Två recept på lakrits! -

Två recept på lakrits!

november 13, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I morgon åker jag till Helsingfors på Lakritsfestival. Jag möter upp Pernilla på pendeltåget och en massa andra bloggare på Vikingterminalen. Tillsammans ska vi äta middag och ha skoj innan vi går till sängs för att vara utvilade och gå på mässan hela söndagen. Sen blir det en repris på söndagkvällen, med middag och skoj innan vi kommer i hamn i Stockholm igen på måndagmorgon. Det ska bli himla kul! Självklart ska jag både försöka blogga och instagramma under tiden, men allt beror på om det finns wifi.

För att komma i rätt stämning bjuder jag på två härliga recept med lakrits. En Hummersoppa som är så fantastiskt god och faktiskt passar även den som ska gå ner i vikt, har för mej att det bara var 2 eller 4 PP för en portion. Åsså Lakritsfudgen från himlen, den är så snuskigt god! Klicka på länkarna så kommer ni till recepten 🙂

Det är snart dax för lunch och jag har knappt börjat dagen. Ska väl börja packa lite och förbereda helgen. Får nog börja med en hundpromenad innan regnet kommer tillbaka. Ha en riktigt fin fredag!

Ont i plånboken…

november 12, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi har länge funderat på ett nytt objektiv till vår systemkamera, eftersom det gamla är sönder. Så i lördags var vi på Fotomässan och kollade runt. Först var vi till en expert för att se om objektivet gick att laga, men det skulle inte vara värt jobbet och kostnaden.

Nu hade vi två alternitv; köpa ett nytt objektiv eller en helt ny kamera. Systemkameran vi har nu är min pärla, en Canon 350D som tar jättefina bilder, men den är tung och därför har jag bara med den när Martin kan bära. Jag får ont i ryggen bara av en liten handväska och kan helt enkelt inte bära runt på en tung kamera en längre tid. Men jag tycker om min kamera och använder den när jag kan. Man kanske skulle välja en liten kamera istället, med wifi och en massa annat fiffigt…? Kostnaden skulle i stort sett vara densamma, men en liten kamera som är stor som en mobil skulle jag faktiskt kunna bära runt och ha med mej överallt. Så vad skulle vi välja???

Det är ändå en kostnad på runt 5000 kr att ta hänsyn till och för mej är det en herrans massa pengar. Särskilt för något som egentligen är en lyxsak. Fast… den skulle ju vara för att få bra bilder till magasinet och bloggen. Så den skulle i slutändan dra in pengar, då texter är lättare att sälja om man har bra bilder till. Så det var ju inte bara en lyxgrej, utan även ett arbetsredskap. Till slut sa jag att Martin fick bestämma, jag tänker helt enkelt för mycket med plånboken.

Han hade tänkt att köpa nytt objektiv till mej i kombinerad julklapp-födelsedagspresent. Nu tog han beslutet att jag istället skulle få en helt ny kamera. Så det blev en liten Sony RX 100 M3, med wifi och en massa andra grejer som jag nu ska lära mej. Jag är ingen tekniknörd och gillar egentligen inte nya saker som jag måste lära mej, men till viss del funkar den som min gamla Canon så det ska nog bli bra till slut. Just nu fattar jag nästan ingenting.

Men jösses vilka bra bilder den tar!!! Jag har testat att ta lite produktbilder av saker som vi just nu testar och ska skriva om. Man kan gå nästan hur nära som helst, ljuset spelar ingen roll och det är superenkelt att föra över bilderna till telefonen och använda dem till tex instagram. Å den väger ingenting! Jag kan absolut ha med både den och mobilen i varsin byxficka utan problem. Så himla bra! Den kommer absolut att användas massor med början i helgen.

På lördag åker jag till Finland för att tillbringa hela söndagen på Lakritsfestivalen i Helsingfors. Då ska kameran få visa vad den går för. Det kommer bli massor med bilder från båten och festivalen. Följ med på Instagram så får ni se 🙂

Lite ont i plånboken har jag fortfarande, men försöker se det som en investering. Dessutom är det ju faktiskt min julklapp! Så medan alla andra öppnar sina julklappar får jag fota dem istället för att öppna egna. Jag har ju redan min julklapp i handen.

En gång om året!

november 8, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tiden går så attans fort och det händer så otroligt mycket just nu. Helt plötsligt har Martin nytt jobb, det gamla ska avslutas och förberedelser för det nya börjar. Han ska bli kostymnisse (iaf chinos och skjorta) och behöver ekiperas. Tack och lov så är han ledig hela januari och kan förbereda resten då. Men det är ändå en del som måste fixas direkt.

Vi planerar bröllopet och allt som ska bokas och fixas med det. En del har trillat på plats, men mycket återstår och då har vi ändå ett väldigt litet och enkelt bröllop. Vårt namn hänger fortfarande i luften, det verkar aldrig bli klart. Så vi vet ännu inte vad vi kommer att heta i framtiden. Liiiite frustrerande.

Jag har upptäckt att jag faktiskt har folk runt mej som uppskattar mej och det jag gör. Men min dåliga självkänsla är sånt inte alls självklart och jag blir enormt förundrad, överraskad och sjävklart glad! Men en och annan som jag tycker om har börjat uppträda lite mysko och undvikande, så det tar bort lite av den där glada känslan.

Eftersom kommande veckor innebär bla tre kryssningar och ganska lite tid hemma har jag börjat julfixet idag. Fönstren i köket är tvättade och gardinerna bytta. När jag ändå var tvungen att stryka gardinerna passade jag på att ta hand om allt som låg i korgen. Jag avskyr att stryka, så jag minimerar tillfällena till en gång om året då jag stryker allt! Så nu är det alltså gjort för i år 🙂

Under veckan har jag fixat en massa smågrejer. Jag tog bort stygnen, å det var faktiskt jag själv som tog bort dem. Iaf tre, vid köksbänken med nagelsax och pincett. De andra två fick distriktsköterskan ta eftersom de satt på fel arm. Jag passade på att ta influensasprutan samtidigt eftersom jag tillhör en sån där sk riskgrupp. Nästa vecka är det dax att ta ytterligare en prick, den här gången en stor i tinningen. Får vi se hur stort ingrepp det blir och hur jag ser ut sen. Är ju lagom kul att åka iväg med ett gäng till Lakritsfestivalen i Finland med ett stort bandage i skallen, men men…

Jag är trött och känner mej lite uppgiven. Sjukgymnastiken känns inget vidare och kroppen känns helt fel. Magen funkar inte särskilt bra, jag samlar vätska och har gått upp massor i vikt på bara ett par dagar. Även om vågen säger att jag är sk normalviktig fortfarande så känner jag mej som en elefant ungefär. Ju mer jag tränar desto större blir magen, det borde ju vara tvärtom. Imorrn ska jag tillbaka till sjukgymnasten och då träna med henne. Jag har en känsla av att alla känslor och tankar bara kommer att forsa ur mej. Ska bli intressant att se hur hon habndskas med det och vad hon kommer att säga.

Jag har ett jättebra liv och absolut inget att klaga på, ändå känns inget riktigt roligt just nu. Jag vet inte varför, bara att det är jag själv som måste ändra på det. Eller jo… jag vet… höst… det är en stor förklaring till hur jag mår varenda år. Men det är bara att stå ut. Om 2 månader går jag barärmad till restaurangen för att äta middag i Gambia. Syrsorna har börjat spela och vågorna brusar. När vi kommer hem har dygnen blivit lite längre igen. Det är bara att stå ut och räkna ner.

Men roliga saker väntar som sagt nästa vecka. Först ett gäng mindre roliga läkarbesök, men sen Lakritsfestival! Roliga människor på en rolig plats. Massa gott godis! Tyvärr stannar Martin hemma, men jag får sällskap av Pernilla istället. Vi kommer ha så kul!

Bäst att börja styra upp veckan, fixa veckomatsedel och sånt. Allt för att hålla oss på banan så mycket det går i allt som händer. Mycket godis kommer det att bli och då krävs det bra mat resten av tiden. Allt för att minmera katastrofen. Så ha en fin söndagkväll på er, det ska vi ha!

Letar bröllopsresa

november 7, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det roligaste med att planera bröllop är att leta bröllopsresa. Tycker iaf jag 🙂

Vi har ett vigseldatum, som några vet om, och vill åka i anslutning till den dagen. Inte nödvändigtvis samma dag, men en eller ett par dagar efter. Vi vill också åka på en kryssning, gärna i Medelhavet och minst 10 dagar.

Så vi har skickat några förfrågningar och nu börjar det komma förslag. Den ni ser här brevid är det som låter mest lockande just nu. Stopp i bla Rom, Venedig och Nice, start och slut i Barcelona. 12 dagar till havs och hytt med balkong. Perfekt!

Vi suger lite på karamellen och funderar vidare. Kanske blir det denna med Resia, det återstår att se. Det är iaf himla mysigt att planera 🙂

Tackar nej till femsiffrig löneförhöjning…

november 5, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni vet så är vi inte särskilt matrealistiska av oss. Vi lever ganska billigt men tycker inte att vi snålar ändå. Vi sparar till våra resor, äter det vi vill och gör i princip det vi vill också. Vi går runt på ungefär 12-13 000 i månaden och då är boende, mat och allt annat inräknat. Så nu när Martin fick högre lön på det nya jobbet var det den extra semesterveckan och kortare restiden som bettyde mer än pengarna. Men det var jobbet i sej som lockade honom mest, inget annat.

Nu har hans nuvarande arbetsgivare gett ett motbud, de är ganska desperata… de erbjöd honom en femsiffrig löneförhöjning och möjlighet att jobba hemma två dagar i veckan. Många hade nog tagit det, men inte Martin… Han är ute efter det nya jobbet, arbetsmiljön och utvecklingsmöjligheterna. Så länge han har en marknadsmässig lön och vi klarar oss, struntar han i resten. Han vill ha det där jobbet, så är det bara! Det kan vara hans drömjobb.

Han tackar alltså nej till en massa pengar och jag står bara brevid och säger ok. Jag förstår honom precis! Än en gång är jag så otroligt tacksam för vårt gamla hus i förorten som nästan är avbetalt och knappt kostar något mer än det löpande. Tack var detta kan vi bägge leva vår dröm. Han får arbeta i en grupp med likasinnade, jag får vara hemma och göra det jag vill. Vi bor bra, har mat på bordet och kan resa. Vi blir aldrig rika, men det är inget vi strävar efter heller.

I Sverige är det fult att prata om pengar. Ännu fulare att tjäna mycket pengar. Jag fattar inte riktigt det där och pratar öppet om vår ekonomi om någon frågar. Många förstår ju inte hur jag kan vara hemma och hur vi kan leva på en lön. Men det handlar inte om inkomsterna, det handlar om utgifterna. Vi lever billigt och behöver alltså inte så mycket även om det är trevligt att kunna spara lite och det kan vi. Många som får höra hur vi lever fattar inte hur vi klarar det. Jag var ensamstående med två barn i 10 år och jobbade mest hemifrån. Jag vet hur man trollar med pengar.

Jag vet att Martin inom en ganska snar framtid kommer att tjäna beydligt mer än han gör nu. Jag vet också att det förmodligen blir jag som kommer att göra av med det mesta av pengarna… det är ju jag som har tid att shoppa! Å Martin skulle aldrig drömma om att se det som hans pengar, han uppmanar mej gärna att att köpa det jag tycker om och vill ha. Han tjänar pengarna och jag gör av med dem, det kallas arbetsfördelning och jämställdhet 🙂

Just nu sitter jag och kollar efter en bröllopsresa. Det ska bli en kryssning, frågan är bara vilken. Ett av rederierna har 25% rabatt, självklart är det extra intressant. Nästa sommar bär det av!

Numera bara ett dåligt minne…

oktober 20, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen har jag ringt sista samtalet och lagt sista pusselbiten när det gäller älgolyckan! Så himla skönt att allt är över, även om en del återstår psykiskt.

Det var alltså natten mellan den 4 och 5 juni som det dök upp en älg på vägen när vi åkte mot Varbergs Kurort. Det var runt midnatt och ganska mörkt i trakterna strax efter Smålandsstenar. Vi hade avverkat 40 mil och hade bara det sista kvar när jag helt plötsligt såg päls tryckas mot min sidoruta, rutan sprack och det flög glassplitter och älghår runt mej. Varken dramatiskt eller särskilt läskigt.

Jag hade strax innan sänkt farten, så när älgen klev in i bilens sida bromsade jag inte ens in. Jag släppte bara foten från gasen och rullade vidare medan farten sänktes automatiskt. Någon fara för wiplash eller så, var det alltså inte. Vi stannade och strax efter oss stannade två äldre herrar som sedan hjälpte oss med allt praktiskt innan bärgaren kom till platsen. Det värsta när sånt här händer är att man inte vet i vilken ordning saker ska göras. Ska man ringa polis först? Ringer de Viltvårdare som kommer och söker efter och skjuter djuret? Ska man ringa polis även om ingen är särskilt skadad? Va sjutton har man för försäkringsbolag och vilket är telefonnumret dit? Alltså ringer man pappa! Han visste i vilken ordning saker och ting skulle göras, så vi gjorde som han sa.

Innan bärgare kom till platsen tog det tid. Polisen tyckte inte att de behövde komma alls, så där stod vi med en mosad bil och en bärgare som inte hade plats för oss med all packning. Alltså fick vi vänta på en taxi klockan 2 på natten, som tog oss de sista milen till Varberg. Där väntade personal som sedan var våra änglar hela helgen. Vad hade vi gjort utan alla fina människor på Varbergs Kurort??? För att inte tala om Björn på Hertz, som slog knut på sej själv för att hitta en bil åt oss att åka hem med. Alla har verkligen gjort vad de kunnat för oss och till och med mer än så.

Att ringa alla samtal har varit påfrestande och det där sista har bara inte gått att ringa. Men så igår lyckades jag äntligen ta itu med mej själv och ta tag i det. Vid första försöket var handläggaren på lunch, sedan upptagen i telefon och när jag väl fick tag på honom vid tredje försöket så fungerade itne deras datorer. Men han ringde upp mej någon timme senare och fick de sista uppgifterna av mej och äntligen var allt över!!! Efter drygt fyra månader var äntligen allt fixat!

Nu ska bara ersättning för taxin och sista milersättningen för att hämta bilen in på kontot och sedan är detta bara ett väldigt dåligt sommarminne. Äntligen! Att det ska vara så svårt att ringa ett enda litet samtal och tala om två summor. Det borde vara så enkelt när man vet att allt är över sedan. Men det var så otroligt svårt och satt så långt inne att verkligen göra detta. Men nu är det gjort! Å det känns så skönt!

Vi klarade oss helskinnade ur olyckan, sånär som på lite sårskador i ansiktet. Men mentalt har det hänt grejer… jag tycker inte om att köra bil längre, jag kan knappt se en älg ens på bild och jag kör aldrig bil i mörker längre och skäller på precis alla som gör det. Jag, precis som alla andra, trodde ju inte att detta kunde hända mej. Nu vet jag bättre. Man behöver inte krocka med älgen, det räcker med att älgen korsar en väg vid fel tillfälle och helt enkelt går in i din bil. Skadorna blir precis lika stora och risken att dö är precis lika stor. Vi hade tur i oturen, som klarade oss. Inte änglavakt, då hade älgen aldrig dykt upp. Men inte bara tur, lite väl vald bil också. En hög bil klarar en krock med stort djur bättre än en låg bil. I en vanlig personbil hade vi dött. Iaf jag, eftersom jag då haft älgen ovanpå mitt huvud.

Det vi lärt oss är alltså att vi inte ska köra i mörker/gryning/skymning, vi kommer aldrig ha en låg bil och vi ska byta försäkringsbolag som har hyrbil och leverans till hemort av reparerad bil. En extra viltförsäkring har min pappa redan fixat åt oss, plus en backupförsäkring som jag hade sedan innan som underlättade allt enormt mycket. Vi har också lärt oss att när det gäller vilt så spelar det inte så stor roll om man kör långsamt eller har superkoll längst vägen. Det händer lixom bara. Plötsligt smäller det utan att man fattar vad som hänt.

Men nu är det över! Nu kan vi lägga detta dåliga sommarminne bakom oss och gå vidare. Vi överlevde, det är det enda viktiga!

78 dagar kvar…

oktober 18, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

På tisdag åker vännen U till Gambia, tror ni att jag är avundsjuk?! För oss är det 78 dagar kvar, som om jag skulle räkna… 🙂

Redan nu pågår förberedelserna och något helt fantastiskt hände häromveckan. Jag fick ett sms från en av Martins fd kollegor på Viktväktarna som frågade om vi fortfarande behövde begagnade telefoner. Hon jobbar numera på ett ställe som testar bla telefoner och kunde ge oss flera stycken, om jag ville. Klart jag ville! Så i fredags åkte jag in till stan och hämtade upp en hel kasse med begagnade telefoner och en av dem åker till Gambia direkt på tisdag.

Martin fick nästan en chock när han såg alla telefoner. Sen fick han börja gå igenom dem för att se vilken som vi tror ska passa Smile bäst. Det var en mängd märken som vi aldrig hört talas om, så han fick googla och läsa på lite. Till sist kom vi fram till att en Dahl med extra batteri ska få åka till Afrika med vår vän U på tisdag. Så den ska jag leverera nu på eftermiddagen, så hon kan packa ner den tillsammans med allt annat.

Man får bara ha med sej en extra telefon per resenär, så vi får skicka med folk vart efter. Själva tar vi med fyra stycken när vi åker i januari. Telefoner är numera en nödvändighet i Gambia, särskilt när man ska söka jobb. Vi använder det för att kunna ha kontinuerlig kontakt med Smile via Facebook och Messenger. Det är billigt att både ringa och använda internet, men han brukar även leta upp något ställe med wifi för att prata med oss. På så sätt får vi bilder och information om läget och kan hjälpa honom snabbt.

78 dagar… på den tiden ska jag försöka få tag på ett par resväskor till och rensa bland alla kläder och annat som vi samlat ihop. Vi har väldigt mycket som ska med, kläder, leksaker och en massa annat. Det mesta lämnas kvar, även några resväskor. Smile får en massa saker till familjen och vår chaufför Buba ska också få en hel del. Att U hjälper oss med telefonen är guld värt! Det har ju inte gått några resor till Gambia på 18 månader, så arbetsituationen är akut. De första turisterna kommer på tisdag och kommer att vara mer än välkomna och få väldigt mycket uppmärksamhet. Äntligen kanske Smile kan hitta ett jobb och Buba få lite körningar. Att försörja sina familjer är svårt när turisterna och jobben uteblir. Men nu finns det hopp igen!

På tisdag får även vår kära Linda påfyllning av ost och grovt bröd som U har med till henne. Självklart har även vi med det när vi kommer, det är lixom en sjävklarhet. Utan Linda skulle vi inte kunna hjälpa på det sätt vi gör, så det är klart att vi förser henne med hennes nödvändigheter. Särskilt som jag dessutom ska skriva om henne när vi är där. Det blir intressant att intervjua en gammal vän som man tror att man vet mycket om…

Jo, jag längtar! Väldigt mycket! Att få flyga in över mangroveträsken och se hur Gambiafloden flyter fram mellan träden är något alldeles särskilt. Att första kvällen gå ut från hotellet, känna värmen, höra vågbruset och hälsa på alla vänner. Att första morgonen sätta på sej sommarkläder, köra ner fötterna i ett par sandaler och äta frukost ute i solen. Allt detta längtar jag enormt mycket efter! 78 dagar kvar…

Inte ens 100 dagar kvar!

september 30, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dagarna bara swischar förbi, precis som vanligt i mitt liv. September är inne på sin sista dag, en månad som försvunnit i raketfart! Det har varit mängder med roligheter, bland annat ett helt gäng teaterföreställningar. Men den här veckan har allt lugnat ner sej betydligt och jag har lyckats komma ikapp med en del av allt som försummats här hemma. Bara att se botten på tvättkorgen är lycka ibland 🙂

Måndag och tisdag har mest gått ut på att ta hand om hunden och hemmet. Baileys har fått långa promenader, tassvård och mycket gos. Jag har tvättat, röjt köket, tagit hand om goodiebags och till slut lyckats dammsuga. När dammråttorna börjar likna flodhästar, då är det lixom dax… Åsså har jag tränat och gått igenom mailkorgarna hyfsat noga. Vad det gäller jobb så ligger jag efter så det bara visslar om det, men jag kommer nog aldrig att vara ikapp där.

Två dagar när jag varit hemma dygnet runt och bara gjort saker i min egen takt. Så huimla skönt! Så är det idag med, men ikväll ska jag iväg på roligheter igen. Då ska jag vara med vid boksläppet av Rosa Kokboken 2 på Birkaterminalen. Jag var med när den första släpptes förra året och det var en så himla mysig kväll, så det här vill jag inte missa. Att det är för en god sak gör ju inte kvällen sämre. Berättar mer om kokboken en annan dag.

Just nu låter jag bara tiden gå och räknar ner dagarna tills jag får åka till Arlanda och sätta mej på flyget till Gambia igen. Inte ens 100 dagar kvar nu! Jag chattar med Smile någon gång i veckan och han ser verkligen fram emot att turistsäsongen ska ta fart efter 18 månaders stiltje. En bekant åt oss åker ner i slutet av oktober, då ska han i bästa fall få en ny telefon och sen kommer vi ner efter nyår med kläder, smågrejer och skolsaker till familjen.

I år ser jag alltså inte fram emot jul som jag brukar göra, eller jo… det gör jag, men jag ser ännu mer fram emot januari. Då ska jag tina upp i 30-graders värme på en tom sandstrand i mitt favoritland. Å ni får förstås följa med! Antingen rent fysiskt, läs här ovanför hur ni ska göra för att åka med på resan, eller via bloggen – jag kommer att blogga så ofta jag kan. Det är en kombinerad jobbresa, då jag ska skriva om Linda som bor där, göra en resereportage och lite andra spännande grejer.

Å just när jag skriver detta sitter jag och fryser med en varm tekopp i handen. Hösten är skitjobbig! Hur mycket jag än klär på mej så fryser jag, det är en kyla som kommer inifrån och som gör ont inne i skelettet. Tydligen en ganska typisk fibrogrej. Så det där med att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder – det stämmer inte riktigt på mej. Jag behöver lite värme mitt i vintern för att helt enkelt stå ut. Eftersom förra årets resa ställdes in, kan jag lugnt säga att jag längtar så det gör ont!

Det är nästan så man skulle vilja börja plocka fram saker och kolla vad som ska med redan nu. Men det är liiite för tidigt än. Jag får nöja mej med att visa bilder och berätta allt om landet för U som åker dit i oktober. Vi ska ses på lördag och då ska jag frossa i biler och minnen. Hon kommer veta allt när vi är färdiga 🙂

Nu ska jag ta en liten tupplur, innan det är dax att fixa till sej och åka in till stan och träffa Babsan, Tilde de Paula, Lillbabs och alla andra som bidragit med recept till kvällens kokbok. Ha en fin eftermiddag och kväll everyhopa, det ska jag ha!

Bröllopsplanerna går vidare…

september 29, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu är det iofs några månader till den stora dagen och jag kan väl inte säga att vi har någon större brådska med bröllopsplanerna. Men en och annan detalj faller iaf på plats längst vägen.

Ringarna fick vi för några veckor sedan, men Martin fick skicka tillbaka sin för korregering. I onsdags fick han tillbaka den och känner sej ”hel” igen. Konstigt att man kan vänja sej vid ett smycke så snabbt, men när det är det finaste man haft så är det kanske inte så konstigt. Vi är så otroligt nöjda med våra ringar, de är helt perfekta!

Namnfrågan verkar inte ha något slut. Martin ska till att börja med ändra stavning på ett av sina förnamn och tänkte ha det avklarat innan han lämnar in namnförslag om efternamnet. Men den där stavändringen verkar ha trillat mellan stolarna, det är en månad sedan han lämna in om det och inget har hänt. Så det blir väl att ringa och kolla upp det. Sen har vi alltså ett förslag på efternamn som vi förmodligen måste ha godkännande för att få, men det är bara från en enda person så det ska i bästa fall inte vara något problem. Blir det ändå trassel så har vi ett till namnförslag och det vet vi att ingen heter, men det är inte det som är vårt förstahands alternativ och alltså håller vi lite på det namnet så länge. Än så länge har det alltså inte hänt något alls på namnfronten.

Däremot är Jenna tillfrågad att fixa hår och makeup både till bröllopet och till festen. Jag kommer att se ungeför likadan ut bägge gångerna, så alla får se ”bruden” även om de inte är med på själva vigseln. Jenna har en skönhetssalong här i Tumba där hon fixar naglar, smink och hår – men även har massage och relax. Vill man ha en riktig massage som känns flera dagar efteråt, då ska man besöka den finska zizun Jenna. Snacka om nypor!!!

Så ringar, hår och smink är alltså klart. Klänningen har jag, den har Pethra lovat att lägga upp och sy in. Men det får göras senare, när jag vet hur min kropp kommer att se ut. Just nu är jag bara så otroligt glad att jag kommit igång med träningen igen och jag riktigt känner hur kroppen drar ihop sej. Jag älskar att slita skiten ur mej i maskinerna på Curves, ingen myspysträning här inte! Martin kör vidare med Paolo Roberto och håller på att få en helt ny kropp. Hans kostym får köpas in under våren, när man vet hur han ser ut.

På fredag åker jag till Ullared och passar på att köpa pappersdukar, engångstallrikar och sånt som man kan duka ute med. Bröllopsfesten blir ett kombinerat pool/grill och bröllopsparty och vi kommer att sitta på filtar i gräset. Så engångsgrejer känns mest praktiskt. Vigseln är bara vår, den vet närmast sörjande när den är – men inte var, eftersom det inte är bokat än. Festen är för fler men vi kommer inte ens att skicka ut inbjudningar utan bara bjuda in via Facebook. Vi har redan nu undanbett oss alla former av presenter, och sagt att vi hellre ser att var och en lägger 100 kr till vår familj i Gambia. De behöver hjälpen, vi har allt vi behöver!

Bit för bit hamnar rätt i det stora pusslet. Till våren blir det lite mer konkreta grejer att ordna när hindersprövning och äktenskapsförord ska fixas. Fortfarande är den stora frågan namnet, bara den biten kunde falla på plats skulle det kännas betydligt bättre. Sen ska vigseln bokas, vigselförrättaren är vidtalad – nu ska han bara se om han är hemma då. Detta blir mitt under semestern. Fotografen är inte vidtalad än, men kommer att bli inom kort. Åsså ska bröllopsresan bokas, men den har inte släppts än. Vi har alltså en plan, men det är mycket som inte går att fixa så här långt innan.

Ett är iaf helt klart och det är att vi gifter oss nästa sommar 🙂

Lika olika

september 26, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har 12 kusiner, tror jag… Men jag har bara kontakt med 5-6 stycken och träffar bara 3-4 stycken av dem regelbundet. Det är lite sorgligt faktiskt att man inte har mer kontakt med alla, men vi är ganska dåliga på sånt i vår släkt. Hade inte facebook funnits hade jag bara haft kontakt med en enda.

Idag har vi tillbringat hela dagen på TUR-mässan och frossat i resor. Vi vill åka precis överallt! Det är första stora resemässan på många år i Stockholm, självklart måste vi kolla in den! Som grädde på moset skulle min kusin Anna dessutom hålla ett föredrag i slutet av dagen. Hur kul som helst, då vi inte setts på cirka 20 år. Rätt pinsamt, då vi bor i samma stad…

Anna och jag är inte ett dugg lika till utseendet. Hon är lång, smal och ljus och jag är liten, tjock och mörk. Men på insidan finns många likheter, vi älskar att skriva och resa bägge två, och har dessutom gjort något konkret av våra intressen. Jag har ju min blogg och mitt nätmagasin Du i Fokus, där jag försöker att inspirera andra att ta tag i sina liv och se vilka guldkanter som finns. Anna driver resebloggen Turisterna och åker land och rike runt med sin familj, skriver och inspirerar andra att våga ta med familjen runt världen.

Idag fick vi alltså möjlighet att ses och ta igen lite tid tillsammans. Jag fick även träffa hennes man och ena dotter. Nu hoppas jag att vi kommer att träffas snart igen och att vi kanske kan göra något gemensamt när det gäller våra bloggar. I sitt föredrag tipsade hon om att gästblogga, det kanske vore något.

Jag lockas lite av tanken att sätta ihop en kusinträff. Frågan är ju bara hur man gör? Ska man stanna vid att bara ha en träff för mammas sida och de som bor på Öland, eller ska man ha sej själv i fokus och bjuda alla sina kusiner från båda håll – trots att hälften då inte kommer att vara släkt med varandra? Så gör man väl inte? Jag antar att man vanligtvis tar en träff för ena släktsidan och sedan den andra. Å andra sidan kan ju vi göra det enkelt för oss och bjuda in alla till vår bröllopsfest 🙂

Hur som helst så var det kul att ses och jag känner att jag blir bättre och bättre på att ta hand om de relationer som jag faktiskt vill ha i mitt liv. Jag saknar fortfarande några personer, men fler och fler bitar faller på plats. Det känns lite som att det blir viktigare med åren att samla familjen runt sej. Hur tänker ni kring släkt och att hålla kontakten, tycker ni också att det är svårt?

Drömresan!

september 19, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dagens tema från Svenska Resebloggar är Drömresan. Drömmer gör vi nog alla om att resa till någon exotisk eller spännande plats. Jag har faktiskt redan gjort min stora drömresa, men jag har en kvar…

Den stora drömresan gick till Tanzania. 2010 åkte hela familjen på safari en vecka och sedan till Zanzibar på sol och bad en vecka. Det var min stora dröm och uppfylldes när jag fyllde 40. Just en safari, där man ser djuren i sin rätta miljö var något av det häftigaste jag gjort. Det kändes som man var mitt i en naturfilm och man bara väntade på att få höra en speakerröst berätta vad man såg.

Vi kom till Tanzania på juldagen och redan dagen efter satt vi i en jeep på väg till Ngorongoro. Vi såg precis allt man ska se, alla ”big five” på bara ett par dagar. Till och med den utrotningshotade noshörningen lyckades vi se, flera stycken faktiskt. Vi såg (och hörde) en gepard äta en gasell på bara några meters avstånd, lejon i soluppgången, giraffer som slogs och flodhästar på promenad. Vi åt picknick bland zebror och kissade tillsammans med hyenor. Det var helt fantastiskt!

Att efter en vecka i en dammig jeep få semester med sol, bad och kritvita stränder var helt perfekt! Vi sov middag i skuggan på stranden, gick långa promenader längst stranden och satt länge ute på kvällarna. Allt var helt perfekt! Nästan… jag fick salmonella och mådde lite dåligt, men det förtog ändå inte paradiskänslan.

Jag har alltså upplevt mina stora dröm, men jag har en kvar… när jag fyller 50 vill jag åka till Samoa! Kureduttön som ingen jag känner varit till och knappt känner till något om. Samoa är en liten ögrupp mitt ute i Stilla Havet, strax söder om ekvatorn och datumgränsen. Förr tog man sej dit med flyg via Tokyo, nu vet jag inte vilken väg man tar – men det ska jag ta redan på! Bästa tiden att resa hit är maj till oktober och jag fyller år i januari… så vi får väl se hur vi ska planera detta. Det är drygt 4 år dit…

Nästa resa går till Gambia, 107 dagar kvar, och sen ska vi på bröllopsresa nästa sommar. Då blir det förmodligen en kryssning i medelhavet, en av Martins drömresor faktiskt. Det ska bli så himla mysigt! En kryssning är ett väldigt behagligt sätt att resa. Man åker båt på natten och varje morgon kommer man till en ny spännande plats att upptäcka. Perfekt!

Vart går din drömresa? Har du redan gjort den eller har du den kvar?

Värsta resan!

september 17, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Bulgarien 1998

Svenska Resebloggare har som jag tidigare berättat olika teman under tre veckor. Jag har hängt på när det varit något som lockat mej. Idag är temat ”värsta reseminnet” och det har jag ett klockrent! Det är första och enda gången (hittills) som jag längtat hem.

Året var 1998 tror jag och jag har för mej att det var första resan efter skillsmässan från barnens pappa. Jag, killarna och mina föräldrar bokade en vecka i Bulgarien i augusti/september eller nåt sånt. Vi brukar aldrig åka en vecka, men tyckte det skulle vara skönt att komma iväg lite snabbt. Tur var väl det!!!

Innan vi åkte hade jag haft häcken full med jobb, så packningen blev i sista minuten. När man ska ha mängder med mediciner med sej, får man helt enkelt inte slarva med packningen… men det gjorde jag. Så när vi väl kom fram saknades astmamediciner och alvedon.

Vi skulle bada och sola och jag hade glömt…. BADKLÄDER!!! Hur kan man göra det? Då fanns det inte särskilt många välutrustade butiker heller där vi var, så vi fick köpa kortbyxor i en mysko kvalitet som killarna fick bada i. Badkläderna var dock ett i-landsproblem i sammanhanget.

När vi kom fram till hotellet blev min mamma dålig. Förmodligen blev hon matförgiftad på flyget och blev liggande ett par dagar. När hon väl kurerat sej satte sej min pappa på sina svindyra glasögon och fick tejpa ihop dem för att se något. En dag sitter Senior på toaletten ropar han på mej ”Mamma, mitt bajs rör sej”. Då har ungen fått mask! Å direkt efter får Junior 40-graders feber och vi har alltså ingen alvedon med oss…

Vår hotellrum är väldigt litet och med extrasäng åt enda grabben, den sängen drämmer jag lilltån i. Snart är det ingen liten tå längre, utan en väldigt stor tå som både är gul och lila. Jag har brutit tån förr och känner igen smärtan. Nån sko går inte på och jag kan inte gå, det blir att sitta med foten i högläge på balkongen resten av tiden. Nu vill jag åka hem!!!

När transferbussen väl hämtar vår familj är det alltså en mamma som hoppar på ett ben, en unge med mask som går själv och en unge med feber som lutar sej mot någon av oss för att orka stå och en morfar med ihoptejpade glasögon. Men då mår iaf mormor bra igen!

Ni må tro att det var skönt att komma hem till Sverige igen! I med maskmedicin på en ungen, alvedon och astmamedicin på den andra. Mej var det inte mycket att göra åt mer än låta tiden ha sin gång och pappa fick nya glasögon. Men jag kan väl säga som så: Bulgarien ligger inte så högt på vår lista och vi har inte varit där sedan dess. Men vi borde väl?

Tack för påminnelsen…

september 8, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland behöver man bli påmind om varför man tar vissa beslut och hur livet kan se ut ibland för att uppskatta det totalt. Går man bara runt i samma spår hela tiden med varken toppar eller dalar så ser man ju ingen skillnad på nåt, eller hur? Alltså kanske det är lite bra att må dåligt ibland… eller?

Jag har haft en dålig helg kan man nog säga. Sömnen har varit helt kass och det har inte berott på snarkofagen, utan på att jag helt enkelt inte kunnat somna. Och när jag väl sovit har jag vaknat nästan 30 ggr per natt. Så blir man inte pigg kan jag berätta. Jag har varit sänkt, smågrinig och orkeslös. Natten till igår frös jag och kom på att jag ju faktiskt hade ont. Det hade jag nog haft de föregående nätterna också, men är så van att jag oftast inte ens noterar det. Nu kunde jag inte ligga på något sätt eftersom minsta väck på lakanet gjorde ont, så det gick lixom inte att tänka bort. Just då lät jag det bara vara, men igår morse inspg jag att det är fibrokärringen som vaknat och då tog jag faktiskt ett par värktabletter. Sånt glömmer jag oftast bort att man kan göra.

Jag var iväg på en snabb grej på förmiddagen, kom hem och somnade och orkade inte så mycket mer. Inatt tog jag en värktablett innan jag skulle sova och låg nog bara vaken ungefär en timme och vaknade sedan bara 18 gånger under natten. Så idag är jag nästan pigg! Jag mår iaf mycket bättre.

Jag är alltså ganska väck i skallen och hade jag varit tvungen att gå och jobba nu så hade jag itne gjort särskilt mycket nytta. Det är när jag tänker på det som jag inser vilket klokt beslut vi tog för ungefär 2 år sedan, när vi bestämde att jag skulle sluta jobba och vara hemma för att ta hand om mej. Nu har jag varit hemma i ungefär 18 månader och haft möjlighet att vila, motionera, njuta av bra dagar osv. Det har gjort under för hela mej! Visst har jag fortfarande dåliga dagar, men de är oftas bara ett par i sträck och nu kan jag som sagt stänga ute världen och ta hand om mej om jag vill.

Firbomyalgi är en jäkla skitsjukdom! Man vet egentligen inte varför vissa får den, även om det finns vissa kopplingar till långvarig stress osv. Det går inte att bota, man får lixom gilla läget och göra det bästa av det. Å ingen fibropatient är den andra lik… vissa mår bra av träning, andra kan inte träna alls. vissa mår bra av värme, andra mår dåligt av värme osv.

Jag mår bäst när jag få röra på mej, det är 25 grader varmt och sol, jag får sova ostört 8 timmar och har en luftig planering i mitt schema. Alla komponenter är inte så lätt att fixa samtidigt i vårt land. Men 3-4 månader om året är allt alltså ganska ok, det är nu det jobbiga kommer. Nu börjar en period där jag fryser inifrån, oavsett hur mycket jag klär på mej. Kroppen täcks av olika stora fält som blir iskalla och stela, oftast högerhand och knäna ner till fötterna. Det värker i hela kroppen, olika mycket olika dagar på olika ställen. Jag är konstant trött, glömmer mycket och kan bli lite grinig. Så ska jag jag alltså ha det fram till april ungefär.

Då är det väldigt skönt att rå sin egen tid och ha en härlig resa att se fram emot. Det är den bästa medicinen av dem alla!

Största reseminnet – kanske det viktigaste…

september 6, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Min utsikt varje morgon

Tre veckor framåt kommer svenska resebloggar att ha olika ämnen varje dag som man kan skriva om eller lägga upp en bild på instagram om man vill. Jag tänkte haka på de dagar som jag känner att det berör lite extra. Jag är ju trots allt en riktigt resenörd och ser hela jordklotet som en guldgruva av platser att upptäcka, människor att lära känna och kulturer att berikas av.

Dagens ämne var att berätta om sitt största reseminne och det gick jag genast igång på. Det finns lixom bara ett och är så självklart för mej. Självklart handlar det om Afrika, men inte om en särskilt plats utan om det ögonblicket då jag från luften för första gången flög in över mangroveträsken. Vi var på väg mot Gambia, då gick inflygningen över Saharas öknen, in en kort bit i Senegal och där börjar mangroven som sedan flyter in i Gambia och Gambiafloden.

I det ögonblicket kände jag att jag kom hem och ett stort lugn fyllde hela mej. Jag hade inte ens landat, men kände direkt att här skulle jag kunna bo resten av livet. Jag var hemma! Inte kunde jag i mina vildaste drömmar ens föreställa mej att jag bara någon månad senare faktiskt flyttade dit för att jobba där en period. Det fanns lixom inte på världskartan, men så blev det! Å det är det absolut klokaste jag gjort i hela mitt liv. Det förändrade mej som person och gav mej en helt annan syn på mej själv, andra människor och kulturer och faktisk en helt ny livssyn som jag haft med mej sedan dess.

Tänk om jag vid den där första inflygningen vetat vad som väntade mej. 20 år gammal med hela livet framför mej, tog jag ett livsavgörande beslut som jag aldrig någonsin kommer att ångra. Gambia fyllde mitt hjärta och är fortfarande en stor del av mej. Afrikas kontinent är så otroligt stor och det finns så mycket att se och lära sej där. Å jag är så glad att mina barn och Martin också älskar det och gärna åker dit. Nu har vi ju även vår familj där och måste ju åka tilbaka även för deras skull. Om 121 dagar får jag se Saharas öknen breda ut sej igen och mangroven slingra sej fram. Sen får jag sätta fötterna i den varma sanden och bara uppfyllas av dofterna, smakerna och atmosfären.

Vill ni följa med? Gör det då! Det är inte försent att boka. Kolla här uppe, under ”Häng med till Gambia” där står alla detaljer. Du är mer än välkommen 🙂

Värsta årstiden är här!

september 1, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så blev det återigen september. Sommaren är över… susck! Till råga på allt så bjuder höstens första dag på regn. Blä!

Jo, jag AVSKYR hösten och vinterhalvåret! Jag bor i fel land och borde har stannat i Afrika när jag väl flyttat dit. Men vad gör man inte för kärleken…? Jo, man flyttar hem, gifter sej, skaffar två barn som behöver trygg och bra sjukvård och livet rullar på. Sen skiljer man sej, men kan ändå inte flytta eftersom barnen fortfarande behöver den där sjukvården… så man anpassar sej men längtar… efter sol och värme året runt.

Nu är barnen stora, så egentligen skulle jag ju kunna flytta. Men då finns det en hund och en ny man att stanna kvar för och skulle de där barnen skaffa egna barn, så vill man ju finnas i närheten. Så istället för att flytta till värmen skriker jag högt om hur jobbig hösten är, reser bort några veckor och står på så sätt ut ytterligare en hlst och en vinter.

Sverige är ett himla bra land, om det inte vore för de onödiga årstiderna hösten och vintern. Här finns allt man behöver när det gäller just sjukvård och här finns min familj. Så jag stannar även om längtan till värmen ibland riktigt sliter i mej. Det är tur att jag har en förstående man som ser när jag mår dåligt och då bär mej framåt med sin kärlek. Han uppmanar mej att göra något kul, ta en resa på egen hand eller ser till att vi tillsammans bokar något som vi båda kan se fram emot.

Idag städar jag undan sommaren. Tvättmaskinen är full med sommarkläder som ska hängas undan. Men bara till i januari får de vila, då åker vi till afrikas värme igen. Då får vi träffa vår andra familj och se hur det gått med hustak och raserade husväggar. 126 dagar kvar… något att se fram emot och längta till. Jag kan redan känna sanden mellan tårna och se mej själv sitta på balkongen och se aporna i träden som nyfiket kikar på mej. Barnen ska följa med, vi ska få tid tillsammans. Härligt!

Just nu smattrar regnet på rutan och jag hör hundens snarkningar från sovrummet. Jag har det bra. Ett bra liv. Jag har allt jag behöver och ska till och med gifta mej! Ändå känner jag hur melankolin sprider sej i kroppen och hur jag redan saknar sommaren och inte snabbt nog kan få april igen. April, månaden då livet återvänder. Men jag älskar julen, så jag får väl hoppas att tiden dit går snabbt. Å sen kommer alla födelsedagar och i allt detta ska ett bröllop planeras.

Man ska ju se positivt på allt sägs det. Ja, jag försöker. Det går sådär…