Bläddra efter
Etikett: politik

Ersättning vid försening

Ersättning vid försening

Jag har ju flugit en hel del under året och oftast har jag inte kommit fram i tid tyvärr… här om dagen fick jag äntligen tid att sätta mej ner och kolla närmare på om det finns möjlighet till ersättning. Så enkelt det var!

Jag vill poängtera att detta inte är något samarbete, jag vet inte ens om det fungerar men vill tipsa er ändå.

För att det övht ska vara lönt mödan måste förseningen vara minst 3 timmar. Det hade jag på två av mina resor, hem från Budapest och till Kroatien. Så jag fyllde i alla uppgifter, vilket var hyfsat lätt och kunde sedan nöjt luta mej tillbaka. Det ska ta 6-8 veckor att få besked och det kostar inget att få ärendet prövat. Avgiften dras när man får ersättningen.

Redan dagen efter fick jag besked om resan till Kroatien, avslag. Detta eftersom jag haft två olika flygbolag. Så SAS klarar sej från att ersätta mej trots att det var deras trassel med borttappat flygplan som fick mej att missa nästa flyg. Den andra har jag inte hört något om vilket borde innebära att det finns rätt till ersättning. Problemet med det ärendet är att det är Air Berlin… de har ganska många ärenden och är inte jättevilliga att betala. Så det blir spännande att se hur det går, det kanske blir en extra slant till nästa resa. Eller inte…
Här är Vagabonds lista på de flygbolag som just nu är värst. 

1. Wizz Air, Ungern
2. Norwegain Air Shuttle, Norge
3. Air Berlin, Tyskland
4. Lufthansa, Tyskland
5. Nextjet Sverige, Örnsköldsvik
6. Ryanair, Irland
7. Thomson Airways, Storbritannien
8. Vueling Airways, Spanien
9. British Airways, Tyskland
10. British Midland regional, Storbritannien

Jag har använt Försenad och hoppas nu på det bästa… gör det du också om även du haft trassel, man har ju inget att förlora på att försöka 🙂

Livet som kontakperson

Livet som kontakperson

Jag har varit kontaktperson i säkert 20 år om inte mer och nu tänkte jag berätta lite om detta eftersom jag tycker att du också ska fundera på att bli det  🙂

Jag hade väl hört talas om begreppet, men inte så mycket mer när jag blev tillfrågad av en ytlig bekant, om jag kunde tänka mej att bli hans kontaktperson. Jag fick information om uppdraget och insåg att det varken var särskilt betungande eller svårt, man skulle lixom bara vara en slags extra kompis som drog ut personen på olika sociala aktiviteter då och då. Bara kul alltså!

Sedan dess har jag haft min kontaktpojke och ett tag hade jag även en yngre tjej, men när hon flyttade upphörde det uppdraget. I tisdags fick jag en ny kontaktflicka, inte yngre kanske – utan i min egen ålder och någon jag haft i min bekantskapskrets några år. Vi har känt till varandra länge, men känner inte varandra jätteväl – perfekt!

Jag upplyste henne så där i förbifarten om att hon borde ha rätt till kontaktperson och när hon kollade upp det fick hon ok och bad om att få mej. Nu är det bestämt att vi ska ses 1-2 timmar varje vecka, ta en promenad, fika, äta lunch eller något annat socialt. Ska bli väldigt roligt att lära känna henne lite närmare.

Det behövs otroligt många kontaktpersoner, jag fick direkt frågan om jag kunde tänka mej någon mer. Jag tackade dock nej eftersom jag vill ”köra in mej” på det här nya först, sen får vi se. Man blir inte rik, någon tusenlapp i månaden – men å andra sidan får man ju lite socialt utbyte och gör en god gärning samtidigt. Jag tycker absolut att ni ska anmäla er till er kommun! Det finns alla åldrar och behov!

På onsdag äter jag lunch med min kontaktpojke och sen blir det eventuellt en promenad med kontaktflickan. En bättre onsdag! 🙂

#metoo – allt börjar i hemmet!

#metoo – allt börjar i hemmet!

Jag har med intresse följt kampanjen #metoo och har självklart, precis som (nästan) alla andra kvinnor, en mängd egna erfarenheter. Jag vet inte om det är värre nu än för tex 20 år sedan, men jag välkomnar kampanjen – det är på tiden att samhället får höra våra berättelser.

Jag kan inte ens komma ihåg första gången en kille tog på mej på ett sätt som inte var ok. Det jag kommer ihåg är att de som såg vad som hände bagatelliserade händelsen och att det alltid hette att ”killar är såna”. Jag som fick former tidigt skulle alltså som 10-åring bara acceptera att bli tagen på brösten och bli kallad saker som tex Dolly Patton.

”Kärlek börjar med bråk” hette det också, eller heter kanske fortfarande…? Om en kille höll fast mej, eller drog mej i mitt långa hår, var han alltså kär. Det skulle jag tydligen acceptera. Å det är ju inte så konstigt egentligen att man resignerar när man redan som bebis tvingas pussa folk man inte ens känner och att ens föräldrar kräver att man ska dela ut kramar till kreti och pleti. Handen på hjärtat nu: har du någon gång sagt till ditt barn att den ska krama XXX som tack för en trevlig dag eller en present? Har barnet sett tveksamt ut, kanske tom sagt nej, men efter en stund ändå gjort som du bett om för att göra dej nöjd?

Jag tror att 99% av alla föräldrar gjort det, jag med  – ända tills jag började fundera på hur galet detta är. Det vi gör är ju att skapa ett beteende som är osunt för barnet och som befäster att man ibland måste utföra sexistiska handlingar (ja, jag anser att både kram och puss i vissa fall är en del av sex) för att folk ska bli nöjda med en. Å detta gör vi alltså med små barn! Så vi kan väl med detta sagt enas om att barnen aldrig mer behöver pussa eller krama någon på kommando? Och även gå emellan när vårt barn pussar och kramar någon som inte är med på noterna och inte lägga huvudet på sned och utbrista ”å så gulligt”.

För det är ju faktiskt i hemmet allt börjar! Det är i hemmet vi sätter normen och lär oss vad som är rätt och fel. Vi föräldrar måste lära barnen att kroppen är privat och något vi måste, och har rätt att, värna om. Min kropp är min, jag bestämmer vem och på vilket sett någon får ta i den. Jag bestämmer också vem jag vill ta i och ska aldrig tvingas att göra något jag inte vill. Både smågrabbar och småtjejer måste tidigt läras att ska man kramas eller pussas så ska bägge tycka att det är ok, slår den ena ifrån sej eller puttar bort – ja, då är det inte ok. Då ska inte en vuxen står där och säga tvärtom, de ska förklara vad som gäller. Det är vi föräldrar som måste sätta gränsen för våra barn när de själva
inte förstår att göra det och lyssna på dem och uppmuntra dem när de
faktiskt försöker att säga ifrån!

#metoo har öppnat ögonen på många. Vi är många som får en hand på rumpan, mellan benen eller på brösten varenda dag i kön, på tunnelbanan eller så där i förbigående av en bekant. Den som säger att detta är skitsnack och lögn vet inte vad h*n snackar om och måste gå omkring med skugglappar. Vi kanske inte kan ändra den äldre generationen, men vi kan stärka våra unga att våga säga ifrån och sätta gränser. Vi kan börja där vi är, med oss själva, våra barn och våra vänner.

Vi kan väl börja nu till jul? Inte en enda unge till ska behöva krama
tomten som tack för julklapparna! Eller sitta i knät för att ta bild
med tomten, trots att tårarna rinner. Hur många har inte tvingats göra
det genom åren och hur läskigt och äckligt var inte det? Vi kan väl
bestämma att detta slutar här och nu?

Jag kommer förmodligen att återkomma till ämnet många gånger…

Köpa följare på Instagram

Köpa följare på Instagram

Jag har haft instagram i kanske 3-4 år och har hyfsat många följare för att vara i Sverige och inte vara känd. Mina följare är riktiga, jag skulle aldrig betala för att få fler följare eller fler sk ”likes” på mina bilder. Men så tänker definitivt inte alla…

Jag var med i en tävling förra veckan, priset var en resa till Eilat. Det var inte särskilt många deltagare och när jag kollade vilka de var så var det ingen som hade mer än kanske 300-400 följare. Medan jag tittade dök det upp en ny bild och direkt när den kom upp hade den exakt 350 likes, trots att ägaren till kontot inte hade mer än 200 följare och brukade ha ungefär 30 likes på sina bilder. Idag när jag tittade hade det kommit upp en ny bild där ägaren också hade ett par hundra följare och nu hade nästan 400 likes på just den bilden. Jag måste säga att jag blir lite misstänksam och inte tycker att det är riktigt schysst spel faktiskt.

Företagen vill ju att ”riktiga” människor ska se deras bilder och ge tummen upp, inte att maskiner ska göra det. De betalar ju för tävlingen, i detta fall ganska mycket, och vill ju få valuta för sina pengar. Borde man ta kontakt med företagen och berätta hur det ser ut? Eller ska man vara en riktig svensk och inte bry mej? Jag vet inte. Eftersom jag hade vunnit om inte de här två hade dykt upp så känns det ju lite sniket och avundsjuk, men har de inte rätt att veta?

Nu handlar detta om likes, men många köper ju även följare. Sånt syns ganska tydligt faktiskt. De köpta följarna har oftast låsta konton, plastiga profilbilder och utländska namn. Jag har sett att några av mina bekanta köpt följare och snabbt gått från kanske 1500 följare till 5000. Jag blev lite nyfiken och var tvungen att kolla hur det går till, jag får nämligen reklam flera gånger om dagen om detta. För nästan ingen peng alls köper man antingen följare eller likes och man garanteras att detta är ”riktiga” följare, vilket de förstå inte är. Ibland gör Facebook rensningar och stänger av fejkade konton, det skulle nog behöva göras lite mer regelbundet. Det var vid en sån rensning som någon artist tappade 50 000 följare på någon minut.

Varför bryr jag mej? Jo, för att jag många av mina vänner driver företag och ofta har tävlingar. Jag vill ju att deras produkter ska visas för riktiga människor, inte för maskiner. Jag hoppas också att de företag som har tävlingar som går ut på att ha flest likes ska förstå att folk gör så här. Att det är en massa fusk som inte gynnar dem och deras produkt. Att företagen ska bli mer upplysta och kanske lägga upp sina tävlingar på ett annat sätt, som kräver ett engagemang av en riktigt människa.

Ge mej gärna er åsikt om fejkade följare och köpta likes. Tycker ni att det är ok att köpa likes för att vinna en tävling? Inom kort ska jag ge er tips på hur man får fler följare, riktiga följare alltså  🙂

Pick your fights…

Pick your fights…

När jag var yngre hade jag inga problem med att säga min åsikt eller gå emellan/dela på folk som bråkade. Jag tog alltid de svagas parti och gick emellan vid mobbing trots att jag kunde få en smäll själv. Det var naturligt för mej, inget jag tänkte på.

De senaste åren har jag dock börjat tycka att det tar för mycket energi att säga emot och argumentera. Uttrycket Pick Your Fights började dyka upp i skallen oftare och oftare. Man behöver ju inte säga allt man tycker jämt eller vara den som står upp för andra hela jäkla tiden. Eller? Kan man gå emot sin natur och sluta bry sej? Tänk för att man kan det! Å det innebär inte att jag blivit mer egoistiskt mot andra, det handlar bara om att jag väjer mina tillfällen när jag verkligen vet att jag kan göra skillnad.

Förr tyckte jag att det var viktigt att någon (jag) vågade gå mot strömmen och visa att alla inte håller med i allt som sägs. Jag engagerade mej i saker och ämnen som var bortglömda och ropade ibland högst av alla. Jag var med i tv-debatter och kände mej hela tiden taggig och arg, även om det kanske inte alltid syntes utåt. Det tog massor av energi och jag var ofta i konflikt med folk, men det gjorde mej inget – jag är inte konflikträdd.

Men att ständigt höja sin röst och gå emot massan är jobbigt i längden. När jag gick in i väggen 1998 började jag inse hur mycket energi det faktiskt tar och att man blir ganska otrevlig… Men att bryta en vana och ett naturligt mönster är svårt. Även om jag inte ville säga emot – så gjorde jag det ändå… det tog tid att lära mej att bara vara tyst. Att vara som de flesta andra. Och det tog emot att inte längre vara den som försvarade allt och alla. Men jag upptäckte att när jag inte skrek lika ofta, så lyssnade fler när jag väl gjorde det. OCH jag blev gladare.

Det tog många år av självbehärskning och jag misslyckades ofta och misslyckas fortfarande ibland. Men numera går det ändå hyfsat bra att hålla truten och inte uttrycka min åsikt förrän någon frågar efter den eller jag verkligen tycker att min röst behöver höras. Kanske har det med åldern att göra, men jag tycker faktiskt att folk tar mej mer på allvar numera. Kanske är jag lugnare i mitt uttryck, kanske bara klokare? Jag behöver inte längre säga allt jag vet och tycker, jag överlever faktiskt ändå. Jag vet inte alltid bäst, men vet ändå en himla massa!

Det är jätteskönt att inte vara ”motvalls kärring” i allt, utan faktiskt luta sej tillbaka och se andra ta de fighter som jag brukade ta. Jag tycker fortfarande lika, men kan vänta lite med att säga det. Jag väljer numera mina fighter  🙂

När man vet exakt vad den andra gör…

När man vet exakt vad den andra gör…

Varje lördag storhandlar vi inför kommande vecka. Idag när vi handlade slog det mej hur otroligt synkande vi är. Vi vet exakt vad den andra gör och har hittat ett system som är så effektivt som möjligt. Å det handlar inte bara om när vi handlar.

Martin och jag träffades på jobbet. Våra 5-6 första år tillsammans både jobbade och bodde vi ihop. På jobbet hade vi olika uppgifter men en hel del gemensamma uppgifter också. Från det att vi låste upp lokalen hade vi ett väl utarbetat mönster som vi jobbade efter helt automatiskt. Jag plockade fram alla grejer, Martin gjorde ordning kassasystemet, jag satte upp skyltar, han möblerade lokalen. Efteråt räknade jag lagret medan han plockade undan i lokalen, jag plockade undan mina grejer medan han fixade kassan. Väl hemma skickade han alla kassarapporter medan jag planerade nästa dag. Allt gick automatiskt. Smidigt och effektivt.

Nu jobbar vi inte ihop längre, men det funkar nästa likadant hemma. Varje lördag gör Martin en inköpslista medan jag letar fram recepten vi ska testa. Han tar kassarna och låser ytterdörren, medan jag sätter mej tillrätta i bilen. Väl framme hämtar han kundvagnen och scannern, medan jag väljer blommor (om han inte redan köpt en bukett till mej på fredagen). Jag tar gurka, han tar tomater, jag tar bananer, han tar champinjoner… han stannar och kollar inköpslistan, jag kollar att grejerna finns. Vi kommer hem, han plockar upp och jag går ut med Baileys. Han fixar lunchen medan jag sätter mej och jobbar en stund eller fixar i trädgården.

Jag tycker det är fascinerande hur synkroniserad man blir. Vi blev det efter väldigt kort tid tillsammans, säkert för att vi jobbade ihop och var tvungna att få saker att funka smidigt och effektivt på jobbet. Kanske tog vi med oss systemet hem för att det funkade bra? För en del låter detta säkert jättetråkigt, men för mej är det bara tryggt och skönt. Vi skulle bli ganska förvirrade bägge två tror jag om jag ställde mej och fixade lunch medan han tex klippte gräset…

Människan är ett vanedjur och det visar ju vi två rätt tydligt. För oss är det både naturligt och  bekvämt, vi tjafsar aldrig om vem som ska göra vad. Våra roller är väldigt tydliga för oss, men självklart hjälps vi även åt med mycket. Martin lagar det mesta av vår mat, fixar bilen och lagar saker. Jag städar, tvättar och tar hand om trädgården. Resten gör vi tillsammans. Vi kompletterar varandra väldigt bra! Jag tycker det är så häftigt med den här tysta kommunikationen och samförståndet. Nästan så det ibland känns som man delar hjärna.

Enda gången vi inte är helt synkade är när jag har en lista på tusen saker att göra under den där lediga helgen… och Martin tycker att en ledig helg är just en ledig helg… då kan jag bli lite stressad. Även om jag vill, så kan jag inte göra en del saker själv… tyvärr… Men oftast är detta inget problem, han är oftast med på noterna (mina).

Kanske är det detta som gör att vi aldrig bråkar eller ens tjafsar? Jag vet inte. Men det är iaf jäkligt skönt  🙂

Följ med till Afrika över jul 2018

Följ med till Afrika över jul 2018

Som ni kanske vet så har jag större delen av mitt hjärta i Afrika och närmare bestämt i lilla Gambia. Jag bodde där i början på 90-talet och var tillbaka första gången igen med familjen efter drygt 20 långa år, numera åker vi dit ungefär var tredje år. Om drygt ett år är det dax igen och den här gången bjuder vi in er att följa med!

Gambia är ett litet land med ungefär 2 miljoner invånare. Det ligger i Senegal men är ett eget land och ligger på bägge sidor om Gambiafloden. För länge sedan var det en engelsk koloni, vilket gör att de allra flesta pratar en bra engelska men många av de yngre i turiststråken talar även de skandinaviska språken vilket gör det enkelt att resa runt i landet. Det ligger rakt ner, tar ca 8 timmar att flyga dit och på vintern är det bara en enda timme i tidsskillnad. Ett jätte bra vinterresmål om man vill vara helt säker på sol och värme, men slippa jobbig tidsomställning.

Jag hamnade där av en slump. Drömmen var att åka till Afrika och det var det som passade bäst när vi tittade på resor sommaren 1990. Så föll det sej som så att den 1/11 1990 drog vi iväg till Gambia, samtidigt som den första snön föll över Stockholm. Något hände vid inflygningen över mangroveträsken och jag blev fast direkt! Under våra två veckor blev jag erbjuden jobb, så jag åkte hem och packade om och flyttade dit. Drömmen om att besöka Afrika blev verkligen uppfylld med råge.

När jag åkte tillbaka med familjen
blev yngste sonen kompis med
Smile som vi sedan dess hjälper både ekonomiskt och till vis del även praktisk så gott vi kan på distans. När vi var tillbaka förra gången besökte vi även Smiles familj och by och fick på så vis hela byn som ett slags fadderprojekt. Beviset på deras uppskattning fick vi när vi gifte oss, då hade byn en stor fest för oss och skickade bilder från deras bröllopsfest till vår ära. Hela galet och så otroligt hedrande.

Å snart är det alltså dax att åka igen! Nästa resa går av stapeln runt jul 2018, om drygt ett år alltså. Det är bara Ving som har charterresor dit, vilket är både enklast och billigast, och de resorna släpps under våren. Vi åker dit 2-3 veckor, i bästa fall både över jul, nyår och trettonhelg och kommer förmodligen att bo på Bungalow Beachhotel i Kotu. Vem som vill är välkommen att hänga på, alla bokar för sej, den tid man vill och bor var man vill men vi finns där för den som vill. Vi kommer självklart att åka till vår by och alla som vill är välkomna att följa med även dit – det blir ett minne för livet – det kan vi lova!

Varför erbjuder vi er då att följa med? Jo, för att många är nyfikna på Afrika men vågar inte åka dit själva av olika anledningar. Nu finns vi där för att tipsa, hjälpa och på alla sätt finnas tillhands om och när man vill. Vi vill också hjälpa Gambia på fötter igen efter allehanda tråkigheter som skrämt bort turisterna. Gambierna lever på turisterna och behöver få tillbaka den blomstrande turistindustri som var på 70-80-talet. OCH vi vill komma åt det outnyttjade utrymmet i era resväskor  🙂

Gambia är ett fattigt land och inte ens för den som är rik finns allt att köpa. Därför vill vi fylla ut era väskor med kläder, leksaker, skor, elektronik, skolmaterial och en massa annat som ni själva får vara med och lämna över på plats. Ni kommer alltså med egna ögon se att grejerna kommer fram och gör nytta. Ni kommer att få uppleva genuin glädje och tacksamhet som ni aldrig sett förut. Efter detta kommer ni aldrig att bli er själva igen, ni åker hem med helt andra prioriteringar än ni kom med. På gott och ont, men mest gott förstås!

En sån här resa kostar i runda slängar 15 000 kr per person för två veckor för flyg, hotell och halvpension. Sen tillkommer förstås lite pengar där, som tex transport till byn. Jag vet att det är mycket pengar och börjar ni spara nu så är det alltså minst en tusenlapp i månaden som behöver läggas undan. Jag har skrivit om detta flera gånger så jag vet att några av er redan börjat spara för ganska länge sedan.

Vi kan LOVA er en helt magisk resa, vackert väder, underbara solnedgångar, folktomma stränder, mängder med nya vänner, god mat och en upplevelse för livet. Vi kan nästan garantera att ni kommer att vilja åka tillbaka… Gambia lixom sätter sej fast i en och hur man än försöker så blir man inte fri eller också är det just det man blivit – fri! I Gambia finns nämligen inga måsten, där är man bara.

Nu hoppas jag att jag lockat er ordentligt och att ni följer med oss
till världen finaste plats på jorden. Mitt eget Afrika med vilda apor i träden, sköldpaddor på vägen och hjärtliga gambier med världens största leenden. Ni följer väl med?

Mängder med vegetariska favoriträtter!

Mängder med vegetariska favoriträtter!

Idag är det Vegetariska Världsdagen och därför tänkte jag pusha för mina vegetariska favoriträtter. De har blivit ganska många eftersom vi äter mer och mer vegetariskt här hemma.

Vi är inte vegetarianer, mer sk flexitarianer kanske man kan säga. Det började nog med att plånboken fick styra, det är dyrt med kött! Sen började vi se till mat man kan äta lite mer av utan att kalorierna (smartpointsen) drar iväg. Och så har vi ju miljöaspekten förstås!  Dessutom är det gott  🙂

Här är några av mina favoritrecept, utan rangordning – men de två översta är riktigt, riktigt goda!

Krämig Tacogratäng fr 13 SP

Vegetarisk Moussaka 6 SP

Lasagne med quorn och keso 9 SP

Pasta med krämig spenatsås 2 SP plus pasta

Pasta med quornfärssås 3 SP plus pasta

Zucchinipasta med tomatsås 1 SP!

Halloumiburgare med picklad lök fr 8 SP

Fylld aubergine 4 SP

Pasta med zucchini och fetaost 3 SP plus pasta

Pasta med grönsaker och fetaostkräm 4 SP plus pasta

Quornstroganoff 3 SP plus pasta/ris

Stroganoff med oumph 3 SP plus pasta/ris

Oumph bourgignon 3 SP plus potatis

Frittata med pasta och zucchini 11 SP

Frittata med fetaost 6 SP

Vitkålsgratäng 14 SP för hela

Zucchinigratäng 3 SP

Auberginegratäng 5 SP för hela

Detta är några av våra favoriter. Har du någon vegetarisk rätt som är din favorit? Dela gärna med dej av receptet, så vi kan äta mer gott  🙂

Superpepp!

Superpepp!

Carina och Marie är två otroligt härliga, energiska och ödmjuka kvinnor som tillsammans driver 4Good är Sveriges största kvinnliga nätverk med över 30 000 medlemmar som arrangerar peppande kvällar, resor och en massa annat. Kolla in dem om ni inte hört talas om dem innan.
4Good.

Jag har haft förmånen att komma på ett gäng 4Good-kvällar under de senaste 2-3 åren och i måndags var det dax igen. De här kvällarna är de mest hjärtliga man kan hitta och de gör så enormt mycket gott för en. Man kommer dit med en stor förväntan och går därifrån med ett stort leende och en go känsla i magen.

De är alltid fyra inspirerande personer som berättar sin livshistoria, så mycket man nu hinner på ca 30 minuter. Hittills har jag haft förmånen att lyssna till bla Mårten Nyhlen, Renata Klumska, Alice Bah Kunke, Tony Irving, Jessica Frej, Leila Lindholm, Tobias Karlsson och en massa andra. I måndags fick vi stifta bekantskap med en av de mest energiska personer jag någonsin träffat, nämligen Gunnar! Gunnar är den som lär domarna i FIFA att springa snyggt… jo det är sant! 

Gunnar har en lika häftig berättelse som personlighet. Hans liv förändrades när en ny lärare SÅG honom, den förra såg honom mest som ett problem – den nya såg HONOM. De förlösande orden var ”Gunnar, du är inte dålig på att sitta still, nej vet du, du är bra på att röra dig”. Så lite skulle göra hela skillnaden för resten av hans liv. Han var bra på något!

Vi fick också träffa  Andra Farhad eller Börshajen som hon kanske är mer känd som. Andra är tjejen som googlade ”hur blir man rik?” som 15-åring, startade en karriär som aktiehandlare och idag som 24-åring är driver Börshajen och lär ut det mesta om ekonomi. Jo, hon blev rik! Hon är miljonär och vill även att andra ska bli det och därför har hon kostnadsfria kurser för dem som vill lära sej mer om aktiehandel. Så cool tjej!

Men Carina och Marie vill nå längre ut än vad de här kvällarna gör och startade därför en Podd och skrev en bok som kom ut för bara några veckor sedan. Till podden bjuder de in intressant personer, i måndags spelade man in en direkt från scen med Clara Henry som man kan lyssna på inom kort. Stora Pepp-boken är en guide till mer pepp och hur man i åtta steg blir ”bjussigare” mot sej själv. Allt för att man ska våga ta det läskiga steget utanför comfortzonen.

Världen behöver fler som Carina och Marie. Människor som bara vill gott och mer än gärna ser sina medmänniskor lyckas. Snacka om att sova gott på natten med vetskapen om att man varit en liten del av att förändrat människor liv. För så är det faktiskt! Det finns mer än ett exempel på kvinnor som lämnat en 4Good-kväll och gått hem och tagit det där läskiga klivet och som lyckats skapa en helt ny karriär eller ett helt nytt liv. Några av dem kommer faktiskt tillbaka och berättar om sin historia.

Jag försöker vara en sån person som peppar och stöttar, ibland lyckas jag – ibland inte. Men jag glädjer mej alltid åt vänners framgång! Jag har ju tagit det där klivet, även om jag inte tyckte det var så läskigt… två gånger till och med! Första gången var när jag släppte allt och flyttade till Afrika, andra var när jag och Martin slutade på Viktväktarna och jag startade Du i Fokus. Jag är inte en av dem som lyckats stort eller har fått en framgångsrik karriär, men jag trivs med mitt liv och har det himla kul!

4Good-kvällarna äger rum både i Stockholm, Göteborg och Malmö och man behöver absolut inte byta karriär för att uppskatta de här kvällarna. Vill man bara ha lite mer skratt och hjärta så räcker det för att få en väldigt härlig kväll. Jag kan inte nog rekommendera dem, så jag säger bara: boka in er nästa gång! Ni kommer inte att ångra er!

Att rösta eller inte rösta?

Att rösta eller inte rösta?

Idag jobbar jag med kyrkovalet. Jag är inte med i kyrkan och får inte rösta, men jag gillar demokrati och att tjäna lite extra pengar. Däremot är jag kluven när det gäller politik, partier och kyrkan – jag tycker inte riktigt att de passar ihop…

Allt är politik. Bara man ska köpa en varmkorv är det politik. Alltså är även kyrkan politisk, men jag tycker att partierna ska hålla sej borta och låta kyrkan sköta sej själv. Det är ju faktisk bara i Svenska kyrkan man röstar… alla andra kyrkor har andra sätt att sköta sitt åtagande. Tror jag…

Har man rösträtt ska man utnyttja den! Det är en rättighet som jag tycker är en skyldighet. Eftersom mitt engagemang i kyrkan inte finns och jag heller inte har någon kristen livssyn eller tro så gick jag ur kyrkan för ett antal år sedan. Jag ser det lite som en klubb eller förening, där man är medlem om man är intresserad och då också engagerar sej och tar del av allt som erbjuds. Jag får alltså inte rösta eller ta del av det som kyrkan erbjuder – men jag tycker att den är viktig och ska finnas för dem som är intresserade.

Att jag engagerar mej i valet är helt enkelt ett sätt att tjäna några extra kronor. Jag tycker att valarbetet är roligt, man träffar folk man inte sett på länge och är en del av processen. Riksdagsvalet är förstås lite mer intressant för mej och mycket större, men valarbetet är detsamma. Jag har jobbat i varenda val som funnits sedan slutet av 90-talet och nu är hela familjen involverad.

Demokrati är viktigt! Folk slåss för sin rösträtt och det är ju inte länge sedan kvinnor inte fick rösta i Sverige. Rösträtten är faktiskt något av det viktigaste vi har, vi måste värna om den och använda den. Vi måste också få våra barn att förstå vikten av att ha en rösträtt och vara goda förebilder genom att gå och rösta istället för att strunta i det och kasta bort sin röst och därmed låta andra bestämma. Barn som får följa med till vallokalen ser det senare som en självklarhet.

Vi öppnade vår röstlokal kl 9 och stänger den kl 20. Jag har haft rast en stund och städat klart trädgården under den tiden. Nu ska jag strax gå tillbaka och vara kvar där resten av dagen och kvällen. Klockan 20 stänger vi, och det är först då vi börjar räkna rösterna som ska ringas in till valnämnden. Det kommer gå ganska snabbt, vi är nog färdiga vid 22.

Om ett år är det val igen och då är det betydligt mer jobb! Då kommer jag inte att sitta i en vallokal, min kropp orkar inte det längre. Då är man igång från 7 till kanske 2-3 på natten, det funkar inte för mej. Så jag jobbar bakom kulisserna istället med bla förtidsrösterna, då behöver man inte jobba på natten…

Vill du också jobba i ett val? Gäller det kyrkan tar du kontakt med det man för kallade pastorsexpeditionen och anmäler ditt intresse. Gäller det riksdagsvalet tar du kontakt med kommunens valnämnd. Det är ett kul jobb och intressant att se hur allt går till bakom och i ett val. Ett bra sätt att tjäna en extra peng är det också, åsså får man träffa en massa gamla bekanta  🙂

Gå och rösta nu!

Sommaren då alla gifte sej!

Sommaren då alla gifte sej!

Att vi gifte oss förra året har väl inte undgått någon? Då var vi rätt ensamma om det i bekantskapskretsen. Ibland snackar man om babyboom, den här sommaren snackar jag om bröllopsboom! Detta är sommaren då alla gifter sej 🙂

För några år sedan var det fler skilsmässor än vigslar, jag tror att detta har vänt nu. Jag hade ju skilt mej en gång och var inte alls öppen för nytt giftermål. Man kunde väl ha det bra ändå? Däremot tyckte jag hela tiden att par med gemensamma barn borde gifta sej bla pga det juridiska. Samboavtal är det många som struntar i eller glömmer och dör den ena föräldern är det mycket som underlättas av att man är gift. Hur krasst det än låter så är det faktiskt så…

För mej handlade det nog mest om att jag inte vill skilja mej igen och den juridiska biten som sedan skulle bli det som gjorde att jag senare sa ja när Martin friade. För mej är skilsmässa ett misslyckande oavsett om man är hyfsat eniga eller ej. Jag hade ingen lust att riskera ett nytt misslyckande… men det handlade också om att huset vi bor i är mitt och jag vill att barnen ska ärva det om det händer oss något inte hälften går till Martins släkt. Vi pratade om allt detta och när Martin sa att han gärna skrev på ett äktenskapsförord för att skydda både barnen och mej, så mjuknade jag väl lite… men jag var fortfarande inte redo. Efter sisådär sju år var jag redo, men det sa jag inte, efter åtta friade han och efter nio var vi gifta. Och folk sa ÄNTLIGEN!

Precis som jag gjorde idag! En av mina allra bästa vänner har ÄNTLIGEN gift sej och inte sagt ett ord i förväg! Så många gånger som han friat men icke… och på deras 17-årsdag fick han äntligen ett stort ja och ring på fingret. Min vän som jag tappade kontakten med under drygt 20 år, hittade igen, och nu håller hårt om. Han är söderkisen som flyttade till Finland (av alla ställen) och var här för bara några veckor sedan tillsammans med sin son och ingen av dem sa ett ord! Så dyker det bara upp på Facebook ”Gifte sej idag”. Jag är så glad för deras skull även om jag är lite i chock  🙂

Men de här två är alltså inte de enda… i Juli gifte sej den andra av mina närmaste vänner med sin soulmate. De har inte varit tillsammans alls lika länge, bara ett par år – men känt varandra en hel evighet. Å förra helgen gifte min gamla skolkompis sej med manen i sitt liv och är nu iväg på bröllopsresa. De här tre är personer i min närhet som jag känt mer än halva mitt liv och som jag självklart önskar det bästa. Men det är fler!!!

På bara några månader har även ett gäng bloggkollegor knutit kärlekens band. De började strax innan sommaren med den första, där gick det snabbt i svängarna – jag hann inte alls med. Helt plötsligt var de gifta! Sedan har det varit ytterligare två bröllop, par som varit tillsammans många år och har gemensamma barn – vi andra kör för andra gången. 

Det här med bröllop är lite spännande faktiskt, det finns så mycket åsikter om hur de ska vara och gå till. Hur länge ”ska” man vara tillsammans innan det är ok att gifta sej? Ska man vara i kyrkan eller någon annan stans? Vit eller färgad klänning? Privat eller större? Vilka ”måste” man bjuda? Vi har sett alla varianter under sommaren och det gillar jag! Att folk gör som de önskar så att det blir helt rätt för dem! Strunta i vad folk tycker, njut bara av stunden. Folk kommer ändå att ha en massa åsikter…

Att gifta sej är kul! Planeringen behöver inte vara jättestor eller krånglig, man behöver inte följa allas vilja. Det är ju egentligen bara att ha rätt papper i handen och sedan gör lite som man vill. Men jag vill ändå poängtera detta med juridiken. Är det så att den ena äger mer än den andra och den ena har barn men inte den andra, så är det inte helt fel att kolla upp vad som gäller. Man vet faktiskt inte als vad som händer. Det finns trots allt ett liv efter bröllopsdagen…

Med detta vill jag önska alla nygifta all lycka och särskilt till Åsa, Ullis och Andy! Ha världens bästa liv tillsammans med era älskade och lägg er aldrig osams  🙂

Ensam är inte stark!

Ensam är inte stark!

Jag har precis sträckläst boken Himlen kan vänta av Lotta Gray som är en naken och rak historia om cancer, livet, döden, familjen, skilsmässa och ensamhet. Jag började följa Lottas blogg runt 2010, när hon skulle göra sin minneslåda till sin son, om cancern skulle vinna. Där någonstans fängslade hon mej med sina ord, jag som stått brevid när min bästa väninnan dog och lämnade efter sej en 6-åring och ingen minneslåda fanns…

Min väninna var sjuk och jag sa ofta att vi måste prata om vad som kan hända… om det absolut värsta faktiskt skulle hända. Men min väninna sa alltid ”jag ska överleva er alla och bli minst 92”. Det var inget att diskutera, hon vägrade att prata om något annat än nuet. När hon hastigt dog 12/8 2000 stod vi rätt handfallna. Vi visste inget om hur hon tänkte kring begravning eller kremering. Vi visste inget om hon ville ha en stor eller liten begravning. Vi visste ingenting om vad som var viktigt för henne och som hon ville skulle berättas för dottern. Vi visste ingenting. Det fanns ingen minneslåda, alla minnen fanns inne i oss och hur förmedlar man det till en 6-åring?

När jag läser inlägget om minneslådan berör det mej såklart extra mycket och jag tror att det är då jag lämnar min första kommentar på Lottas blogg som hon även svarar på. Inte kunde jag väl då ana att vi skulle träffas titt som tätt efter bara ett par år. Idag ses vi på olika galor och pressträffar och är numera vänner på facebook och bekanta utanför fb, i den riktiga världen. Vi är inte bara bloggkollegor utan har även ett gemensamma intresse för Afrika och särskilt barnens situation där. Lotta på sitt håll, jag på mitt – kanske kan vi göra något gemensamt en dag.

När jag fick boken i min hand häromdagen kände jag en viss bävan inför att läsa den. Att läsa en bok om och av någon som man känner till historien runt är lite läskigt faktiskt, den här berättelsen var dessutom ännu värre än jag kände till. Jag blir ledsen för Lottas skull som fått kämpa så mycket på egen hand och skämdes för att jag inte fattat hur illa allt var och erbjudit min hjälp (i ett senare skede när vi faktiskt hade träffats alltså). Lotta åkte in till akuten ensam, tog emot cancerbeskedet ensam, opererades ensam och tog emot cellgifterna ensam… så ska man inte behöva ha det! Man ska inte behöva vara stark när något sånt här händer, man ska stöttas av sina nära och kära som ska vara starka åt en. De ska lixom bara ta över och bära en fram utan att man ber om det. Man ska inte behöva sitta på toaletten och gråta i en handduk för att ingen ska höra!!! Men då måste man ju berätta för folk vad som händer… Ensam är inte stark!

Lotta berättar rakt upp och ner vad som hände, hennes tankar om sjukdomen och hur livet på nåt sätt ändå fortsatte runt henne. Hennes stora ångest att sonen skulle växa upp utan mamma och kanske glömma bort henne  – därav minneslådan som jag tycker är en väldigt klok ide. Trots allt överlevde hon och livet kunde återgå till det normala. Eller? Kanske inte… det blev skilsmässa och även den skulle hon klara själv. Hon vågade inte be om hjälp med flytten eftersom hon var rädd att få nej. Tyvärr känner jag igen mej i den tanken… jag frågar inte heller… Nu är jag iofs rätt säker på att Lotta hade fått hur mycket hjälp som helst om hon bara frågat, men hon flyttade ändå själv både en och två gånger.

Det jag tar med mej och vill att fler tänker på är något som många av oss kvinnor gör samma misstag runt, nämligen ekonomin! Hur många är vi inte som lämnat över allt ekonomiskt till vår partner? Det är oftast männen som förhandlar om el, telefon, lån osv och som betalar alla räkningar. De flesta av oss lämnar tacksamt bara över allt och tycker det är skönt att slippa. Men då kan man stå där med långnäsa den dagen banken inte beviljar ett lån eftersom man har betalningsanmärkningar eller varit försenad med vissa viktiga avgifter. Jag är helt säker på att Lotta håller med mej när jag säger att ni from NU ska ha insyn i er ekonomi för er egen skull! Här hemma är det faktiskt jag som sköter allt sånt, men Martin har också koll.

Boken är en livsskildring av en 8-årsperiod med två stora livskriser i form av sjukdom och skilsmässa. Lotta genomled helvetet varje gång det var pappavecka för sonen, något jag själv hade svårt att relatera till eftersom jag hade barnen jämt och var glad om jag fick avlastning då och då. Jag var nog inte en av dem som klyschigt sa att man vänjer sej med tiden, för det vet jag ju inget om. Däremot sa jag säkert att man lär sej att leva med sina nya livsvillkor, även om det tar tid. Å jag vet att jag sa att hon alltid är välkommen hem till oss om hon vill, för det säger jag till alla! Ingen ska behöva sitta ensam om man inte vill.

Om man någon gång läst Lottas blogg så tycker jag att man ska läsa boken, det är en helt annan person som träder fram. Lotta är vacker, påläst, alltid trevlig och otroligt proffsig – nu finns ett annat djup som på något sätt gör henne ännu vackrare. Att hon dessutom är förälskad igen gör ju inte saken sämre. Jag önskar dej all lycka Lotta och är helt säker på att det ligger många spännande äventyr framför dej både här hemma och i vårt älskade Afrika. Du har redan hjälpt till på så många håll, bla med gatubarnen i Uganda, sargade kvinnor på Panzisjukhuset och delat ut glasögon i Tanzania, men det finns många äventyr kvar.

Det finns mycket mer att säga, men jag nöjer mej med: Läs boken!

Ps. Jag kommer att lotta ut en eller två böcker inom kort, så håll koll!

Resumé och bilder från Pride Stockholm

Resumé och bilder från Pride Stockholm

Varför har vi inte besökt Pride tidigare? Så dumt! Men bättre sent än aldrig kanske? Jag är iaf väldigt glad att det till slut blev av och att vi var där så pass mycket som vi var. Visst var det mest jobb, men man hinner faktiskt se och känna av stämningen ganska bra ändå. Här kommer en liten resumé och massor med bilder från veckan.

Man kan väl säga att Pridepubliken är tålig, väldigt tålig! Man hade ju inte direkt tur med vädret… Jag hade förmånen att kunna stå under tak medan alla shower i Pridepark var och undgick alltså regnet, men publiken var blöt – genomblöt vissa kvällar. Ändå stod de där, sjöng med och sken ikapp med strålkastarna.

Alla har sagt att Schlagerkvällen är den bästa, så det var något jag såg fram emot. Visst var det väl kul – men det var inte bäst. Claes-Johan Larsson och Elisabeth Andreasen ledde kvällen och presenterade mängder med gäster som tex Ace Wilder, Dinah Nah, Owe Thörnqvist, Lotta Engberg, Hanne Krogh, Sarek och Slavko Kalezic från Motenegro som var med i ESC 2017 och framförde en av årets mest populära bidrag från ESC. Bra artister och en härlig kväll, men inte den bästa – inte enligt mej iaf.

 Fredagen var den kväll jag såg fram mest emot. Robert Wells och Rhapsody in Rock skulle inta Pridescenen för första gången och jag blev inte besviken! Det regnade hela vägen när jag gick mot Östermalms IP, men upphörde när artisterna slog an första ackordet och det var så bra! Robert Wells, hans musiker och alla artister var outstanding och jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka nästa år. Nu är jag väldigt sugen på att gå på ”riktiga” Rhapsody, det skulle vara otroligt häftigt! Fredagen var absolut bäst och kameran fick jobba hårt.

Så kom vi fram till lördagen och den stora paraden! Vädret gav inget större hopp, regnmolnen hängde tunga… men jag åkte in till stan på vinst och förlust och tänkte att någon bild kanske det kan bli. Det blev flera hundra… Jag tog mej till starten av tåget och kunde ostört gå runt bland ekipagen när de gjorde sej  i ordning. Jag fick mina detaljbilder som jag sökt under veckan, kände på atmosfären och träffade folk jag känner. När tåget startade stod jag mitt i vägen precis i starten och fick mängder med bra bilder av varenda ekipage. Sån härlig stämning, så många leenden, lyckotårar och fantasifulla kostymer. Nästan 200 ekipage, 45 000 personer i tåget och nästan en halv miljon som tittade på längst vägen och där stod jag mitt i. Så häftigt! Men visst fladdrade en och annan tanke förbi… var tar jag vägen om det händer något…

Vi var inte med på avslutningen i Pridepark, då var jag för trött helt enkelt. Men vi var på familjedagen på Gröna Lund och avslutningskonserten där. Å regnet det öste ner… men publiken var där! Här kunde fotograferna tyvärr inte stå under tak, så vi var bara 3-4 stycken och till slut var det bara Martin och jag kvar. Med artister som Annelie Rydé, Gunilla Backman, Laila Adele, Magnus Carlsson och Linda Lampenius ville vi vara med så mycket vi kunde – men efter Linda Lampenius gick det helt enkelt inte längre. Det var risk att utrusningen skulle ta skada av vätan och det ville vi inte riskera. Men några bra bilder blev det trots allt.

Jag ska villigt erkänna att jag inte fattat betydelsen av Pride förrän nu, inte på riktigt iaf. Jag har förstås fattat att veckan är viktig och betyder mycket för dem som är mitt i och att det en gång om året är en fristad där man kan vara sej själv helt och hållet – men jag har inte fattat hur stor påverkan den har på samhället och faktiskt även på andra länder. Att se artisterna från Uganda göra sin grej på scen utan att vara rädda eller hotas är helt otroligt häftigt, särskilt när de berättade att en av dem blivit fängslad när de spelade in sin musikvideo för att de höll i en regnbågsflagga. Det måste vara en otroligt befriande känslan för dem att kunna uppträda på det här sättet och att gå omkring på området i lugn och ro precis som alla andra.

Jag bara önskar att veckan inte behövdes… att man kunde få vara sej själv ändå, utan att vara rädd. Å jag är så glad att vi äntligen fick vara med om detta. Att träffa alla galna och alldeles underbara människor som accepterar den här mysko heteromänniskan (mej) totalt. Jag är otroligt glad att jag fick vara en del av detta och att jag blev insläppt med kameran på så många privata ställen. Jag har fått mängder med fina bilder och nästa år blir det ännu fler – det kan jag lova! Detta vill jag inte missa igen!

Vi må ha kommit långt i Sverige, men det är inte tillräckligt! Särskilt inte som det i vissa länder går bakåt igen… det finns mycket kvar att göra.

Aldrig mer Jensens Boefhus!

Aldrig mer Jensens Boefhus!

Jag gav dem en chans till, men den tog de inte heller… jag pratar om Jensens Boefhus som gjort bort sej igen och nu var det absolut sista gången jag gick dit. Aldrig mer!

Jag är inte den som kritiserar i onödan och jag kritiserar heller aldrig utan att komma med förslag på förbättringar och ger alltid en andra chans. Därför gav vi Jensen på Mäster Samuelsgatan i Stockholm en ny chans efter att ha fått ett otroligt dåligt bemötande förra våren. Maten var god och vi tänkte att det dåliga bemötandet var en engångsföreteelse, alla kan ju ha en dålig dag. Så vi besökte Jensens på Vasagatan i september förra hösten för att äta mat innan en teaterföreställning på Oscars.

Vi kom i god tid och skulle ha gott om tid på oss att äta, betala och sedan promenera den korta vägen bort till Kungsgatan. Vi fick beställa hyfsat fort och maten var ok, det där med läsk i plastglas är som det är… men sen hände något, eller rättare sagt hände inget. Trots att vi sa till flera gånger så fick vi inte betala! Det kom ett större gäng om kanske 20 personer som en stackars kille fick ta hand om själv medan några andra stod med armarna i kors, det var förmodligen han som skulle tagit hand om vår betalning men fick lite annat att göra. Efter ett antal tillsägningar från oss utan framgång reste vi oss och sa i kassan att vi försökt betala i snart en timme och nu var sena till teatern och tänkte gå! DÅ blev det fart på dem och helt plötsligt var felet vårt!

Jag skrev ett mail till restaurangchefen som ringde upp mej ganska omgående och fick kompensation i form av presentkort för en ny middag. Ok sa jag… två dåliga besöka av två möjliga… men jag ger det en tredje chans. I fredags var den chansen… och det föll ju platt igen. Vi gav Jensens på Mäster Samuelsgatan en ny chans och det såg lovande ut med ganska lite folk och mycket personal. Men det gick snett redan från början tyvärr… vi blev placerade men sen hände inget mer. Vi försökte påkalla uppmärksamhet flera gånger för att beställa, men ingen såg oss eller nonchalerade oss. Efter ca 20 minuter tröttnade jag och gick fram till kassan och frågade om de kunde kolla hur mycket våra presentkort var värda. Vi fick veta summan och då sa jag bara ”Tack, så bra – då blir någon glad när jag ger bort dem eftersom ni inte bryr er om att ta upp vår beställning ens. Så vi går någon annan stans!” Och sen gick vi och åt sushi istället.

Den här gången kommer jag inte ens att klaga på hos Jensens, jag vet ju att det inte blir någon skillnad och fler presentkort vill jag inte ha. När jag skrev om detta på instagram var det många som höll med men trodde att de var ensamma om upplevelsen eftersom så många äter där och inte sagt något negativt. Men det är tydligt väldigt många som är missnöjda med den icke existerande servicen och att allt tar sån otrolig tid där. Så det var sista gången vi satte vår fot på någon av Jensens Boefhus och jag hoppas att ni också klagar om ni blir dåligt behandlade. Vi betalar faktiskt för service, vi äter inte där av vänlighet…

Pride för en nybörjare

Pride för en nybörjare

Pride har börjat och igår var vi på invigningen för att fota hela kalaset, men har man inte plats i fotodiket blir det inga bra bilder om man inte har en riktigt bra
zoom. Ni får hålla tillgodo med det som blev. Ikväll har jag plats i
fotodiket!

Jag mötte upp Martin och tillsammans gick vi
till Östermalms IP där Pride Park ligger. Jag har bara sett delar av
Prideparaden förut, aldrig besökt själva festivalen. Vi har alltid varit
på Öland och inte velat avbryta semestern. Men i år var det dax! Vi har
fixat till det så att vi kan vara där varje kväll för att verkligen
kolla in allt och få bra bilder.

Vi började med att gå
runt på områden för att få en översikt. Direkt när man kommer in står
det mängder med foodtrucks, så mat råder det ingen brist på! Man behöver
alltså inte äta innan man kommer, allt finns där! Scenen ligger ungefär
i mitten och runt är det en massa marknadsstånd där företag och
organisationer gör reklam för sina grejer. Här finns bla nästan alla
politiska partier, kyrkan, fackförbund och olika sexshoppar. Här och där
finns även barer och mingelutrymmen. Längst in ligger Kinky Corner, där
man måste vara 18 år för att gå in och det är totalt fotoförbud. Jag
gick faktiskt in, trots att jag är lite pryd  🙂

Invigningen
började med prisutdelning där bla Amerikansk fotbollförbundet och
Rickard Söderberg fick pris. En rosa tistel tilldelades Gotland pga
årets Almedalsvecka. Sen körde showen igång med bla Tina Leijonberg,
körer, stråkorkestrar och årets Pride låt av Thomas Sekelius. En härlig
show som tyvärr fick lite regndroppar på sej, men det var inte så
farligt. Självklart höll Prides ordförande tal och det var otroligt
gripande då han kom ut för först ett år sedan, 35 år gammal, muslim från
Iran… hur lätt har han haft det?!

När jag stod där i
mängden av människor slog det mej att jag var i minoritet just precis
då. Jag har varit i minoritet ganska många gånger, särskilt när jag
bodde i Afrika och på olika uppdrag jag haft där jag många gånger varit
yngst eller enda kvinnan. Men aldrig så jag riskerat att bli misshandlad eller så. Även om jag ofta var den enda vita i Afrika och ofta ensam kvinna bland män så kände jag mej alltid totalt accepterad i motsats till många andra sammanhang här i Sverige och precis samma känsla fick
jag där jag stod bland alla människor i Pride Park. Som heterosexuell
på Pride bland alla HBTQ:are är man totalt accepterad! Ingen är konstig
eller annorlunda – alla får plats. Mångfald berikar. Tänk om det var så
överallt! Världen skulle kunna vara väldigt vacker om alla accepterades
av alla.

Det jag också tänkte på var hur glatt och
lugnt allt var. Ingen var otrevlig eller aspackad. Bara mängder med leenden
och hjärtliga omfamningar. Många ifrågasätter om Pride verkligen behövs
och mitt svar är ja! Visst har vi kommit en bit, men fortfarande finns
mycket att göra. Fortfarande finns alldeles för många fördomar och berg
att bestiga. Jag skulle önska att alla homofober kunde lägga bort sina
fördomar för en enda dag och faktiskt besöka Pride Park med öppet sinne.
De skulle se människor de aldrig sett förut förstås, men även se den
enorma omtänksamheten, ödmjukheten, glädjen och hjärtligheten.

Mitt
starkaste minne från invigningskvällen är personen som stod i närheten
av oss med världens största fötter i snygga sandaler och målade
tånaglar. Finaste sommarklänningen var på och läppstiftet var rosa. Tänk
att kunna njuta av sommarkvällen precis som man är utan att riskera att
bli uttittad, utpekad, utskrattad, spottad på, bli kallad saker och
kanske tom misshandlad. Vilken lycka för den personen! Pride behövs! Självklart tog jag av respekt ingen bild på just den personen, ni får istället se ett par himla snygga strumpor på en annan besökare  🙂

Ikväll
är det schlagerkväll, något vi hört ska vara bästa kvällen på hela
veckan. Vi är där och hoppas att allt vi hört om kvällen stämmer. Det
ska iaf bli väldigt roligt. För är det några som kan schlager och fest
så är det bögarna och de är många i Pride Park! Det blir säkert en
toppenkväll! Hoppas vi ses där!