4 operationer på 3 år -

4 operationer på 3 år

september 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tre dygn efter min bröstförminskning måste jag erkänna att jag är väldigt otålig när det gäller att se det slutgiltiga resultatet. Men jag provade en behå med C-kupa i morse och den satt nästan perfekt. Jag är inte riktigt lika svullen i sidorna men har rejäla blåmärken och såren kliar. Nu är iaf ordningen återställd och naglarna är målade igen 🙂

Sedan jag började min kroppsrenovering för knappt 4 år sedan har jag gjort fyra operationer, varav tre i narkos. 2012 brände jag slemhinnorna i livmodern och har sedan dess sluppit mensen, 2013 fäste jag upp mitt urinrör och slapp läckage vid ansträning/träning, 1 juli 2014 lyfte jag ögonlocken så jag ser det jag ska och nu har jag alltså minskat brösten. Nu räcker det! Även om jag har ont i händerna, så får den operationen vänta.

Nu vill jag ha det lugnt ett tag, läka och känna in mina nya kropp. Alla ingrepp jag hittills gjort har ökat min livskvalitet med flera tusen procent. För 4 år sedan var jag trött, hängig, ledsen, tjock, orörlig och tyckte inte alls om det jag såg i spegeln. Jag blev illa behandlad på min vårdcentral och bytte därför vårdgivare. På Järna VC tog man mängder med prover och undersökte mej från topp till tå och hittade en himla massa fel som utreddes vidare och behandlades. Tack Dr Kompis för att du lyssnade och gav mej livet tillbaka!

Jag fick diagnos sömnapné direkt, vilket gjorde att jag fick förståelse för min trötthet och kunde ta bort det dåliga samvetet som hela tiden sa att jag var lat. Jag började sova middag och var för första gången på många år hyftsat pigg. I kombination med första operationen då jag brände slemhinnorna och på så sätt slapp förlora mängder med blod en gång i månaden så kunde jag återigen göra saker utan att vara för trött eller ha koll på almanackan. Vilken känsla! Jag fick tillbaka livet kändes det som.

Uppmuntrad och uppiggad av detta faktum vågade jag söka hjälp för mina urinläckage. Jag hade gått ner i vikt en del och ville kunna träna och springa obehindrat, men de där dropparna som kom förstörde ju allt och hämmade mej totalt. Jag fick operation direkt där man fäste upp urinröret som tydligen lossnat under min första förlossning. Sedan dess kan jag göra precis vad jag vill och hösten 2013 nådde jag min målvikt och vågade be om remiss till bröstförminskning. Jag hade inget större hopp, men blev alltså godkänd och operationen gjordes i fredags.

Medan jag väntat på vidare utredning och operationstid för bröstförminskningen har läkarna hittat lite annat smått och gått på vägen. I december 2013 fick jag veta att det fanns misstanke om fibromyalgi, vilket konstaterades i januari 2014. När jag kollade upp ryggen i vintras och påtalade min benlängdskillnad
fick jag helt plötsligt hjälp med klack på skorna, en hjälp jag
tydligen haft rätt till hela mitt liv men inte vetat om… Jag har snapping hipp på bägge höfterna, karpaltunnelsyndrom och triggerfinger. När jag skulle kolla upp min gråstarr tyckte ögonläkaren att mina ögonlock hängde i vägen alldeles för mycket. Jag fick göra en synfältsundersökning som gav honom rätt och i juli opererades detta.


E resp C

Så man kan väl säga att de senaste åren inneburit en mängd läkarbesök av olika slag, ibland flera i veckan. Idag ser jag tydligt skillnaden när jag tänker på hur jag mådde hösten 2011 och hur jag mår idag. Skillnaden är total! Alla ser den, särskilt min familj. Å jag känner den, i precis hela kroppen! Visst har jag dåliga dagar, men nu vet jag att de beror på dålig sömn och/eller fibron. Men jag kan röra mej hur och när jag vill, snart kan jag även träna hur och vad jag vill. Varken blödning, läckage eller stor byst stoppar mej längre. 44 år gammal har jag fått det liv och den rörlighet jag önskat sedan jag var runt 15 och fick ont i kroppen första gången.

Det har varit mycket jobb och en hel del smärta. Men det har varit värt det. Alla operationer och ingrepp har gett mej ett helt nytt liv. Ett rörligt och mer levande liv. Ett rikare och roligare liv. Min kropp begränsar mej inte längre utan gör det jag ber den om. När det gäller svensk sjukvård har jag inget att klaga på alls – tvärtom! Å jag har fått hjälp både av privata vårdcentraler, kommunala sjukhus och privata sjukhus. Jag har tagit hjälpen där jag fått den och varit nöjd, jag har inte valt beroende på om de varit privata eller ej. Det enda jag valde bort var Tumba vårdcentral eftersom de viftade bort mina problem. Och på förekommen anledning vill jag även poängtera att jag inte varit sjukskriven en enda dag och alltså inte belastat samhället på detta sätt. Något läkarna i fredags var ganska fascinerade över 🙂

Mitt råd till alla er är att söka hjälp om det är något ni undrar över eller har problem med. Är det nåt fel som behöver fixas så är ni värda hjälpen. Det kanske tar lite tid och gör lite ont, men det kanske är värt det i slutänden? En del kanske tycker att mina ingrepp varit lyxåtgärder, men de som ser mej håller inte med. Jag har ett helt nytt liv, det kanske du också får om du vågar ta tag i problemen? Vi har ett långt liv att leva och våra kroppar ska hålla till mycket. Jag vägrar låta en dålig kropp begränsa mej och mitt liv. Jag vill leva!

Because I´m worth it!

Jag kan aldrig förstå…

augusti 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår kom röstkorten i brevlådan och redan idag, första möjliga dagen, gjorde vi vår plikt och gick till medborgarkontoret och gav våra röster. Här i Botkyrka har vi fyra val eftersom vi även ska rösta om kommundelning.

Den rättighet vi har att rösta anser jag är en förmån och en plikt. I många länder strider man om sin rätt att vara med och påverka och för inte allt för länge sedan hade vi kvinnor ingen rösträtt. Att då inte ta vara på den är ju skamligt! Så för mej är det en självklarhet att sätta mej in i de frågor som är viktiga för mej, kolla upp vad partierna tycker och även välja ut kandidater som jag vill ska representera mej. Det är inte så svårt och det tar inte särskilt lång tid. Man kan ju alltid göra ett par valbarometrar så får man iaf ett hum och det går ju rätt snabbt.

Nu är jag ju till viss del redan politiskt aktiv och har varit sedan Junior föddes 1995. Det var då jag insåg hur konstiga en del saker var, bla eftersom jag ville vara hemma med mina barn. Å idag, 19 år senare är jag fortfarande intresserad men inte alls lika aktiv, även om jag står på en av listorna till kommunvalet. Men jag har valt att avstå från att göra någon valkampanj, den som vill kan hitta mitt namn och kryssa mitt namn om de vill stödja mej.

Mina hjärtefrågor är barn med särskilda behov och deras rätt att nå sina mål i skolan. Att barn och vuxna ska ha en meningsfull fritid. Att alla människor har lika värde oavsett hur man ser ut, vem man älskar eller vilken gud man tror på. Miljön är viktig, det måste bli enklare att anställa unga och fler bostäder måste byggas. Det var kortversionen 🙂

Vi har en valhemlighet i Sverige och för mej spelar det mindre roll vem ni rösta på så länge ni faktiskt röstar och tar ställning. Jag har ingen aning om ifall det är någon i min bekantskapskrets som röstar på SD och även om jag tycker att det skulle vara konstigt och fel att rösta på dem så kommer jag inte ta avstånd från någon som gör det. Jag kan aldrig förstå det, men det är faktiskt er fulla rätt att lägga er röst där eftersom partiet finns. Jag tycker däremot inte att det är rätt och jag tar helt avstånd från deras åsikter. Samtidigt måste jag ju respektera att folk inte tycker som jag och att man inte alltid kan förstå andra människor. Jag kräver nämligen att bli respekterad för mina åsikter, vem är jag då att ta avstånd från dem som inte tycker som jag? Men som sagt; jag kan och kommer aldrig att förstå den som röstar på ett främlingsfientligt parti.

Det viktiga för mej är att ni faktiskt tar er de där minutrarna och avger er röst. Och att ni inte lägger en blank röst utan faktiskt tar ställning. Vid förra valet var marginalerna väldigt små mellan blocken och i vissa kommuner var det bara 4-5 röster som avgjorde valet. Så DIN RÖST ÄR VIKTIG och kan faktiskt göra skillnad. En blank röst visar iofs ett missnöje, men den gör ingen skillnad vid utdelning av mandat. Den kan däremot underlätta för de främlingsfientliga partierna att ta sej fram och det kanske inte var det som var meningen?

Så jag ber dej! Gör din plikt mot dej själv, dina barn och ditt land. Ta ställning och avge din röst. Det tar inte många minuter och det är inte svårt. Du behöver inte ens ha ditt röstkort med dej, bara visa id. Kom igen nu! Du har 18 dagar på dej. Det hinner och orkar du lätt!

Byta inriktning på livet

augusti 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många är rädda för att byta karriär eller inriktning på livet. Man vet vad man har, men inte vad man får… Men vad händer om man ”nöjer” sej med det man har och inte följer sina drömmar? Är inte risken att man blir lite bitter då? Martin har ju omskolat sej och söker nu sitt drömjobb. Han är mer än nöjd över sitt val även om det varit lite knepigt att hitta jobb. Men nu har han iaf ett halvt löfte om en anställning från 1 oktober. Tack o lov, för längre än så räcker knappt våra sparpengar…

Å jag har ju också lagt om kurs, men det har jag iofs gjort flera gånger. Jag har ju aldrig haft någon karriär att tala om och heller aldrig varit intresserad av att ha någon. När barnen föddes beslutade jag mej för att bli hemmamamma och var det i nästan 10 år. Jag jobbade iofs extra under tiden och var aldrig helt borta från arbetsmarknaden, men ändå. Å nu har jag bestämt mej för att vara lyxsambo ett tag och ta hand om mej, men fortfarande har jag några uppdrag som ger mej fickpengar.

Sonen har också bestämt sej för att byta inriktning på sitt liv. Han som alltid sagt att han älskar sitt jobb på Mc Donalds och inte vill byta. Men är man 21 år och har tillbringat de senaste sex åren tillsammans med hamburgare och inte kan komma så mycket längre i karriären där, så börjar man tydligen fundera. För nu har han bestämt sej för att söka något annat och det började han med idag.

Han har skrivit ett personligt brev och CV, som jag kollat och petat lite i. Vi skrev ut 30 stycken och jag agerade chaufför. Jag körde halva Botkyrka runt innan lunch, han hoppade ur, frågade efter personalansvarig, lämnade sitt brev och hoppade in i bilen igen. Så fortsatte vi i nästan två timmar före lunch och nästan tre timmar efter. På nästan varenda ställe träffade han rätt person direkt, så himla bra. På ett ställe sa man direkt att man sökte folk, på ett annat var det en gammal klasskompis som var personalansvarig och skulle kolla vad han kunde göra och på ett enda ställe ville man inte ta emot hans brev alls. Men drygt 20 ställen fick hans uppgifter och en hörde faktiskt av sej direkt och sa att han inte hade något behov just nu men skulle återkomma om det blev någon vakans eftersom han gillade det han läste.

Så nu håller vi tummar och tår att det blir något av detta och gärna relativt omgående. Han vill lämna hamburgarna så snart det går och gärna jobba inom handel, gärna ICA eller nåt annat där man rör sej mycket. Jag ser bara fördelar, särskilt nu när han ska flytta hem igen. Vi slipper den där äckliga doften av friterat!!! OCH han tar inte hem en massa goda, flottiga grejer som jag gärna vill äta men inte kan i nuläget. Dessutom höjer han sin lön och har större chans att få en lägenhet. Så det finns faktiskt bara fördelar med ett arbetsbyte, inte minst en boost när det gäller han självkänsla och självförtroende. Sånt behöver alla!

Att byta karriär eller ändra inriktning på sitt liv kan vara väldigt läskigt, särskilt om man som sonen har både adhd och tourette. Men det kan också vara det bästa man gjort. Så det kanske är värt risken ändå? Varken Martin eller jag ångrar oss iaf och jag tror inte att sonen heller kommer att göra det.

Läskigt med annorlunda

augusti 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Min kusin och jag 1982 (?)

Jag har funderat lite kring detta med föräldrautbildning och vad man egentligen pratar om innan man får barn. Mycket handlar ju om graviditet och förlossning, hur man mamma känner och hur pappa känner. Man får prova blöjbyte och att bada en docka… ja, det är väl bra att kunna antar jag…

Det jag reagerat på är varför det pratas så lite om det som är negativt och allt som kan hända när saker och ting inte går riktigt som de ska. Varför berättar man inte att ryggbedövningen faktiskt kan skada en mamma för resten av livet? Varför pratar man inte mer om vad som händer om barnet dör under graviditeten? Vilka känslor är tillåtna om barnet faktiskt har ett funktionshinder? Vilken hjälp får man från samhället och vad händer när saker inte är som de ska? Å när vi adopterar ett barn, varför pratar vi inte mer om den eventuella rasism som både barnet och föräldrarna kan utsättas för?

Vad är man så rädd för? Får inte mamman oroas kanske? Ska allt vara så rosaskimrande som möjligt under graviditeten? Är man kanske rädd för det onormala och gör som strutsen; gömmer huvudet i sanden så länge man kan så att inte verkligheten ska komma för nära. Allt det som jag räknade upp kan ju faktiskt hända och är inte så himla ovanligt heller.

Jag och många med mej har fått permanenta skador av ryggbedövningen. Jag hade ont i huvudet och var stel i nacken i hela nio månader efter min första förlossning. Idag, 21 år efter, får fortfarande jag lätt ont i skallen och nacken. En av mina vänner var med om att bebisen dog i 8:e månaden, hon fick tjata till sej en begravning. En annan vän har en son med downs, personalen beklagade… men föräldrarna var ju lyckliga över sitt barn! Å vi är många som har barn med sjukdomar och handikapp och älskar dem precis som de är! Men det är klart att det hade varit bra att veta innan vart man kan vända sej och vilken hjälp man kan förvänta sej. Det hade lixom sparat lite tid.

Sen har vi det här med rasism! Min kusin är adopterad och får ofta höra väldigt mysko saker. Det vanligaste är väl att folk frågar var hon kommer ifrån. Då är Nykvarn, inte svaret folk vill ha… nä, det ska vara detaljer och utfrågningen kan fortsätta hur länge som helst. Privata saker som varför hon är adopterad och om hon blir väl behandlad av sina adoptivföräldrar. Min kusin får ofta höra att hon talar väldigt bra svenska. Eh, ja… hon kom hit som bebis!!!

Det är alltså tabu att prata om risker under en graviditet men helt ok att fråga ut en adopterad om precis vad som helst. Jag har en känsla av att föräldrautbildningen har lite att jobba på. Man kanske borde prata lite mer om verkligheten och servera adoptivföräldrar bra svar på korkade frågor. Tycker jag alltså… Vad tycker ni?

100 dagar kvar!

augusti 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Om 100 dagar är det meningen att vi ska åka till Gambia. Men i nuläget känns det inte självklart att det blir av. Ebolan har iofs inte spridit sej till varken Gambia eller Senegal, men vad vet man om 100 dagar? UD avråder just nu från resor till vissa Västafrikanska länder, Gambia hör inte till dem än så länge.

Det är himla bra att lilla Gambia omges av Senegal som sedan länge har ganska stränga regler för alla inresande. Man har alltid varit noga med vaccinationer och smittor och därför lyckats hålla en hel del skit utanför landet. Jag hoppas att detta gör att Ebolan inte ska sprida sej till mitt älskade Gambia.

Igår firade vi Gunilla som fyllde 40 och som också ska med på resan. Vi hade svårt att komma på nåt bra till henne, men satte till slut ihop en korg (förstås, det är ju jag) med frukter man kan hitta i Gambia, en reseguide, en ordlista från svenska till wolof, ett recept på Gambias nationalrätt Domoda, en after sun och ett armband. Så nu kan hon sitta där och snaska goda frukter, läsa på om landet, lära sej språket och laga den goda maten. Och sedan hålla tummar och tår att vi faktiskt kan åka dit. Men blir det inte i november så blir det senare. Landet ligger kvar och vi åker hellre dit när det är riskfritt än drar på oss en dödlig sjukdom förstås. Vi följer UD´s rekommendationer.

Medan vi sitter där på kalaset och äter, pratar och har mysigt så pratar vi förstås om resan. På andra sidan bordet längst bort från mej satt ”de negativa”. De där som ”aldrig skulle åka till en sånt land” eftersom ”människorna är otrevliga och det är konstiga lagar”. Jag orkade inte sätta igång nåt men hade lust att fråga om de varit där och om de överhuvudtaget träffat någon från landet. Med såna kompisar behöver man inga ovänner… De här människorna och flera andra ser bara snett på Gunillas resa och kan absolut inte se något spännande alls i förmånen att få se ett land inifrån på det sätt som hon kommer att göra. Jag vet inte om de är avundsjuka eller bara missunnsamma… spelar ingen roll. Även om man inte vill åka till ett land själv, så behöver man ju inte sabba det någon annan ser fram emot!

OM vi kommer iväg, jag säger OM… så kommer vi att ha världens härligaste resa. Vi kommer att träffa härliga människor, bistå en familj i nöd, besöka föräldralösa barn på SOS Barnby, träffa ett gäng fotbollstjejer och ge dem fotbollsutrustning som de bara drömt om och vi kommer att sola på en av världens vackraste stränder. OCH vi kommer alla att komma hem med nya upplevelser i bagaget och de som inte varit där förr har förmodligen en förändrad livssyn när de återvänder till Sverige. Då har jag en känsla av att en del personer inte kommer att ingå i en viss vänkrets mer…

Om 100 dagar åker vi förhoppningsvis!

Hat förgör – kärlek förenar

juli 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Årets mest onödiga vecka på året har börjat… Pride är i stan! Med onödig menar jag inte att den inte behövs, utan att den inte borde behövas! Vi lever på 2000-talet och det borde vara fullständigt naturligt att älska vem man vill, att få respekt och acceptans oberoende av vem man är och vem man älskar. Men så är det inte, tyvärr.

Visste du att den allra första Prideparaden ägde rum i San Francisco 1970? Och att den allra första Prideflaggan visades offentligt första gången 1978 och då hade 8 färger? Då fanns även rosa och indigo med, men dessa var för svåra att trycka på tyg och togs därför bort. I paraden i Stockholm brukar det vara ungefär 60 000 människor och längst gatorna hela 600 000! Det är helt makalöst och otroligt! Så många som stöttar och engagerar sej, i kampen som borde vara en självklarhet. På drygt 40 år har vi alltså ändå inte kommit längre…

Hela Prideveckan är glädje, fest och musik. Det är seminarier, scenframträdanden och härliga människor som möts och gläds med varandra. Varför kan det inte alltid vara så? Vad är det som är så farligt resten av året och vad är så fel med HBTQ? Inget fel alls, hävdar jag!

För mej som heterosexuell och med en normalt fungerande skalle, kan jag inte se fel på varken den ena eller den andra. Felet är att alla inte accepteras för sitt val. Felet är att människor runt om i världen trakasseras för sin sexuella läggning, kallas sjuka, vanskapta och ska botas. Ryssland är bara ett skräckexempel på hur det inte ska vara och varför Pride behövs. Samtidigt kommer glädjande nyheter från vårt eget land att en Imam faktiskt, otroligt nog, välsignat två flator!!! Så det går iaf framåt, men alldeles för långsamt.

Jag tror att det är vi heterosexuella som måste stå överst på barrikaderna. Vi är fler och måste försvara våra vänner som är färre. Hatet får och kan inte segra, hat förgör och skapar konflikter och krig. Det är kärleken som måste ha övertaget och omsluta alla de som hatar. Kärleken är det enda viktiga och det enda rätta. Att älska och bli älskad är det enda som betyder något. Att ha en gemenskap med en annan människa, att omslutas av ovillkorlig kärlek. Att kunna vila i vetskapen om att man är älskad och trygg. Det vi alla vill. Alla behöver kärlek!

Lite klyschigt brukar man säga att det är människan man blir kär i, inte könet. Och det stämmer ju! Det är egenskaperna som lockar och förenar oss, inte könet. Det är inte du eller jag som ska bestämma vem som ska bli kär i vem. Vi ska förmedla öppenhet och acceptans till våra barn och vara öppna och accepterande oavsett vem de kommer hem med. Är du så öppen och accepterande?

Drömmen är att Pride ska vara totalt onödigt och att vi ska få vårt öppna och accepterande samhälle. Men nu är det inte så. Och så länge det fortfarande finns länder och grupper av människor som motarbetar den fria kärleken, så behövs Pride. Frågan är hur länge det ska vara så här stelbent och hatiskt. Det vet nog bara den som hatar.

Länge leve kärleken!

Ärren idag, fyra veckor efter op.

juli 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis fyra veckor sedan jag opererade ögonlocken. Ögonbrynen hade trillat ner och låg på ögonlocken och sattes på plats igen 1 juli. Operationen gick bra och kändes knappt alls. När bedövningen släppte kändes det däremot som om hela pannan och hjärnan skulle explodera, jag har sällan haft så ont. Inte ens när jag födde barn! Men det vara bara några timmar den kvällen, efter det har allt gått smidigt och läkt bra.

Jag har haft keps på mej så fort jag varit ute i solen och skyddat ärren så gott jag kunnat. För några dagar sedan vågade jag mej på att noppa ögonbrynen som börjat liknad en regnskog… så nu är de iaf lite snyggare. Och på rätt plats! När jag kommer hem kanske jag vågar gå och klippa mej… om hon lovar att vara försiktigt när hon klipper luggen.

Vinsten i den här operationen är att jag inte längre störs av skav pga ögonfranskanten som vikts in och låg mot ögat. Jag är heller inte lika trött i ögonen och har inte samma tyngd i ansiktet. Jag behöver inte anstränga mej för att hålla ögonen öppna och sikten är helt fri! Det här är förstås det som betyder mest för mej och det jag själv märker mest av. Andra säger att jag ser piggare ut.

Jag skulle alltså lyfta ögonbrynen och fick därför snittet ovanför ögonbrynen. De flesta behöver bara lyfta ögonlocken och får då snittet under ögonbrynen. Ni ser själva här brevid hur det såg ut från början och hur det ser ut idag.

Ärren syns ganska mycket tycker jag, så jag drar över luggen så mycket jag kan för att dölja dem. Men jag hoppas att de bleknar med tiden. Ett av de underliggande stygnen har smitit och krypit ut på utsidan, det har jag försökt att klippa bort. Men det är lite risky business eftersom jag inte har någon känsel i pannan… Klickar ni på bilderna blir de större. Oavsett om ärren syns eller inte, så ångrar jag mej inte! Ärren får synas hur mycket som helst, jag ser ju!!!

Vänskap som äldre…

juli 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vänskap är en knepig grej. När man är liten tänker man inte så mycket på den, det kommer oftast naturligt och man leker med den som finns i närheten. Men så blir man äldre, vännerna försvinner och det är svårt att hitta nya. Jag har nästan ingen kontakt med kompisarna från skolan. Hade det inte varit för facebook så hade det nog inte varit någon kontakt alls. Nu har vi iaf lite koll på varandra och ett och annat meddelande skickas mellan ett par av oss.

De flesta i min ålder har små barn, medan mina har flyttat hemifrån,vi lever helt olika liv. Jag har min nyvunna frihet och en sambo som låter mej göra allt jag vill. Den friheten har gett mej två nya bekantskaper som jag är väldigt glad för. Två härliga kvinnor som blivit goda vänner och som dessutom fyller år under en och samma vecka. Annelie fyller år idag! Grattis fina du! Och Gunilla fyller år på torsdag. Välkommen till 40-klubben 🙂

Hur hittar man nya vänner i ”vår” ålder då? Jag har försökt på massor med sätt, det finns inget generalknep det ska gudarna veta. Till slut var det Bloggen som öppnade
den dörren. Jag tog mod till mej förra våren och anmälde mej helt ensam
till en bloggträff på Kolmården. Min första i en låååång rad av bloggevent. Där fanns Gunilla som även hon var på sitt första event och även hon kände sej lite bortkommen, även om hon var där med folk hon kände. Vi började prata på kvällen och morgonen efter kom ett sms att hon satt och käkade frukost och jag gärna fick göra henne sällskap. Det sms´et hade jag väntat på i typ 25 år! Ungefär så länge sedan är det sedan någon sökte mitt sällskap. Annars var det ju jag som skickade såna sms. Någon ville faktiskt umgås med mej helt frivilligt! Sedan dess har vi hörts flera gånger i veckan och något halvår efter Kolmården delade vi hytt när vi skulle på Bloggkryssning. Å nu ska hon med till Gambia!

Annelie och jag hamnade nästan brevid varandra på en bloggmiddag i oktober förra året. Stackars Jessica satt mellan oss och fick vara med i vårt tjatter. Jag vann en klänning i storlek 116… jag har inte den storleken… men det har Anneli! Eller… kanske inte hon, men hennes dotter – så vi bytte vinst. Hon fick min klänning och jag fick jättefina kuddöverdrag, alla nöjda och glada. Hennes dotter är jättefin i sin klänning. Efter middagen träffades vi på fler event och när jag skulle iväg på en grej i december och fick ta med mej en person kastade jag ut frågan på Facebook och hon nappade direkt. Sedan dess har vi nog träffas i snitt en gång i veckan och nu ska vi alltså arrangera ett eget event till hösten. Nästan på dagen ett år efter vårt första möte 🙂

Visst finns det fler som jag träffar, men inte lika mycket som de här två. De har kommit att bli en del av min vardag och betyder mycket i mitt liv. Att inte ha träffat Anneli på ett par månader känns himla mysko när man umgåtts så tight under hela våren, men om ett par veckor är ordningen återställd. Då ska vi på event två dagar i rad 🙂

Man kan förstås inte ta något för givet, men det känns som och jag hoppas att det här är vänner för livet. Jag vill inte tro något annat, även om jag vet att det händer saker på vägen. Det händer mycket, framförallt i Gunillas liv och jag vet att hon kommer att förändras en hel del av resan till Gambia. Man gör det där… förändras alltså… till det bättre. Och får Anneli jobb på dagtid blir det svårt att ses som vi är vana vid. Men är det meningen så håller vi ihop till dödagar och rullar runt varandra på event i rullstolar.

Det är härligt med vänner, särskilt när man knappt haft några. Jag uppskattar dem hur mycket som helst och är inte rädd att säga det. Jag vet att Anneli blir lite generad, men hon vänjer sej nog. Medan Gunilla är som jag och säger titt som tätt att hon är glad för att vi hittat varandra. Gunillas man är kanske inte lika lycklig, medan Annelis man Jocke och min Martin tycker det är kul att vi har vänner med samma intresse.

Idag önskar vi Anneli ett stort Grattis på födelsedagen, gå gärna in och gratulera henne på hennes blogg och ett grattis i förskott till Gunilla. Två härliga kvinnor som jag är väldigt glad och tacksam att ha i mitt liv. Love you girls!

Korkade hundägare!

juli 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har hund. Han får inte springa lös mer än där det absolut inte riskerar att komma någon, vare sej djur eller människa. Vi plockar upp hans bajs. Vi tar inte med honom hem till folk hur som helst och han får definitivt inte sitta bunden utanför affärer. Jag anser att vi tar ansvar både för våra hund och för att andra inte ska behöva ha med honom att göra om de inte vill. Så tänker absolut inte alla hundägare…

De senaste veckorna har vi stött på hundägare som inte är riktigt riktiga. Exemplen är hur många som helst, men jag ska bara ta några. Vi vill inte att vår hund hälsar på varenda hund den ser och gå förbi de allra flesta som vi möter. Det är vi som bestämmer vilka som ska hälsas på, inte Baileys. Han är lite rädd för stora svarta hundar och skäller som besatt på dem, alltså undviker vi dem så gott det går om vi inte har en ”terapidag” med träning då de hundarna är vårt mål och då vet vi vilka som är ok att hälsa på. Ingen hund är att lita på, de är rovdjur och kan få för sej saker hur snälla och väluppfostrade de än är. Så är det bara!

För några veckor sedan var vi ute och gick i området där vi bor i Tumba. Det är koppeltvång just nu, men det verkar många skita i. När vi är nästan hemma ser vi en dam på cykel, men en okopplad hund brevid sej. Damen har hörlurar på sej och står och pillar med sin telefon, hon uppmärksammar oss inte. Hon uppmärksammar heller inte hur hennes hund börjar gå åt vårt håll. Inte förrän hunden är nästan framme och jag börjar mota bort den fattar hon vad som händer och börjar skälla på… MEJ! För att jag motar iväg hennes hund ”som bara vill hälsa lite”. Jag säger att den riskerar att bli biten av vår som är ganska aggressiv (STOR lögn) och då säger tanten ”då får han väl skylla sej själv, det kan bli en läxa”. Varpå jag säjer att en skada blir isf vårt ansvar och det tänker vi undvika. Hon bara fnyser och mumlar nåt om att man måste väl samarbeta.

Just det här med lösa hundar är ett stort problem för oss eftersom de allra flesta vill hälsa och vi inte vill det. Bara häromdagen mötte vi ett par på gångbanan här utanför. Vi passerade men de lät sin hund springa fram och lukta Baileys i baken trots att vi fortsatte att gå och inte gjorde en tillstymmelse till att stanna och prata. Strax efter möter vi en annan hund som iofs är kopplad men i slutet av kopplet är det en 5-6-årig lite tjej som inte har ett dugg att sätta emot när trasselsudden springer åt vårt håll. Vi ropar att nån ska ta hunden eftersom vår inte vill hälsa. Då springer en något äldre bror fram och stoppar hunden, men ingen vuxen finns så långt ögat når och lilltjejen blir förstås rädd och ledsen.

Och idag. Pricken över i. Återigen en dam på cykel som pratar i mobiltelefon med en STOR hund som går lös. Säkert jättelydig och snäll. Hon kan tydligen inte fortsätta cykla när hon pratar utan ställer sej med cykeln mitt i öppningen på vår gångväg, så vi inte kommer förbi. Jag vet ju att Baileys kommer att skälla som besatt på den stora hunden… så jag går först och antar att hon ska flytta sej när hon ser att jag kommer. Men det gör hon förstås inte. Så jag ber henne att flytta sej och hunden sisådär 20 m så vi kommer förbi och det gör hon långsamt men säger högt och tydligt i telefonen att hennes hund är så snäll och hon får massor med komplimanger på STRANDEN för att han är så lydig. Stranden? Här på Öland är det förbud på nästan alla stränder att ha med sej hund! Men alltför ofta ser man hundar som skiter på stranden och hundägare som bara vispar över bajshögen med lite sand. Å då har vi situationen igår när Martin gick rakt i en jättehög och luktade bajs lång väg. Hur svårt är det att plocka upp?

Jag blir så trött på de hundägare som förstör för oss andra. Just nu är det faktiskt koppeltvång och det finns hundrädda personer som inte ska behöva mötas en nyfiken hund som vill hälsa. Oavsett hur stor, snäll och väluppfostrad den än är. Låt inte din hund hälsa hur som helst på alla hundar ni möter, den hund ni hälsar på kanske inte alls är snäll och vill hälsa. Det kan sluta med ett bett som den andra ägare är ansvarig för trots att det var din hund som gick fram. Och plocka upp skiten! Hur svårt kan det va!?

Jag vill inte vara en sur och gnällig pekpinnetant, men nu har det varit för mycket för att jag ska kunna hålla truten längre. Jag vill ha en trevlig promenad med min hund, inte tvingas parera för dumskallar!

Barn gör som vuxna gör…

juli 20, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

… inte som vi säger. Det är väl ett ganska välkänt faktum? Ändå fortsätter de flesta av oss att tjata istället för att vara goda förebilder och verkligen VISA hur man ska göra, leva eller vara. Varför är det så? Och hur kommer dagens 5-åringar att bli som 25-åringar?

Jag tänker mest på förhållande till mat, godis, alkohol och motion. Nu i semestertider så ser man mängder med bilder på dagens vinglas eller systempåsarna och alkoholinköpen inför semestern, dignande matbord med stora godis- och snacksskålar och jäsande föräldrar i varsin solstol med god dricka i handen. Man ska unna sej, heter det. Det är ju semester.

Bilderna läggs ut på facebook och instagram och får massor med tummar upp och sk likes. Ofta följer hela familjen varandra på instagram och är kompisar på Facebook. Både små och stora barn ser alltså bilderna, uppdateringarna och hur föräldrarnas kompisar gillar bilderna. Vilka signaler sänder detta till barnen? Barn gör som föräldrarna gör…

Jag har absolut inga belägg för mina funderingar, men eftersom jag ändå har en rätt fungerande hjärna så funderar jag över fenomenet. Å nu kanske några av er redan har blivit upprörda över att jag lägger mej i era semestervanor och ert beteende på sociala medier, då får ni bli det! Men vad ger vi våra barn för signaler när hela semestern (och för all del även helgerna) enligt bilderna, går ut på att dricka alkohol, äta mängder av skräpmat och ligga i solstolen? Å vad ger det för signaler när bilderna gillas av mängder med kända och okända människor.

Nu är det säkert inte så att hela semestern och helgerna går ut på att dricka alkohol, äta gott och ligga i en solstol – men det är det som visas upp! Det är det som visas i bilder och som folk gillar och kommenterar. Att unna sej av livets goda eftersom det är semester är den bild som barnen och alla andra får se, det är lixom så man ska göra. Det är det som är semester. Jag avskyr ordet unna… för mej är det en ursäkt att få göra saker som kanske inte är så smarta. Som när den panka köper något onödigt eller den tjocka äter något den kanske inte borde…

Att likställa semestern med alkohol, frosseri och lättja gör mej lite illa till mods. Hur upplever barnen semestern? Vad blir deras bild av ledigheten? Å hur kommer de själva att bete sej på sin egen semester när de blir äldre? Blir det ingen lyckad semester utan de här ingredienserna eller blir de helt emot allt detta? Eller berörs de inte alls? Jag har ingen aning! Men jag är väldigt fundersam… vad tror du? Barn gör som vuxna gör…

Drömresor

juli 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många gör listor över saker att göra och platser att besöka innan de dör. Jag har också haft en sån lista, men betat av grej efter grej så nu finns det faktiskt bara ett par grejer kvar. Drömmar är till för att förverkligas medan man kan anser jag, alltså har jag gjort det jag kunnat.

Förr var drömmen att uppleva Afrika. Jag kunde väl aldrig drömma om att jag skulle bo där första gången jag åkte till Gambia. Men så blev det och det är jag enormt tacksam över, det har satt spår resten av mitt liv. En annan dröm var att åka på safari och den drömmen delade jag med många av mina vänner. Så en efterlysning/inbjudan gick ut till alla jag kände 2008 om en planerad resa 2010. Många var intresserade, men till slut var det bara Martin som faktiskt hängde med och då hade vi dessutom blivit ett par. Å visst var det en drömresa, den var helt fantastisk!

Island låg också på listan och där har jag varit två gånger hittills. Att se pyramiderna Egypten stod också högt upp och det har jag också gjort två gånger. Ett besök till Auschwitz var kanske ingen dröm, men en nödvändighet och hur konstigt det är låter så var det den första resan som Martin och jag gjorde tillsammans och även som familj med ungarna. Ingen kärleksresa direkt… men något som svetsade oss samman otroligt mycket.

Så det mesta har jag alltså strukit från min drömlista, men ett resmål finns kvar och det är Samoa. En plats jag fick veta massor om av en lärare när jag var 17 år och gick Turism- och Reseliv. Det kändes som en perfekt plats för mej, så dit måste jag! Kanske när jag fyller 50? Sen har jag också en dröm om att flyga luftballong. Jag vet inte om jag törs, men jag vill!

Jag ligger här i soffan ute på altan och tittar upp på himlen och ser spåren efter flygplan på himlen. Stora plan som flyger långt bort. Människor som kanske är på väg att uppfylla sin dröm? Att resa är ett sätt att leva. Att uppleva nya platser, andra kulturer och träffa nya människor är otroligt berikande. Men då måste man våga lämna hotellområdet också… att stanna innanför staketet berikar kanske inte så mycket. Våga prata med personer som bor i området som du besöker, låt dem visa dej deras hem, träffa deras familj, lär av dem och deras livssituation. Jag lovar att du kommer hem med ett större hjärtat i bagaget.

Vad drömmer du om? Vilka platser vill du se? Vad vill du göra innan du lägger näsan i vädret?

Varför blir det så…?

juli 15, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag har jag suttit mitt sista pass i tingsrätten för den här sommaren, tror jag… det är möjligt att jag sitter något extrapass i augusti när vi kommer hem från Öland men annars blir det nog inte förrän i september efter operationen.

Det har varit en mängd ungdomsmål den senaste tiden med så unga förövare som 15-16 år. Det får mej att fundera över varför deras liv tar den riktning som den gör… hur kommer det sej att vissa faller åt brottslighet och andra inte gör det? Har det med uppfostran att göra? Är föräldrarna för slappa? Sitter det i generna? Har de fel umgänge? Eller är det bara slumpen…?

Hur kommer det sej att en 15-åring slår en okänd människa på käften? Vad rör sej i skallen och hur känns det att faktiskt slå en annan människa, kanske sönder och samman? Hur känns det efteråt och hur mår man när allt är över? Vad säger och hur mår föräldrarna när Polisen kommer hem med deras unge? Tankarna är många, särskilt kanske om man har söner som är i just den ålder som de åtalade har. Mina är tack o lov förbi den tiden och har sitt på det torra. Men vad är det som gör att det inte är mina ungar som sitter i den åtalades stol tillsammans med en advokat?

Jag ser ungdomarna och jag ser deras föräldrar. Är man omyndig så kallas även föräldrarna till rättegången, såna är regler, men oftast kommer bara den ena av förmyndarna. Några är arga, andra är generade och några få ser faktiskt inte ett dugg engagerade ut. De ungdomar som kommer är ibland illa berörda, men förvånansvärt många sitter faktiskt och flinar under förhandlingen. Är deras kompisar med som åhörare är det en hel del flams och de försöker alla framstå som tuffare än de är. Men innerst inne är de nog inte så tuffa ändå… hoppas jag.

Från vår plats ser man väldigt väl allt som händer i salen, grimaser och tecken. Ibland får faktiskt åhörarna gå ut för att de inte sköter sej eller stör förhandlingen. Att de sabbar för sin kompis fattar de förstås inte… förrän de sitter i den stolen själva. För så är det; kompisarna i gängen avlöser varandra. Den vi hade som åtalad igår kan mycket väl kallas som vittne idag eller vara målsägande imorrn. De här kriminella gängen hittar varandra, det spelar ingen roll om man bor i Norsborg eller Spånga. Antingen håller man ihop eller också är man fiender, men mot Polisen håller man alltid en enad fasad. Polisen är den största fienden av alla!

Vi som ska döma kan bara hoppas att socialtjänsten redan gjort insatser och att den unga börjar eller snart ska fatta hur illa det kan gå och att man måste ändra riktigt på sitt liv. Ibland ser det riktigt ljust ut, ibland känns det som loppet är riktigt kört. Å då känner jag bara sorg i hjärtat. Att den här unga människa inte förstår att chanserna till körkort, jobb och egen bostad minskar ju fler brott h*n gör. Man vill bara ruska om dem och få dem att fatta!!! Fatta att loppet inte är kört, att det går att förändras och att man kan få ett väldigt bra liv.

Men mitt uppdrag är inte att ruska om, utan att döma enligt lagen. Men jag slutar aldrig att hoppas. Hoppas att de ska vakna upp och förstå att livet faktiskt är lättare att leva utan droger, utan kriminalitet och som goda samhällsmedborgare och goda förebilder för eventuella syskon och vara till glädje för sina föräldrar. Det bästa är när vi dömer och den unga ber om ursäkt för sina handlingar och vi ser att något förändrats i deras blick. Sånt händer faktiskt, men alldeles för sällan.

Jag skulle verkligen vilja ta varenda en av dem i famn och styra dem rätt. För jag gillar dem verkligen och jag ser att det finns ett hjärta längst där inne. Det här är inga elaka eller dåliga killar och tjejer. Det är ungdomar som kommit fel och som behöver snabba insatser att komma rätt igen. Insatser som samhället inte har eller satsar på. En kram kan göra under, problemet är bara att jag inte kan ge dom den. Frågan är vad som måste göras för att leda fler på rätt väg. Jag vet inte. Vet du?

Feminist, humanist, ja visst…

juli 13, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Häromdagen frågade min mamma vad en feminist egentligen är. Just under politikerveckan i Almedalen används uttrycket flitigt och nu när ytterligare en valrörelse närmar sej kommer det att användas allt mer. Det är ju ett sätt att profilera sej som politiker och säga var man står i jämställdhetsfrågor.

Enkelt sagt kan man väl säga att en feminist anser att kvinnor och män är lika värda och ska ha samma rättigheter. Ja men, säger min mamma, det tycker väl alla? Njae, kanske inte riktigt alla, men de flesta tycker nog så. Min mamma förtydligar: ALLA är väl lika värda och ska ha samma rättigheter, tycker jag! Är man feminist då?

Jag ser mej själv som humanist. Jag anser nämligen också att ALLA är lika värda och har samma rättigheter, men även skyldigheter. Enligt definition är alltså båda jag och min mamma feminister, men drar det lite längre än så och vill nog hellre kalla oss humanister. För det är väl egentligen det vi alla är?

Att kalla sej feminist är alltså att begränsa sej. Att istället kalla sej för humanist öppnar upp för allt och allas lika värde. Det spelar ingen roll om du är kvinna eller man, vilken hudfärg eller vilken sexuell läggning du har eller vilken Gud du tillber. ALLA är lika värda, alla har samma rättigheter och skyldigheter.

Att vissa partier väljer att inte kalla sej för feministiskt parti kan alltså vara fullt rimligt och behöver inte vara negativt så länge man lyssnar lite till och frågar varför. Är det kanske ett humanistiskt parti? Att vara humanist är långt mycket större än att begränsa sej till att bara vara feminist. Särskilt som vissa anser att feminister är något negativt och bara en samling hysteriska kärringar. OBS! Inte min åsikt!

Jag tycker att det är viktigt att kampen fortsätter för att kvinnor och män ska bli lika värda, men jag tycker också att det är viktigt att homosexuella har sina rättigheter tillgodosedda precis som buddister, katoliker och alla andra.

Jag tror på allas lika värde och är alltså både feminist och humanist, men jag kallar mej inte för någotdera. Jag äter även kött, men kallar mej inte för köttätare heller… Man kan faktiskt vara en massa saker utan att skylta med det.

Alla är viktiga, alla behövs! Du vet väl om att du är värdefull 🙂

Hur mycket vågar du?

juli 8, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Har haft en halvdag i tingsrätten idag. Det är svårt att få tag på nämndemän nu på sommaren och det är ju inte så att bovarna tar semester direkt… så jag har lovat att sitta extra några dagar framöver.

Just idag hade vi ett mål där ägaren till en lägenhet kom hem under pågående inbrott. Det här var en vältränad ung kille som satte efter inbrottstjuven och inte gav sej förrän han kunde lämna över denne till polisen. Det var en jakt på ca 30 minuter innan allt var över och då hade bostadsägaren hunnit bli rejält tilltygad också. Domen är inte avkunnad än, så jag kan förstås inte säga hur eller varför vi dömde som vi gjorde. Det jag vill komma till är vad bostadsägare gjorde.

Hur många av oss skulle våga sätta efter en bandit på det sättet? Det kallas för civilkurage, men vad betyder det egentligen? Så här står det på Wikipedia: Att ha civilkurage innebär att ha mod
att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan
att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent
motstånd från omgivningen. Men vad betyder det då? Å hur långt är vi beredda att gå?

När jag var yngre gick jag i samma klass som en av våra värsta brottslingar, en kille som sköt några personer på Stureplan för några år sedan. Han var väl inte direkt guds bästa barn, men jag hade inget ont av honom eller otalt med honom. Däremot gick jag ofta emellan när han var dum mot någon annan eller när han blev arg. Jag minns särskilt en gång när jag fick en hel skolbänk slängd över mej eller en annan när jag fick en sopskyffel med glasskross över skallen. Men jag tog det. Hellre jag än någon annan. Dessutom gjorde jag nästan alla grupparbeten tillsammans med honom och en annan kille i klassen som också hade det lite trassligt och det funkade faktiskt hyfsat. Så jag kan nog säga att jag haft det där civilkuraget i mej sedan jag var väldigt liten.

Idag då? Ja, jag säger till när jag tex ser ungdomar som tänder eld på papperskorgar eller har fötterna på sättet. Ingen stor sak, men jag har förstått att alla tydligen inte gör det… Men jag skulle inte jaga efter dem om de sprang iväg. Jag skulle heller inte stanna kvar och tjafsa med dem. Det räcker med att säga till och gå en bit därifrån, slutar de inte så ringer man polisen. Det är väl iaf det minsta kan göra? Att slå 112 och berätta vad som hänt kan man ju göra även anonymt, även om det är bäst att lämna namn och nummer om det behövs fler uppgifter eller vittnen.

Sen spelar det förstås en viss roll vad som hänt och vem det berör. När något gett sej på mina barn har jag inte haft några gränser, knappt. Jag vet var gränsen går, så våld och hot skulle jag aldrig använda mej av. Men skälla på folk, ja faktiskt skrika dem rätt upp i ansiktet, det har jag ju gjort… ganska nyligen… Att däremot springa efter någon som kanske är beväpnad skulle jag inte göra. Att riskera sitt liv för att hinna ifatt någon som tagit mina saker kan jag väl tycka är lite galet. Å andra sidan så tänker man nog inte så mycket i den situationen, man bara gör.

Så jag agerar, men nöjer mej mest med att markera, säga till och ringa polisen. Mitt civilkurage sträcker sej nog inte mycket längre än så numera. Jag är väl för rädd om livet kanske… jag är ju inte så stor utan går nästan att blåsa omkull. Å andra sidan så ställer jag mej gärna på barrikaderna i politiska frågor om jag tycker att något är orättvist, fel eller tokigt.

Nu är jag väldigt nyfiken på vad civilkurage betyder för dej och var din gräns går när det gäller att ingripa?

Stygnen är borta – så här blev det!

juli 7, 2014 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Före

Här kommer ett inlägg om ALLT om min ögonlocksoperation, ögonlocksplastik, pannlyft… kalla det vad ni vill. All den info som jag själv letade efter innan jag skulle opereras, men aldrig hittade. Det är säkert fler som undrar hur ingreppet går till, hur ont det gör, hur resultatet blir osv. Alltså ska jag försöka berätta så utförligt som jag bara kan, så att allt är glasklart för den som vill och behöver veta.

Jag tyckte väl iofs att ögonlocken hängde, särskilt som den ögonskugga jag ibland hade inte syntes alls… men det var väl inget större problem lixom? Visst fick jag titta under lugg för att se nåt, jag hade skav av ögonfransarnas rötter in i ögonen och visst skymdes väl sikten lite… men att det var så illa som det var och att jag faktiskt kunde få hjälp med det hade jag ingen aning om.

Direkt efter operation

Hur som helst så fick jag tipset att kolla upp mina ögonlock och bad därför om en remiss av min husläkare. Jag blev kallad till en synfältsundersökning där jag fick slappna av pannan så mycket jag kunde och sen skulle jag titta på en massa lampor och trycka på en knapp varje gång en lampa lyste. Sen fick jag göra om testet med ögonlocken upptejpade där de egentligen ska sitta och det var då jag insåg hur lite jag såg. Jag hade missat mängder med lampor i den första omgången och förstod att jag faktiskt skulle få svårt att köra bil och i värsta fall förlora körkortet om jag inte gjorde något åt detta.

24 timmar efter op

Sen började väntan på en operationstid, det tog ganska precis 3 månader och en väldans massa tjat. Förra tisdagen var det dax. Ögonläkaren började med att rita och mäta i pannan hur han skulle skära och sen fick jag mängder med bedövningssprutor. Jag tror att jag slutade räkna nånstans vid 20… När bedövningen satt där den skulle började han lossa hundfliken som skulle bort över det vänstra ögonlocket. Direkt när första ögat var färdig kändes det en otrolig skillnad. Ögat var lätt och ville gärna vara öppet, till skillnad från innan då det var tungt och bara ville blunda. Efter ungefär två timmar var båda ögonen fixade och det var bara att gå hem och läka.

48 timmar efter op

Av operationen kände jag inte ett enda dugg från det att bedövningen satt där den skulle, men sen… när bedövningen släppte JÄKLAR va ont det gjorde! Pannan gick inte att röra, det bultade och värkte ända in i pannbenet. Jag åt citodon utan hjälp, mina superalvedon (extra starka) plus en ipren hjälpte bättre. Mängder med is i en liten påse hjälpte också för stunden. Så det tog jag för att få sova lite och dagen efter var allt mycket bättre!

3 dagar efter op

Dagen efter operation var pannan rejält svullen och ögonlocken skiftade i rödlila. Andra dagen var pannan lite mindre svullen med ögonlocken var kanonstora. Tredje dagen var ögonlocken bättre men då hade svullnaden trillat ner under ögonen istället. Men jag slapp blåtirorna som vi var rätt säkra på att jag skulle få eftersom jag blödde så mycket under operationen. Här brevid ser ni bilder dag för dag hur allt förändrades, klickar ni på dem så blir de större. Fortfarande gick det åt en himla massa is för att lindra både värk, svullnad och klåda.

4 dagar efter op

Igår, 5 dagar efter operation såg jag nästan normal ut och tog bara en alvedon på morgonen. Fortfarande dunkar såren när jag går, så promenader har jag inte gett mej på än. Med lite mascara så kan man nästan inte se att jag gjort nåt, förutom stygnen i pannan alltså. Sedan operationen har jag inte haft känning av några ögonfransar som skavt i ögat eller den där tyngden över ögat som förut alltid gjorde att jag nästan alltid tog av mej glasögonen och blundade. Jätteskönt!

Idag, utan stygn

Och idag tog jag alltså bort stygnen! Jag har varit i solen massor de här dagarna, men skyddat ögonen med både solglasögon och keps. Så pannan är helt vit medan resten av kroppen är brun, men det ser ju ingen eftersom jag fortfarande ska ha keps för att skydda ärren ett bra tag framöver. Typ resten av sommaren och den där löpningen kan jag glömma ett tag till… Jag ska inte göra något som påverkar ögonbrynen på ganska länge, så det gäller att låta bli att tex nysa. OM jag får för mej att nysa ska jag hålla i hela ansiktet för att hålla ögonbrynen på plats.

Kan jag rekommendera detta till andra? Absolut! Bara man är medveten om att det kan göra jäkligt ont och att man inte får ligga ner och sova de första 2-3 dygnen. Den vanligaste ögonlocksoperationen görs genom att lägga ett snitt under ögonbrynen, den kostar ca 20 000 kr. Den operationen som jag gjorde är inte lika vanlig och lite knepigare, den kostar ca 40 000 kr. Om man gör det privat alltså. Jag hade så stort synfältsbortfall att jag blev godkänd att göra min operation via landstinget och betalade alltså bara en patientavgift, vilket säkert sticker i ögonen på en och annan. Men det var inte jag som godkände mej, det var faktiskt en läkare! Jag hade ingen aning om att mina problem var så stora som de faktiskt var förrän jag hade gjort den där synfältsundersökningen, något som läkaren tydligen såg direkt.

Lite skillnad va?

Jag är så troligt glad att ha detta gjort! Det har gjort riktigt jäkla skitont, men det var det värt! Jag ser! Ögonen är lätta och jag känner mej mycket piggare. Jag har en naturlig hållning på huvudet när jag ser rakt fram och behöver inte böja huvudet bakåt och se snorkig ut för att se något. För mej var det absolut ingen lyxoperation. Jag känner redan i huvud och nacke vilken skillnad det är och hur konstigt jag varit tvungen att hålla huvudet för att se allt jag behövt och ändå alltså missat massor. Nu ska jag bara ta hand om mina ärr så att de läker fint, så kommer de snart inte att synas alls. Å andra sidan bryr jag mej inte så mycket om att de syns, det viktiga är ju att jag ser. Om 3 månader ska jag på återbesök, så får vi se om Doktor G tycker att jag har skött mej 🙂

Så om du känner att dina ögon är tunga, att du hela tiden får in ögonfransar i ögonen och att det skaver, att mörkerkörning är ett allt större problem mm – be om remiss för att åtminstone kolla upp saken. Det kan ju faktiskt vara så att du inte ser det du behöver. Det är INGEN lyxoperation, särskilt inte om du har lika stora synfältsbortfall som jag hade. Det här är min berättelse, vad jag vet den enda som finns om detta… hoppas det kan hjälpa någon. Tack Doktor G för att du hjälpte mej!