Jag brukar inte läsa böcker på vinterhalvåret, det tar för lång tid eftersom jag har svårt att koncentrera mej när det är mycket runt omkring. Men nu var jag bara tvungen att göra ett undantag och det var när jag fick Dogges bok; Ibland vill man bara försvinna. Boken som Kim Veerabuthroo Nordberg arbetat med i flera år och alldelels nyligen släppt.

Bara tanken att följa Dogge i flera år gör mej alldeles svettig. Det är nämligen näst intill omöjligt att bara bestämma en träff med honom. Bara att prata med honom i telefon är ett äventyr… å säger han att han ska ringa tillbaka så gör han det… efter några veckor… Men han har ett hjärta av guld, han är generös och omtänksam. Å det kan man se tydligt i boken. De människor som han bryr sej om bryr han sej väldigt mycket om och hjälper så mycket han bara kan.

Bor man i
Botkyrka så vet man vem Dogge är, så är det bara. Genom vår skytteklubb
har vi fått se en annan sida av honom som många andra kanske inte ser.
Hos oss är han bara Douglas, inte den kända rapparen från Alby. Han
behöver inte leva upp till något rykte eller skriva autografer, han kan
stå i sitt hörn med sin bössa och bara försvinna bort i tankarna. Å det
tror jag att han behöver, väldigt mycket! Ibland känns det som han är
glad och social av gammal vana, för att det är så han ska vara på nåt
sätt. Men han kan faktiskt sitta ner och prata seriöst också och då har
han en himla massa kloka saker att förmedla.

Boken ger oss hela hans liv som börjar när hans föräldrar träffas, hans uppväxt och fram till idag. Man får veta mer om hans skolgång, hur The Latin Kings bildades, skördade framgång och splittrades, storyn kring ”cykel på köpet”, hur han träffade sina barns mammor och hans frus hemska död. Här finns mycket om hans destruktiva tid efter hustruns bortgång, droger och hur han sakta kommit till rätta med sej själv. En del är riktigt jobbigt att läsa eftersom man faktiskt vet vem det handlar om. Det här är ju på riktigt.

Jag förstår varför Dogge är som han är nu och är glad att han faktiskt är där han är idag. Det kunde ha gått riktigt, riktigt illa för honom. Att se honom idag som den kärleksfulla pappa och vän han är, är helt fantastiskt. Dogge har hjärta. Det kan man inte säga om alla hans gamla klasskompisar precis… det känns som om det är två läger av människor i hans närhet. En sida, som precis som Dogge bryr sej om andra och ställer upp och den andra sidan som bara bryr sej om sin egen framgång och skiter i folk runt omkring. Frågan är väl vem som är lyckligast.

Dogge har haft det tufft och jag tycker att författaren beskriver allt med känsla men ändå inte framställer Dogge som något offer. Dogge har varit väl medveten om de flesta val han gjort, både smarta och  mindre smarta. Har det gått åt skogen har han aldrig skyllt på någon annan, han har alltid trasslat ut sin bekymmer och tacklat motgångarna. Hur tuffa och orättvisa de än har varit. Sen är det klart att han klarat sej en hel del på sin charm också… men det är absolut ingen vacker historia som Kim berättar om.

När vi träffade Dogge på bokreleasen var han lycklig, han dansade och sjöng. Men han höll sej nära oss, inte de coola artisterna. Senior och Dogge viskade och höll sej mycket i hörnet där vi stod. Kanske för att han bara är just Douglas med oss, inte coola Dogge Doggelito rapparen från Alby. Jag hade alltså inte läst boken när jag träffade honom senast och visste inte allt som jag vet idag. Har det förändrat min bild av honom? Ja, faktiskt. Jag kan bättre förstå varför han väljer att komma upp till skytteklubben (även om det ibland går långt mellan gångerna) och bara vara… kanske tankar han energi där. Det står nämligen inte ett ord om hans brinnande skytteintresse i boken, det är hans – bara hans!

Jag ser numera en otroligt stark människa. Han har varit igenom mycket som vem som helst skulle gått under av. En älskad fru som avlider och dessutom förlorar han ett barn i förlossningen lite senare. Sånt som kan göra vem som helst galen av sorg och kanske aldrig resa sej helt igen. Men Dogge reser sej och gör dessutom en kursändring och blir en bättre människa. För sina barn skull!

Läs boken och bilda er en egen uppfattning om rapparen från Alby. Den är stundtals jobbig att läsa och jag beundrar Kim som lyckades hålla Dogges tempo och dessutom lyckades få ihop något begripligt om hans innehållsrika liv. Det ska bli intressant att se vad som händer i Dogges liv i framtiden, jag vet bara att han och sonen ska träffas i skyttehallen under veckan och ta en match. De två och alla småskyttar, där han kan vara sej själv en stund. 

Det ska också bli spännande att se vad Kims nästa projekt blir, kanske semester… Det kan han behöva efter 4-5 år med Dogge  🙂 

”Ibland vill man bara försvinna” får 5 solar av 5 möjliga faktiskt!  Läs den!