Vi har precis sett Morgans Mission och direkt kastas jag tillbaka… inte till skolan… inte till jobbet… utan till föreningslivet. Politiken. En värld som inte så jättemånga känner till.

Jag blev inkastad i politiken 1995. Redan innan barnen föddes hade vi kommit överens om att jag skulle vara hemma med barnen under deras förskoleår. Eftersom vi var några föräldrapar som brann för detta så föll det sej så att jag och en annan mamma startade en aktionsgrupp och helt plötsligt var vi politiks aktiva utan att vi riktigt visste hur det gick till. Vi drev aktionsgruppen utan några större problem fram till valet 1998, sen blev jag medlem i ett politiskt parti. Då började problemen.

Det var nämligen Partiledaren och hans närmaste man (en kvinna) som slussade in mej i partiet och var som mina mentorer. De drog med mej lite överallt och jag blev snabbt bekant med de allra flesta, något som min egen lokalförening inte alls tyckte om. På första mötet med lokalföreningen fick jag direkt veta ”att man skulle förtjäna sin plats och inte glida in på någon räkmacka”. Problemet var bara att det inte spelade någon roll hur mycket jag än gjorde, jag fick aldrig någon plats eller några uppdrag ändå. Man ”glömde” att kalla mej till möten, ”såg inte” när jag begärde ordet, småpratade när jag väl hade ordet och körde med så många härskartekniker att det inte ens går att räkna upp dem.

Till slut nådde falska rykten mina öron och jag blev topp tunnor rosenrasande. Jag kallade till möte och fick då höra att det var jag som var problemet. De som stod på min sida blev fråntagna uppdrag och uppmanades tom att välja ”rätt” sida eller avsluta sitt medlemskap. Höll man inte med ordförande och gjorde som han sa fick man samma behandling som den som jag utsattes för. Det var ren mobbing och utfrysning. Och när det vid valet 2010 uppdagades ett valfusk som ingen tog tag i så valde jag till slut att lämna politiken. Någon jag borde gjort tidigare… men jag trodde ju på rättvisan och att folk skulle fatta vem som var boven i allt detta.

Under ca 15 år var jag mobbad och utstött, men stod ut tack vare de som faktiskt stod på min sida. 3 personer som jag fortfarande har kontakt med och tycker väldigt mycket om. Personer som räddade mej från att förlora förståndet och tappa tron på mej själv. Jag visste hela tiden att det inte var mej det var fel på och att jag aldrig gjort något fel. Mitt enda ”fel” var att jag inte blev medlem på ”rätt” sätt, utan kände partiledaren innan jag blev bekant med ordföranden i lokalföreningen. Detta kunde han inte aceptera och det blev mitt fall. Jag fick aldrig ens chansen att visa vad jag gick för, han tänkte nämligen aldrig ge mej den. Pga avundsjuka antar jag…

Så lite kan alltså starta flera år av blickar, kommentarer, skitsnack och en massa annat. När jag ser Morgans program kommer känslan tillbaka. Jag kände mej aldrig värdelös, däremot kände jag uppgivenhet och frustration. En frustration som var så stor att jag vissa stunder höll på att förgås. Jag hatade honom och det är ett stort ord för att komma från mej. När jag senare lämnade alltsammans kände jag en stor lättnad, men jag kände också att den djävulen vann! Jag undrade om han var nöjd över att han till slut lyckats bli av med mej men samtidigt funderade jag över vem han skulle ge sej på nu. Mobbare slutar ju inte att mobba, de byter bara offer… och den här personen var så rädd för konkurrens att han skulle göra precis vad som helst för att inte förlora sin plats/makt.

Tack och lov kunde jag gå vidare utan allt för mycket grubblande. Jag blev aldrig knäckt, vilket han säkert hoppades. Å när jag träffade honom 3-4 år senare var jag smal, fräsch, vältränad och lycklig  – samtidigt som han såg riktigt grå, sjuk och sönderstressad ut. Ja, då kände jag bara förakt för honom. Det var jag som var vinnaren, som slapp träffa honom på vartenda möte. Han kunde sitta där och vända sina papper och tro att han hade makten. Han var bara, och är, en patetisk, maktgalen och sorglig skitgubbe som aldrig ens kommer att komma i närheten av den lycka som jag har.

Jag avskyr honom inte ens längre, jag tycker ingenting… han är ingen! Men det är klart att tankarna dyker upp när Morgans program börjar gräva… mobbing är ett jävla skit. Å det är inte konstigt att våra barn mobbar när många vuxna visar dem precis hur man ska göra. Vuxna mobbar vuxna. Vuxna mobbar barn. Barn mobbar barn. Vi vuxna som ska föregå med gott exempel… Morgans program är så otroligt viktigt. Precis som hans förra programserie var. Enda sättet att få slut på mobbingen är att vi börjar bry oss om varandra på riktigt och stå upp för den vi ser blir utsatt.

Det där att behandla andra som man själv vill bli behandlad… enkelt men tydligen väldigt svårt.

Jag är helt övertygad om att världen skulle bli en bättre plats om alla brydde sej om och hjälpte varandra. Det behöver ju inte vara varken stort eller svårt. Man behöver inte åka som volontär till något svältdrabbat land eller öppna sitt hem för kreti och pleti. Nä, det räcker faktiskt med att SE folk i din närhet, att hålla upp en dörr eller säga ett vänligt ord.

Min vän Sussie driver tjejgymmet Curves som bla finns här i Tumba. Hon brinner för Kvinnojourens arbete och har under februari samlat in hygienprodukter till Kvinnojourens boende här i Botkyrka. En enkel grej som alla kan bidra till hur mycket eller lite de vill. Nu tar hon det ett steg längre. Den som blir medlem hos Curves under mars blir bjuden på registreringsavgiften om man stödjer Botkyrka Kvinno- och tjejjour. Ni som vill veta mer får kontakta Sussie, så berättar hon allt.

Jag och min familj stödjer Smile och hans by Soma i Gambia. Vi för över pengar till honom då och då under lågsäsong så hans familj ska få ett lite enklare liv. Det handlar om några hundralappar som vi kan vara utan, men som betyder så otroligt mycket för hela hans familj och även by. När vi åker dit har vi med oss våra begagnade kläder, skor, mobiler och en massa annat. Då köper vi också massor med mat till dem. Ett enkelt sätt att bidra för oss, som känns gott i hjärtat en lång tid framöver. Vi åker tillbaka i januari 2019, då får du gärna följa med.

Men som sagt; det behöver inte vara så stort och svårt. Titta på den du pratar med. Fråga hur någon mår och verkligen lyssna till svaret. Säg tack. Skicka ett gulligt sms. Bry dej! Det är lixom där kärnan är… att BRY sej och att SE folk. Alla har ett behov att bli sedda och bekräftade och blir vi bara det så glömmer vi det aldrig.

Jag brukar säga att det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor. Vilket är ganska vanligt i blogg-världen och gör mej ibland lätt illamående. Men vi är en liten klick som växer sej allt större, som bryr oss om varandra och hjälper varandra. Så ska det nämligen vara! Ingen far ju illa av att göra något gott… ingen mår dåligt av att visa omtanke… tvärtom! Den där mjuka bollen i magen som värmer hela ens inre när man gjort något gott för någon annan är faktiskt väldigt go! En sån känsla som är svår att beskriva och som man kan leva läge på.

Så gör något bra för någon annan och känn den där varma bollen, så fattar du vad jag menar  🙂

Jag gillar vänskap, kärlek och kramar – året om! Jag gillar inte att dagarna som är menade att uppmärksamma dessa fina saker har blivit kommersiella dagar. Alla tycker om att få rosor! Men när betyder de mest? En regnig torsdag eller på Alla Hjärtans dag?

Jag kanske låter bitter, men ska försöka förklara vad jag menar. Jag har ingen aning om hur länge man firat Alla Hjärtansdag. Jag kommer bara ihåg att vi i lågstadiet skulle dela ut hjärtan till dem vi gillade (underförstått: motsatta könet). Vi fick tre stycken och man skulle lägga sitt hjärta i vederbörandes skolbänk i största hemlighet. Sån här aktiviteter har alltid gjort att jag fått lite ont i magen… jag tänker förstås på dem som inte får något hjärta… så jag gav mina hjärtan till killen jag gillade och till bråkstakarna i klassen. Jag tyckte redan då att struliga ungar behövde lite extra kärlek. Behöver jag säga att ”bråkstakarna” inte fick några fler, men var väldigt glada över det enda de fick. Flera i klassen fick inget hjärta alls och försökte låssas oberörda, men det syntes ju hur ledsna de var. Å det där har suttit kvar i mej! Att känna sej bortvald och utanför en gemenskap.

Visst är det fint att fira vänskap och kärlek, men när allt blir så kommersiellt som det numera är så känns det inte äkta längre. Köerna gick långa på bla Hötorget vid stängning i går. Förra året var det helt hysteriskt på Ica Maxi, men BARA män vid blommorna. Det var kaos. Blir det äkta då? Visst är det fint, men är det inte finare vilken dag som helst? Av en annan anledning än att man SKA ge något. Men är Alla Hjärtansdag enda dagen som man får en blomma och uppmärksamhet, så får man kanske vara nöjd…

Vänliga Veckan då? Är det inte bra att uppmärksamma vänlighet? Självklart! Men det ska inte behövas! Vi ska alltid vara vänliga! Vi ska alltid uppskatta andras ansträngningar på jobbet, som vänner och som medmänniskor. Att säga tack, hålla upp dörren osv – svårare än så är det inte och ska inte behövas påminnas om! Vänliga ska vi vara året om!

I måndags gick det runt bilder med anledning av vänliga veckan och hur man på olika sätt hade visat sin uppskattning på sin arbetsplats. Jättefint! Men vad händer om du gör samma sak nästa vecka? Skulle det inte kännas lite mer ”äkta” då? Eller varför inte göra det jämt! Utan att någon påminner dej… Gör det till en vana! Säg till kvinnan på tunnelbanan att hon är vacker, håll upp dörren, säg tack till busschauffören, tala om för din medarbetare att h*n är världens bästa! Skicka en blomma till någon som behöver det! Tänk så mycket bättre världens kulle bli om vi strödde komplimanger och vänlighet runt oss och gjorde det till en vana att vara vänliga året om.

Igår gick det förstås runt bilder på Alla Hjärtanspresenter. En bildtext som stannade i mitt minne var ”Titta vad som väntade på mej när jag kom hem från jobbet. Viken duktig man jag har” Åsså en vacker blombukett. Duktig? Kanske lite fel ord kan jag känna – det gick ju lixom inte att komma undan för de stackars männen att köpa blommor. Köp en blomma idag och överraska rejält!

Vad jag vill komma till är att vi ska visa kärlek och vänlighet varje dag! Bojkotta kommersiella jippon och fira när som helst istället. Då blir det lixom mer äkta, mer på riktigt! Å alla ensamma behöver inte känna sej ännu mer ensamma, vilket många gör. När kommer ”De ensammas dag”? Det är alltså inte själva handlingarna jag reagerar emot, utan det kommersiella jippot som bara handlarna tjänar pengar på. Och som ger dåligt samvete! Den man som inte köpte en blomma till sin parter igår hade säkert massor med tankar om detta… och sitt beslut att inte köpa något var nog väl genomtänkt. Här hemma hade vi kommit överens, vi firar varenda dag och behöver inte en särskild dag till detta. Men jag lagade mat till honom! Mest för att jag var sugen på en särskild maträtt  🙂

Som ni ser så skriver jag mest om män som köper blommor till sina kvinnor… för det är så reklamen ser ut! Jag har inte sett en enda reklam med homosexuella par eller vad kvinnor ska köpa till sina män. Å detta handlar inte bara om vänliga veckan eller Alla Hjärtansdag, det handlar även om mor- och farsdag – i mitt tycke helt onödiga dagar! Kommersiellt även där och värre blir det. Fira en dag när det behövs lite extra glädje i livet, istället för en dag som bara handlarna tjänar pengar på.

Min uppmaning till er är att satsa på vänlighet varje dag, så svårt är det inte! Och fira er kärlek minst en dag i veckan om det inte skulle vara genomförbart varje dag. Å nästa år tycker jag att vi firar Alla Hjärtansdag den 13/2 istället eller 14/3 – bara för att lura handeln! Blommorna är nämligen mycket billigare då! Tänk så snopna och överraskade vissa skulle bli  🙂

Livet är kort! Var vänliga vare dag, kramas mycket och fira allt som ni bara kan fira! Skratta! Älska! Solen skiner för andra dagen i rad – DET är värt att fira! Ha en underbar dag!