Varför blir det så…?

Varför blir det så…?

Idag har jag suttit mitt sista pass i tingsrätten för den här sommaren, tror jag… det är möjligt att jag sitter något extrapass i augusti när vi kommer hem från Öland men annars blir det nog inte förrän i september efter operationen.

Det har varit en mängd ungdomsmål den senaste tiden med så unga förövare som 15-16 år. Det får mej att fundera över varför deras liv tar den riktning som den gör… hur kommer det sej att vissa faller åt brottslighet och andra inte gör det? Har det med uppfostran att göra? Är föräldrarna för slappa? Sitter det i generna? Har de fel umgänge? Eller är det bara slumpen…?

Hur kommer det sej att en 15-åring slår en okänd människa på käften? Vad rör sej i skallen och hur känns det att faktiskt slå en annan människa, kanske sönder och samman? Hur känns det efteråt och hur mår man när allt är över? Vad säger och hur mår föräldrarna när Polisen kommer hem med deras unge? Tankarna är många, särskilt kanske om man har söner som är i just den ålder som de åtalade har. Mina är tack o lov förbi den tiden och har sitt på det torra. Men vad är det som gör att det inte är mina ungar som sitter i den åtalades stol tillsammans med en advokat?

Jag ser ungdomarna och jag ser deras föräldrar. Är man omyndig så kallas även föräldrarna till rättegången, såna är regler, men oftast kommer bara den ena av förmyndarna. Några är arga, andra är generade och några få ser faktiskt inte ett dugg engagerade ut. De ungdomar som kommer är ibland illa berörda, men förvånansvärt många sitter faktiskt och flinar under förhandlingen. Är deras kompisar med som åhörare är det en hel del flams och de försöker alla framstå som tuffare än de är. Men innerst inne är de nog inte så tuffa ändå… hoppas jag.

Från vår plats ser man väldigt väl allt som händer i salen, grimaser och tecken. Ibland får faktiskt åhörarna gå ut för att de inte sköter sej eller stör förhandlingen. Att de sabbar för sin kompis fattar de förstås inte… förrän de sitter i den stolen själva. För så är det; kompisarna i gängen avlöser varandra. Den vi hade som åtalad igår kan mycket väl kallas som vittne idag eller vara målsägande imorrn. De här kriminella gängen hittar varandra, det spelar ingen roll om man bor i Norsborg eller Spånga. Antingen håller man ihop eller också är man fiender, men mot Polisen håller man alltid en enad fasad. Polisen är den största fienden av alla!

Vi som ska döma kan bara hoppas att socialtjänsten redan gjort insatser och att den unga börjar eller snart ska fatta hur illa det kan gå och att man måste ändra riktigt på sitt liv. Ibland ser det riktigt ljust ut, ibland känns det som loppet är riktigt kört. Å då känner jag bara sorg i hjärtat. Att den här unga människa inte förstår att chanserna till körkort, jobb och egen bostad minskar ju fler brott h*n gör. Man vill bara ruska om dem och få dem att fatta!!! Fatta att loppet inte är kört, att det går att förändras och att man kan få ett väldigt bra liv.

Men mitt uppdrag är inte att ruska om, utan att döma enligt lagen. Men jag slutar aldrig att hoppas. Hoppas att de ska vakna upp och förstå att livet faktiskt är lättare att leva utan droger, utan kriminalitet och som goda samhällsmedborgare och goda förebilder för eventuella syskon och vara till glädje för sina föräldrar. Det bästa är när vi dömer och den unga ber om ursäkt för sina handlingar och vi ser att något förändrats i deras blick. Sånt händer faktiskt, men alldeles för sällan.

Jag skulle verkligen vilja ta varenda en av dem i famn och styra dem rätt. För jag gillar dem verkligen och jag ser att det finns ett hjärta längst där inne. Det här är inga elaka eller dåliga killar och tjejer. Det är ungdomar som kommit fel och som behöver snabba insatser att komma rätt igen. Insatser som samhället inte har eller satsar på. En kram kan göra under, problemet är bara att jag inte kan ge dom den. Frågan är vad som måste göras för att leda fler på rätt väg. Jag vet inte. Vet du?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.