… inte som vi säger. Det är väl ett ganska välkänt faktum? Ändå fortsätter de flesta av oss att tjata istället för att vara goda förebilder och verkligen VISA hur man ska göra, leva eller vara. Varför är det så? Och hur kommer dagens 5-åringar att bli som 25-åringar?

Jag tänker mest på förhållande till mat, godis, alkohol och motion. Nu i semestertider så ser man mängder med bilder på dagens vinglas eller systempåsarna och alkoholinköpen inför semestern, dignande matbord med stora godis- och snacksskålar och jäsande föräldrar i varsin solstol med god dricka i handen. Man ska unna sej, heter det. Det är ju semester.

Bilderna läggs ut på facebook och instagram och får massor med tummar upp och sk likes. Ofta följer hela familjen varandra på instagram och är kompisar på Facebook. Både små och stora barn ser alltså bilderna, uppdateringarna och hur föräldrarnas kompisar gillar bilderna. Vilka signaler sänder detta till barnen? Barn gör som föräldrarna gör…

Jag har absolut inga belägg för mina funderingar, men eftersom jag ändå har en rätt fungerande hjärna så funderar jag över fenomenet. Å nu kanske några av er redan har blivit upprörda över att jag lägger mej i era semestervanor och ert beteende på sociala medier, då får ni bli det! Men vad ger vi våra barn för signaler när hela semestern (och för all del även helgerna) enligt bilderna, går ut på att dricka alkohol, äta mängder av skräpmat och ligga i solstolen? Å vad ger det för signaler när bilderna gillas av mängder med kända och okända människor.

Nu är det säkert inte så att hela semestern och helgerna går ut på att dricka alkohol, äta gott och ligga i en solstol – men det är det som visas upp! Det är det som visas i bilder och som folk gillar och kommenterar. Att unna sej av livets goda eftersom det är semester är den bild som barnen och alla andra får se, det är lixom så man ska göra. Det är det som är semester. Jag avskyr ordet unna… för mej är det en ursäkt att få göra saker som kanske inte är så smarta. Som när den panka köper något onödigt eller den tjocka äter något den kanske inte borde…

Att likställa semestern med alkohol, frosseri och lättja gör mej lite illa till mods. Hur upplever barnen semestern? Vad blir deras bild av ledigheten? Å hur kommer de själva att bete sej på sin egen semester när de blir äldre? Blir det ingen lyckad semester utan de här ingredienserna eller blir de helt emot allt detta? Eller berörs de inte alls? Jag har ingen aning! Men jag är väldigt fundersam… vad tror du? Barn gör som vuxna gör…

Häromdagen frågade min mamma vad en feminist egentligen är. Just under politikerveckan i Almedalen används uttrycket flitigt och nu när ytterligare en valrörelse närmar sej kommer det att användas allt mer. Det är ju ett sätt att profilera sej som politiker och säga var man står i jämställdhetsfrågor.

Enkelt sagt kan man väl säga att en feminist anser att kvinnor och män är lika värda och ska ha samma rättigheter. Ja men, säger min mamma, det tycker väl alla? Njae, kanske inte riktigt alla, men de flesta tycker nog så. Min mamma förtydligar: ALLA är väl lika värda och ska ha samma rättigheter, tycker jag! Är man feminist då?

Jag ser mej själv som humanist. Jag anser nämligen också att ALLA är lika värda och har samma rättigheter, men även skyldigheter. Enligt definition är alltså båda jag och min mamma feminister, men drar det lite längre än så och vill nog hellre kalla oss humanister. För det är väl egentligen det vi alla är?

Att kalla sej feminist är alltså att begränsa sej. Att istället kalla sej för humanist öppnar upp för allt och allas lika värde. Det spelar ingen roll om du är kvinna eller man, vilken hudfärg eller vilken sexuell läggning du har eller vilken Gud du tillber. ALLA är lika värda, alla har samma rättigheter och skyldigheter.

Att vissa partier väljer att inte kalla sej för feministiskt parti kan alltså vara fullt rimligt och behöver inte vara negativt så länge man lyssnar lite till och frågar varför. Är det kanske ett humanistiskt parti? Att vara humanist är långt mycket större än att begränsa sej till att bara vara feminist. Särskilt som vissa anser att feminister är något negativt och bara en samling hysteriska kärringar. OBS! Inte min åsikt!

Jag tycker att det är viktigt att kampen fortsätter för att kvinnor och män ska bli lika värda, men jag tycker också att det är viktigt att homosexuella har sina rättigheter tillgodosedda precis som buddister, katoliker och alla andra.

Jag tror på allas lika värde och är alltså både feminist och humanist, men jag kallar mej inte för någotdera. Jag äter även kött, men kallar mej inte för köttätare heller… Man kan faktiskt vara en massa saker utan att skylta med det.

Alla är viktiga, alla behövs! Du vet väl om att du är värdefull  🙂

Som ni vet så tycker jag att det mest här i livet styrs av val vi gör. Och om vi inte väljer så har vi även valt det. Alla val vi gör leder till något och det är upp till oss hur vi hanterar utgången av de val vi gör. Vi är vuxna, kloka och vet oftast vad vi ger oss in i, så varför har folk så mycket åsikter om valen vi gör? Varför kan man inte bara acceptera hur en annan människa väljer och stötta om det behövs?

När min fd man och jag berättade att vi skulle skilja oss hade folk en mängd åsikter och hur många som helst sa att vi snart skulle ångra oss och börja om igen. När man tar beslut om en skilsmässa har man tänkt länge och väl och man vet att relationen är helt över. Men nähä, utomstående vet minsann bättre och talar om hur det kommer att bli. Vem hade rätt?

När vi valde att inte ha barnen på dagis fick vi tom hotbrev hem i brevlåda. Folk sa att våra barn skulle hamna i ett ”B-lag” och inte lära sej de sociala koderna, de skulle få svårt i skolan, bli enstöringar osv. Ena ungen gick ut grundskolan med full pott och har mängder med kompisar, den andra gick ut med höga betyg han också och skaffade sej ett fast jobb redan i åttan. Så det blev folk av dem också, trots att de inte gick på dagis en enda minut i sitt liv. Vi valde och det gick helt ok, men folk runt om hade väldigt svårt att respektera detta. Det var för ovanligt.

När vi avslöjade att vi skulle sluta på Viktväktarna för att Martin skulle byta karriär och jag bli hemmafru var övertalningskampanjen igång direkt! Kunde vi inte bara ha en liiiten klass kvar? Jag som är så aktiv kan väl inte bara vara hemma? Det måste jag ju förstå att jag skulle ju få jättetråkigt! Många kunde heller inte acceptera att vi skulle klara oss på en lön. De flesta var alltså väldigt negativa och hittade bara en massa problem. ALLA visste bättre än vi. Varför kan man inte bara säga att det är ett lite ovanligt val, men lycka till!

Är det typiskt svenskt att bara hitta problem i andra människors val? Att vara negativ istället för att se möjligheter och önska välgång. Visst finns det några som sagt att de också skulle vilja gå hem och vara lediga, men de är väldigt få. Å har de uttryckt detta högt så har det följts av ett ”om man hade råd alltså”.

Även detta beslut är väl förankrat och genomtänkt. Vi två levde på en halv lön hela hösten 2013, så vi ska nog klara oss på en hel lön när Martin väl får jobb. Ni behöver inte oroa er. Å dessutom så tjänar jag faktisk tillräckligt med pengar själv för att vi iaf ska ha tak över huvudet och värme i huset. Jag har ju trots allt mina uppdrag i tingsrätten, är kontaktperson och får lite pengar från bloggen. Å skulle det behövas så får jag väl skaffa mej ett extrajobb då! Å blir det långtråkigt så får jag väl skaffa mej ett ”riktigt” jobb igen då! Svårare än så är det ju faktiskt inte. Vår månadskostnad ligger på runt 9000 i månaden med lån och allt, så vi vet att vi klarar oss på en väldigt låg inkomst. Visst blir det knepigt om Martin inte får en anställning snart, men några månader till klarar vi. Det handlar inte om inkomst utan om utgifter.

Så snälla ni! Kan ni inte bara acceptera och respektera vårt val utan att hitta problem, fallgropar och hakar eller hitta på scenarier som Hitchcock hade varit stolt över. Vi har tänkt igenom detta väldigt noga, förberett oss, amorterat på huset och sparat pengar. Vi kommer att fixa det här! Och skulle det gå åt skogen så ger vi er rätten att säga ”Vad var det vi sa”… men det kommer inte att hända. Martin får snart ett jobb och tills dess hjälps vi åt att hålla kostnaderna nere.

Vi måste respektera varandra val! Jag respekterar min väninnans val att skilja sej från sin man och stöttar henne i beslutet, jag respekterade Martins val att studera för att nå sina drömmar och jag respekterar alla er som inte lyfter ett finger för att förändra era liv även om jag inte kan förstå er. Man kan inte förstå allt och alla. Men jag accepterar inte att ni gnäller över att livet är tråkigt och att det aldrig händer något i era liv, när ni inte gjort ett skvatt för att förändra det. Acceptera och respektera är två olika saker.

Vi är alla olika och det måste vi också respektera. Alla vågar inte ta ett så stort steg som vi har gjort. Men sätt inte krokben för oss då, utan hejja på istället. Det är vårt val! Stå inte där och skaka på skallen och lixom hoppas att det ska gå åt skogen för oss bara för att visa att ni hade rätt. Håll tummarna istället och önska oss välgång. Var en god medmänniska, en sån som du själv skulle vilja ha vid din sida.

För mej är karriär att våga vara ärlig mot sej själv och skapa sej ett liv som man mår bra av. Å det är dit jag är på väg! Det är min karriär. För dej kanske det är en hög lön som chef på nåt flashigt företag och för en tredje kanske det är att jobba deltid på Mc Donalds. Vem säger att någon av oss har rätt eller fel? Vi är olika, tycker olika och gör olika val. Det enda jag ber om är att vi ska respektera varandras val utan att hitta en massa saker som kan gå fel. Önska välgång.

För jag gör verkligen det! Jag önskar att alla ska göra bra val i livet och hitta SIN rätta plats där man trivs och mår bra. För att göra det måste man kanske göra en del tokiga val innan man hittar det rätta. Men då får det vara så. Mitt karriärval må vara ovanligt, men jag är väldigt nöjd med mitt val så här långt. Respektera bara det, så respekterar jag ditt. Ok?