Kommer UD stoppa resorna? -

Kommer UD stoppa resorna?

juli 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Om 138 dagar är det meningen att vi ska åka till Gambia. Men Ebola sprids just nu i Afrika och idag hörde jag att den kommit till Gambia. Än så länge obekräftade uppgifter, som jag hoppas är oriktiga. Ebola är nämligen en av de grymmaste sjukdomarna som är näst intill omöjligt att bota med 90 % dödlighet.

Jag chattade precis med Ving´s kundtjänst och frågade vad de vet och det är inte mycket än så länge. UD har inga rekommendationer vad det gäller Gambia, å då anses allt lugnt. Skulle UD avråda från resor så får vi tillbaka hela summan eller omboka utan kostnad. Jag har ingen aning om hur vi gör isf… det får vi ta ställning till då.

Det är ju inte oss det är frågan om i det fallet, utan våra vänner som bor i Gambia. Linda, Smile och hans familj och alla andra vi känner där. Malaria är nog så problematiskt, men det går ju att bota. Ebola är något helt annat, helt fruktansvärt!

Så nu hoppas jag att uppgifterna inte stämmer och att man ska få läget under kontroll innan november. Inte för vår skull, vi kan vänta, utan för alla som bor i Gambia och länderna i Väst Afrika. Det här är lixom det sista man behöver där. Turisterna behövs för att de ska överleva, utan turister blir det katastrof.

Det här känns så fruktansvärt att det är svårt att ta in. Sprids smittan kommer vänner att dö, det är en verklighet. Å här sitter jag och gnäller om svullna ögon… det gäller att ha perspektiv…

Gambia = Sex?

juni 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag blir så jäkla trött på folks fördomar om Gambia! Åker man dit är man tydligen bara intresserad av sex. Å är man dessutom kvinna så är det ju självklart att man åker dit för att skaffa sej en svart man med rejäl utrustning. Att landet har annat att erbjuda finns tydligen inte på kartan…

Vi åker ju tillbaka i höst, om 143 dagar för att vara exakt. En av våra vänner som ska med lämnar sin familj hemma för att uppleva landet på egen hand och för att få ro att fundera på sin framtid lite mer ostört. När hon berättar detta för sina bekanta så får hon mängder med gliringar om vad hon ska där att göra. Väldigt många frågar rent ut om hon ska dit och ragga, eftersom det är det man gör där.

Fy fan säger jag bara! Folk är så jäkla patetiska! Det har alltså gått så långt att vår vän tvekar på om hon ska följa med oss överhuvudtaget eftersom hon är rädd för vad folk ska tro. Jag förstår henne, samtidigt som det för mej blir ännu viktigare att hon följer med för att visa för alla dumskallar att en ensam vit kvinna kan åka till Gambia utan att ta sej en svart man. Jag gjorde ju det!!! Jag tom bodde där utan att lockas det minsta.

På de här människorna låter det som om Ving har värsta sexresorna och att det inte finns något annat att göra där. Att landet har en fantastisk natur, härlig kultur, god mat och underbara människor har man helt missat. Till Gambia åker man för att få sex, punkt. Om man är kvinna alltså. Jag blir så förbannad!

Vi ska åka tillbaka i höst för att hjälpa en familj på 12 personer som inte har någonting! Vi ska dessutom åka dit för att lämna grejer till en tjejlag i fotboll från ett svenska tjejlag som samlat massor med grejer till dem. Vi ska besöka byn som Kunta Kinte föddes i, en jordnötsfabrik och SOS-barnbyar. Vi ska dessutom njuta av värmen, maten och musiken och umgås med en massa svarta människor – både män och kvinnor! UTAN att ha sex!!! Å vår vän kommer att komma tillbaka till Sverige utan att ha varit det minsta otrogen mot sin nuvarande man men med hjärtat fyllt av Afrika. Hon kommer dessutom att ha lärt sej en himla massa om sej själv och vad som är viktigt i livet. Det kan hon stoppa ner i halsen på sina fördomsfulla bekanta som trodde något helt annat.

Gambia är inte synonymt med sex och det handlar inte bara om vit kvinna som hittar en svart man. Ni som tror det borde få en tvångssemester i landet faktiskt. Så ni får se vad ni missat i livet. Ett land där rikedom inte sitter i pengar och saker, utan att känna stolthet för sitt arbete och det viktigaste är att kunna försörja sin familj. Att hälsa är viktigast och att man måste ta hand om varandra när tex grannbarnens bägge föräldrar dött i malaria. Det som vi svenskar inte kan fatta eftersom man bara ska ha och ha i det här landet.

Ja, jag är förbannad. Riktigt rejält! Min vän ska inte behöva försvara sitt val att åka med oss bara för att hon åker som ensam kvinna. Förstör inte hennes upplevelse genom era fördomar, håll dem för er själva om ni nu tänker så. Jag ska nog se till att hon får sitt liv bästa resa och att hennes tid i Gambia fylls med upplevelser så att hon sedan kan komma hem och berätta om för sina fördomsfulla vänner. Och sen får hon nog byta ut sin bekantskapskrets. Såna ”vänner” ska ingen behöva ha!

Punk!

Sveriges vackraste ögon?

juni 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Har ni lyckats klura ut vilka jag träffade igår, som jag ska skriva om idag? Om ni följer mej på Instagram så vet ni att det handlar om Susanna Delastacia och Carina Lidbom.

Är det nån gång man får komplex så är det när man ska fotas med vackra människor och det gör jag då och då. Igår var ett sånt tillfälle. När man träffar kvinnan med Sveriges vackraste ögon så måste man ju ha bildbevis, men ack så grå och trist man ser ut brevid henne… Jaja, jag är jag och det är inte så mycket att göra åt saken.

Susanna blev iaf väldigt glad över att jag sa att hon har Sveriges vackraste ögon och som alltid när jag ger en komplimang så får jag hör att jag är ovanlig. Ovanlig för att jag ger just komplimanger till folk jag inte ens känner. Men vaddå? De där ögonen har jag beundrat länge och nu fick jag tillfälle att säga det till henne. Hon blev glad och då blir jag glad. Alla glada!

Vi pratade lite och det visade dej att vi hade gemensamma bekanta. En både vacker och trevlig kvinna, ett möte jag uppskattade väldigt mycket! Hoppas vi ses fler gånger 🙂

Under kvällen fick jag även krama om Carina Lidbom som jag faktiskt lärt känna tack vare Vingresor! Vi åkte bägge på en sistaminutenresa till Gambia 1989 och Ving hade vänligheten att placera oss i samma rum vilket ju var himla kul. 25 år sen… det har hänt lite sen dess kan man nog säga. Då hade Carina något år tidigare varit med i en av Sällskapsresefilmerna och hade en blomstrande karriär framför sej. Men det jag fastnade för var hennes kärlek till Afrika och berättelserna om uppväxten i Liberia.

Carina köpte en lägenhet i Gambia och fortsatte att åka dit regelbundet, medan jag åkte hem, gifte mej och skaffade barn. Våra vägar har korsats lite då och då på nån filmgala, nåt mail osv och igår fick vi återigen krama om varandra och prata lite om vårt kära Afrika. Lägenheten har hon sålt och numera är det jag som är återkommande i landet igen medan Carina riktat sina insatser mot Liberia igen. Våra hjärtan klappar för Afrika och det vi försöker få fram är att man måste våga åka dit och när man väl är där måste man även våga gå utanför hotellområdet och faktiskt prata med invånarna i landet. Det är fantastiska människor som vi kan lära otroligt mycket av.

En härlig avslutning på kvällen alltså och nu hoppas jag att det inte dröjer lika länge tills vi träffas nästa gång. En del människor lämnar avtryck i ens liv även om man kanske aldrig mer träffas eller ses väldigt sälla, Carina är en sån människa. Jag är väldigt tacksam att Ving placerade oss tillsammans så jag fick höra om mungon hon hade som husdjur och hur annorlunda hennes första år i skolan var och om kärleken till sin familj. En fin människa helt enkelt!

Efter att ha träffat de här två vackra, starka och karismatiska kvinnorna kunde man ju inte må annat än bra. Så det var med en go känsla i magen som vi gick genom stan och åkte hem till vår förort igen. Lite kallt var det, men värmen i hjärtat var desto större.

Tips: bo och göra på Öland!

juni 19, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Just nu regnar det faktiskt… här som solen nästan alltid skiner. Men det brukar bara vara korta skurar och sånt som naturen behöver, så det är väl ok antar jag. Jag hade tänkt att tipsa om ett ställe att bo på om/när ni ska åka hit. Nämligen Hornsjöns Pensionat som min bror och svägerska driver.

Min bror och svägerska tog över pensionatet för ca 12 år sedan och har sedan dess rustat, putsat och fixat till stället. Förr var det ett bostadshus där gästerna bodde på övervåningen, men idag finns det små stugor och ca 100 bäddar på området. Pensionatet ligger vid Ölands enda sjö Hornsjön, där man kan fiska både abborre och gädda.

I huvudbyggnaden finns matsal, sällskapsrum och
konferens/festlokal där många bröllop och fester har hållits. Det är verkligen en perfekt plats för fest och konferens, vid sjön med otroligt fin natur runt. Är man den motionerande sorten så finns det en mängd bra motionsslingor att gå eller springa. Motionsloppet Hornsjön Runt som går av stapeln i Juli varje år, startar och slutar här.

Här ska ni verkligen bo om ni vill ha nära till fina stränder och bad, men komma ifrån turisterna lite. Dessutom är brorsans mat helt outstanding! Han har faktiskt lagat mat till Nobelfesterna en gång i tiden. Carola och Victoria Svensson är några av dem som bott här och fattat hur bra allt är 🙂

Nu vet ni var ni ska bo, då ska ni bara ha nått att göra också! Det finns hur mycket som helst att göra på Öland. Vi har ju Sveriges finaste slottsruin där det händer grejer varje dag för både stora och små. Den stora djurparken har väl alla hört talas om och är ett perfekt utflyktsmål en dag då vädret är lite si och så… men min favorit är (förutom stränderna runt norra udden förstås) Lammet & Grisen. Det är kanske inte sevärdhet i sej eftersom det är en restaurang, men väl värd ett besök ändå.

På Lammet & Grisen äter man helstekt lamm och gris som snurrar över en grill mitt i restaurangen. När jag var liten på 70-talet var det här man firade midsommar med god mat, lekar och härligt umgänge. När jag blev lite äldre var det hit jag cyklade för att träffa kompisar och flörta med killar… nu är det tradition att äta middag med familjen på vår halvårsdag 4/8. Men så blir det antagligen inte i år, så vi passade på att åka dit med min kusin och hennes familj i lördags istället. Det som är lite speciellt med restaurangen är att taket går att öppna, så fina kvällar sitter man under stjärnorna och äter. Takterrassen går inte heller av för hackor, där är det kvällssol och helt ljuvligt att sitta.

Men nästa år hade vi tänkt att fira midsommar här igen, tillsammans med er! Det är nämligen så att om man bokar in middagen på kvällen på midsommarafton, så får man den traditionella sillunchen på köpet – med lekar och allt! För 349 kr (barn betalar 15 kr per år de är gamla) får man alltså både lunch, middag och midsommarfriande OCH slipper disken! Så det tänkte vi haka på och hoppas att fler av er där ute är med på noterna. Ni fixar boendet hos brorsan (har ni husvagn så kan man ställa den gratis utanför Lammet & Grisen), talar om för mej hur många ni är och så bokar jag maten. Fiffigt va?! Alla är välkomna, ingen behöver sitta ensam 🙂

Så nu vet ni precis var ni ska bo och var ni ska äta. Det är bara att packa ihop sej och köra över bron! Mycket enklare än att åka till grannön som man måste ta dyr båt för att komma till… Så välkommen till Öland. Solen och Vindarnas Ö 🙂

Mitt Öland i bilder

juni 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag vill försöka ge er min bild av Öland. Jag vet inte riktigt vad det är jag gillar mest, om det är ljuset, lugnet, färgerna… eller kanske är det alltsammans i en perfekt blandning? Här ska ni få en bildkavalkad med bilder vi tagit på våra promenader sedan vi kom hit. Jorå, vi håller stilen; två promenader om dagen 🙂

Fler bilder finns på min Instagram: marlenerinda

Tallskogen precis utanför vårt hus.


Bondens åker en bit bort.


En av de övervuxna stenmurarna som vi passerar varje dag.


Spökhuset på ängen i skumtimmen.


Naturen är fantastisk!

En riktig katastrofresa!

juni 16, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi har rest väldigt mycket och oftast vill jag inte att resan ska ta slut, men en gång har det faktiskt hänt att jag längtat hem… när vi var i Bulgarien 1998, då ville jag bara hem… det är den värsta resan jag varit på och då har jag både haft salmonella och varit rejält sjuk några gånger. Men aldrig har jag längtat hem som jag gjorde då.

Det började direkt när vi kom till hotellet. Min mamma blev ordentligt magsjuk efter att troligtvis blivit matförgiftat på flyget, så där låg hon helt utslagen första 1-1,5 dygnet. Någon dag in på semestern så satte sej min pappa på sina svindyra glasögon… vi hade en pytteliten lägenhet och när jag skulle tränga mej in mellan våra sängar slog jag i lilltån så den blev stor som en ballong och alldeles blå och där satt jag med foten högt i flera dagar eftersom jag varken fick på mej skor eller kunde gå. Junior fick jättehög feber och jag hade glömt alla mediciner hemma och en dag sitter Senior på toaletten och säger ”Mamma, mitt bajs rör sej”. Då har han fått mask!

Till äventyret hör att jag var superstressad innan vi åkte och jobbade in i det sista. Så jag hade glömt alla våra mediciner hemma, min barn hade då svår astma, allergier och en massa annat, och jag hade även glömt att packa ner badkläder. Vi skulle alltså till Bulgarien där man vanligtvis badar och hade inga badkläder… å inget fanns det att köpa på plats heller. Jag kommer inte ens ihåg hur det löste sej…

Så där satt jag med min fot som värkte, en 3,5-åring med hög feber, en 5-åring med mask, en dränerad mamma och en halvblind pappa. Jag ville bara ville åka hem! Aldrig mer Bulgarien!!! Å andra sidan var det ju inte landets fel…

Så när Annelie bjöd med mej att följa med på en pressfrukost med Bulgariens Turistbyrå så tänkte jag att jag skulle ge det en chans till. Vi fick träffa Sveriges Ambassadör i Bulgarien och Bulgariens Ambassadör i Sverige som bägge berättade om landet, kulturen, turismen och allt som man absolut ska se och varför man ska åka dit. Vi fick även höra Vingresors PR-chef berätta om deras nya satsning av ett Ving-resort som just nu byggs och ska stå klart våren 2015. Ett tjusigt ställe där allt kommer att finnas!

När vi var där var det knappt några hotell alls och de få butikerna som fanns var ganska tomma. Vi försökte köpa frukost men i hyllorna fanns bara ketchup och yoghurt. Däremot fanns en mängd skönhetssalonger och SPA-anläggningar. Just kurorter är ju ett kännetecken för landet och att det just runt Svarta Havet finns ganska gott om såna. Jag har hört att naturen ska vara fantastisk och att det finns många små byar som är väl värda ett besök.

Så jag borde nog ge det en chans till… kanske… men då ska jag se till att ha både badkläder och mediciner med mej! En resa så här 16 år senare kan ju bara bli bättre, sämre kan det ju definitivt inte bli! Så ja, en dag ska jag åka nog tillbaka… och hoppas på det bästa!

När är man svensk?

juni 6, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag firar vi Sveriges Nationaldag, en högtidsdag utan nästan några traditioner alls. Vi lever i ett land som är tryggt, vi kan uttrycka vår åsikt utan att riskera vårt liv, vi har en vacker natur, rent vatten att dricka och rena sjöar att bada i. Vi har det väldigt bra i vårt lilla Sverige.

Men inget är ju så bra att det inte kan bli bättre, eller hur? Man skulle ju kunna önska sej mer acceptans och tolerans, särskilt när det gäller sexualitet, vart vi kommer ifrån, vilket språk vi pratar, vilken Gud vi tillber osv. Vad är det som säger att det bästa är en blåögd, blond svensk av normallängd med villa, volvo och vovve. En typisk svensson som helst heter Maria Johansson… Varför skulle hon vara bättre än Ismaila Korita från Gambia, en svart muslimsk man utan några ägodelar som jobbar häcken av sej för att försörja sin familj. Vad är det egentligen för skillnad? Varför värderas dessa två människor olika?

I EU-valet såg vi hur fientliga vindar sprider sej över vårt land och även över Europa. Vill vi leva i ett land där man inte accepterar olikheter? Ett land där min vän som är homosexuell får sin cykel nerkletad med bajs… Idag, 2014… man tror ju att vi kommit längre än så.

Jag vägrar tro att vi förlorat greppet! Att fientligheten har vunnit. Jag vägrar tro att man måste vara blond, blåögd och hetero för att bli accepterad! För vad är egentligen svenskt? När är man svensk? Jag är inte ens blond… Ni anar inte hur många gånger jag blivit kallad för svartskalle och blatte av sk svenskar och svenne eller svennebanan av nysvenskar. Jag är svensk! Det står så i mitt pass… men jag är 156 cm, mörk och blir väldigt lått solbränd. Jag är född i Sverige av svenska föräldrar. Ändå har jag ”fel” utseende för att passa in i den svenska mallen och blir därför utsatt för rasism… Så när är man svensk?

Jag älskar Sverige och kommer aldrig sluta slåss för allas lika värde. Våra olikheter berikar. Min kusin är adopterad från Indien, men hon är precis lika svensk som jag! Vi är kusiner i vått och torrt oavsett våra ursprung. Vi måste förstå att utnyttja varandras olikheter, erfarenheter och kunskaper och lära oss av varandra. Det är därför vi är just olika, för att kunna lära oss mer om livet och om världen.

Tänk så tråkigt det skulle vara om vi alla såg likadana ut och tänkte likadant, då skulle vi ju inte kunna lära oss något av varandra. Ta vara på olikheterna. Våga prata. Våga umgås. Få ett rikare liv!

Idag firar vi Sveriges Nationaldag. Jag firar våra olikheter och saluterar alla som vågar vara sej själva och även står upp för andra. Skål!

Tråkiga besked från Gambia

maj 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland får man lite extra perspektiv på saker och ting, oftast är det när det händer tråkiga saker… Igår när jag satt på ett flashigt event och käkade trerätterslunch fick jag meddelande på Facebook från Smile i Gambia. Han skrev bara kort att den malaria har drog på sej för några veckor sedan nästan är borta och att hans bror dog tidigt på morgonen igår.

Här sitter jag alltså och ska smaska i mej en massa gott, samtidigt som jag precis fått veta att våra fina vän numera är ensam försörjare av 13 personer. Hans mamma driver iofs ett litet jordbruk som gör att de nästan är självförsörjande av det mest nödvändiga. Men Smile har fortfarande inget fast jobb och letar konstant efter något att göra som ger honom betalt och mat för dagen. Han får tillfälliga jobb över dagen, men inget fast. Han är både förtvivlad och uppgiven.

För några veckor sedan hörde min pappa talas om ett företag i Gambia som håller på med cashewnötter och som fått nåt fint pris. Det är en svensk man som startat allt och numera sysselsätter flera hundra personer. Vi berättade detta för Smile som åkte till byn där företaget skulle finnas, men han hittade ingen att prata med. Häromdagen hittade jag kontaktuppgifter till företaget på Facebook och mailade mannen som är grundare till alltsammans. Å bara någon timme efter Smiles tråkiga meddelande, svarade den här Stefan och sa att han gärna ville träffa Smile och se om de kan komma överens.

Men detta har vi inte berättat för honom än, eftersom Stefan inte är på plats i Gambia just nu. Han skulle höra av sej mer när han kommer tillbaka och då kan vi berätta mer för Smile istället för att ge honom förhoppningar nu. Men nu håller vi verkligen alla tummar och tår att den här kontakten ska ge familjen den hjälp de så väl behöver, särskilt nu när läget blivit ännu värre.

Men det är många som hjälper till i det tysta. Alla våra medlemmar har under snart 18 månader hjälpt oss att hjälpa familjen. Vi har haft en liten låda i kassan som de fått lägga pengar i och på så sätt kunnat skicka ner 200-300 kr i månaden som hjälpt familjen att överleva många gånger. Pengarna har gått till medicin, myggnät, fotbollar, skolkläder, skolböcker, examenskläder och en massa annat. Nu ligger det 2000 kr i ett kuvert som vi samlat ihop och som pytsas ut vartefter. Å många har frågat vad som händer nu när vi slutar… Vår efterträdare har dock ett stort hjärta hon med, så insamlingen kommer att fortsätta med hennes hjälp. Våra fina medlemmar kan fortfarande fortsätta att hjälpa oss att hjälpa 🙂

Det blir en bra anledning till att åka och hälsa på ibland, så kan vi tömma lådan och se hur det går för alla. Några av dem ska faktiskt med till Gambia i höst också och själva få se landet och träffa familjen. Så himla kul ska det bli! Å det finns fortfarande chansen både för er andra att hjälpa till och följa med. Skicka ett mail till mej mrinda@swipnet.se så får ni ett kontonummer att sätta in ert bidrag på. Vill ni åka med oss så bokar ni bara in er för avresa den 18/11 och boende på ett hotell i närheten av eller på Holliday Beachclub.

Jag gillar när man kan hjälpas åt att hjälpa och att det lilla man gör inte är för litet. Den här familjen har ingenting! Deras kök regnade bort och förstördes under förra regnperioden, vattnet är dåligt, skor finns knappt att få tag i… sånt som vi tar för självklart. Minsta lilla bidrag är värt precis hur mycket som helst! Så hjälp oss gärna att hjälpa och följ med oss att se det härligaste landet på jorden med de finaste människorna som finns.

Hur mår ditt vatten?

maj 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I fredags fick jag ett akut anrop från Smile i Gambia. Som ni vet så har vi en familj som vi hjälper där och nu berättade han att han fått malaria igen. Tack vare vår hjälp blev han frisk förra gången och har hållit sej frisk sedan vi var där jul/nyår 2012/2013. Men nu var det alltså dax igen…

Snabbt som ögat satte jag över pengar till vår svenska kompis som han kunde hämta. Vi bestämde att pengarna skulle gå till läkarbesök, medicin, bra mat och rent. Smile behöver mycket vätska eftersom man har ganska hög feber vid malaria och då är så klart vatten både bäst och billigast.

Just det där med rent vatten tänker man inte på särskilt mycket i vårt rika land, men i Gambia är det en lyx. Familjen tar det mesta av sitt vatten direkt från Gambiafloden och där är det inte särskilt rent jag kan lova… som turist får man inte längre bada i floden, så illa är det. Men när jag bodde där på 90-talet badade vi och de flesta fick också sk Banjul-belly. Rännskita på ren svenska.

Här i Sverige har vi bra vatten, men även här behöver man ibland kolla upp sin vattenkvalitet. Detta kan man göra på bravatten.se där kan man också få tag i hjälpmedel om man behöver rena sitt vatten och råd hur man ska gå till väga. Har man egen brunn så ska man kolla upp sitt vatten lite då och då, särskilt om man har små barn i hushållet. Vanliga vattenbekymmer som ofta syns är för höga halter kalk och järn, men även av nitrit och nitrat som inte syns men kan vara skadligt för oss människor.

Jag skulle gärna ta med någon form av reningsverk till Gambia när vi ska dit i november. Men det måste ju vara något som funkar utan el och är lätt att hantera. Jag vet inte vad som finns, men det kanske någon av er vet. Rent vatten är det viktigaste och mest livsnödvändiga som finns! Utan rent vatten överlever vi inte, så kolla upp vattnet där ni bor lite då och då. För era barn och er hälsas skull.

Bråkar så sticker och strån ryker…

april 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Fick frågan igår om jag skriver om allt som händer i mitt liv? Jag svarade: ja, det mesta – men kanske inte om att vi bråkat eller vad vi bråkat om… Och sen kom jag på: Vi bråkar ju inte!

Martin och jag har känt varandra i 14 år och varit ett par i 6 år. Under den tiden har vi faktiskt inte haft ett enda rejält gräl. Det kan ju låta lite tråkigt och som att det inte finns passion i vårt förhållande. Men faktum är att vi inte har haft några skäl att bråka… vi är enormt olika, men har samma värderingar och då behöver man lixom inte bråka. Dessutom är Martin otroligt lugn och tar det mesta med ro. Jag kan gruffa och han kan muttra lite tillbaka, sen är det klart. Det är himla skönt faktiskt och inte ett dugg tråkigt eller opassionerat.

Men jag kan bli väldigt, väldigt arg! Då handlar det mest om att jag sett någon behandlats orättvist eller att folk gjort korkade fel som de vägrat erkänna och heller inte har velat rätta till felet och sen har detta drabbat mej – då är jag inte att leka med. Detta har hänt ett par gånger, bla när Junior åkte med STS på Språkresa och trots att vi betalat extra för att han skulle bo ensam i en familj blev han placerad med flera andra svenskar. Mitt första samtal till STS var vänligt, men eftersom de inte ville erkänna sitt fel eller rätta till det var jag inte vänlig särskilt länge utan drog in VD och hela kalaset trots att det var midsommarafton… men jag fick rätt och det hade jag haft hela tiden. Sonen fick en toppenfamilj som han fortfarande har kontakt med 5 år senare och vi fick en ursäkt. Det var första gången Martin såg mej riktigt arg, han höll sej undan resten av dagen…

Junior och jag är så otroligt lika att det inte är någon idé att bli förbannad på honom. Han går sin egen väg, precis som jag alltid gjort. Det enda man kan göra med honom är att be honom berätta om saker i förväg, informera honom om risker och alternativ och sedan hoppas att han gör bra val. Säger man emot honom, så kör han rätt fram utan att se sej om.

Senior och jag däremot, vi kan bråka så sticker och strån ryker… men det är väldigt sällan och oftast handlar det om att han ger upp något som jag vet att han klarar. Att älska en annan person så mycket att det gör ont och sen se honom ge upp sina drömmar trots att man vet att han kan, gör iaf mej totalt galen. Så var det både med moppe-kortet, bilkörkortet och dykcertet. Han har varit beredd att ge upp på teorin i alla fallen, fast jag varit helt säker på att han klarar det. Och han har inte tagit tag i det förrän jag fått jordens utbrott på honom och vi varit rejält osams och ledsna bägge två. Det ÄR inte lätt att ha både adhd och tourette, men han kan ju!!! Han kan så himla mycket! Och när han är på väg att ge upp måste han påminnas en hel del om att han faktiskt har kunskapen. Han behöver bara en spark i baken och lite jävlaranamma. Å idag har han ju både körkort och dykcert 🙂

Så visst kan jag bli arg, men Martin och jag bråkar faktiskt aldrig. Istället lugnar han ner mej när jag brusar upp, vilket händer lite då och då även om det blir allt längre mellan gångerna. Så jo, jag skriver om det mesta. Min blogg handlar ju om livet och att det inte alltid är så himla lätt, men att man måste vara snäll mot sej själv. Livet blir ju inte lättare för att man straffar sej själv, när man gjort så gott man kunnat. Att istället klappa sej själv på axeln och ge sej själv en chans till är en bättre väg för mej. För vi gör ju alla så gott vi kan med de förutsättningar vi har, eller hur?

Men just nu skulle livet bli mycket lättare om det slutade blåsa och regna!

Ge mej sol!!!

april 8, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En pälsboll som sover himla gott!

Jag mår inte bra av det här gråvädret! Kroppen gör ont och humöret sjunker ner till fotknölarna. Det är svårt att komma igång på dagarna och det gör mej galen!!! Även om jag inte har särskilt många måsten, så vill jag få saker gjorda och välja själv när och om jag ska göra dem – inte vara beroende av dagsform. Men så här är livet med fibro, man väljer inte vilken dag man ska ha ont och vid väderomslag är det värre än vanligt.That´s life…

Igår var skolan inställd för Martin och det regnade ute. Baileys gillar inte att gå ut i regn, så han sov bort större delen av dagen. Jag hade ont och inte lust med någonting, så det slutade med att vi parkerade i soffan med hunden mellan oss och sen såg vi på film halva dagen. Slött, slappt och himla skönt.

Å andra sidan har nästan hela helgen varit så för mej, jag har inte gjort många knop alls… mest legat och läst och käkat godis. Så måndagsvägningen visade 0,8 ner från förra måndagen, vilket är 60,1. Helt ok! Igår struntade jag i allt, men idag kör jag upp på banan igen – ytterligare 2 kilo ska bort. Sen är jag där jag vill!

Grejen just nu är att jag måste börja springa mer regelbundet, men det är ju inte så lätt när kroppen protesterar och man är supertrött. Hur i hela friden ska jag orka springa Vårruset??? Å det är bara 1,5 månad kvar!!! Shit!!! Jaja, det går snabbt att komma i form bara man sätter igång, men då vill jag ha sol och värme! Give me! Var är den där solen egentligen? Kollar man på olika vädersajter så säger de olika dag till dag. Nu ser det ut som att vi får sol till helgen, men när jag tittade igår skulle det regna en vecka framåt.

Visst skulle jag kunna springa inne, men jag fryyyyyser ju! Jag behöver solen för att må bra och för att fungera. Regn och ostadigt väder gör att kroppen skriker och inte orkar något. Jag behöver sol! Jaaa, jag vet – jag bor i fel land! Snart kan jag iaf åka iväg när jag vill, vart jag vill! Tänk att bara komma till Rivieran över en långhelg och tina upp. Jag tar vad som helst bara det är varmt!

Men idag är det jobb som gäller oavsett hur man mår och vad man vill. De är lixom bara att gilla läget. Så: på med gympadojorna, ut med hunden, åka och handla, käka sushi, åka till jobbet, hem och dö. Å samma sak imorrn… sen är det helg igen 🙂

Blir det sol, lovar jag här och nu att DÅ ska jag ut och springa! Är ni med?

Bloggen fyller 8 år!

mars 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag missade det igen!
Bloggen exakta födelsedag alltså, för det var egentligen den 26/3 tror jag. Då var det här med bloggande alldeles nytt och jag tillsammans med en
handfull andra skrivsugna människor hade Expressen som bloggportal. Det
var där jag lärde känna Geddfish (som ska med till Gambia) Åsa Jinder och Flygvärdinnan Anette. Härliga människor som jag alltså fortfarande har mer eller mindre tät kontakt med.

Sen la Expressen ner sina ”vanliga” bloggar och vi som inte blev kontrakterade lite mer professionellt fick flytta. Jag valde alltså blogger/blogspot, men känner väl nu så här i efterhand att en egen portal hade varit smartare. Men nu är det så krångligt att byta att jag stannar här där jag ändå bott in mej rätt bra.

Jag började blogga när jag blev nominerad till Riksdagen, det var ett sätt att synas och blev mitt skyltfönster. Jag skrev om valrörelsen inifrån, om allt det där som man inte vet så mycket om. Som hur tryckmaterial tas fram, medverkan i debatter, hur man bygger upp och inreder en valstuga, planering av valvaka osv. Jag var ganska säker på att jag inte skulle komma in i Riksdagen, men folk fick iaf veta hur det var att vara kandidat och hur allt arbete bakom kandidaterna gick till. Min blogg spreds och jag hade massor med läsare som sedan dess har följt med under alla dessa år. Helt otroligt!

Bloggen ändrade inriktning, jag var fortfarande aktiv fritidspolitiker men nu var det mest barnen, mej själv och vår vardag som beskrevs. Jag hade min stadiga skara läsare som sedan följde med när jag bytte portal och som sedan dess långsamt ökat i antal besökare. Nu läser runt 200-300 pers det jag skriver, varje dag! Helt galet om man tänker efter… det är förstås inte lika mycket som storbloggarna, men ändå! Att så många är intresserade/nyfikna på vad jag sysslar med är ganska mysko.

Jag har en ganska spretig blogg, där det mesta får plats. Just nu handlar det förstås mycket om
livsfrågor och min kroppsliga renovering som pågått i drygt 2 år. Jag skriver gärna om allt det där som är lite tabu som pengar, kvinnorelaterade frågor, döden och en massa annat. Detta varvas med dagens göromål, recensioner av grejer jag får testa, utlottningar, funderingar och reseberättelser. En väldigt mångsidig blogg alltså, där inget är förbjudet. Jo, en sak! Elaka kommentarer och personliga påhopp förekommer inte! Får jag något liknande i kommentarsfältet, så tar jag bort dem direkt. Å visst kommer de… Det finns alltid någon som bara är ute efter att göra folk ledsna, sorgligt nog.

Genom bloggen har mitt liv blivit mer innehållsrikt och jag har träffat otroligt härliga människor som blivit mina vänner. Här finns bla Nadja, Annelie och Gunilla (som också ska med till Gambia) Jag får gå på roliga event nästan varje vecka och kommer på så sätt hemifrån mer än jag hade gjort annars. Jag har bloggen att tacka för mycket och den är numera en naturlig del av mitt liv som min familj accepterat totalt.

Idag firar jag alltså 8 år som bloggare och det har varit en otroligt rolig tid. 8 är symbolen för oändlighet, så det betyder väl att jag ska fortsätta ett tag till. Tack till er som läser, kommenterar och bryr er. Ni är guld värda!

Att faktiskt leva

mars 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oftast så går livet bara sin gilla gång och man är i sitt lilla ekorrhjul och gör det man ska utan att fundera särskilt mycket. Man gör det man ska lixom och tiden bara passerar…

Men så kanske man drabbas av sjukdom eller någon närstående dör och helt plötsligt stannar livet upp igen och är inte alls lika självklart. För en liten stund förlorar naturen sina färger och man börjar fundera över vad man egentligen håller på med.

För mej har det funnit flera såna stunder, den första när jag var i Gambia och för första gången upplevde och på nära håll levde bland fattiga människor som i princip bara ägde det som fanns på kroppen. Det var första gången jag reflekterade över hur jäkla bra jag har det. Då var jag 20 år.

Sen fick jag barn, två små grabbar med massor med sjukdomar, men det var faktiskt inget jag reflekterade särskilt mycket över. Då. Det lixom bara var så. Men det skulle komma senare… När jag var 30 dog min bästa kompis och jag fick någon slags av livkris då jag helt plötsligt insåg att jag inte skulle finnas för mina barn för alltid. Min väninnan lämnade efter sej en liten 6-åring och jag såg mina barn i hennes lilla dotter. Och helt plötsligt ville jag förändra mitt liv och göra det bättre, både för mej och mina barn.

Livet kom väldigt nära, men även döden och det måste jag säga var nog det bästa som kunde hända mej. Självklart saknar jag min väninnan, men hennes död har gjort mej och mitt liv en miljon gånger bättre. Jag har henne att tacka för så oändligt mycket. Tack var hennes död tog jag tag i mitt eget liv, min hälsa och mitt välmående och är idag en mer hälsosam och lycklig människa. Idag vet jag att mina barn har många bra minnen av sina småbarnsår och vårt liv tillsammans, inte som förut då jag var en ledsen, tjock och deprimerad mamma. Nu gav jag mej också tid att sörja de där friska barnen som jag aldrig fick och istället glädjas över mina fina ungar som lärt mej så otroligt mycket.

För 3-4 år sedan drabbades vi återigen av flera hemska dödsfall och återigen ställdes livet på sin spets och jag fick återigen anledning av utvärdera mitt liv. Återigen blev jag smärtsamt medveten om att livet går ut på att levas inte att överlevas… det handlar om att må bra och njuta av det man har och samtidigt göra det bästa av det man har. Å jag insåg att det är precis det vi gör i vår familj. Jag lever det liv jag vill leva. Det gör oss inte rik på pengar, men jag är istället rik på liv.

Å nu behöver jag inte längre ett dödsfall för att påminna mej om allt bra. Jag kanske inte vaknar varenda morgon och är tacksam över det jag har, men inte långt ifrån. Jag känner genuin glädje över mitt liv och alla saker jag får uppleva och människor jag får träffa. Jag är faktiskt nyfiken på varenda dag! Jag är mer öppen för intryck, nya människor och nya upplevelser. Jag vågar ta plats för att jag är jag, inte för att jag behöver bekräftelse eller uppmärksamhet. Idag lever jag!

Man behöver nog några hårda smällar för att bli vuxen och för att uppskatta det man faktiskt har. Nu sitter jag här med lite diagnoser av varierande slag, men det är faktiskt inget som stör mej särskilt mycket. Mitt liv kommer att förändras väldigt mycket det närmaste halvåret, en stor förändring kommer jag att berätta om den 5 april… Den dagen vet alla berörda, då ska ni också få veta 🙂

Ur gängorna…

mars 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag kände en ny gnista vakna till liv i veckan, men situationen i Ukraina berör mej mer än jag någonsin kunde tro. Jag får mer och mer ont i magen för varje nyhetsrapportering. Jag kan inte säga att jag följer nyheterna slaviskt, men det jag hör gör mej väldigt illa berörd. Jag var i Lvov i början av 2000-talet och ska berätta mer om den resan när jag scannat in några bilder. Ett vackert land, med härliga människor och underbara kurorter. Berättar mer sen…

Igår lyckades jag iaf kravla mej upp på löpbandet. Det blev ingen löpning, men nästan 4 km promenad i snabb takt. Min ”PT” låg på golvet framför och höll koll på mej. Ska kliva på bandet igen om en liten stund, så får vi se om det kan bli samma sträcka idag eller längre. Om 3 månader är det dax för Vårrusets 5 kilometer. Förra årets sprang jag på 37 minuter, jag hade tänkt att slå det i år. Men allt beror ju på om jag över huvudtaget kan/får springa, allt beror ju på höfterna och bröstoperationen. Men jag hoppas!

I övrigt har jag svårt att få häcken ur med det mesta idag. Jag borde städa… men har iaf kört igång en maskin med tvätt. Jag har varit nere i källaren och letat fram gamla fotoalbum, bla från Gambia och Ukraina. Kanske får mer energi om jag faktiskt tar en tur på löpbandet? Jag får testa.

Ha en riktigt fin söndag, den första i mars 🙂

Vad är kryssning?

februari 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I söndags gick jag och vann en kryssning. Grejen vara bara att det var en sportlovskryssning som skulle utnyttjas senast imorrn… Så det var lixom lite snabba puckar och ett samtal direkt till Lillpojken som lät ungefär så här:

– Vill du följa med oss på kryssning på torsdag?
– Vad är kryssning?
– Det är en STOR båt som…
– JAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!

Det lät som han tyckte det skulle vara skoj.

Så igår hämtade vi upp honom och åkte till båten. Vår vinst bestod av en lite större hytt med fönster, middag på kvällen i a la carten och frukost. Lunch fick vi köpa till själva och valde buffé. Eftersom det var för fyra personer, så följde även Senior med oss. Minior fick nästan lite hicka när han såg båten, den var ju jättestor!!!

Vi gick ombord och började kolla igenom barnaktiviteterna, det gick rätt snabbt. När det är sportlovskryssning så tror man ju att det ska vara en massa roliga grejer för barn. Men för dem under 9 år var det lite klent med grejer och det där lekrummet var väl ingen direkt hit. Där var mest småbebisar som lekte med klossar, eftersom det inte fanns mycket annat. Vi trodde vi skulle träffa på Birkas maskot lite här och där på båten, men inte förrän vid 22 gick han runt och då sov Minior sedan länge.

Vi började med att äta middagen. Martin, Senior och jag fick en god trerättersmiddag medan Minior
fick en helt ok barnbuffé med en massa gott att välja på. Han tog tre tuggor på en hamburgare som han satt ihop själv och två köttbullar under protest. Sen vägrade han äta mer, men med en pinnglass tyckte jag att det fick vara ok. Jag skulle snart se att den middagen var en bra middag…

Vi gick runt lite på båten, testade några spelmaskiner och försökte hitta nåt skoj att göra. Vi kollade in tax-freen men köpte inget, det fick vänta till morgonen därpå. När vi såg att ögonen gick i kors på honom, så gick vi ner i hytten och la oss. Det tog inte många minuter förrän grabben sov gott. Å han sov! Ända till 8 nästa morgon, kanske vaggade av vågor… gott sov vi iaf allihopa.

Sen började tjatet. Till frukost var han superhungrig, åt han? Knappt… tre tuggor på en macka som han själv valde. Han ville ha ett ägg, men när jag skalat det åt honom sa han att han inte äter ägg. Det spelade ingen roll vad jag sa, det gick inte att få i honom mer och jag insåg att det skulle bli en lång förmiddag med mycket gnäll om hunger. Å så blev det förstås. Det enda han hade i skallen var att handla godiset i tax-freen, trots att jag sagt att han inte skulle få äta en enda bit förrän han kom hem eftersom han inte ätit någon frukost.

Vi gick iaf upp till konferensen där barnaktiviteterna skulle vara. Där var öppet för pyssel mellan 10-11, men pyssla ville han inte! Det var knökafullt i pysselrummet och då kan man ju undra varför man bara har öppet för de här mindre barnen bara en enda timme? Hade man haft öppet lite mer kanske vi hade kunnat gå tillbaka lite senare när han vant sej vid tanken. Nu fick vi vänta tills filmen började kl 13, men då skulle vi äta lunch kl 14 och kunde inte se hela filmen. Visst hade vi kunnat vara med på en skattjakt, men jag hade ingen lust att betala 60 kr extra för något jag var osäker på om han skulle genomföra eller inte. Så med tanke på att det var en sportlovskryssning, så var utbudet av barnaktiviteter ganska klent kan jag tycka. Ett bollhav eller en öppen pysselhörna hade inte skadat.

Vi tog alltså ett varv i tax-freen och köpte det vi skulle ha. Minior köpte grejer till sin familj och vi köpte det vi skulle ha. Inte särskilt mycket alls, vi är dåliga kunder… men självklart blev det ett par lådor med Salmiakki. Min favoritchoklad!

Vi gick ner i hytten för att vila lite, Minior tittade lite på film på tv och vi andra läste. Minior vill gärna ha något att göra precis hela tiden och därför försöker vi att öva honom i att ta det lugnt. Det brukar ta ungefär 2 minuter innan han säger att det är tråkigt… men vi lyssnar inte då… nu fick han ha tråkigt ungefär en timme innan han och jag gick för att kolla på Monsters Academi. Det var tvärfullt även där, så vi fick stå upp och titta. Det gjorde vi i ca en timme innan det var dax för lunch och ytterligare en drabbning när det gäller mat… självklart var han jättehungrig, han åt ju knappt något till frukost och ville inte äta upp sin macka när han kom till hytten och klagade.

Den här gången var det buffé och det kan ju inte bli bättre när man har en kinkig unge… eller hur? Tänk va fel man kan ha! Det fanns INGET som passade och när jag sa att han MÅSTE ta något annars kan vi inte göra några fler utflykter med honom. Ja, då tog han tre köttbullar som han sedan tuggade på i typ 30 minuter och sa sen att han var proppmätt… Nu var vi tvungna att prata ordentligt med honom om det här med mat, energi, hur hjärnan funkar osv. Det här är en smart unge som det går att prata med, men just nu verkar vi ha kommit till nån slags dead end. Vi kommer ingenstans och behöver hjälp! Så här kan vi inte hålla på. Ungen måste äta om vi ska kunna göra roliga grejer.

Behöver jag säga att han sa att han var hungrig efter en kvart typ… man blir så frustrerad! Nu säger ni säkert ”inga svenska barn svälter ihjäl”. Nä, men han verkar äta bra hemma och i skolan, varför inte med oss? Dessutom är det ju inte vårt barn, vi måste ha hjälp att lösa detta. Han kanske matvägrar för att han inte trivs hos oss? Så helgens uppdrag blir att maila vår handläggare och be om ett akut möte. Detta vet Minior och även hans föräldrar är informerade, de fattar ingenting… han är som han ska hemma. Men de är med på noterna och vill lösa detta, förstås! Det är två himla bra föräldrar som vi verkligen gillar, det känns skönt!

Efter lunch var det dax att packa ihop oss och gå iland igen. Vi blev hämtade och hade snart en sovande unge i bilen. Å när vi släppt av honom, briefat hans pappa lite snabbt så var det bara hem, åka och handla, hämta hund och kollapsa i soffan. Där har vi varit sedan dess…

Jag gillar att åka på kryssning, men jag gillar inte när man kallar det för sportlovskryssning och inte har fler aktiviteter för barn. De få som fanns var det ju så mycket folk på att man inte fick plats. Dåligt Birka!!! Å visst kan man barnanpassa buffén när det är just sportlovskryssning, men då behöver man väl inte ta bort det som vi vuxna gillar? Å ska en nisse utklädd till gosedjur gå runt bland barnen så borde väl detta göras när barnen är vakna och inte kl 22??? Gör om gör rätt!

Minior sa att det var kul, men jag vet inte om han tyckte det. Det känns som vi mest bråkat om mat… tråkigt nog 🙁