Bläddra efter
Etikett: politik

Min son föddes inte som brottsling!

Min son föddes inte som brottsling!

Min äldste grabb har, som ni kanske vet, bland annat ADHD och Tourettes syndrom. Innan han föddes hade jag inte särskilt mycket koll på neuropsykiatriska funktionshinder (npf), nu har jag betydligt mer kunskap kan man väl säga. Efter snart 24 år med detta i familjen har man stött på många konstigheter och lärt sej mycket på vägen.

En av lärdomarna är att personer, stora som små, med framförallt ADHD har helt andra spelregler i samhället än andra. Å det börjar redan när de är små för att sedan bara bli värre och värre.

I skolan kunde vi vid minsta problem få höra ”ni kan ju alltid välja särskoleklass”…  asså… va? Min grabb har varken problem med intelligens, utveckling eller inlärning. Ändå behandlades han så! En elev i särskolan får ingen komplett grundskola och kan alltså inte söka vanligt gymnasium. Tror ni att vi fick den upplysningen i samma andetag som uppmaningen att söka särskola? Självklart inte! Det fick jag ta reda på själv! Tänk om vi faktiskt gått med på detta!!! Då hade vi kunnat sabba hela grabbens framtid! Tack men nej tack var mitt stående svar och det är jag glad för idag.
Till slut var vi tvungna att byta skola ändå eftersom han blev misshandlad och skolan inte brydde sej. Så vi flyttade till en mindre skola där nästan allt funkade klockrent. Man hotade inte med särskola en enda gång! Här fick barnen nämligen lov att vara precis så unika som vi alla är. Skolan gick bra, han gick ut med strålande betyg!
Det blev alltså både komplett skolgång och gymnasium. 15-årsdagen kom och efter lite peppande blev sonen sugen på moppekort. Vi fick tips om körskolor där man fick lite längre tid på sej vid teorin och förstående lärare. Papprena för körkortstillstånd skulle fyllas i och där fanns en liten ruta som ska fyllas i om man har ADHD, Asperger eller annat npf. Vi som brukar följa reglerna satte förstås ett kryss i den rutan och hade ingen aning om vad vi hade gjort.

Ett kryss i den rutan innebar nämligen att sonen skulle vara tvungen att visa läkarintyg på sin lämplighet som förare för en väldigt lång tid framåt. Han tog sitt moppekort 15 år gammal 2008, sedan dess har han varit tvungen att besöka läkare vartannat år som sedan godkänt honom som förare genom ett intyg. En person som faktiskt inte har en aning om hans körkunskaper! Han har haft två månader på sej att få läkartid, intyg och skicka in det eftersom det inte fått vara mer än max två månader gammalt och ska vara inne senast april. Så mellan februari och april har vi jobbat för att få fram intyget och skickat in detta. Sen har det tagit Transportstyrelsen olika lång tid att besluta om han verkligen ska få fortsätta köra eller ej… i vissa fall upp till ett halvår. En väldigt lång och ångestladdad väntan för hela familjen.

Transportstyrelsen har alltså kunnat dra in hans körkort precis när som helst, utan att egentligen ge oss någon förklaring alls mer än diagnosen. Varje gång vi skickat intyget har vi även skickat med ett begäran om omprövning  av beslutet för att ta bort tidsbegränsningen. Men ingen har lyssnat… förrän nu! 9 år efter att han tog sitt första körkort och efter att ha skickat in det där förhatliga intyget år efter år så kom äntligen och väldigt överraskande ett brev om att han numera slipper!!! From nu är han som vilken körkortsinnehavare som helst! Varannan vår kommer inte längre att innebära ångest i väntan på att få fortsätta köra. Vi är så otroligt lättade!!!

Detta är bara en av spelreglerna som är olika för personer med npf. De behandlas alltså på precis samma sätt som dömda brottslingar (grova rattfyllor mm) trots att de aldrig gjort något fel. Man förutsätter från första början att personer med ADHD kommer att missköta sej och inte är lämpliga som förare. En negativ särbehandling som kan få folk att ge upp direkt. Diskriminering faktiskt och en otroligt kränkande behandling. Därför struntar de flesta i det där krysset… och med facit i handen skulle vi nog också gjort det. Min son föddes med ADHD, han föddes inte som brottsling. Så varför har han under 9 år behandlats som det???

Vi måste hjälpas åt!

Vi måste hjälpas åt!

Jag är helt övertygad om att världen skulle bli en bättre plats om alla brydde sej om och hjälpte varandra. Det behöver ju inte vara varken stort eller svårt. Man behöver inte åka som volontär till något svältdrabbat land eller öppna sitt hem för kreti och pleti. Nä, det räcker faktiskt med att SE folk i din närhet, att hålla upp en dörr eller säga ett vänligt ord.

Min vän Sussie driver tjejgymmet Curves som bla finns här i Tumba. Hon brinner för Kvinnojourens arbete och har under februari samlat in hygienprodukter till Kvinnojourens boende här i Botkyrka. En enkel grej som alla kan bidra till hur mycket eller lite de vill. Nu tar hon det ett steg längre. Den som blir medlem hos Curves under mars blir bjuden på registreringsavgiften om man stödjer Botkyrka Kvinno- och tjejjour. Ni som vill veta mer får kontakta Sussie, så berättar hon allt.

Jag och min familj stödjer Smile och hans by Soma i Gambia. Vi för över pengar till honom då och då under lågsäsong så hans familj ska få ett lite enklare liv. Det handlar om några hundralappar som vi kan vara utan, men som betyder så otroligt mycket för hela hans familj och även by. När vi åker dit har vi med oss våra begagnade kläder, skor, mobiler och en massa annat. Då köper vi också massor med mat till dem. Ett enkelt sätt att bidra för oss, som känns gott i hjärtat en lång tid framöver. Vi åker tillbaka i januari 2019, då får du gärna följa med.

Men som sagt; det behöver inte vara så stort och svårt. Titta på den du pratar med. Fråga hur någon mår och verkligen lyssna till svaret. Säg tack. Skicka ett gulligt sms. Bry dej! Det är lixom där kärnan är… att BRY sej och att SE folk. Alla har ett behov att bli sedda och bekräftade och blir vi bara det så glömmer vi det aldrig.

Jag brukar säga att det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor. Vilket är ganska vanligt i blogg-världen och gör mej ibland lätt illamående. Men vi är en liten klick som växer sej allt större, som bryr oss om varandra och hjälper varandra. Så ska det nämligen vara! Ingen far ju illa av att göra något gott… ingen mår dåligt av att visa omtanke… tvärtom! Den där mjuka bollen i magen som värmer hela ens inre när man gjort något gott för någon annan är faktiskt väldigt go! En sån känsla som är svår att beskriva och som man kan leva läge på.

Så gör något bra för någon annan och känn den där varma bollen, så fattar du vad jag menar  🙂

Hängande ögonlock går att fixa!

Hängande ögonlock går att fixa!

Före- och efter ögonlocksoperationen

För några år sedan ville jag göra en laser för min närsynthet. Då fick jag veta att jag hade tecken på gråstarr och borde uppsöka ögonläkare, vilket jag förstås gjorde. Ögonläkaren Dr S sa att gråstarren inte var särskilt allvarlig än men hade jag funderat på hur mina ögonlock mådde…

Enligt honom var jag en trafikfara och skulle få problem med både nacke och ögon om jag inte gjorde något åt mina hängande ögonlock. Han skickade mej på en synfältsundersökning som visade att jag knappt såg något uppåt eller åt sidorna. Ögonlocken hängde så mycket över pupillen att de skymde sikten och var så tunga att mina ögonfransar vikts inåt och ständigt gjorde ont i ögonen. En operation var helt enkelt nödvändig.

Det finns två olika sätt att fixa ögonlocken. Det vanligaste är att lägga snittet under ögonbrynet och på så sätt släta till hela ögonloben. Det andra är att lägga snittet ovanför ögonbrynen och samtidigt få ett litet pannlyft. Mina ögonbryn låg på ögonlocken, så för mej var det alternativ två som skulle göras. Dr S skulle lyfta ögonbrynen på rätt plats igen och för det fick han ta bort en skinnbit på ca 3×1,5 cm oanför bägge ögonen i pannan. På så sätt blev jag av med ett par rynkor också  🙂

Operationen tog kanske en dryg timme och allt gick jättebra. Jag kunde så klart inte rynka pannan och hade svårt att blunda eftersom allt satt så tajt. Att nysa eller kisa var helt omöjligt. Direkt efter operationen var allt ok och jag såg hur bra som helst! Allt var så ljust! Sen släppte bedövningen och jag fick fruktansvärt ont. Jag har aldrig haft en värre smärta! Under operationen hade man ju lyft på halva pannan och nu brände det ända in till hjärnan kändes det som. Vanliga smärtstillande tabletter hjälpte inte ett skvatt, så en kompis som är narkossköterska kom hit med andra tabletter. Det var det värsta jag varit med om och jag har hört att jag är smärttålig…

Jag fick sitta och sova eftersom det dunkade i hela huvudet om jag la mej ner eller ens lutade mej det minsta. Men morgonen efter var allt betydligt bättre. Å efter något dygn var det inga problem alls, jag fick inte ens några blåmärken. Stygnen satt väl synliga, utan förband under luggen och skulle sitta sju dagar. När de var borta syntes knappt något alls av ingreppet. Ögonen var pigga och öppna och jag såg allt som normalt ska ses.

Nu är det snart tre år sedan ingreppet och jag är jättenöjd. Jag gjorde en ny synfältsundersökning efter något halvår som visade att jag nu har i stort sett normalt synfält. Det är fortfarande lite häng av för mycket hud på själva ögonlocket och en ny operation av första alternativet kan bli aktuell så småningom, men inte just nu. Numera kan jag tom har ögonskugga och snygga sminkningar!

Min operation var nödvändig och bekostades av landstinget. Det var definitivt ingen lyxoperation, som vissa tycker – utan faktiskt nödvändig för att jag inte skulle få kronisk huvudvärk mm. Ser man inte ordentligt går man nämligen och spänner sej, rynkar pannan och böjer nacken för att se bättre. Av detta uppstår ofta huvudvärk som kan bli kronisk. Många har de här problemen utan att veta om det och skulle må bättre av en operation.

Om du har hängande ögonlock så be om en synfältsundersökning. Den visar tydligt hur landet ligger och om du behöver hjälp. Många tror att det bara är pensionärer som drabbas, men det är vanligare än man tror med yngre patienter. Har man besvär så ska man kolla upp det – så gör det!

Min pappa har gjort bägge varianterna av operationerna och tyckte inte att det gjorde särskilt ont alls. Jag tycker det var fullständigt vedervärdigt och en smärta som inte ens går att förklara. Vi är alla olika. Men oavsett hur ont det än gjorde så är jag nöjd med resultatet och glad att Dr S såg till att jag gjorde det. Nu ser jag och har inga ögonfransar som sticker in i ögat och irriterar!

Make a change!

Make a change!

Igår var det äntligen dax för ännu en inspirationskväll med 4Good. De har blivit tradition att jag möter upp min gamla SO-lärare från högstadiet, Camilla, vi äter och låter oss inspireras tillsammans. Igår var ämnet Make a Change!

Det som lockade mest den här gången var att lyssna på Alice Bah Kunke. Jag träffade Alice första gången 1998 (tror jag), då var jag en av hennes första gäster i programmet som bar hennes namn. Ämnet var Hemmaföräldrar och tillsammans lyckades vi haverera hela TV4´s växel… Efter det har varit haft en sporadisk kontakt, varit på en mängd tillställningar samtidigt – men inte lyckats träffas mer än ett fåtal gånger. Inte igår heller… Nu får vi snart styra upp en fika eller nåt, för det här börjar nästan bli larvigt  🙂

Alice pratade om hennes väg från lilla Horda i Småland till Stockholm och Riksdagen. Precis som jag försöker hon att omge sej med smarta personer, smartare än henne själv. Och precis som jag, så gillar hon nej-sägare. Det är så man utvecklas och lär sej. En nej-sägare behöver ju inte vara negativ, utan bara se saken från ett annat håll som gör att man får tänka till lite. Innan Alice fick barn berättade hon för mej att hon kunde se sej själv som äldre sittandes på landet och dreja krukor. Jag undrar när och om den dagen kommer…

Sanna Bråding var också en av dem som var med igår, hon berättade om sitt liv och sin bok, som nu ska bli föreställning. 16 mars är det premiär på Rival och sen ska hon ut på turné. Jag hoppas kunna gå på publikrepetitionen och lovar att isf berätta allt för er! Hon har haft ett ganska innehållsrikt och kämpigt liv kan man nog säga. Intressant och färgstark person som jag gillar mer och mer.

Viktigaste punkten på hel kvällen var projektet i Indien. Tillsammans ska 4Good samla ihop pengar för att hjälpa kvinnorna i en by i Indien. Vi kan alla vara med och samla genom att swisha till 123 609 76 12. Minsta lilla bidrag hjälper massor! Jag har ju min by i Gambia som jag hjälper, men kommer att swisha iväg en lite slant även till detta. Pengarna är en slags kreditkassa för kvinnorna att låna startkapital ur för att starta projekt som kan ge dem egna pengar och i slutändan ett helt nytt liv. Det kommer även att finnas möjlighet att åka till byn och besöka kvinnorna. Tänk va häftigt! Ha koll på 4Goods sida för all info.

På alla 4Goodkvällar är det mängder med utlottningar. Massor av fina priser lottas ut, det är resor, designprylar, kläder, skönhetsprodukter och en massa annat. Hittills har turen inte varit med mej, men igår vann jag!!! En STOR korg full med grejer från Go Green, tungt som attan var det! Perfekt med en massa bönor, linser och annat som Martin älskar att fylla ut sina sallader med. Den var så välfylld och tung att Martin fick komma och hämta oss  🙂

De här kvällarna är verkligen både informativa och peppande! Det är så mysigt att få en eftermiddag och kväll med Camilla, äta gott och få en massa inspiration från härliga människor. Nu längtar jag redan till nästa gång!

En riktig hemmafru!

En riktig hemmafru!

Är jag kanske inte… Jag är en ganska dålig hemmafru om vi ska vara riktigt ärliga. Jag är däremot bra på att använda makens pengar, äta och tvätta. Jag är sämre på att laga mat och städa… Jag är dock väldigt bra på att äta praliner och skulle nog göra mej väldigt bra som Hollywoodfru!

För några år sedan bestämde vi tillsammans att Martin skulle omskola sej och när han gjort det skulle vi båda sluta på Viktväktarna. Han skulle jobba med sin hobby (datorer) och jag skulle vara hemma och göra precis vad jag ville. Detta eftersom jag faktiskt är sjuk men aldrig skulle orka bråka med Försäkringskassan. Det har jag redan testat på och det tog alldeles för mycket energi. Vi gick från två ganska låga provisionslöner med asmycket jobb till en normal heltidslön och fick otroligt nog mer i fickan men färre timmars jobb! Jag tjänar alltså inte ett öre utan lever på min make, vilket sticker många i ögonen.

Varje månad får jag pengar av Martin att betala våra räkningar med och lägga i vårt sparande. Han avsätter även en summa till våra pensionsfonder. Jag är medveten om att jag kommer att få en kass pension, men hade jag fortsatt jobba vet jag inte ens om jag hade levt så länge… blir jag äldre än 65 får vi leva jäkligt billigt och det är vi vana med sedan tidigare. Vi är alltså väl medvetna om vårt val och konsekvenserna av det. Jag känner absolut inte att det är hans pengar jag använder, det är våra! Vi lever tillsammans, det finns inget ditt eller mitt – vi delar på allt!

De första månaderna gick mest åt till promenader och läkarbesök. Alla diagnoser föll på plats och helt plötsligt fattade vi varför jag mådde som jag gjorde. Efter 5 månader fick jag en idé och Du i Fokus föddes. Sedan dess är jag bara hemmafru på pappret… Jag har nog aldrig haft så mycket att göra! Skillnaden nu mot förr är att jag jobbar jämt, även när jag ligger och sover… tankarna jobbar ständigt med en ny text eller ny bild. MEN den aktiva biten gör jag när jag vill! Från början gick jag på varenda pressträff, allt för att synliggöra mej och magasinet. Nu kan jag faktiskt välja beroende på dagsform.

Det har snart gått tre år sedan vi sadlade om och numera är jag alltså lite hemmafru igen men fortfarande en ganska dålig sådan. Dagarna går mest åt till att träna, gå med hunden och skriva. Åsså pressträffar några gånger i veckan, det är mitt sätt att vara social och träffa folk. Hemma är det ganska ont om arbetskompisar… När Martin kommer hem från jobbet fixar han middag åt oss medan jag oftast sitter och skriver. Det och den ekonomiska biten är det som folk reagerar mest på. Jag som är hemma borde ju kunna ha maten klar åt honom… kanske jag borde kunna, men jag tycker inte om att laga mat men det gör han. Det är något vi båda är ok med och då tycker jag att andra också kan vara det.

Men visst, Martin är otroligt snäll och generös mot mej, det är jag medveten om! Han vill mitt bästa vad det än gäller. Mitt sätt att visa uppskattning är att hitta på överraskningar och kul grejer lite då och då. Han är glad så länge han slipper städa och det slipper han oftast. Jag sköter nästan allt hemma, även om jag kanske inte gör det så bra alla gånger.

Men idag har jag faktiskt städat kök och badrum grundligt! Äntligen orkade jag! Jag har tom våttorkat hela undervåningen. Nu sitter jag med en likör i handen och glor med ett öga på tv´n. Idag har jag faktiskt varit en riktig hemmafru.   🙂

Behövs Alla Hjärtans dag?

Behövs Alla Hjärtans dag?

Jag gillar vänskap, kärlek och kramar – året om! Jag gillar inte att dagarna som är menade att uppmärksamma dessa fina saker har blivit kommersiella dagar. Alla tycker om att få rosor! Men när betyder de mest? En regnig torsdag eller på Alla Hjärtans dag?

Jag kanske låter bitter, men ska försöka förklara vad jag menar. Jag har ingen aning om hur länge man firat Alla Hjärtansdag. Jag kommer bara ihåg att vi i lågstadiet skulle dela ut hjärtan till dem vi gillade (underförstått: motsatta könet). Vi fick tre stycken och man skulle lägga sitt hjärta i vederbörandes skolbänk i största hemlighet. Sån här aktiviteter har alltid gjort att jag fått lite ont i magen… jag tänker förstås på dem som inte får något hjärta… så jag gav mina hjärtan till killen jag gillade och till bråkstakarna i klassen. Jag tyckte redan då att struliga ungar behövde lite extra kärlek. Behöver jag säga att ”bråkstakarna” inte fick några fler, men var väldigt glada över det enda de fick. Flera i klassen fick inget hjärta alls och försökte låssas oberörda, men det syntes ju hur ledsna de var. Å det där har suttit kvar i mej! Att känna sej bortvald och utanför en gemenskap.

Visst är det fint att fira vänskap och kärlek, men när allt blir så kommersiellt som det numera är så känns det inte äkta längre. Köerna gick långa på bla Hötorget vid stängning i går. Förra året var det helt hysteriskt på Ica Maxi, men BARA män vid blommorna. Det var kaos. Blir det äkta då? Visst är det fint, men är det inte finare vilken dag som helst? Av en annan anledning än att man SKA ge något. Men är Alla Hjärtansdag enda dagen som man får en blomma och uppmärksamhet, så får man kanske vara nöjd…

Vänliga Veckan då? Är det inte bra att uppmärksamma vänlighet? Självklart! Men det ska inte behövas! Vi ska alltid vara vänliga! Vi ska alltid uppskatta andras ansträngningar på jobbet, som vänner och som medmänniskor. Att säga tack, hålla upp dörren osv – svårare än så är det inte och ska inte behövas påminnas om! Vänliga ska vi vara året om!

I måndags gick det runt bilder med anledning av vänliga veckan och hur man på olika sätt hade visat sin uppskattning på sin arbetsplats. Jättefint! Men vad händer om du gör samma sak nästa vecka? Skulle det inte kännas lite mer ”äkta” då? Eller varför inte göra det jämt! Utan att någon påminner dej… Gör det till en vana! Säg till kvinnan på tunnelbanan att hon är vacker, håll upp dörren, säg tack till busschauffören, tala om för din medarbetare att h*n är världens bästa! Skicka en blomma till någon som behöver det! Tänk så mycket bättre världens kulle bli om vi strödde komplimanger och vänlighet runt oss och gjorde det till en vana att vara vänliga året om.

Igår gick det förstås runt bilder på Alla Hjärtanspresenter. En bildtext som stannade i mitt minne var ”Titta vad som väntade på mej när jag kom hem från jobbet. Viken duktig man jag har” Åsså en vacker blombukett. Duktig? Kanske lite fel ord kan jag känna – det gick ju lixom inte att komma undan för de stackars männen att köpa blommor. Köp en blomma idag och överraska rejält!

Vad jag vill komma till är att vi ska visa kärlek och vänlighet varje dag! Bojkotta kommersiella jippon och fira när som helst istället. Då blir det lixom mer äkta, mer på riktigt! Å alla ensamma behöver inte känna sej ännu mer ensamma, vilket många gör. När kommer ”De ensammas dag”? Det är alltså inte själva handlingarna jag reagerar emot, utan det kommersiella jippot som bara handlarna tjänar pengar på. Och som ger dåligt samvete! Den man som inte köpte en blomma till sin parter igår hade säkert massor med tankar om detta… och sitt beslut att inte köpa något var nog väl genomtänkt. Här hemma hade vi kommit överens, vi firar varenda dag och behöver inte en särskild dag till detta. Men jag lagade mat till honom! Mest för att jag var sugen på en särskild maträtt  🙂

Som ni ser så skriver jag mest om män som köper blommor till sina kvinnor… för det är så reklamen ser ut! Jag har inte sett en enda reklam med homosexuella par eller vad kvinnor ska köpa till sina män. Å detta handlar inte bara om vänliga veckan eller Alla Hjärtansdag, det handlar även om mor- och farsdag – i mitt tycke helt onödiga dagar! Kommersiellt även där och värre blir det. Fira en dag när det behövs lite extra glädje i livet, istället för en dag som bara handlarna tjänar pengar på.

Min uppmaning till er är att satsa på vänlighet varje dag, så svårt är det inte! Och fira er kärlek minst en dag i veckan om det inte skulle vara genomförbart varje dag. Å nästa år tycker jag att vi firar Alla Hjärtansdag den 13/2 istället eller 14/3 – bara för att lura handeln! Blommorna är nämligen mycket billigare då! Tänk så snopna och överraskade vissa skulle bli  🙂

Livet är kort! Var vänliga vare dag, kramas mycket och fira allt som ni bara kan fira! Skratta! Älska! Solen skiner för andra dagen i rad – DET är värt att fira! Ha en underbar dag!

Inget att skämmas för!!!

Inget att skämmas för!!!

Stannar du upp och ställer dej med benen i kors när du känner att en nysning är på g? Hinner du inte riktigt fram till toaletten innan du känner första droppen komma? Har du gett upp löpningen för att du helt enkelt kissar på dej? Du är inte ensam!!! De allra flesta kvinnor som fött barn känner av det… urinläckage!

Jag var en i klubben! Men för några år sedan fick jag nog och bad om hjälp och det har förändrat mitt liv hur mycket som helst! Det kan kännas pinsamt och skämmigt, men när man väl tar beslutet och ber om hjälp undrar man varför man inte gjorde det tidigare. Det är faktiskt inte särskilt pinsamt alls när man väl är där, alla är såna otroliga proffs och vet hur de ska få patienten att känna sej bekväm.

Jag fick nog när hunden rymde och jag helt oförberedd sprang efter honom så fort jag kunde. Ingen tanke på att knipa där inte och jag kände hur det rann längst benet… tack och lov syntes det inte och hunden kunde till slut fångas in. Men då fick jag nog! Skulle jag inte kunna hoppa, springa och leva som andra människor? Måste man ha det så? Varje förkylningsperiod var en lång plåga… varje nysning eller hostattack tillbringades till slut på toaletten. Å så är det för många.

Så jag tog mod till mej och ringde upp kvinnokliniken på Södertälje Sjukhus som jag varit i kontakt med innan. Jag fick en tid och order att skriva upp ALLA läckage (tid, aktivitet och mängd) under två veckor. När jag kom till läkaren gjorde man en helt vanlig undersökning och sen fylldes urinblåsan och jag fick hosta och knipa så man såg var gränsen gick och vart felet låg. I mitt fall hade hela urinpaketet lossnat från en muskel. Det spelade alltså ingen roll hur mycket knipövningar jag än gjorde, det hade ingen effekt. Annars är ju det något man får höra ständigt, att man ska knipa och göra sina knipövningar. De hjälper – absolut! Men inte för alla!

Man konstaterade alltså att jag behövde hjälp genom operation och den gjordes bara tre veckor senare. Den 22 /4 2013 förändrades hela mitt liv! Då fick jag en lugnande spruta och lite lätt avtrubbad låg jag i en gynstol medan man placerade ett band under mitt urinrör för att hålla grejerna på plats. Ingreppet kändes inte alls och var klart på en kvart. Efter hade jag som jordens träningsvärk i ljumskarna och kunde knappt röra mej. MEN jag kunde nysa!!! Första nysningen var total lycka! Jag behövde inte stanna upp ställa benen i kors och knipa – jag kunde bara låta nysningen komma! När jag läkt klart var jag ju tvungen att ut och springa och det var också total lycka! Jag var äntligen fri och kunde göra precis vad jag ville!

För det är lite så det känns faktiskt, att man är fånge i en kropp som har funktioner som hindrar en från att göra saker som man vill göra. En vuxen kvinna ska ju inte kissa på sej! I mitt fall var det en förlossningsskada som jag inte kunde rå för, varför ska jag då skämmas? Men det gör man… man har en defekt som man inte pratar om. Men som jag tycker att vi verkligen måste prata mer om! Eftersom det är så vanligt!

Jag skämdes. Men mitt problem blev så stort att jag inte orkade skämmas längre så jag tog hjälp. Å det förändrade mitt liv. Nu skäms jag absolut inte utan vill berätta för alla hur enkelt det är att fixa detta! Så sluta skämmas du också och be om hjälp! Be din husläkare om remiss eller ta kontakt själv med närmaste kvinnoklinik. Vänta inte på att de ska säga till dej att fylla i ”läckageschemat” utan gör det direkt så du kan visa detta vid första besöket. Du kanske är i behov av en helt annan hjälp än den jag fick, det finns flera olika åtgärder. Oavsett så är du värd ett friare liv, utan läckage!

Du har inget att skämmas för – be om hjälp direkt och få ett lyckligare och torrare liv  🙂

Vaknar med en go känsla i magen!

Vaknar med en go känsla i magen!

Igår hände det! Efter 22 år med en galen diktator blev Gambia äntligen fritt! För första gången är Gambia en demokrati med en demokratiskt vald president. Ett helt nytt liv för människorna i landet!

Vägen har varit lång sedan den nya presidenten valdes i december. Yammeh som tog makten på 90-talet och som styrt landet på ett mycket obehagligt sätt, vägrade att lämna posten och landet. Han har haft en mängd åsikter om valet och ännu fler anledningar till att stanna. Många länder har varit inblandade och försökt att få en fredlig lösning. Tyvärr har man befarat upplopp och oroligheter så alla turister hämtades till slut hem för säkerhets skull. En katastrof för landet såklart!

Gambias nya presidente Barrow svors in i torsdags, men ceremonin utfördes i Senegal för säkerhets skull. Sen har en mängd längder förhandlat med Yammeh, medan vi som älskar landet har suttit klistrade vid sociala medier för att få de senaste nyheterna. Journalister har vägrats inträde i landet, så enda kanalen har varit FB för många av oss. Vänner i Gambia har flitigt uppdaterat allt de sett och hört. Sent igår hände det äntligen! Yammeh åkte i kortege till flygplatsen, gick längst den röda mattan till flygplanet och klev äntligen på! Med ett hånflin! Äntligen var han på väg ut ur landet och Gambia fick sin frihet!

Vad som händer nu vet ingen. Bara att det måste bli bättre. I vilken takt förändringarna kommer att ske vet man såklart heller inte, bara att förändringar kommer att ske…  I bästa fall kan våra vänner öppna sina verksamheter och företag igen och sysselsätta tusentals invånare som förlorat sina arbeten pga påhittade nya lagar. Yammeh kunde komma med en ny lag över en natt som hade katastrofala följder för väldigt många. Barrow har helt andra erfarenheter, utbildning i London och förståelse för turism, ekonomi och sociala kontakter. Han är en modern man helt enkelt, till skillnad från Yammeh.

Så fort Yammeh flugit iväg startade festen! Festen som fick ett abrupt slut i december när man förstod att han inte tänkte ge sej. Nu hade jag gärna varit där och tillsammans med våra vänner firat häcken av oss med sång, dans och gemenskap. Vi åker tillbaka om ganska precis två år och då ska det bli spännande att se om man märker någon skillnad och vad som hänt. Självklart kommer vi få uppdateringar kontinuerligt och glädjas åt allt som sker, men att få vara där är något helt annat. Det hade varit så häftigt!

Barnen vi träffade i Soma förra året, har nu en helt annan framtid att se fram emot med helt andra möjligheter än tidigare. Glädjen som alltid finns i Gambia kan äntligen nå hela vägen upp till ögonen igen. Glädjen som till viss del försvunnit sedan Ebolan drabbade delar av Afrika och turisterna uteblivit. Turisterna som ger många afrikaner arbete och lön. Situationen har varit katastrofal, men nu ser vi ljuset och känner att det bara kan bli bättre! Men nu måste turisterna komma tillbaka, de är livsviktiga för mångas överlevnad.

Om två år åker vi tillbaka och vi hoppas att just DU vill följa med oss! Lägger du undan 500 kr i månaden from nu har du råd att följa med oss i dec/jan 2018/2019. Vi kommer att finnas på plats, samt Vings reseledare – du använder oss så mycket du vill. Mer info kommer när resorna börjar släppas. DU kan göra skillnad, STOR skillnad! Och resan kommer att förändra dej för alltid, till det bättre… Hänger du med?

Siva Port Ghalib Hotel

Siva Port Ghalib Hotel

Jag har fått mängder med frågor om hotellet vi bor på så nu ska jag föröka ge er en bild av det. Stället är gigantiskt, så det är inte alldeles enkelt att komma ihåg och få med allt. Men jag testar, ni får fråga om det är något ni undrar över.

Vi bor alltså på Siva Port Ghalib Hotell i sydöstra delen av Egypten. Port Ghalib är uppbyggt av en galen shejk för 8-10 år sedan och är alltså byggt för turister. Det ”riktiga” Egypten är en bit bort, det finns inte ens en marknad här…

Vårt hotell har ett ”systerhotell” som heter Palace Hotell, dessa två sitter ihop och bildar ett stort turistkomplex. Siva är i ena änden, Palace i den andra och innanför är där ett jättestort område med flera pooler, gym, skönhetssalong, apotek, supermarket, 3-4 souvernirshoppar, flera tennisbanor, lekland och en massa annat. Utanför hotellen finns en privat strand som är väl tilltagen och inte har minsta trängsel. Där ”vår” strand tar slut börjar Marinan, där finns en mysig strandpromenad, caféer och en bazar där man kan shoppa loss på det mesta. Här finns med andra ord allt!

När vi skulle boka vinterresa var kraven att det skulle vara sol, hyfsat varmt, regnsäkert, nära, hyfsat billigt och så lite tidsskillnad som möjligt. Vi kollade in utbudet hos alla våra största resebyråer och valde till slut mellan Kap Verde och Egypten. Kap Verde skulle vara en helt ny erfarenhet, 8-9 timmar bort och lite dyrare. Egypten känner vi väl och tycker om, det är 5 timmars flyg och billigt. Valet föll alltså på Egypten och Vingresor. När slutsumman visa drygt 6500kr per person för två veckor och all-inklusive lyxade vi till det och la till havsutsikt. Bra för att!

När vi kom fram var det kväll och mörkt. Folk åkte golfbilar runt området med sitt bagage för att nå sina rum, men vi gick och lyckades till slut leta oss fram till rätt rum. Det var trots allt inte så långt att gå upptäckte vi senare. Vårt rum är jättefint och alldeles lagom stort. Nu vet vi ju inte hur de andra rummen ser ut… men vi är jättenöjda! Vår balkong är som en halv balsal med utsikt både åt stranden och hotellområdet. Tyvärr är där ingen sol, viket gör att mitt tillfälliga kontor istället blir i vår lobby. Det är helt ok det med  🙂

Första morgonen gick vi runt och kollade området. Vi kom fram till att vi har ca 500 steg till matsalen där vi äter både frukost, lunch och middag. Vi kan äta lunch på stranden om vi vill, men då är det mesta pizza och hamburgare och det vill vi inte ha. Dessutom blir det en lagom promenad på ca 1000 steg bara av att gå från solsängen på stranden till matsalen. Så bara genom att gå fram och tillbaka till maten blir det några tusen steg per dag och det gillar vi! Gymmet ligger vid Palace och det är i andra änden från oss sett och är en perfekt uppvärmning av att gå dit och sedan springa hem (med en liten omväg för att få en längre sträcka). Jag vet inte om man kan kalla det för trädgården, men runt om hotellet finns mängder med blommor, träd och växter. Allt är jättefint och välskött.

Vi har minst fyra restauranger på vårt hotell, det kan vara fler… och med bara 5 minuter till Marinan där det finns mängder av ställen att äta, dricka och fika på. Lobbyn är jättestor med flera soffgrupper, en bar, bibliotek och en massa annat. Här är fri Wifi och en naturlig plats att kolla sin mail, jobba (det är fler än jag) eller bara sitta och chilla. Vi har även köpt surf till mobilen, det är jättebilligt! För 14 GB kostar det 20 Euro, det var ett nyårserbjudande när vi kom som vi tackade jag till direkt. I vanliga fall kostar 7 GB detsamma och det är ju bra det med. Men vi sitter ändå gärna i lobbyn eftersom det är rätt behagligt där.

Poolområdet är alltså med flera pooler, det finns sandstrand även där och händer saker hela dagarna. Det är yoga, vattengympa, workout och en massa annat. På kvällarna är det olika uppträdanden med sång och uppvisningar. På stranden är det gemensam volleyboll för alla som vill vid 15-tiden varje dag. Här finns alltså att göra hela tiden om man vill… men det vill inte vi, så vi håller oss på vår kant och är mest på stranden bakom vårt solskydd där det är tyst och lugnt.

Jag brukar förespråka små, personliga hotell och har aldrig bott på något hotell som varit ens i närheten av den här storleken. Men det är faktiskt helt ok! Den här gången ville vi bara ha sol och vila, då är det helt ok att bo så här. Allt finns inom räckhåll, vi behöver inte ta oss någonstans om vi inte vill. Men det är ju inte Egypten på riktigt, det är lite Egypten light på nåt sätt. Och det är helt ok det med! Vill man bara ha sol och avkoppling är det här perfekt!

Det är faktiskt så att vi redan funderar på nästa års semester och har detta som ett alternativ. Fast då vill Martin dyka och det är marinan specialiserade på, där finns massor med dykbåtar att hoppa på. Jag kan alltså ligga på stranden och jäsa och han kan dyka hur mycket han vill. Enkelt, prisvärt och nära.

Så har vi den där frågan om hur säkert det är i Egypten just nu. En av våra guider bor i södra Kairo och säger att man inte ens där märker något av oroligheterna längre, det är lugnt nu. Med andra ord märker inte vi något heller så här långt söderut. Sharm el Sheik har varit mer eller mindre stängt sedan upploppen 2012 men öppnar nu upp undan för undan igen. Så är det detta som hindrar dej från en resa hit kan du absolut tänka om! Handlar ditt motstånd om ett mer politiskt ställningstagande är det en helt annan sak såklart, men det vi hör mest är att folk är oroliga för att det ska vara stökigt här och det är det absolut inte.

Vi kan med andra ord absolut rekommendera en resa hit, eller var som helst i Egypten faktiskt! Det är ett fantastisk land med massor att se och göra, god mat, härligt klimat och spännande miljö. Självklart ska man försöka utnyttja resan till att lära sej mer om landet och göra en och annan utflykt! Både Kairo och Luxor är spännande platser och vi var faktiskt till Luxor igår. Om det ska jag berätta imorrn, för nu väntar solsängen igen  🙂

Vi är inte rädda!

Vi är inte rädda!

Hurghada mars 2001

Just precis nu är vi på väg till Egypten! Planet lyfter kl 9 och ungefär 5 timmar senare är vi framme. Så vid 15-16-tiden (er tid) är vi installerade på hotellet och redo att njuta av värmen en liten stund innan solen går ner.

Nästan varenda en som frågat var vi ska åka har sagt samma sak när vi svarat Egypten ”Usch då! Att ni vågar”. Det är inte många som uppriktigt intresserat frågat hur läget är där och om det är riskfritt att åka. I princip alla har sagt något negativt direkt. Har det inte varit om oroligheterna i Kairo så har det varit om obehagliga araber…När man poängterar att det är oroligheter överallt i världen just nu, till och med i vår skyddade de av världen har de bara hummat till svar.

Sanningen är att det är oroligt i Kairo, så är det! Men det håller sej där! Vi ska till södra delen av landet, typ 100 mil från Kairo, där det är helt lugnt och man inte märker något alls av det som händer norröver. Det är precis samma läge som när vi var på Sri Lanka och Tamilska Tigrarna ägde hela norra delen av ön, men det märktes inte där turisterna var. Eller som delar av Bangkok som varit oroligt i många år.

Det händer saker i hela världen! Det smäller i Bangkok, Frankrike, Istanbul och Tyskland. Det har väl nästan hänt mer här åt vårt håll, än de gjort i Egypten på senaste tiden… Ändå säger ingen ”Å, ska ni åka till Tyskland, är ni inte rädda”? Sanningen är den att det händer saker överallt och ska vi gå runt och vara rädda för saker som kanske kan hända, då kommer ingen våga göra något alls eller resa någonstans. Förmodligen planerare någon ett terrordåd i Stockholm, men den tanken är väl för skrämmande att ens tänka…

Hatchepseuts dödstempel

Vad händer om vi blir så rädda att vi inte vågar resa längre? Kommer inte toleransen och förståelsen mot varandra och andra länder att bli ännu sämre då? Resandet får verkligen inte stoppas pga rädsla, då har ju terrorn vunnit! Så ja, vi ska åka till Egypten och vi är faktiskt inte det minsta rädda! Vi litar på att UD talar om för oss vart det är säkert resp osäkert och att våra resebyråer följer deras råd. Vi kommer att hålla oss söderut, det blir utflykter till Luxor och Aswan – inte norrut till Kairo.

Det är så tråkigt att få negativa kommentarer när vi ska åka till ett av våra favoritländer. Fråga gärna av genuint intresse och omtanke, men säg inget negativt om vår resa när ni egentligen inte vet särskilt mycket. Terrorns fula tryne har visat sej på de lugnaste platserna, det kan visa sej igen i Egypten eller kanske i Stockholm… man vet inte! Bara terroristerna vet!

Vi ser fram emot vår resa och att få återse fina Egypten. Vi kommer att njuta av solen, värmen, den goda maten, miljön och den fantastiska kulturen. För nästan inga pengar alls… 6500 för två veckor med all-inklusive. Vi åker med Ving och har redan haft kontakt med guiderna i Marsa Alam, allt är lugnt och de ser fram emot att vi kommer. Följ oss på Instagram @marlenerinda så kan ni se hur läget är i Egypten just nu. Jag lovar mängder med bilder från spännande platser!

Blir hotad varje år, men ger mej inte!

Blir hotad varje år, men ger mej inte!

Så var det dax igen, årstiden för fyrverkerier och smällare. Ja, här i Tumba är det faktiskt en hel
årstid! Smällande börjar i början av december och slutar i slutet av januari. Två månader skjuts det dygnet runt där vi bor och vi är många som tröttnat!

Jag kämpar med frågan hela året, men vid den här tiden på året blir den extra aktuell och då försöker jag vara ännu mer aktiv i olika medier. Många tänker på alla djur som blir skrämda, det gör jag med – men jag tänker även på vår miljö. Pyrotekniken släpper ut en mängd miljögifter och avfall som förstör för oss, våra barn, djur, natur och vår framtid. Har man ingen empati för djuren kanske man iaf kan tänka på sin miljö som vi alla är beroende av.

Då tänker jag särskilt på våra politiker. Var är Miljöpartiet? De borde vara riktigt förbannade och kräva förbud så snabbt det bara går. De hör man ju på namnet att det värnar om vår miljö, eller… Å Centern, var är de? De värnar ju om landsbygden, våra bönder och djuren säger de… borde inte Miljöpartiet och Centern stå överst på barrikaderna och skrika sej hesa. Tillsammans med olika naturskyddsföreningar och världshälsoorganisationer. Var är alla som säger sej värna om vår miljö?

Jag försöker som sagt att engagera mej i frågan året om, men självklart är den extra aktuell runt nyår. Å det slår aldrig fel. Varje år får jag något nytt hot eller påhopp, av mer eller mindre allvarlig karaktär. I andra frågor har jag fått dödshot, däcken sönderskurna och lite annat smått och gott. Vissa frågor är känsligare än andra kan man väl säga. Fyrverkerifrågan är en sån… folk blir som galna bara man nämner det. Fast jag är egentligen inte emot fyrverkerier som företeelse. Det jag är mest emot är att skitungar skjuter mot folk och gör det helt öppet två månader om året.

Här i Tumba går folk omvägar för att slippa de värsta områdena och slippa bli beskjutna. Skulle man bara skjuta runt tolvslaget på nyår hade det inte varit något större problem! Handlarna säger att de kolla id och bara säljer till vuxna, men det vet vi alla att det inte är sant. Dessutom kan man köpa på nätet utan någon koll alls. Även om det känns onödigt så verkar det som ett totalförbud är enda sättet att slippa bli beskjuten, skydda våra djur och rädda vår natur. Jag önskar dock att det fanns ett annat sätt.

Tills någon kommer på något bättre vägrar hunden att gå ut och jag tar omvägar hem.

Jul – stressens högtid?

Jul – stressens högtid?

Någon sa att numera är julstress den nya julkänslan. En fruktansvärd tanke om ni frågar mej! Jag är så långt ifrån julstress man bara kan komma och känner inte alls igen mej i den känslan tack och lov.

Men nu vet jag ju att ni är många därute som har väldigt höga krav på er jul och är så stressade så blodtrycket nästan kokar. Jag förstår att man vill ha den finaste julen för sina barn och ge dem bästa minnet av julen. Ska man ha julen hemma med inbjuden familj och släkt, så är det klart att man måste få plats att sitta och ha lite julmat att äta. Så är det såklart. Men man kanske inte måste ta så man spricker med allt annat?

När mina grabbar var små så var höjdpunkten att se dem komma ner för trappen på julaftonsmorgon och upptäcka granen och julstrumporna. Då klädde jag granen och fyllde deras strumpor när de hade somnat på kvällen innan för att det skulle få upptäcka allt på egen hand på julmorgonen (och jag fick sova lite extra i ljudet av deras tisslande). De brydde sej inte om vad som fanns på julbordet, om hemmet var städat eller hur många julklappar de fick! Huvudsaken var att hemmet var julpyntat och att de fick en julklapp direkt på morgonen och sedan något mer vid julklappsutdelningen på kvällen. Öppnande var roligast ända tills de var kanske 5-6 år, vad de fick var mindre viktigt.

Jag var ensam och hade inte särskilt mycket pengar eller ork att hitta på särskilt mycket heller och fick sätta mina egna krav därefter. Julpyntet fortsatte att vara viktigast och paketet i julstrumpan, det skulle gärna vara något pyssligt att fördriva tiden med under förmiddagen. Men redan när de var i 7-årsålderna satte jag stopp för ”pryljulen”. Jag gav dem en större julklapp var, med stor menar jag dyr (då max 700-800 kr var). Jag ville gärna att det skulle vara en upplevelse som vi kunde göra tillsammans, där skapades trenden med teater/konsertbiljetter som sedan höll i sej till de flyttade hemifrån. Första biljetterna var till Casinorevyn med Galenskaparna på Cirkus, dom älskade det! Sen flöt det på med biljetter till Melodifestivalen, konserter eller teatrar. Alltid lika uppskattat och vi njöt av upplevelsen tillsammans. Något kul att se fram emot och något härligt att sedan minnas.

Sen fick de förstås även någon liten grej eftersom det gärna ska vara några paket och det ska ta sin lilla tid att öppna. I de andra paketen kunde det vara strumpor och kalsonger, det var helt ok! Killarna var medvetna om detta redan när de var små och visste att de skulle få ett kuvert med en upplevelse, frågan var bara vad. De har haft sina önskelistor, och visst har önskan om en hund funnits överst då och då… precis som hos alla andra ungar. Men de har aldrig tjatat eller visat besvikelse när de inte fått sina dyraste önskningar uppfyllda, de har alltså varit tacksamma över minsta lilla paket. De har alltid varit medvetna om min ekonomi och involverade i hushållsekonomin.

Så jag blir lite förskräckt när jag läser allt man ska köpa i julklapp till sina telningar, dyra grejer i en uppsjö. Tydligen ska allt på önskelistan köpas, annars får barnen ingen lyckad jul… Åsså ska man ha ett julbord likt Fanny & Alexander… annars får de vuxna ingen lyckad jul… Jag läser om alla ”måsten” på julbordet och känner att jag själv lika gärna skulle kunna äta taco på julafton. Någon av våra bekanta gjorde sushi tillsammans förra året och åt till Kalle Anka. De hade upptäckt att de inte ens tyckte om julmaten och ändrade traditionen totalt. Å många åker bort för att slippa allt och har då resan som julklapp till hela familjen. Inga klappar, inget städande, ingen julmat. Ingen julstress men en jäkla massa julkänsla kanske?

Å det är dit jag vill komma! Julen får inte förknippas med stress, då blir ju allt fel!!! Julen är och ska vara en tid för gemenskap, inte för att en sönderstressad morsa ska visa upp den perfekta julen och sedan kollapsa i soffan med familjen tittar på Kalle. Julen handlar inte om städning, dyra julklappar och mat. Jul blir det oavsett allt detta! Gläds istället åt att familjen är tillsammans. Mina ungar har flyttat nu, jag är glad om de ger mej en liten stund av sin julafton nu när deras flickvänner också ska vara med och bestämma. Tacksamheten över att det faktiskt vill vara med mej en stund på julafton betyder massor och jag blir lika glad över den stunden, som ledsen över att de sedan åker vidare till flickvännens familj. Det enda som betyder något… att vi är tillsammans…

Vad spelar det för roll vad julklappen innehåller? Jag får en gåva som de tänkt ut och köpt till just mej. Jag får några timmar av deras dyrbara tid. I minnet närmast hjärtat har jag de där tindrande barnögonen som ser årets julgran och tisslandet när de vittjar sina julstrumpor. Inte är det sakerna jag kommer ihåg eller vad som fattades på julbordet, nej det är känslan av harmoni på julaftonsmorgon. Hur vi var tillsammans oavsett var vi var i världen och vad vi åt. Jag fattade det rätt tidigt och sänkte mina krav väldigt tidigt och har heller aldrig varit stressad över julen.

Julen får inte bli stressens högtid, jag vägrar! Och det hoppas jag att du också gör! God jul!

Att nominera en vinnare!

Att nominera en vinnare!

En god egenskap som jag har är att se gott i de allra flesta, en annan är att jag gärna talar om det både för dem och andra. En tredje av mina goda egenskaper är att jag skriver hyfsat bra och med mina texter och nomineringar dessutom lyckats premiera några av mina vänner som gjort något alldeles extra.

Igår när vi såg på Svenska Hjältargalan mindes jag en liknande gala. Då var det Årets Eldsjäl och vi var på plats med vår egen nominering! Detta var 2003, galan hölls den 30/12 på Globen med bla Peter Jidhe som programledare. Extra kul eftersom vi vid den tidpunkten brukade träffa honom i kön på ICA på Öland på somrarna.

Jag hade sett att man efterlyste personer som gjort någon alldeles extra och nominerade direkt sonens skytteledare Arne Borg. Mannen som är älskad av alla, hjälpt många vilsna grabbar till rätta och alltid finns där för alla. Det var inte alls svårt att skriva ihop några rader om honom, det gick nog på fem minuter. Sen glömde jag bort det tills Arne berättar att man ringt honom och sagt att han var nominerad och även i final som Årets Eldsjäl 2003 och därmed inbjuden till galan i Globen. Han fick dessutom ta med alla han ville till galan.

Jag tror halva skytteklubben var där och vi var så spända på att se vilket av alla priser han skulle få. Han fick till slut ett hedrande tredje pris som bestod av ett fint diplom och 25 000 kr. Han var så glad och hedrad. Vi runt om honom var glada och stolta. Pengarna ville han lägga på klubben, men vi övertalade honom att använda dem själv. Efter mycket om och men blev det en ny kamera (att använda bla på klubben) och en vinresa till Tyskland med sin fru. En resa han pratat mycket om sedan dess.

Men det slutade inte där. Jag fick även iväg en nominering till Expressen om snällaste personen i Sverige (Klicka på länken så kommer ni till artikeln, där det mesta iofs är fel, bla min ålder). Den vann han också och fick en stor tårta direkt levererad av tidningen till skytteklubben. Direkt åkte Arne och köpte en tårta till, ifall den första inte skulle räcka till alla. Sån är han, vår Arne, alla ska vara med – ingen får glömmas bort. Med detta i tankarna anmälde jag honom även till ”Kvällen är din” som han också kom med i. Men när allt var förberett så valde familjen att blåsa av allt, en av döttrarna trodde han skulle få hjärtsnörp av all uppståndelse. Han själv skulle ju inte veta något förrän han satt i studion, allt var en överraskning.

Vi andra höll inte med, han har varit med om saker som varit mycket värre än att dras upp på en scen för att hedras. Vi trodde mest det handlade om avundsjuka… att han fått så mycket uppmärksamhet som övriga familjen inte fått… men det är familjen som ytterst bestämmer, så det blev inget av den kvällen. Men materialet finns där och alla fina ord som vi andra redan sagt om honom finns där. Vi vet vad vi har sagt och vi vet att Arne känner vår kärlek och tacksamhet. Men han vet inget. Ingen av oss kommer någonsin att berätta för honom att hans döttrar valde att blåsa av en hel kväll av uppmärksamhet till hans ära.

Jag har nominerat fler än Arne och det är fler som fått uppmärksamhet och vunnit priser av mina nomineringar. Det är jättekul! Personer som gör något extra ska premieras, så är det bara. Det behöver förstås inte vara i tv eller på nån stor gala, det kan vara med ett enkelt tack. Precis var som helst. Jag är noga med sånt, är du? Har du någon i din närhet som också är en vardagshjälte eller eldsjäl? Visa det! Han eller hon kommer att bli såååå glad! Och det är så otroligt roligt att glädja en annan människa, särskilt när denne gjort något alldeles särskilt  🙂

Mina vegetariska favoriträtter

Mina vegetariska favoriträtter

Jag har blivit ombedd att spalta upp mina vegetariska favoriträtter. Det var inte lätt! Jag hittade ju hur många som helst! Så det blev några fler än jag hade tänkt, men det är väl ok?

Det här med vegetarisk mat är intressant. Nästan alla mina bekanta tycker både om att laga och äta mat. De experimenterar gärna vid spisen och hittar på nya rätter. Säger de… när man (jag) börjar prata om vegetariska alternativ och tipsa om tex oumph eller quorn blir vissa nästan hatiska. Jag anser mej ha ganska intelligenta vänner, men när det kommer till vegetarisk mat kan man börja undra… Det är bara män som reagerar, kvinnorna tycker det är lite spännande och testar gärna. Männen kan häva ur sej ”vik hädan”, ”det ska vara RIKTIG mat”, ” var tog mattraditionerna vägen”, ” ingen kaninmat för mej” osv.

En hyfsat intelligent människa inser ju att det är både bra för kroppen och miljön att äta en varierad kost och då även blanda in lite vegetariska alternativ. De allra flesta av oss äter ju både kött, fisk och fågel… vad är det då som är så farligt med lite quorn? Jag fattar inte!

Här är iaf mina favoriträtter, med SmartPoints och länk till receptet:

Vegetarisk Moussaka 6 SP ( 6 PP)

Zucchinipasta med tomatsås 1 SP!

Frittata med pasta och zucchini 11 SP

Oumph Bourguignon fr 2 SP plus potatis

Krämig tomatsoppa 3 SP för hela grytan

Vitkålsgratäng med morötter 14 SP för hela formen

Pasta med zucchini och fetaost 3 SP plus pasta

Sparrisrisotto 13 SP

Pasta med krämig spenatsås 2 SP (2 PP) plus pasta

Hoppas ni vågar testa någon av rätterna och gör ni det så får ni gärna berätta vad ni tycker  🙂

Äcklad men tyvärr inte förvånad…

Äcklad men tyvärr inte förvånad…

En liten söt lucia orsakar storm. Nej! Det var inte lucian som orsakade storm, det var primitiva individer som inte fattar att en lucia både får och kan se ut hur som helst! Lucian i det här fallet är helt oskyldig, ett oskyldigt barn dessutom. Ett barn som kanske numera får höra sånt som han aldrig hört tidigare… som han heller inte ska behöva höra.

Jag undrar hur man tänkte där uppe på Åhlens pr-byrå när man skulle lansera kampanjen. Såg de, precis som jag, bara en bedårande söt lucia och tänkte att den fina och stämningsfulla bilden måste fler få se? Eller tänkte de ”Ja! En mörk liten pojke som lucia väcker nog reaktion”. Jag hoppas verkligen inte att det var det senare. Föräldrarna måste ju varit med på tåget, och de verkar vara bra föräldrar som nu stoppat kampanjen, så de tyckte nog precis som många av oss andra att bilden är fin. Jag tror ingen ens tänkte på vilka reaktioner den skulle kunna ge upphov till.

Men en del vuxna, och kanske även mindre vuxna, svenskar är inte som oss andra. De är primitiva individer som har ett behov av att uttrycka sin åsikt och trycka ner alla som inte ser ut eller är som de själva. Jag har sett dem många gånger tidigare på lite för nära håll och de äcklar mej! Att skriva såna kommentarer som de har gjort under bilden med den lilla lucian är sjukt! Att kalla ett oskyldigt barn för alla dessa ord och namn är på en sån nivå att man undrar om de överhuvudtaget vuxit ur blöjor, napp och välling. Det är under sandlådenivå och så ofattbart dumt och jag blir så upprörd att jag nästan missar tangenterna!

Precis som i många andra liknande situationer gäller det att de här människorna inte vinner diskussionen. Nu måste alla vi som ”gillar olika” och tycker att en lucia är söt, oavsett utseende, höja våra röster och gapa lite högre än de där primitiva individerna. Vi måste hjälpas åt att stå upp för vår lilla luciapojken och visa att vi är bättre än dem. Att det trots allt finns vuxna att lita på.

Därför lägger jag inte ut bilden på Åhlens lucia, utan på min egen luciapojke. Min förstfödde som på bilden är 16 månader gammal och tomteklädd. Tjejkompisen hade lysande fina ljus på skallen och det ville han förstås också ha. Vem är jag att säga att det inte passar sej? Klart han skulle ha ljuskrona! Å så föddes 1994-års tomtelucia! Alla lucior är fina i min ögon! Tänk om bara alla kunde tycka det…