renoveringar -

Kommer det att lyckas???

mars 16, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag sköter mej exemplariskt och är helt nitiskt när det gäller vikt och motion just nu. Men det är ju bara tillfälligt, den 4/4 är dagen D – då allt ställs på sin spets. Å jag är skitnervös! Tänk om jag inte når ända fram? Tänk om jag väger för mycket? Tänk om hela operationen ställs in? 19 dagar kvar. Ångest!

På 19 dagar måste jag gå ner minst 1 kg, helst 2 för att vara på den säkra sidan. Det kanske inte låter så mycket, men för mej som snittar ett hekto i veckan när jag är duktig är det som att bestiga Kilimanjaro. Förra veckan tog jag 3 hekto, på morgondagens vägning hoppas jag att de ska bli 7-8 hekto till – men allt beror på sömn, stress, toabesök… just den där sömnen är jag extremt känslig för och stressad är jag ju, precis hur mycket som helst!

Den 4/4 måste jag alltså ha ett BMI på max 25 med kläder, vilket är 60,8 när jag räknar – men 59,9 när tjejen på plastiken räknade. I måndags vägde jag 61,4 UTAN kläder… jag har lite att jobba på alltså. Den där BMI-gränsen är inget jag hittat på själv, det är ett av kraven för att få operationen beviljad. Inget jag kan påverka alltså, men jag ska ändå ringa i veckan och fråga vilken mätning som gäller – den som gjordes i december (som jag klarade) eller den som görs den 4 april. Jag ska också fråga vad som händer om jag väger några hekto för mycket och hur strängt det är. Är det vikten som gäller då, så kommer jag att bli ännu mer stressad och få ännu svårare. Är det mätningen i december som gäller så kan jag slappna av och kommer då förmodligen att rasa i vikt. Så funkar jag…

Men jag kör på! Det här är en kur på en månad och jag satsar allt. Jag är ett skittråkigt sällskap just nu som bara tänker på mat och motion. Jag har bara ett datum och ett mål framför ögonen just nu och det är 4 april. En dag då en stor förändring i mitt liv påbörjas. Dagen då jag får träffa läkaren som ska operera mej och ta bort min E-kupa. Läkaren som ska ge mej chansen till ett rörligare liv med mindre smärta. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma och jag är både överlycklig och livrädd.

Ni följer väl med mej på den läskigaste resa jag gjort? Å håller tummarna för mej på vägningen imorrn. Förra veckan stod det 61,4, jag hoppas det står 60,5 på vågen imorrn, men realisten i mej säger 60,8 UTAN kläder… 19 dagar kvar… Kommer jag att lyckas? HJÄLP!

Är man vad man tänker?

mars 15, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Att man är vad man äter har man ju hört, men är man även vad man tänker? Jag tror faktiskt det… till viss del…

Människa är en lustig varelse. Mårten Nylén pratade om 10:1 på frukosten i onsdags, alltså: det händer tio roliga grejer och en dålig. Vad fokuserar vi på? Jo, den dåliga förstås! Trots att det bara är en och allt annat varit bra i övrigt. Men så funkar de allra flesta av oss faktiskt. Jorå, även jag…

De senaste dagarna har vi fått en mängd dåliga besked, säkert 7-8 stycken i rad och till slut igår kom det till slut ett par roliga besked. Men de där roliga beskeden försvann och jag kunde knappt glädjas åt dem eftersom de där dåliga grejerna var så många och tunga att de tog över allt. När det är tio bra och en dålig så är jag nog ganska bra på att gå vidare och tala mej själv till rätta och tänka på de där bra grejerna. Men nu var de lite för många dåliga som trängdes om utrymmet i skallen, då är det svårt att tänka positivt.

Men det var faktiskt en himla kul grej som hände igår. Jag fick en paketavi från Jysk. Jag har inte
beställt något och fattade inte vad det kunde vara. Men jag vet ju att jag är med i lite tävlingar då och då, så det kunde ju vara nåt sånt. Det skulle väga en del, så jag tog bilen för att hämta det och det var ju tur. Jag fick en JÄTTESTOR kartong med mej hem som precis fick plats i bakluckan. Väl hemma hjälpte Martin mej att packa upp den och visst var det en vinst! Jag hade varit med i en tävling i tidningen Mama i oktober…

I kartongen låg en saccosäck, ett bäddset med Barbapappa, två leksakslådor och en stor väggklocka. Det var saker jag tävlat om till barnrummet innan vi fick Minior och nu blev känslan att han missade de fina grejerna… men förhoppningsvis kommer det ett nytt barn som får användning av dem. En rejäl överraskning var det iaf även om det också påminde oss om det rum som nu står tomt. Återigen tar det tråkiga över i skallen…

Jag tror på tankens kraft och att vi inte får låta de negativa tankarna ta över oss. Men när man överhopas av tråkigheter är det sannerligen inte lätt att tänka positivt. De vet alla som har/haft en sjukdom eller har/haft en jobbig situation. Jag är nog egentligen en pessimist eller kanske realist, iaf en före detta, som vägrar erkänna det och hela tiden försöker att vara en optimist. Jag vägrar nämligen att vara pessimist eftersom jag själv inte tycker om att umgås med såna. Hur roligt är det egentligen att bara höra gnäll? Inte ett dugg! Det lyfter inte ens vardag precis… och jag vill inte vara den som gör någon annans dag ännu värre. Så jag försöker och intalar mej själv att jag är den eviga optimisten och jag tror faktiskt på det nästan hela tiden!

Nu säger den som läst min blogg ”Å här påstår hon att hon är lycklig och har ett bra liv och nu erkänner hon att hon är pessimist” Kanske är det så att jag som fd pessimist insett att man mår bättre av positiva tankar och att de positiva tankarna gjort mej lycklig? För jag känner mej verkligen lycklig den större delen av tiden. Jag vet hur det är att vara längst nere på botten och hur skönt det är att inte befinna sej där längre. Jag vet att positiva tankar och handlingar får en att må bättre och ger en ett lyckligare liv. Jag vet också vilket jäkla jobb det är att komma till en positiv livssyn. Nu menar jag inte att den som är negativ själva skapar sina sjukdomar osv, absolut inte! Däremot tror jag att om man har en svår sjukdom och försöker att vara positiv så är det lättare att leva med sjukdomen. Det är lixom roligare att vara glad!

Jag skulle kunna gräva ner mej i tankarna på att jag haft en jobbig småbarnstid, att jag skilt mej, att jag har sömnapné och fibromyalgi och lite annat smått och gott. Men jag väljer att istället fokusera på att barnen vuxit upp till två välartade unga män, att jag träffat mannen i mitt liv och att jag faktiskt fått diagnoserna utan att bråka och nu vet vad jag har att förhålla mej till. Det är en massa saker som jag inte klarar, men jag väljer att fokusera på det jag faktiskt kan göra och det som är bra. Och på så sätt mår iaf jag mycket bättre. Men jag tillåter mej också att korta stunder tycka rejält synd om mej själv. Men bara korta stunder alltså… Det var det där: är glaset halvfullt eller halvtomt?

Så idag ska jag verkligen försöka att inte tänka mer på det dåliga som hänt. Jag har tänkt och ältat färdigt nu. Det tråkiga ska inte få förstöra och ta mer tid än det redan gjort. Tid som jag aldrig får tillbaka och som bara gått till spillo. Idag är en ny dag och den ska jag försöka göra så bra som möjligt. Positiva tankar på allt bra jag har i mitt liv, för det är ju väldigt mycket!

Å trillar jag ner i pessimistgropen igen så får jag följa Mårtens råd att försöka stå på en pilatesboll. Det är skitsvårt och man ser inte klok ut medan man försöker, alltså kan man inte låta bli att skratta. Testa får ni se 🙂

Att det ska vara så svårt!!!

mars 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är dit jag ska…

Så var vi där igen… måndag = vägning… och nu är ju den där attans vikten helt avgörande för om jag ska få min operation eller inte. 3 hekto ner blev det den här veckan och det är för lite om jag ska hinna i mål till 4 april. Hur i hela friden ska det här gå???

Nu väger jag iofs mest just på måndagar och undersökningen är en fredag, så kanske kanske. Men nu måste jag verkligen vara ännu petigare än jag varit hittills. Förra veckan var jag skitdukig alla dagar förutom fredagkväll och lite på lördagen (ja, det blev lite Baileys till melodifestivalen….). Men jag har tagit långa sköna promenader nästan varje dag och så blir det även o fortsättningen. MEN och det är ett stort MEN… den där sömnen…

Martin är förkyld och snarkar högt, byter han eller jag rum så blir hunden orolig och går mellan oss. Hundskrället är dessutom inne i en orolig period när han ändå är ute och vankar runt i huset på nätterna. Han kommer inte till ro och då kan inte jag heller sova. Och som ni kanske vet så är min sömn avgörande för hela mitt liv. Sover jag inte så går jag heller inte ner i vikt, då funkar ingenting!

Så just precis idag ska 1,5 kg bort, i fredags var det 1 kg… men det är bara att kämpa på. Ni hänger väl med mej och stöttar? Imorrn och på fredag har jag efterlyst promenadsällskap, så vill ni ut och gå är det bara att hojta. En halvmil runt Hamra Gård och deras kossor ska det bli, minst fem dagar i veckan och jag har gärna sällskap.

Om jag ser den 2 april att jag inte lyckas så får jag väl ringa och skjuta fram tiden eller nåt… det är reservplanen. Men det ska gå!!! Hjälp mej!!!

Mitt liv är ett skämt!

mars 7, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För tre år sedan började jag min kroppsrenovering. Efter att ha tagit hand om två sjuka barn med särskilda behov, var det äntligen min tur att ta hand om mej. Jag mådde inte särskilt bra…

Det jag ville ha hjälp med från början var att få bort en riklig mens och få förklaring till min trötthet. Två enkla frågor som skulle växa till något mycket mer skulle det visa sej… Eftersom vårdcentralen där jag bor inte ville hjälpa mej och min husläkare bara kom med fräcka och oförskämda kommentarer, blev första åtgärden att byta vårdcentral och husläkare. Jag frågade min kompis som är läkare om jag fick gå hos honom och det fick jag. Tack o lov! Det bytet är det bästa jag gjort och har förmodligen räddat mitt förstånd.

Dr Kompis tog mej direkt på allvar och gjorde alla undersökningar och tog alla prover som man kan tänka sej. Det skickades remisser hit och dit och ganska snart stod det klart att jag hade sömnapné. Vilken lättnad! Jag var inte lat! Det fanns en förklaring till min trötthet och även om det var av den sorten som inte går att åtgärda så kändes det ändå helt ok. Jag hade en förklaring och kunde vila i den. Jag bytte vårdcentral i oktober och i december fick jag diagnosen.

En av remisserna gick till kvinnokliniken och direkt fick jag hjälp där också. I mars brände man slemhinnorna i livmodern och de rikliga blödningarna var ett minne blott och har inte kommit tillbaka än idag efter 2 år. Numera har jag en pytteliten blödning varje månad som jag definitivt står ut med. All PMS försvann också på köpet och det enda jag ångrar är att jag inte sökte hjälp tidigare.

Det här gick ju så smidigt att jag tänkte att det fanns ju faktiskt lite annat smått och gott som också behövde kollas upp, så det var väl bara att fortsätta. När jag ändå hade kontakten på kvinnokliniken bad jag om hjälp med mina urinträngningar och vips hittade man ett urinrör som satt snett. Så i april förra året låg jag i narkos igen och man fäste upp urinröret med ett band och nu blir jag kissnödig precis som alla andra och behöver inte veta var alla toaletter finns längre. Vilken befrielse!

Dr Kompis hjälpte mej med ett knä som spökade och plockade bort massor med leverfläckar (alla var godartade). Och nu i höstas gjorde jag ett nytt ryck och hade en lång
lista på sånt som jag funderat på och en massa nya remisser gick iväg.
Nu var jobbet på kvinnokliniken avklarat och stegen gick istället mot ortopeden och Dr Torsten. Dr Torsten kunde direkt konstatera att jag hade olika långa ben som måste åtgärdas eftersom båda mina höfter var inflammerade. Så helt plötsligt stod jag med träningsförbud och fick nya skor med klack av ortopedteknikern. Här var en ganska stor förklaring till min onda rygg, men Torsten skulle hitta mer… Vänta bara…

Jag har aldrig funderat över smärta. Jag har lixom alltid haft ont, mer eller mindre. Men Dr Torsten gillade inte riktigt hur jag hoppade högt varje gång han tog i mej och frågade om jag funderat på fibromyalgi. Det kom som en total överraskning, jag hade inte ens tänkt tanken. Folk med fibro är sjuka, jag är inte sjuk – jag har bara lite ont! Men visst var det så. Dr Kompis fick äran att utreda mej och jag hade ”rätt” på alla punkter. Jahaja… då satt man alltså där med sömnapné, ojämna ben och sko med klack och fibro, jag som bara skulle få hjälp med mensen och en förklaring till min trötthet… Man tackar!

Så var det ju det där med brösten. Jag gick ner i vikt och bad Dr Kompis skicka remiss om en bröstförminskning pga ryggbesvär, problem att träna osv. Och jag trodde väl aldrig att jag skulle bli godkänd, men det blev jag! Så nu ska jag återigen läggas under kniven och den operationen vet jag är ganska stor och konvalescensen lång, men jäklar!!! Jag får ju ett nytt liv!!! Snacka om drömmar som går i uppfyllelse.

Och så igår kom nästa grej… jag var på synfältskoll eftersom jag har hängande ögonlock. Jag hade ingen aning om att jag missade hur mycket som helst när jag tittar, men jag var tydligen ett solklart fall för operation. De flesta behöver bara lyfta ögonlocket lite, men så enkelt är det självklart inte i mitt fall. Nä, varför skulle det vara det? I mitt fall måste man även göra ett pannlyft eftersom det är själva ögonbrynet som trillar ner. Så nu får jag både öppnare ögon och en slät panna. När den operationen blir vet jag inte, men förmodligen i slutet av maj.

Så här står jag nu med ytterligare två operationer framför mej och de ska avsluta min personliga renovering. På tre år har jag åtgärdat en massa grejer och fått svar på en massa frågor. Fyra operationer senare är jag en ny människa. Lyckligare? Definitivt!!! Jag vet varför jag har ont, jag har inte alls lika ont i ryggen längre, jag behöver inte planera utflykter efter tid i månaden, jag är inte lat utan får ta en tupplur när jag är trött om och när jag vill, jag behöver inte veta var varenda toalett finns eller kissa så fort jag kommer åt en toa, jag kommer snart att se piggare ut och se bättre (och ha en slät panna) och dessutom kunna springa, träna, klä mej i vilka kläder jag vill och äntligen faktiskt ha en kropp som passar mej. Jag har ett friskare liv – klart jag är lyckligare!!!

Det blev till slut min tid och jag tog verkligen vara på den. Nu vet jag att jag kommer att få ett mer aktivt och friskare liv än jag haft på många år. Jag kommer att vara en pigg pensionär i en kropp jag trivs med, när den dagen kommer. Det tog tid och krävde en massa diagnoser, läkartider och behandlingar – men det var det värt. Men det som började med två små enkla frågor växte till något mycket större kan man väl säga. Jag gick iväg med två frågor och knappt tre år senare har jag två olika diagnoser, justerade skor, massor med undersökningar, provtagningar och behandlingar och snart fyra operationer bakom mej. Två små frågor… snacka om snöbollseffekt! Just igår kändes mitt liv som ett enda stort skämt. Ett pannlyft? Lägg av!

Kallelsen har kommit!

mars 6, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Den 6 december träffade jag koordinatorn för bröstplastik och blev beviljad en bröstförminskning. Det var på det berömda håret, hade jag vägt ett hekto till hade det varit kört. Så hon rådde mej att gå ner i vikt tills jag skulle träffa läkaren som ska operera mej. Absolut tänkte jag… och drog på mej inflammationer i bägge höfterna och fick promenad och träningsförbud.

Så här har jag suttit nu och försökt att tänka på vad jag stoppar i mej för att iaf inte gå upp i vikt och hoppats på att den där kallelsen skulle dra ut på tiden. Igår kom den… den 4 april ska jag träffa läkaren som ska operera mej och nu måste jag gå ner minst ett kilo till dess, gärna två så att jag är på den säkra sidan. Nu har jag ju inte träningsförbud längre utan rör mej som jag vill. Nu har jag inget att skylla på, tvärtom – värsta moroten!

I helgen körde jag igång med mitt löpband igen och PT´n (hunden) låg på golvet och tittade på mej. Idag var PT´n och jag ute och gick en riktigt lång promenad i solen och letade vårtecken. Vi såg tussilago!!! I måndags körde jag dessutom igång med maten ordentligt igen. Så nu läggs allt in i Viktväktarnas supersmarta App. Jag vet att jag har väldigt svårt att släppa ifrån mej kilon, men det ska gå! Nu gör jag verkligen allt jag kan och i morse hade jag iaf årsbästa för 2014. So far so good alltså 🙂

Jag kommer att köra 5:2 i kombination med 3:7, träna 5 dagar vila 2 och 3 kompletta måltider 7 dagar i veckan . De dagar jag jobbar är det svårt att få till långpromenader, men eftersom vilan är minst lika viktig så tar jag jobbdagarna som vilodagar. Jag ska hålla min 26 dagliga PP och försöka hålla mej ifrån veckobonusen fram till läkarbesöket. Tur det är innan påsk…

Så nu kör vi! Jag gick samma sträcka som ett vårrus idag, på 55 minuter. Den 26 maj är det meningen att jag ska springa samma sträcka tillsammans med 15-20 medlemmar, helst under 35 minuter. Jag sprang på 37 förra året, så det är rimligt. Jag kommer att avsäga mej vårdgarantin så jag inte riskerar att opereras innan vårruset, utan efter 2/6 när livet lugnat ner sej lite.

Är ni med mej? Jag har mitt mål, jag får inte väga över 59,9 med kläder den 4 april. Sätt upp ditt mål och följ med mej på vägen, så ser vi hur långt vi når. Kom igen nu!!!

Så extremt höger!

februari 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Högerextremister har man ju hört talas om och jag vill kanske inte förknippas med dem, men extremt högerhänt är jag däremot och det är ett problem!

Jag gör precis allt med höger och kan inte göra mycket alls med vänster, vilket Martin tycker är väldigt roligt. Han tycker det ser fumligt och bakvänt ut bara jag försöker. När jag ska måla naglarna börjar jag alltid med att måla med vänster eftersom det tar längst tid eller också ber jag någon annan göra det åt mej. Jag kan inte ens borsta håret med vänster hand, knäppa byxorna, äta eller borsta tänderna… det är riktigt illa alltså.

Både min pappa och Martin använder bägge händerna obehindrat och är det lättare att spika med vänster så gör de det eller målar eller vad det nu kan vara. De bara byter mellan händerna som det är lättast att komma åt. De är väl vad man kallar dubbelhänta, näst intill ambidextriösa men inte helt.

Som ni kanske kommer ihåg så har min tumme börjat göra ont, den högra förstås…och idag är det riktigt illa. Det gör ont bara jag spänner den och att skriva känns rejält, även om jag knappt använder den. Att hålla tekoppen var en utmaning och jag skulle inte kunna hålla i hundkopplet idag. Men det värsta var när jag skulle torka mej… DET gjorde jäkligt ont och det var på vippen att jag fick ropa på hjälp, men där går min gräns! Det är JAG som torkar min rumpa ingen annan!!!

Så jag är alltså lite handikappad och inser att jag nog måste öva upp min vänsterhand. Annars blir det problem vi eventuellt ingrepp av handen. Tänk om jag måste operera eller nåt, då kan jag ju ingenting själv. Så det blir till att öva upp vänsterhanden så den går att använda i vardagen. Hur man nu gör det???

Snacka om världsproblem 🙂

Fy för tidiga mornar!

februari 7, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Imorse var jag uppe redan 6.15, det är till att chocka kroppen minsann! Det är ju inte riktigt vad jag är van vid, men hägrar en gratis frukost på ett av Stockholm finaste hotell så offrar man sej 🙂

Klockan 7.03 satt jag och Martin på tåget till stan, 7.29 var vi framme på centralen. Jag pussade honom hejdå och han fortsatte en station till med tåget, medan jag gick för att möta Annelie. Tillsammans tog vi beslutet att gå till Grand Hotell där frukosten skulle gå av stapeln. Det var faktiskt riktigt skönt med en rask morgonpromenad och vi var framme i god tid och kunde piffa till oss lite innan det var dax.

Syftet med frukosten var att se Resize Designs fina grejer. Möblerna är av svensk design och ritade av Viktor Lindbäck, en otroligt begåvad, ung, norrländsk kille som blev irriterad på utbudet av förvaringsmöbler när han flyttade hemifrån. Så han ritade det han ville ha och vann pris för bästa innovation på mässan Ung Företagsamhet. Hans specialitet är pelare som spänns fast mellan golv och tak som man sedan fäster hyllor av olika slag i. Pelarna ger inga märken och kräver inga fästanordningar, alltså kan de också flyttas runt lite som man vill beroende på vilka behov man har. Snygga och praktiska lösningar gillar vi!

Varför vi fick komma på frukost var för att Resize Design nu i februari släpper en helt ny möbelkollektion i genuint trä, metaller och sten. Allt tillverkas i Skellefteå och en stor del av arbetet sker för hand. Otroligt fina möbler måste jag säga och påminner lite i stilen om det vi har i sovrummet, även om vi har vitt.

Frukosten då? Ja, en frukost på Grand Hotell är ju aldrig fel. Vi fick goda smörgåsar, Pago´s juice, blåbärsdryck, kaffe/te och muffins. Jag nöjde mej dock med smörgås, juice och te – muffinsen och blåbärsdrycken fick vara. Mätta, belåtna och imponerade över fina möbler lämnade vi hotellet och promenerade tillbaka till centralen. 8000 steg senare kom jag hem till en väldigt sömnig pälsboll som fyller år idag; nämligen Baileys! Så nu ska resten av dagen bli hans 🙂

Juhupp… snopet!

februari 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så var det dax att träffa Dr Torsten igen. Han ville att jag skulle komma till honom och få en kortisonspruta i ena höften för att dämpa inflammationen. Så det var bara att gå upp med tuppen och åka dit. Han är bra den där Dr T, men man får sej en liten överraskning varje gång man är där… så även denna gång.

Vi pratade, han klämde, bände och böjde. Vi kom fram till att vi skulle vänta med den där sprutan men att jag får tillbaka den medicin jag hade förut plus en röntgen. ”Vi ska utesluta artros” hette det! Vaddå? Förra gången kom jag med en krånglade höft och gick därifrån med två inflammerade höfter, remiss för skoförhöjning och utredning för fibromyalgi. Den här gången kommer jag för att få en spruta och går därifrån utan spruta men med remiss till röntgen för att kolla artros i knä och tumme. Jaha ja…

Åsså säger han ”Jag är glad att vi kommit så här långt!”, sen var han ju tvungen att förklara den där med glad när han såg mitt ansiktsuttryck. Han vill ju bara mitt bästa och att vi ska hitta alla konstigheter så att jag kan få den hjälp som behövs. Okej då…

Så det var bara att gå en trappa upp och röntga knät och tummen. Han hade ringt upp, så det var bara att gå raka vägen in. Jag kände mej lite som Grumpy Cat eller den motvilliga patienten, eftersom det kom lite plötsligt. Men det verkar det ju alltid göra när man träffa Dr T. Så nu är det bara att vänta några dagar, så får jag ett brevsvar eller ett telefonsamtal. Så ska vi ses igen om ett par månader. Det här verkar aldrig ta slut!

Om en liten stund ska jag till ögonläkaren och se om gråstarren mognat tillräckligt för operation. Som sagt; det tar aldrig slut…

Tiden bara springer iväg!

januari 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag lever! Herregud va tiden springer iväg, de senaste dagarna har varit helt hysteriska. Jag tycker egentligen inte om när det blir för mycket att göra, även om det är roliga grejer – men det har varit alldelels för roliga grejer att säga nej till så jag får stå för konsekvenserna. För konsekvenser blir det…

Både tisdag och onsdag har bjudit på roliga event. Men de har också bjudit på tidiga mornar… VÄLDIGT tidiga för att vara mej. Nu har jag haft turen att sova gott hela två nätter på raken, och det gör ju saken betydligt bättre. Så det har funkat, men jag har varit väldigt enkel att söva efter jobbet kan man väl säga. De två eventen ska jag skriva mer om sen.

Idag är det torsdag och min helg har börjat. Men ledigt är det inte! Jag fick en liten sovmorgon men sen var det bara att snygga till sej och dra iväg till Järna Vårdcentral och Dr Kompis. Han tog fram stora skalpellen och gick loss. Plastikkirurgen ville ha mej lite tillsnyggad innan operation, så ett gäng födelsemärken och andra små hudförändringar skulle bort. Att ligga framför sin kompis med bar överkropp med han flyttar undan ”behagen” för att komma åt är väl inte riktigt naturligt, men det var ganska ok. Man märker när han är en kompis och när han jobbar, han är ett proffs.

Det tog ju en stund och vi pratade om barnen, han har fem stycken och jag 2-3 stycken att gå igenom så det tar sin lilla tid. Sköterskan kom med en och annan kommentar och tyckte nog att det var ganska skönt att det inte va så formellt, utan ganska avslappnat. Hon lappade ihop mej efter att han skurit sönder mej, sen pratade Dr Kompis och jag lite i enrum om hur vi ska gå vidare med utredningen kring fibromyalgin och lite sånt. Han fick se mina nya skor också förstås och kunde konstatera att det går framåt med mina små tillkortakommanden. Så fick jag en kram och ett ”ses snart igen”, då jag har tid att ta bort stygn och påbörja utredningen om någon vecka.

Mina nya skor ja… runt jul var jag helt slut i höfterna efter bara 3-4000 steg och jag var sååå frustrerad. I tisdags tog jag 11 500 steg och igår över 13 000 steg och jag kände ingenting alls i höfterna! Det här med att ha lika långa ben är ju faktiskt himla bra! Nu ska jag bara få den där kortisonsprutan i ena höften, så ska jag nog kunna springa snart igen 🙂

Jag längtar till sommaren och konstaterar att vi snart klarat oss helskinnade genom januari också. Snön som kom var inte i någon större mängd, så den här vintern kanske blir ganska bra trots allt. Om två månader kan vi börja skönja våren och då jäklar vill jag må bra! Å jag gör verkligen så gott jag kan. Tidigare var det en plåga att gå upp tidigt och att åka in till stan var i många fall helt omöjligt. Jag var för trött och jag mådde för dåligt, varenda liten utflykt tog rejält på krafterna och därför avstod jag. Det är jobbigt att gå upp tidigt nu med, men resorna in till stan är inget som helst problem och särskilt inte när det finns någon att möta upp som man går tillsammans med resten av vägen. Annelie, Nadja och Gunilla har verkligen hjälpt mej på vägen att bryta en del av den isolering som tidigare fanns. Det är jag enormt tacksam för!

Imorrn fyller jag tydligen år, så jag ska väl ta en svängom med snabeldraken och flytta lite på dammflodhästarna som är på väg att ta över hemmet. Men sen blir det nog en tupplur, hunden har redan tagit plats i sängen 🙂

Längden har betydelse…

januari 24, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Den som säger att storleken inte har någon betydelse har halvrätt, däremot har längden en stor betydelse… hur menar jag nu då? Ja, inte pratar jag om det DU tänker på 🙂

Jag har ju alltid vetat om att jag har olika långa ben, men jag har egentligen inte vetat hur mycket skillnaden påverkat mej. Att jag haltat när jag gått har jag knappt märkt, det har jag ju alltid gjort… och att man får ont i ryggen av det har jag faktiskt inte tänkt på. Att sätt ihop min onda höft med längdskillnaden hade jag förmodligen aldrig gjort om inte Dr Torsten uppmärksammat mej på det.

Mina ben är alltså ungefär 2 cm olika långa och det har till slut orsakat en ond höft med sk Snapping Hip och två inflammerade höfter som nu fått vila i drygt en månad. Dr Torsten remitterade mej till Ortoped tekniska verkstaden så att de kunde bygga om mina skor och i torsdags i förra veckan var jag där med ett par gympadojor. Jag hade köpt ett par rejäla hikingskor av god kvalitet så att de ska hålla länge. Jag får nämligen bara bygga om två par skor om året, så det gäller att vara lite smart.

Teknikern som skulle bygga om mina skor rekommenderade mej därför att köpa rejäla sulor och lägga i mina andra skor. Så det första jag gjorde var att åka till Ica och köpa filtsulor som var 6-7 mm höga, en la jag i vinterstöveln och en i hemmatofflan. Jag kände skillnad direkt! I tofflorna kunde jag stå på crosstrainern och träna en stund utan att bli det minsta trött i höften och äntligen kunde jag återigen ta en längre promenad med hunden. Jag misstänkte att jag skulle få lite träningsvärk nu när belastningen blev en annan och idag kände jag att det drog lite i vaden 🙂

Så igår ringde de från verkstaden och sa att mina gympadojor var färdiga. Dr Torsten ville att jag skulle komma förbi honom när jag hämtade skorna, så jag kunde få en kortisonspruta i höften samtidigt som jag började använda de nya skorna. Men han är inte på sjukhuset förrän om två veckor… så det får vänta. Skorna är iaf hämtade och det syns knappt att den ena är åtgärdad. När jag var liten hade en av mina kompisar en tjock klack på sina skor, det syntes mycket och folk frågade. Det här syns inte alls, ingen som inte vet märker det. MEN jag blir ju en dryg centimeter längre!!!

Det kommer att bli lite hattigt. När jag använder gympadojorna är det 11 mm i skillnad och när jag använder andra skor blir det ca 7 mm, egentligen behöver jag 15-16 mm. Vi kommer att öka på vart efter kroppen vänjer sej. Men det spelar inte så stor roll, allt är bättre än det har varit och mina höfter och rygg kommer att må så mycket bättre. Nu ska jag bara fundera på vilka sommarskor som ska fixas… jag måste nog köpa nya 🙂

Nybyggarna och Arga Snickaren

januari 23, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nästan alla vet väl vem Arga Snickaren är, eller Anders Öfvergård som han egentligen heter. Säga vad man vill om hans metoder, men så särskilt arg är han ju inte…

När vi åkte till Egypten för några år sedan så var vi på samma flyg som hela hans stora familj. Det tog lång tid vid bagagebandet och särskilt våra två familjer fick vänta länge. Då såg man att han definitivt inte är någon arg eller uppstressad människa, han gosade med barnen, pratade lugnt med alla runt omkring och var allmänt trevlig och social. Sen har vi lyckats stöta på honom flera gånger och alltid fått samma intryck.

Jag brukar kolla på Arga Snickaren när jag kan. Jag gillar det där rättframma där man ifrågasätter personernas eget ansvar och vad man kan göra själv för att lösa problemen. Ibland kanske han inte är jättesmidig, men oftast har han ju faktiskt rätt…

Så tittade jag på Nybyggarna när det gick första gången för något år sedan. Och jag blev helt fast! Har man inte sett hans hjärta tidigare så kunde man inte missa det nu. Visst kan man hävda att han får betalt och att det är bra tv. Men jag vet att han ger av sej själv och finns till hands för de här människorna även utanför inspelningstiden. Han testade ju själv att leva som hemlös några dagar för att få en uppfattning om hur det kan vara och kunde konstatera att det var jäkligt tufft.

Idag tittade jag på nya säsongen av Nybyggarna som startade förra veckan. Och även den här säsongen är det många karismatiska personer man får lära känna. Linnea, Johan och Rita är kvar från förra året och firar ett år som drogfria. Maria som var med i första programmet kan man inte annat än tycka om… Jag hoppas att det ska gå lika bra för henne som för de som var med i förra säsongen. Johan sa nåt himla bra i förra veckans program; ”Det bästa med att droga är allt beröm man får när man slutat”.

Jag vill verkligen uppmana er att se programmet, det går på Kanal 5 på torsdagar kl 20. Det går att titta på förra veckans program på Kanal5.se helt gratis. Så kan ni berätta sedan om han verkligen är så arg den där snickaren 🙂

Missa inte tävlingen… bara några dagar kvar nu och chanser att vinna är stora!

Tänk att han valde just mej!

januari 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En av männen i mitt liv fyller år idag. Martin, mannen som valde att dela sitt liv, just med mej 🙂

Man kan ju tycka att vår historia är klassisk, vi träffades på jobbet som många andra och flyttade ihop. Men riktigt så enkelt är det faktiskt inte… Hade Martins föräldrar valt att fly från Polen till tex England eller Australien som många andra gjorde, så hade vi inte träffats. Hade han inte varit smällfet och till slut tagit tag i sin vikt, så hade vi heller inte träffats. Martin tror på slumpen, jag vet inte vad jag tror på… tillfälligheter kanske…

Men Martins föräldrar valde att stanna i Sverige och 20 år senare valde han att skriva in sej på Viktväktarna och började efter ett tag att jobba där. Jag själv tog tag i min vikt efter skilsmässan från barnens pappa och då var det Martin som satt i kassan. Ganska snart började jag jobba lite som vägare och då lärde vi känna varandra, men då fanns ingen tanke på att vi en dag skulle vara ett par. Den Martin jag såg då var en blonderad yngre kille som enbart var intresserad av datorer och alltså ganska nördig 🙂

Det skulle ta 6-7 år innan vi verkligen såg varandra, då hade vi bägge redan accepterat att vi skulle leva ensamma resten av vårt liv och vi hade ganska bra liv bägge två. Jag hade lärt mej att trivas i mitt eget sällskap och hade till slut fått livet att fungera ganska hyfsat som ensamstående morsa till två tonårsgrabbar. Vi hade ett bra liv.

Men så var det en rad händelser som resulterade i att jag blev helt pank och frågade om Martin behövde hjälp i sina klasser. Det behövde han och sedan tog det bara någon vecka så var han kär som en klockarkatt och någon vecka senare kom vi fram till att vi skulle göra ett försök tillsammans. Å några veckor efter det så flyttade han in hos oss och resten är, som man säger, historia. Det är snart 6 år sedan och han är fortfarande kvar hos oss.

Datanörden flyttade in hos den envisa ensamma mamman och hennes två tonårssöner och trivdes
faktiskt alldeles utmärkt. Å vi har ett himla bra liv! Jag har de tre finaste männen i mitt liv, osså Baileys förstås… Mina två ögonstenar kommer alltid att toppa listan i alla lägen, men sedan kommer Martin och han skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt. Barnen ska alltid komma först, tycker även han tack och lov. Han valde mej och barnen och ett liv med mediciner, läkarbesök, struliga tonåringar och en galen hund framför ett liv i lugn och ro med sina datorer som man alltid vet var man har och kan lita på. Å jag tror att han är ganska nöjd med det valet, han ser ut att trivas iaf 🙂

Jag är så tacksam för att slumpen, ödet, tillfälligheter eller vad man nu ska kalla det, förde oss samman. För vi är verkligen helt rätt för varandra. Och så hoppas jag att det alltid ska vara. Grattis älskling, idag är det DIN dag!

Vilken skitjulklapp :-(

december 16, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag håller ju sedan några år tillbaka med min personliga renovering, av kroppen alltså. Jag har bränt slemhinnorna i livmodern, fixat ett snett urinrör och gått ner i vikt. Ögonen ska opereras, brösten har blivit godkända att förminska och nu var det dax att kolla upp varför höften knäpper och gör ont.

Jag har haft problem med höften så länge jag kan minnas, men inget allvarligt problem förrän nu när andra också hör knäppande och jag snabbt blir trött i höfterna när jag går. Å jag älskar ju att gå långa promenader och springa, så jag tänkte att det var väl bäst att kolla läget lite. Jag hade inte förväntat mej resultatet…

För någon vecka sedan var jag på röntgen och idag åkte jag till Södertälje Sjukhus för att träffa ortopeden. Jag hade gått om tid och fick ännu mer tid när jag ropades upp 20 minuter efter utsatt tid… skitsamma, läkaren jag fick träffa var en av de trevligaste och mest lyhörda jag någonsin träffat och jag har träffat MÅNGA!

Vi pratar lite, sen får jag klä av mej och han börjar vända och vrida på mej och klämmer lite här och där. Jag tycker att han ser mer och mer bekymrad ut, men tänker att jag nog inbillar mej. Efter en stund säger han att han ska gå och kolla röntgenbilderna en gång till, efter några minuter är han tillbaka och vrider lite mer på mej. Sen får jag klä på mej och vi sätter oss för att prata igen. Han säger att jag har en sk Snapping Hip, det är när senan/muskeln över höften fastnar på höftkulan och när den kommer loss snäpper det till. Jag har pga detta även inflammationer i bägge höfterna.

Detta kan bero på att det skiljer 2-3 cm på mina ben. Jag vet att jag haft det så sedan min första graviditet, men det kan vara något jag är född med. Jag har iaf gått snett i minst 20 år och detta ska nu åtgärdas med en extra klack på skorna. När jag fått nya skor ska jag ringa läkaren och direkt komma dit och få en kortisonspruta i den höft som är väst drabbad. Får inte detta någon effekt, får vi gå vidare. Och det är med den här läkaren jag ska gå vidare, han ville inte att någon annan skulle blanda sej i. I värsta fall får man operera, ingreppet är inte jättesvårt men konvalescensen är 6 veckor… I värsta fall kommer jag att få leva med smärtan resten av livet, han kunde inte alls säga säkert att den skulle försvinna oavsett ingrepp.

Eftersom höfterna är inflammerade så får jag inte springa. Promenader är ok så länge jag inte har för ont, jag får känna efter själv. Han tyckte jag skulle utforska världen av olika magövningar och andra grejer för att hålla mej i form, själv körde han crosstrainer. Men eftersom han även konstaterade hälsporre på ena foten, så tyckte han att jag skulle göra övningar som inte belastar min underkropp på något sätt. Nu gäller det att ha superkoll på maten med andra ord, annars faller tuttoperationen…

Sen kom det som var mest överraskande. Han klämde på mej lite här och där och jag hoppade högt av smärta varenda gång. Han frågade om jag har ömma punkter hela tiden och på hela kroppen och jag svarade att jo, så är det väl – men inget som jag direkt reagerat på. Vaddå, frågade jag, Tror du att jag har fibromyalgi??? Tanken har aldrig ens slagit mej förut, men det var tydligen därför han sett mer och mer bekymrad ut. Han tyckte att allt stämde för en diagnos men skulle låta min husläkare göra en fullständig utredning.

Där någonstans ville jag inte höra mer. Det kändes som en snöboll satts i rullning och bara blev större och större. Jag trodde det här bara skulle vara en liten enkel grej, som skulle fixas snabbt och sen skulle livet fortsätta som vanligt. Nu ska jag helt plötsligt få ny klack på mina skor och utredas för fibromyalgi. Vad var det som hände??? När jag gick till bilen var jag otroligt ledsen, så där så man bara vill ge upp. Jag ska ju börja mitt nya liv nu och då blir det bara fler och fler hinder på vägen. Att sitta där ensam på vägen hem var inte alls kul, jag hade gärna haft sällskap.

När jag kom hem tog jag med mej hunden till soffan, drog filten över oss och somnade. Nu känns det lite bättre, men jag förstår inte hur mycket mer skit man ska hitta på mej. Jag trodde bara det var ögonen kvar att fixa och att under 2014 skulle allt vara fixat. Har jag fibromyalgi går det ju inte att fixa… Jäkla skit! Så just nu är det lite synd om mej faktiskt, den där starka personen som jag brukar vara kommer kanske tillbaka imorrn. Men idag tänker jag tillåta mej att tycka synd om mej själv. Imorron är en annan dag…

Det går långsamt upp för mej…

december 9, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Snart ett minne blott…

… vad min nästa operation kommer att innebära. Å jag ser bara mer och mer fram emot den 🙂

Jag ska ju på julfest på fredag, med Martins praktikplats, och klädproblemet är uppenbart. Så jag satt och kollade runt lite på olika sidor med klänningar för att få idéer och lite nya uppslag på klädsel. Jag hittade en massa snyggt och bad Martin gå igenom det jag plockat fram och han kunde direkt ta bort det mesta med orden ”den här får du inte plats i”, ”den här kommer sitta stramt fram eller över ryggen” osv. Till slut var det faktiskt inget kvar på listan och jag var lätt besviken. Som vanligt.

Men nu är det ju faktiskt så att det inte är någon idé att köpa något nytt. Innan sommaren kommer jag att ha en helt ny kropp, särskilt överkropp… Jag kommer att kunna köpa precis vad jag vill och det mesta kommer att passa! Jag kommer att kunna ha snygga toppar, framknäppta blusar, tighta klänningar, toppar skurna under bysten, A-formade tunikor och en massa annat. Sånt som ”normala” människor kan gå in i närmaste butik och köpa. Att gå från olika stora kupor, DD-E, till perfekta C-kupor kommer faktiskt att förändra mitt liv!

Nu menar jag förstås inte att det enbart hänger på kläderna, men det är lixom där det är mest tydligt på nåt sätt. Jag blir nämligen frustrerad så fort jag går in i en butik, och går oftast därifrån tomhänt och på väldigt dåligt humör. Nertill sitter allt bra, men över bysten kan jag oftast inte knäppa om plagget ens når om mej… Får DD-kupan plats så hänger ofta plagget löst runt resten av kroppen och trillar i vissa fall av axlarna. Jackor får jag köpa 2-3 storlekar större och sen vika upp ärmarna flera varv och över axlarna hänger den för stor. Kan tyckas vara ett I-landsproblem, men att aldrig känna sej snygg eller trivas i sina kläder tär faktiskt på humöret en hel del.

Jag har försökt att se framför mej hur jag kommer att se ut, men det är väldigt svårt. Utsikten ovanifrån blir nog inte så annorlunda, däremot framifrån i spegeln. Med kläder på kommer nog de flesta bara tro att jag gått ner ännu mer i vikt. Med en stor byst kommer nämligen att man ser tjock ut hur smal man än är, just pga kläderna. Så jag kommer kanske till slut att fatta att jag faktiskt är smal! Hjärnan kanske till slut ser detsamma som ögonen. Coolt!

Just nu har jag konstant ont i ryggen, det ska bli intressant att se vad som händer där. Det kan ju knappast bli sämre iaf. Och det ska bli spännande att återuppta löpningen efter operationen och se hur annorlunda det blir. Både tyngden och skumpet borde ju försvinna. Mitt enda problem är att jag inte får sova på mage på x antal veckor och jag sover alltid på mage. Endast 3% tillbringas på rygg enligt de mätningar som gjorde vid sömnutredningen. Så det blir ett bekymmer, men men…

Funderingarna slutar iaf på samma sätt: jag kommer att bli lite lätt köpgalen! Alla behå:ar, bikinisar och en del toppar, klänningar, och jackor måste bytas ut. Men mycket av det jag har kommer att sitta bättre och inte längre irritera mej som de gör nu. Jag hoppas tiden fram till operationen går fort, jag vill ha min nya kropp och mitt nya liv NU!!!

Livrädd och överlycklig!

december 6, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag klarade det! Men vi tar det från början…

Vaknade strax efter 6, klädde mej, tog mackan i handen och blev upphämtad av Junior vid 6.45. Jag vågade inte ta pendeltåget, med risk för att komma försent. Å det verkade jag göra klokt i, det var en del tåg inställda. Det var ingen som helst trafik, så vi var framme tidigt. Så jag tog en kaffe i restaurangen och åt upp min macka.

7.50 anmälde jag mej i receptionen och gick till mottagningen och väntade. Jag hade tid 8.30 och blev inropad 8.36 tror jag… nu började fjärilarna i magen att röra sej… Jag fick träffa en jättetrevlig sköterska, som hade hela makten kan man väl säga. Det var hon som skulle godkänna mej, sista anhalten för att bli godkänd eller nekad.

Jag fick berätta om värk i rygg och nacke, problem vid fysisk aktivitet, kläder som sitter illa och en massa annat. Sen var det dax! Vägning… morgonvikten var 59,9, så jag visste att jag skulle klara BMI även med kläder. Men det var på håret: 60,9 och med min längd 156 cm var det prick 25 i BMI.

Jag fick klä av mej på överkroppen. Brösten mättes också, avstånd från bröstvårta och ”underhäng”. Först tog hon en ”bunke” och mätte, men den var för liten… så tog hon nästa som passade. Hon mätte och noterade. Sen fick jag klä på mej igen och vänta på domen.

Hon tog fram en massa bilder på lyckade och misslyckade operationer och gav mej all information jag behövde. Hon sa också att hennes utlåtande kommer att skickas till St Görans sjukhus efter jul och att jag sen kommer att få en kallelse till läkaren där. Sen börjar vårdgarantin att löpa… Då var jag tvungen att fråga : ”Vaddå? Har jag blivit godkänd?” Javisst, sa hon! Men vikten är preciiiis, så jag får inte öka ett gram i vikt. Då kan läkaren blåsa av allt.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade verkligen inte trott att det skulle gå vägen, inte vågat att ens hoppas. Å nu är jag alltså godkänd! Innan sommaren kommer jag förmodligen att vara opererad! Man tar bort ungefär hälften av volymen, så till sommaren kommer jag att ha en liten nätt C-kupa! Jösses va mycket nya kläder jag kan köpa! Och dessutom kommer de att passa! Stl 36-38 även på överkroppen istället för 44…

Jag är chockad, förvånad, överraskad, livrädd och överlycklig! Det här har jag väntat på i över 20 år! Chockad och förvånad för att jag verkligen blev godkänd, livrädd för operationen och smärtan, men så lycklig över att jag snart kommer att kunna röra mej obehindrat, sova bättre, kunna ha framknäppta skjortor och kläder i rätt storlek över hela kroppen. Jag var faktiskt tvungen att sätta mej ner när jag kom ut och hade en liten klump i halsen. Det kom nog en liten tår också. Som jag väntat! Jag trodde aldrig att jag skulle få det på landstingets bekostnad. Shit! Jag är så himla glad och så är ingen hemma och kan dela glädjen med mej.

Visst, det kommer att göra ont, jag kommer att få ärr och det kan bli komplikationer. Men det struntar jag i. Jag slipper ju bomberna!!! Tack Dr Kompis för att du skrev en så bra remiss 🙂