jag hade inget större hopp, men blev alltså godkänd och operationen gjordes i fredags.

Medan jag väntat på vidare utredning och operationstid för bröstförminskningen har läkarna hittat lite annat smått och gått på vägen. I december 2013 fick jag veta att det fanns misstanke om fibromyalgi, vilket konstaterades i januari 2014. När jag kollade upp ryggen i vintras och påtalade min benlängdskillnad
fick jag helt plötsligt hjälp med klack på skorna, en hjälp jag
tydligen haft rätt till hela mitt liv men inte vetat om…  Jag har snapping hipp på bägge höfterna, karpaltunnelsyndrom och triggerfinger. När jag skulle kolla upp min gråstarr tyckte ögonläkaren att mina ögonlock hängde i vägen alldeles för mycket. Jag fick göra en synfältsundersökning som gav honom rätt och i juli opererades detta.

E resp C

Så man kan väl säga att de senaste åren inneburit en mängd läkarbesök av olika slag, ibland flera i veckan. Idag ser jag tydligt skillnaden när jag tänker på hur jag mådde hösten 2011 och hur jag mår idag. Skillnaden är total! Alla ser den, särskilt min familj. Å jag känner den, i precis hela kroppen! Visst har jag dåliga dagar, men nu vet jag att de beror på dålig sömn och/eller fibron. Men jag kan röra mej hur och när jag vill, snart kan jag även träna hur och vad jag vill. Varken blödning, läckage eller stor byst stoppar mej längre. 44 år gammal har jag fått det liv och den rörlighet jag önskat sedan jag var runt 15 och fick ont i kroppen första gången.

Det har varit mycket jobb och en hel del smärta. Men det har varit värt det. Alla operationer och ingrepp har gett mej ett helt nytt liv. Ett rörligt och mer levande liv. Ett rikare och roligare liv. Min kropp begränsar mej inte längre utan gör det jag ber den om. När det gäller svensk sjukvård har jag inget att klaga på alls – tvärtom! Å jag har fått hjälp både av privata vårdcentraler, kommunala sjukhus och privata sjukhus. Jag har tagit hjälpen där jag fått den och varit nöjd, jag har inte valt beroende på om de varit privata eller ej. Det enda jag valde bort var Tumba vårdcentral eftersom de viftade bort mina problem. Och på förekommen anledning vill jag även poängtera att jag inte varit sjukskriven en enda dag och alltså inte belastat samhället på detta sätt. Något läkarna i fredags var ganska fascinerade över  🙂

Mitt råd till alla er är att söka hjälp om det är något ni undrar över eller har problem med. Är det nåt fel som behöver fixas så är ni värda hjälpen. Det kanske tar lite tid och gör lite ont, men det kanske är värt det i slutänden? En del kanske tycker att mina ingrepp varit lyxåtgärder, men de som ser mej håller inte med. Jag har ett helt nytt liv, det kanske du också får om du vågar ta tag i problemen? Vi har ett långt liv att leva och våra kroppar ska hålla till mycket. Jag vägrar låta en dålig kropp begränsa mej och mitt liv. Jag vill leva!

Because I´m worth it!

Jag kan aldrig förstå…

Jag kan aldrig förstå…

Igår kom röstkorten i brevlådan och redan idag, första möjliga dagen, gjorde vi vår plikt och gick till medborgarkontoret och gav våra röster. Här i Botkyrka har vi fyra val eftersom vi även ska rösta om kommundelning.

Den rättighet vi har att rösta anser jag är en förmån och en plikt. I många länder strider man om sin rätt att vara med och påverka och för inte allt för länge sedan hade vi kvinnor ingen rösträtt. Att då inte ta vara på den är ju skamligt! Så för mej är det en självklarhet att sätta mej in i de frågor som är viktiga för mej, kolla upp vad partierna tycker och även välja ut kandidater som jag vill ska representera mej. Det är inte så svårt och det tar inte särskilt lång tid. Man kan ju alltid göra ett par valbarometrar så får man iaf ett hum och det går ju rätt snabbt.

Nu är jag ju till viss del redan politiskt aktiv och har varit sedan Junior föddes 1995. Det var då jag insåg hur konstiga en del saker var, bla eftersom jag ville vara hemma med mina barn. Å idag, 19 år senare är jag fortfarande intresserad men inte alls lika aktiv, även om jag står på en av listorna till kommunvalet. Men jag har valt att avstå från att göra någon valkampanj, den som vill kan hitta mitt namn och kryssa mitt namn om de vill stödja mej.

Mina hjärtefrågor är barn med särskilda behov och deras rätt att nå sina mål i skolan. Att barn och vuxna ska ha en meningsfull fritid. Att alla människor har lika värde oavsett hur man ser ut, vem man älskar eller vilken gud man tror på. Miljön är viktig, det måste bli enklare att anställa unga och fler bostäder måste byggas. Det var kortversionen  🙂

Vi har en valhemlighet i Sverige och för mej spelar det mindre roll vem ni rösta på så länge ni faktiskt röstar och tar ställning. Jag har ingen aning om ifall det är någon i min bekantskapskrets som röstar på SD och även om jag tycker att det skulle vara konstigt och fel att rösta på dem så kommer jag inte ta avstånd från någon som gör det. Jag kan aldrig förstå det, men det är faktiskt er fulla rätt att lägga er röst där eftersom partiet finns. Jag tycker däremot inte att det är rätt och jag tar helt avstånd från deras åsikter. Samtidigt måste jag ju respektera att folk inte tycker som jag och att man inte alltid kan förstå andra människor. Jag kräver nämligen att bli respekterad för mina åsikter, vem är jag då att ta avstånd från dem som inte tycker som jag? Men som sagt; jag kan och kommer aldrig att förstå den som röstar på ett främlingsfientligt parti.

Det viktiga för mej är att ni faktiskt tar er de där minutrarna och avger er röst. Och att ni inte lägger en blank röst utan faktiskt tar ställning. Vid förra valet var marginalerna väldigt små mellan blocken och i vissa kommuner var det bara 4-5 röster som avgjorde valet. Så DIN RÖST ÄR VIKTIG och kan faktiskt göra skillnad. En blank röst visar iofs ett missnöje, men den gör ingen skillnad vid utdelning av mandat. Den kan däremot underlätta för de främlingsfientliga partierna att ta sej fram och det kanske inte var det som var meningen?

Så jag ber dej! Gör din plikt mot dej själv, dina barn och ditt land. Ta ställning och avge din röst. Det tar inte många minuter och det är inte svårt. Du behöver inte ens ha ditt röstkort med dej, bara visa id. Kom igen nu! Du har 18 dagar på dej. Det hinner och orkar du lätt!

Byta inriktning på livet

Byta inriktning på livet

Många är rädda för att byta karriär eller inriktning på livet. Man vet vad man har, men inte vad man får… Men vad händer om man ”nöjer” sej med det man har och inte följer sina drömmar? Är inte risken att man blir lite bitter då? Martin har ju omskolat sej och söker nu sitt drömjobb. Han är mer än nöjd över sitt val även om det varit lite knepigt att hitta jobb. Men nu har han iaf ett halvt löfte om en anställning från 1 oktober. Tack o lov, för längre än så räcker knappt våra sparpengar…

Å jag har ju också lagt om kurs, men det har jag iofs gjort flera gånger. Jag har ju aldrig haft någon karriär att tala om och heller aldrig varit intresserad av att ha någon. När barnen föddes beslutade jag mej för att bli hemmamamma och var det i nästan 10 år. Jag jobbade iofs extra under tiden och var aldrig helt borta från arbetsmarknaden, men ändå. Å nu har jag bestämt mej för att vara lyxsambo ett tag och ta hand om mej, men fortfarande har jag några uppdrag som ger mej fickpengar.

Sonen har också bestämt sej för att byta inriktning på sitt liv. Han som alltid sagt att han älskar sitt jobb på Mc Donalds och inte vill byta. Men är man 21 år och har tillbringat de senaste sex åren tillsammans med hamburgare och inte kan komma så mycket längre i karriären där, så börjar man tydligen fundera. För nu har han bestämt sej för att söka något annat och det började han med idag.

Han har skrivit ett personligt brev och CV, som jag kollat och petat lite i. Vi skrev ut 30 stycken och jag agerade chaufför. Jag körde halva Botkyrka runt innan lunch, han hoppade ur, frågade efter personalansvarig, lämnade sitt brev och hoppade in i bilen igen. Så fortsatte vi i nästan två timmar före lunch och nästan tre timmar efter. På nästan varenda ställe träffade han rätt person direkt, så himla bra. På ett ställe sa man direkt att man sökte folk, på ett annat var det en gammal klasskompis som var personalansvarig och skulle kolla vad han kunde göra och på ett enda ställe ville man inte ta emot hans brev alls. Men drygt 20 ställen fick hans uppgifter och en hörde faktiskt av sej direkt och sa att han inte hade något behov just nu men skulle återkomma om det blev någon vakans eftersom han gillade det han läste.

Så nu håller vi tummar och tår att det blir något av detta och gärna relativt omgående. Han vill lämna hamburgarna så snart det går och gärna jobba inom handel, gärna ICA eller nåt annat där man rör sej mycket. Jag ser bara fördelar, särskilt nu när han ska flytta hem igen. Vi slipper den där äckliga doften av friterat!!! OCH han tar inte hem en massa goda, flottiga grejer som jag gärna vill äta men inte kan i nuläget. Dessutom höjer han sin lön och har större chans att få en lägenhet. Så det finns faktiskt bara fördelar med ett arbetsbyte, inte minst en boost när det gäller han självkänsla och självförtroende. Sånt behöver alla!

Att byta karriär eller ändra inriktning på sitt liv kan vara väldigt läskigt, särskilt om man som sonen har både adhd och tourette. Men det kan också vara det bästa man gjort. Så det kanske är värt risken ändå? Varken Martin eller jag ångrar oss iaf och jag tror inte att sonen heller kommer att göra det.

Läskigt med annorlunda

Läskigt med annorlunda

Min kusin och jag 1982 (?)

Jag har funderat lite kring detta med föräldrautbildning och vad man egentligen pratar om innan man får barn. Mycket handlar ju om graviditet och förlossning, hur man mamma känner och hur pappa känner. Man får prova blöjbyte och att bada en docka… ja, det är väl bra att kunna antar jag…

Det jag reagerat på är varför det pratas så lite om det som är negativt och allt som kan hända när saker och ting inte går riktigt som de ska. Varför berättar man inte att ryggbedövningen faktiskt kan skada en mamma för resten av livet? Varför pratar man inte mer om vad som händer om barnet dör under graviditeten? Vilka känslor är tillåtna om barnet faktiskt har ett funktionshinder? Vilken hjälp får man från samhället och vad händer när saker inte är som de ska? Å när vi adopterar ett barn, varför pratar vi inte mer om den eventuella rasism som både barnet och föräldrarna kan utsättas för?

Vad är man så rädd för? Får inte mamman oroas kanske? Ska allt vara så rosaskimrande som möjligt under graviditeten? Är man kanske rädd för det onormala och gör som strutsen; gömmer huvudet i sanden så länge man kan så att inte verkligheten ska komma för nära. Allt det som jag räknade upp kan ju faktiskt hända och är inte så himla ovanligt heller.

Jag och många med mej har fått permanenta skador av ryggbedövningen. Jag hade ont i huvudet och var stel i nacken i hela nio månader efter min första förlossning. Idag, 21 år efter, får fortfarande jag lätt ont i skallen och nacken. En av mina vänner var med om att bebisen dog i 8:e månaden, hon fick tjata till sej en begravning. En annan vän har en son med downs, personalen beklagade… men föräldrarna var ju lyckliga över sitt barn! Å vi är många som har barn med sjukdomar och handikapp och älskar dem precis som de är! Men det är klart att det hade varit bra att veta innan vart man kan vända sej och vilken hjälp man kan förvänta sej. Det hade lixom sparat lite tid.

Sen har vi det här med rasism! Min kusin är adopterad och får ofta höra väldigt mysko saker. Det vanligaste är väl att folk frågar var hon kommer ifrån. Då är Nykvarn, inte svaret folk vill ha… nä, det ska vara detaljer och utfrågningen kan fortsätta hur länge som helst. Privata saker som varför hon är adopterad och om hon blir väl behandlad av sina adoptivföräldrar. Min kusin får ofta höra att hon talar väldigt bra svenska. Eh, ja… hon kom hit som bebis!!!

Det är alltså tabu att prata om risker under en graviditet men helt ok att fråga ut en adopterad om precis vad som helst. Jag har en känsla av att föräldrautbildningen har lite att jobba på. Man kanske borde prata lite mer om verkligheten och servera adoptivföräldrar bra svar på korkade frågor. Tycker jag alltså… Vad tycker ni?

100 dagar kvar!

100 dagar kvar!

Om 100 dagar är det meningen att vi ska åka till Gambia. Men i nuläget känns det inte självklart att det blir av. Ebolan har iofs inte spridit sej till varken Gambia eller Senegal, men vad vet man om 100 dagar? UD avråder just nu från resor till vissa Västafrikanska länder, Gambia hör inte till dem än så länge.

Det är himla bra att lilla Gambia omges av Senegal som sedan länge har ganska stränga regler för alla inresande. Man har alltid varit noga med vaccinationer och smittor och därför lyckats hålla en hel del skit utanför landet. Jag hoppas att detta gör att Ebolan inte ska sprida sej till mitt älskade Gambia.

Igår firade vi Gunilla som fyllde 40 och som också ska med på resan. Vi hade svårt att komma på nåt bra till henne, men satte till slut ihop en korg (förstås, det är ju jag) med frukter man kan hitta i Gambia, en reseguide, en ordlista från svenska till wolof, ett recept på Gambias nationalrätt Domoda, en after sun och ett armband. Så nu kan hon sitta där och snaska goda frukter, läsa på om landet, lära sej språket och laga den goda maten. Och sedan hålla tummar och tår att vi faktiskt kan åka dit. Men blir det inte i november så blir det senare. Landet ligger kvar och vi åker hellre dit när det är riskfritt än drar på oss en dödlig sjukdom förstås. Vi följer UD´s rekommendationer.

Medan vi sitter där på kalaset och äter, pratar och har mysigt så pratar vi förstås om resan. På andra sidan bordet längst bort från mej satt ”de negativa”. De där som ”aldrig skulle åka till en sånt land” eftersom ”människorna är otrevliga och det är konstiga lagar”. Jag orkade inte sätta igång nåt men hade lust att fråga om de varit där och om de överhuvudtaget träffat någon från landet. Med såna kompisar behöver man inga ovänner… De här människorna och flera andra ser bara snett på Gunillas resa och kan absolut inte se något spännande alls i förmånen att få se ett land inifrån på det sätt som hon kommer att göra. Jag vet inte om de är avundsjuka eller bara missunnsamma… spelar ingen roll. Även om man inte vill åka till ett land själv, så behöver man ju inte sabba det någon annan ser fram emot!

OM vi kommer iväg, jag säger OM… så kommer vi att ha världens härligaste resa. Vi kommer att träffa härliga människor, bistå en familj i nöd, besöka föräldralösa barn på SOS Barnby, träffa ett gäng fotbollstjejer och ge dem fotbollsutrustning som de bara drömt om och vi kommer att sola på en av världens vackraste stränder. OCH vi kommer alla att komma hem med nya upplevelser i bagaget och de som inte varit där förr har förmodligen en förändrad livssyn när de återvänder till Sverige. Då har jag en känsla av att en del personer inte kommer att ingå i en viss vänkrets mer…

Om 100 dagar åker vi förhoppningsvis!

Hat förgör – kärlek förenar

Hat förgör – kärlek förenar

Årets mest onödiga vecka på året har börjat… Pride är i stan! Med onödig menar jag inte att den inte behövs, utan att den inte borde behövas! Vi lever på 2000-talet och det borde vara fullständigt naturligt att älska vem man vill, att få respekt och acceptans oberoende av vem man är och vem man älskar. Men så är det inte, tyvärr.

Visste du att den allra första Prideparaden ägde rum i San Francisco 1970? Och att den allra första Prideflaggan visades offentligt första gången 1978 och då hade 8 färger? Då fanns även rosa och indigo med, men dessa var för svåra att trycka på tyg och togs därför bort. I paraden i Stockholm brukar det vara ungefär 60 000 människor och längst gatorna hela 600 000! Det är helt makalöst och otroligt! Så många som stöttar och engagerar sej, i kampen som borde vara en självklarhet. På drygt 40 år har vi alltså ändå inte kommit längre…

Hela Prideveckan är glädje, fest och musik. Det är seminarier, scenframträdanden och härliga människor som möts och gläds med varandra. Varför kan det inte alltid vara så? Vad är det som är så farligt resten av året och vad är så fel med HBTQ? Inget fel alls, hävdar jag!

För mej som heterosexuell och med en normalt fungerande skalle, kan jag inte se fel på varken den ena eller den andra. Felet är att alla inte accepteras för sitt val. Felet är att människor runt om i världen trakasseras för sin sexuella läggning, kallas sjuka, vanskapta och ska botas. Ryssland är bara ett skräckexempel på hur det inte ska vara och varför Pride behövs. Samtidigt kommer glädjande nyheter från vårt eget land att en Imam faktiskt, otroligt nog, välsignat två flator!!! Så det går iaf framåt, men alldeles för långsamt.

Jag tror att det är vi heterosexuella som måste stå överst på barrikaderna. Vi är fler och måste försvara våra vänner som är färre. Hatet får och kan inte segra, hat förgör och skapar konflikter och krig. Det är kärleken som måste ha övertaget och omsluta alla de som hatar. Kärleken är det enda viktiga och det enda rätta. Att älska och bli älskad är det enda som betyder något. Att ha en gemenskap med en annan människa, att omslutas av ovillkorlig kärlek. Att kunna vila i vetskapen om att man är älskad och trygg. Det vi alla vill. Alla behöver kärlek!

Lite klyschigt brukar man säga att det är människan man blir kär i, inte könet. Och det stämmer ju! Det är egenskaperna som lockar och förenar oss, inte könet. Det är inte du eller jag som ska bestämma vem som ska bli kär i vem. Vi ska förmedla öppenhet och acceptans till våra barn och vara öppna och accepterande oavsett vem de kommer hem med. Är du så öppen och accepterande?

Drömmen är att Pride ska vara totalt onödigt och att vi ska få vårt öppna och accepterande samhälle. Men nu är det inte så. Och så länge det fortfarande finns länder och grupper av människor som motarbetar den fria kärleken, så behövs Pride. Frågan är hur länge det ska vara så här stelbent och hatiskt. Det vet nog bara den som hatar.

Länge leve kärleken!

Ärren idag, fyra veckor efter op.

Ärren idag, fyra veckor efter op.

Idag är det precis fyra veckor sedan jag opererade ögonlocken. Ögonbrynen hade trillat ner och låg på ögonlocken och sattes på plats igen 1 juli. Operationen gick bra och kändes knappt alls. När bedövningen släppte kändes det däremot som om hela pannan och hjärnan skulle explodera, jag har sällan haft så ont. Inte ens när jag födde barn! Men det vara bara några timmar den kvällen, efter det har allt gått smidigt och läkt bra.

Jag har haft keps på mej så fort jag varit ute i solen och skyddat ärren så gott jag kunnat. För några dagar sedan vågade jag mej på att noppa ögonbrynen som börjat liknad en regnskog… så nu är de iaf lite snyggare. Och på rätt plats! När jag kommer hem kanske jag vågar gå och klippa mej… om hon lovar att vara försiktigt när hon klipper luggen.

Vinsten i den här operationen är att jag inte längre störs av skav pga ögonfranskanten som vikts in och låg mot ögat. Jag är heller inte lika trött i ögonen och har inte samma tyngd i ansiktet. Jag behöver inte anstränga mej för att hålla ögonen öppna och sikten är helt fri! Det här är förstås det som betyder mest för mej och det jag själv märker mest av. Andra säger att jag ser piggare ut.

Jag skulle alltså lyfta ögonbrynen och fick därför snittet ovanför ögonbrynen. De flesta behöver bara lyfta ögonlocken och får då snittet under ögonbrynen. Ni ser själva här brevid hur det såg ut från början och hur det ser ut idag.

Ärren syns ganska mycket tycker jag, så jag drar över luggen så mycket jag kan för att dölja dem. Men jag hoppas att de bleknar med tiden. Ett av de underliggande stygnen har smitit och krypit ut på utsidan, det har jag försökt att klippa bort. Men det är lite risky business eftersom jag inte har någon känsel i pannan… Klickar ni på bilderna blir de större. Oavsett om ärren syns eller inte, så ångrar jag mej inte! Ärren får synas hur mycket som helst, jag ser ju!!!

Vänskap som äldre…

Vänskap som äldre…

Vänskap är en knepig grej. När man är liten tänker man inte så mycket på den, det kommer oftast naturligt och man leker med den som finns i närheten. Men så blir man äldre, vännerna försvinner och det är svårt att hitta nya. Jag har nästan ingen kontakt med kompisarna från skolan. Hade det inte varit för facebook så hade det nog inte varit någon kontakt alls. Nu har vi iaf lite koll på varandra och ett och annat meddelande skickas mellan ett par av oss.

De flesta i min ålder har små barn, medan mina har flyttat hemifrån,vi lever helt olika liv. Jag har min nyvunna frihet och en sambo som låter mej göra allt jag vill. Den friheten har gett mej två nya bekantskaper som jag är väldigt glad för. Två härliga kvinnor som blivit goda vänner och som dessutom fyller år under en och samma vecka. Annelie fyller år idag! Grattis fina du! Och Gunilla fyller år på torsdag. Välkommen till 40-klubben  🙂

Hur hittar man nya vänner i ”vår” ålder då? Jag har försökt på massor med sätt, det finns inget generalknep det ska gudarna veta. Till slut var det Bloggen som öppnade
den dörren. Jag tog mod till mej förra våren och anmälde mej helt ensam
till en  bloggträff på Kolmården. Min första i en låååång rad av bloggevent. Där fanns Gunilla som även hon var på sitt första event och även hon kände sej lite bortkommen, även om hon var där med folk hon kände. Vi började prata på kvällen och morgonen efter kom ett sms att hon satt och käkade frukost och jag gärna fick göra henne sällskap. Det sms´et hade jag väntat på i typ 25 år! Ungefär så länge sedan är det sedan någon sökte mitt sällskap. Annars var det ju jag som skickade såna sms. Någon ville faktiskt umgås med mej helt frivilligt! Sedan dess har vi hörts flera gånger i veckan och något halvår efter Kolmården delade vi hytt när vi skulle på Bloggkryssning. Å nu ska hon med till Gambia!

Annelie och jag hamnade nästan brevid varandra på en bloggmiddag i oktober förra året. Stackars Jessica satt mellan oss och fick vara med i vårt tjatter. Jag vann en klänning i storlek 116… jag har inte den storleken… men det har Anneli! Eller… kanske inte hon, men hennes dotter – så vi bytte vinst. Hon fick min klänning och jag fick jättefina kuddöverdrag, alla nöjda och glada. Hennes dotter är jättefin i sin klänning. Efter middagen träffades vi på fler event och när jag skulle iväg på en grej i december och fick ta med mej en person kastade jag ut frågan på Facebook och hon nappade direkt. Sedan dess har vi nog träffas i snitt en gång i veckan och nu ska vi alltså arrangera ett eget event till hösten. Nästan på dagen ett år efter vårt första möte  🙂

Visst finns det fler som jag träffar, men inte lika mycket som de här två. De har kommit att bli en del av min vardag och betyder mycket i mitt liv. Att inte ha träffat Anneli på ett par månader känns himla mysko när man umgåtts så tight under hela våren, men om ett par veckor är ordningen återställd. Då ska vi på event två dagar i rad  🙂

Man kan förstås inte ta något för givet, men det känns som och jag hoppas att det här är vänner för livet. Jag vill inte tro något annat, även om jag vet att det händer saker på vägen. Det händer mycket, framförallt i Gunillas liv och jag vet att hon kommer att förändras en hel del av resan till Gambia. Man gör det där… förändras alltså… till det bättre. Och får Anneli jobb på dagtid blir det svårt att ses som vi är vana vid. Men är det meningen så håller vi ihop till dödagar och rullar runt varandra på event i rullstolar.

Det är härligt med vänner, särskilt när man knappt haft några. Jag uppskattar dem hur mycket som helst och är inte rädd att säga det. Jag vet att Anneli blir lite generad, men hon vänjer sej nog. Medan Gunilla är som jag och säger titt som tätt att hon är glad för att vi hittat varandra. Gunillas man är kanske inte lika lycklig, medan Annelis man Jocke och min Martin tycker det är kul att vi har vänner med samma intresse. 

Idag önskar vi Anneli ett stort Grattis på födelsedagen, gå gärna in och gratulera henne på hennes blogg och ett grattis i förskott till Gunilla. Två härliga kvinnor som jag är väldigt glad och tacksam att ha i mitt liv. Love you girls!