Igår var det dax! Dax att släppa kontrollen och låta någon annan bestämma över mitt utseende. Något som väldigt många drömmer om att få göra och den här gången var det min tur att stå i centrum en hel dag. Jätteroligt och jättekonstigt!

Jag var inte ett dugg rädd för att släppa kontrollen. Herregud, det är ju bara utsidan! Håret växer ut, smink kan tvättas bort och kläder går att ta av. Gott om tid hade vi också, jag skulle ju inte vara i stan förrän vid 19-tiden. Hur mycket hinner man inte på 6 timmar lixom…

Strax innan 12 åt jag lunch med fina T på Kahls i Kungens Kurva Köpcenter. Klockan 12.30 var T mer nervös än jag och nästan puttade ut mej ur butiken så jag inte skulle bli sen. Jag möttes upp av tre personer i centrumledningen och fick även träffa centrumchefen. Vi var två personer som skulle göras om, en man från Vällingby och jag. Vi gick igenom dagen, fick skriva på papper och blev fotograferade.

Vid 13 trycktes jag ner i en frisörstol och Rebecka på Skult började färga slingor i mitt hår. Jag hade kunnat tvätta ur den där färgen hela dagen, man fick nämligen ligga i en massagestol under shamponeringen! Jösses så skönt! T kom in med lakritste åt mej också, så det var värsta servicen  🙂

Några timmar senare var jag färdig, med nötbrunt hår med gyllene slingor i. Himla fint blev det! Då började jakten på kläder, Johanna från köpcentret och hennes praktikant hade redan lagt undan lite kläder här och där så det var bara att gå runt och börja prova. De såg snabbt vad jag ville dölja och vad som skulle framhävas. Så skönt att slippa läsa mellan raderna… tjejerna vågade rätt snart säga rätt ut vad som passade och vad som såg riktigt fult ut. Ändå tog det lång tid att hitta en hel utstyrsel till mej, jag har ju lite ”fel” dimensioner.  Men på Lindex hittade jag iaf två blusar och på HM byxor, kavaj och skor.

Nu började klockan springa iväg, men det var sminkning och fotografering. Återigen placerades jag i en stol och Johanna började sminka mej. Under tiden drack jag en ny kopp te och funderade ut en lösning på hur jag skulle hinna till Maximteatern… Det fick helt enkelt bli bil in till stan, annars skulle det inte gå. Med ett nytt ansikte bytte jag om till mina nya kläder och valde blusen med mest färg för bildens skull. Ställdes upp mitt i köpcentret för en ny bild medan människor passerade och nyfiket tittade på oss.

18.30 sprang jag ut till bilen i regnet, la snabbt in en bild på instagram och drog in till stan. Jag hann precis! Väl inne i salongen hann jag reflektera lite snabbt över dagen innan föreställningen började. Vilken dag! Tack alla på Kungens Kurva Köpcenter för att jag fick den här egotrippen. Vilken lyx att bara ledas runt och bli fixad från topp till tå. Alla var så otroligt trevliga och tålmodiga, särskilt Johanna som fick kämpa länge med mej. Jag har fått så otroligt många komplimanger och är väldigt nöjd med hår och alla kläder. Klackarna var dock liiiite för höga, så dem får jag ha när jag ska gå en kort bit bara, men jäklar va snygga de va  🙂

Det är verkligen höjden av lyx att bli så här ompysslad och det är något jag önskar att alla fick uppleva. Det här kommer jag att leva länge på. Ett stort tack till alla inblandade från hela mitt hjärta!!!

Jag är återuppstånden från förkylningen! Jag däckade på bara några timmar förra lördagen och har varit rätt låg fram till igår. Det har varit alla ingredienser, från vallningar till hosta. Men nu har jag bara lite hosta kvar när jag ligger på rygg eller springer, så det var intensivt men snabb övergående kan man väl säga. Jag som är van att hosta i X antal veckor när jag är förkyld, kanske är bra med astma-medicin ibland  🙂

Jag har inte orkat göra särskilt mycket, så jag ligger efter rätt bra med jobb. För att orka göra det jag måste på kvällstid har dagarna mest gått åt till att gå ett kort varv med hunden och småsova på soffan på dagarna. Men igår orkade jag återigen gå på två pressträffar och imorse en pressfrukost innan jag och hunden tog en längre promenad. Så nu räknar jag mej som återställd.

Å då får jag världens roligaste mail! Jag har vunnit en make-over! Jag ska klippas, sminkas och stylas och får välja kläder för 3000 kronor!!! Men fatta vilken grej! För att vinna skulle man med bara 30 ord motivera varför man ville göra detta och det var ju inte så svårt. Viktnedgång och bröstreduktion… ett nytt liv, men gammal stil. Jag behöver hjälp! Å jag vann! Jag är så otroligt glad!!!

Redan på tisdag är det dax. Då ska jag infinna mej på Kungens Kurvas nya shoppingcenter, bli fotad och fixad och fotad igen. Å det passar så bra, för på kvällen ska vi till Maximteatern och se BOX med Henrik Fexeus och Morgan Alling. Jag kommer vara snyggast i hela publiken  🙂

Jag har önskat att få göra en make-over sedan jag gick ner i vikt första gången för 15 år sedan. Det är knepigt när man ändrar kroppsform och särskilt när man som jag är ganska kort och inga kläder passar. Så nu ska det bli enormt spännande att se vad jag får för frisyr, vilken makeup det blir och vilka kläder de tycker att jag ska ha. Kan de trolla bort handtagen på ryggen tro? Får jag ha något rosa? Hur sjutton kommer jag att se ut???

På tisdag vet vi och följer ni med mej på instagram får ni också veta det då. Annars blir det på onsdag  🙂

Jag berättar om mina ingrepp lite då och då för att alla ni underbara kvinnor därute ska få upp ögonen för vilka möjligheter som finns för att få ett friskare, bättre och rikare liv. Nu var det ett tag sedan jag berättade om de två viktigaste ingreppen, som faktiskt var helt livsförändrande och livsförbättrande. Eftersom det återigen kommit en hel del frågor så tar vi det ett varv till  🙂

För några år sedan gjorde jag två operationer med ett års mellanrum, operationer i de nedre regionerna. Så har du svårt att läsa om tabuämnen ska du sluta nu. Ni andra som är lite mer öppna, som kanske har problem eller som är
allmänt intresserad ska nu få veta hur mitt liv blivit 200% bättre av två enkla operationer. Å självklart är det helt ok att skicka
frågor både som kommentar här nedan eller på mailen mrinda@swipnet.se
Ni som fått hjälp får gärna berätta det också  🙂

Det är nu ca 5 år sedan jag började min kroppsliga renovering. Jag
hade ett antal punkter på sånt som störde mej och faktiskt handikappade
mej i min vardag. Men det handlade ju om mens och urin… sånt man inte
pratar om… Men det första är ju inte riktigt lika pinsamt som det
andra, så jag började där.

Då hade jag rikliga blödningar drygt en vecka per månad. Så mycket att
jag ibland inte vågade gå hemifrån. Jag har bla suttit på en konferens
och känt hur det bara exploderar mellan benen och blodet forsar. Jag
låste in mej på toaletten medan Martin fick komma med nya kläder. Sånt
vill man inte vara med om. Å det blev bara värre och värre… Det finns
inget som heter Happy Period!!! Så fick jag höra talas om att man kunde
bränna slemhinnorna i livmodern och i princip bli av med blödningarna
helt. Det lät ju för bra för att vara sant, men efter lite googlande
hittade jag ingreppet Novasure och insåg att det faktiskt inte var för
bra för att vara sant. Det här var på riktigt! Det skulle jag göra!!!

Så jag kontaktade min husläkare som också fick googla. Han hade inte
heller hört talas om det men konstaterade att om detta var så enkelt som
det verkade så skulle det öppna dörren för många kvinnor. Så han skrev
villigt en remiss och bollen var i rullning. Jag fick först komma till
en gynekolog som försökte övertala mej att sätta in hormonspiral, det
skulle lösa alla mina problem enligt henne. Jag sa ”Jag vill inte ha hormoner eller
läskiga saker i min kropp och min man är steriliserad, så varför ska jag
då ha preventivmedel och hormonspiral?” Hon hade inget bra svar på det
utan skickade mej vidare till kvinnokliniken.

Jag fick tid för konsultation omgående och var glasklar kandidat för
ingreppet OM jag lovade att berätta för alla jag känner om det! Min
läkare på kvinnokliniken var enormt frustrerad över att så få känner
till det här enkla ingreppet som förändrar livet helt för många kvinnor
och skulle kunna förändra livet för många fler om de bara visste. Så
självklart lovade jag att sprida informationen, jag har ju en blogg  🙂

Bara
tre veckor senare låg jag på operationsbordet. Vid ingreppet Novasure
för man in ett instrument i livmodern som man hettar upp och fäller ut
som ett paraply. Det värms upp och bränner av alla slemhinnor vilket gör att ägget inte
kan fästa. Man blir inte steril men rent tekniskt kan man inte bli med
barn och skulle man ändå bli det så blir det ofta utomhavandeskap. Man
ska alltså vara helt färdig med barn och man kan även sterilisera sej
under ingreppet. Man är sövd och det tar ca 5 minuter, sen är det klart!

Från Stockholms blodbad till ca en teskeds blödning var resultatet direkt efter och som
fortfarande efter drygt 4 år är lika befriande. Läkningen tog ett par
veckor, men jag kunde jobba som vanligt dagen efter. Detta motiverade
mej självklart att ta tag även i nästa problem… nu hade jag ju
dessutom en bra kontakt på rätt ställe. Så något halvår senare försökte
jag kontakta läkaren på samma kvinnoklinik igen, hon hade slutat!!! Men
jag tänkte att det fick bära eller brista, så jag sa vad saken gällde
och fick träffa ytterligare en trevlig och förstående läkare. Tänk att
det fanns två!!!

Jag berättade att jag läcker urin när jag hostar, nyser, bär, springer,
tränar osv och att jag är konstant kissnödig och alltid måste ha en
toalett nära till hands. Jag hade redan innan fyllt i ett schema och där
syntes problemen tydligt. Så fick jag genomgå en väldigt mysko
undersökning där man fyllde min blåsa med vätska och sedan skulle jag
hosta, skratta och en massa annat. Även här var jag en glasklar kandidat
för ingreppet som heter TVT. Det visade sej nämligen att mitt urinrör
hade lossnat, förmodligen under min första förlossning. Det spelade
alltså ingen roll hur duktiga jag än var med knipövningarna, det hjälpte
ju inte eftersom allt satt löst.

Även
här gick det snabbt från undersökning till operation. Det är nämligen
alldeles för få kvinnor som vågar be om hjälp när det gäller bägge
ingreppen så det är ingen kö alls för operation. I första fallet vet man
inte om det och i andra är det för pinsamt. Alltså är jag helt öppen
med allt för att ge andra en chans till ett helt nytt liv! Operationen
tog kanske 30 minuter och innebär att man hänger tillbaka urinröret
genom att lägga ett band under det. Man har lite ont efter och ska hålla
sej rejält lugn 2-4 veckor, men jag jobbade dagen efter och var som
vanligt efter 6 veckor och kunde springa Vårruset då. Bandet kändes lite
grann under några månader, men nu känns det inte alls. Å när jag nyste direkt efter operationen behövs jag inte
ens korsa benen!

Sedan dess har jag både fixat ögonlocken och förminskat brösten, men jag kan säga att de här två var de viktigaste för mej. Att
slippa planera aktiviteter efter tid i månaden och alltid veta var
toaletterna finns är inget roligt liv. Om jag bara hade vetat om de här
två ingreppen tidigare hade mina problem varit ur världen långt tidigare.
Men sånt här pratar man ju inte om! Trots att var och varannan kvinna
har problemen. Visst är det konstigt? Om alla bara visste och
förstod att man med små ingrepp kan få ett helt nytt liv… Tänk så
många fler glada kvinnor det skulle finnas!

Så jag gör vad jag kan för att upplysa alla där ute som går omkring och faktiskt är rejält olyckliga, precis som jag var. Jag är en mycket gladare
och mer aktiv människa nu än förut och jag vet att mina
erfarenheter fått flera att söka hjälpen. Det är jag riktigt stolt över!
Men det finns ju fortfarande många som inte vet att hjälpen
finns. Så jag fortsätter att skriva och ni som tröttnat kan ju bara
hoppa över inläggen… 

Det här är viktigt! Det handlar om kvinnors livskvalitet! Att våga ta
plats! Att våga be om hjälp! Att respektera sej själv, sitt liv och se
sej själv som viktig!

Apropå gårdagens inlägg så funderar jag vidare… Om man bara ser en massa fel, tar sej i kragen och fixar de där felen (som man kanske är den ende som ser) blir man nöjd då eller hittar man fler fel?

Jag var på en föreläsning om fillers och ffa Restylane här om veckan. Jag är nyfiken på statistiken kring just detta och när det gäller skönhetsingrepp i stort. Jag själv har ju både fixat ögonlock, gjort en bröstförminskning och tagit bort hudförändringar. Mina ingrepp har iofs varit i mediciniskt syfte, men det är ändå skönhetsingrepp som förändrar mitt utseende. Och som faktiskt gjort mitt liv himla mycket bättre!

De flesta som tar till just Restylane är kvinnor i 40-50-årsåldern och främst för att de vill se piggare ut. Jag kan förstå att man inte vill se sur och trött ut om man faktiskt inte är det. Många vill också se yngre ut och det har jag lite svårare att acceptera, jag kan förstå det – men har alltså svårt att acceptera det. I mina ögon gör deras resonemang att det är fult allt vara äldre… å jag själv tycker att det är ganska skönt att bli äldre och att rynkor faktiskt är fint.

Skulle jag själv kunna göra en sån behandling? Inte fylla ut rynkor, dem vill jag ha kvar! Men jag skulle kunna tänka mej att fylla ut vecken mellan ögonen som kommit pga ögonlocken som jag fått höja upp genom att rynka pannan under många år. Nu är vecken kvar trots att ögolocken är fixade och det gör att jag ser lite arg ut. Men det får nog vara så. Just fillers kanske inte är något jag anser mej behöva, men kanske en hudbehandling för att få bort märken jag fått av för mycket sol…

Jag dömer alltså ingen som använder sej av olika former av skönhetsbehandlingar. Man har olika behov och önskemål helt enkelt. Men jag frågar mej om den som en gång börjat med såna ingrepp och behandlingar blir nöjd någon gång. Hittar man inte fler fel vart efter? Jag kan bara gå till mej själv… jag gick ner i vikt för att fixa brösten. När det var gjort hittade jag en mage som nu ska åtgärdas genom träning. Är jag nöjd då? Nä, då har jag nog en rygg som skulle kunna bli snyggare och där det kanske inte räcker med träning för att få bort handtagen på ryggen… kan jag tänka mej en fettsugning? Hmmm, jag vet faktiskt inte svaret på den frågan.

Men om träningen hjälper och ryggen blir snygg, är jag nöjd då? Jag kan inte svära på det heller… men jag hoppas det. För det enda som faktiskt betyder något är ju att kroppen är frisk och gör det man ber den om. Bli man lycklig av att fylla ut en rynka? Kanske det. Men i mitt fall handlar det om skallen och det är den jag måste jobba med. Jag tror att skallen måste bearbetas ännu mer än jag gjort hittills, för jag vill verkligen bli nöjd med mej själv och känna att jag är fin.

Herregud! Jag är snart 45 och har fortfarande inte hittat nyckeln till min egen självkänsla. Det är ju faktiskt helt galet. För jag är ju faktiskt helt ok och duger precis som jag är. Men kan jag verkligen bli nöjd och verkligen känna det ända in i hjärtat? Det återstår att se…