Tack för påminnelsen…

Tack för påminnelsen…

Ibland behöver man bli påmind om varför man tar vissa beslut och hur livet kan se ut ibland för att uppskatta det totalt. Går man bara runt i samma spår hela tiden med varken toppar eller dalar så ser man ju ingen skillnad på nåt, eller hur? Alltså kanske det är lite bra att må dåligt ibland… eller?

Jag har haft en dålig helg kan man nog säga. Sömnen har varit helt kass och det har inte berott på snarkofagen, utan på att jag helt enkelt inte kunnat somna. Och när jag väl sovit har jag vaknat nästan 30 ggr per natt. Så blir man inte pigg kan jag berätta. Jag har varit sänkt, smågrinig och orkeslös. Natten till igår frös jag och kom på att jag ju faktiskt hade ont. Det hade jag nog haft de föregående nätterna också, men är så van att jag oftast inte ens noterar det. Nu kunde jag inte ligga på något sätt eftersom minsta väck på lakanet gjorde ont, så det gick lixom inte att tänka bort. Just då lät jag det bara vara, men igår morse inspg jag att det är fibrokärringen som vaknat och då tog jag faktiskt ett par värktabletter. Sånt glömmer jag oftast bort att man kan göra.

Jag var iväg på en snabb grej på förmiddagen, kom hem och somnade och orkade inte så mycket mer. Inatt tog jag en värktablett innan jag skulle sova och låg nog bara vaken ungefär en timme och vaknade sedan bara 18 gånger under natten. Så idag är jag nästan pigg! Jag mår iaf mycket bättre.

Jag är alltså ganska väck i skallen och hade jag varit tvungen att gå och jobba nu så hade jag itne gjort särskilt mycket nytta. Det är när jag tänker på det som jag inser vilket klokt beslut vi tog för ungefär 2 år sedan, när vi bestämde att jag skulle sluta jobba och vara hemma för att ta hand om mej. Nu har jag varit hemma i ungefär 18 månader och haft möjlighet att vila, motionera, njuta av bra dagar osv. Det har gjort under för hela mej! Visst har jag fortfarande dåliga dagar, men de är oftas bara ett par i sträck och nu kan jag som sagt stänga ute världen och ta hand om mej om jag vill.

Firbomyalgi är en jäkla skitsjukdom! Man vet egentligen inte varför vissa får den, även om det finns vissa kopplingar till långvarig stress osv. Det går inte att bota, man får lixom gilla läget och göra det bästa av det. Å ingen fibropatient är den andra lik… vissa mår bra av träning, andra kan inte träna alls. vissa mår bra av värme, andra mår dåligt av värme osv.

Jag mår bäst när jag få röra på mej, det är 25 grader varmt och sol, jag får sova ostört 8 timmar och har en luftig planering i mitt schema. Alla komponenter är inte så lätt att fixa samtidigt i vårt land. Men 3-4 månader om året är allt alltså ganska ok, det är nu det jobbiga kommer. Nu börjar en period där jag fryser inifrån, oavsett hur mycket jag klär på mej. Kroppen täcks av olika stora fält som blir iskalla och stela, oftast högerhand och knäna ner till fötterna. Det värker i hela kroppen, olika mycket olika dagar på olika ställen. Jag är konstant trött, glömmer mycket och kan bli lite grinig. Så ska jag jag alltså ha det fram till april ungefär.

Då är det väldigt skönt att rå sin egen tid och ha en härlig resa att se fram emot. Det är den bästa medicinen av dem alla!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.