Idag är det min 47e födelsedag, grattis till mej! Men just idag blir det inget firande, det fixade vi tidigare. När vi kom hem från semestern firade vi både Martin och mej och i söndags hade vi förmånen att tillsammans göra något riktigt roligt!!!

Jag älskar ABBAs musik och kan i stort sett varenda textrad utantill. Jag såg Chess i London (ok, inte ABBA, men nästan), Mamma Mia i New York och har sett filmen Mamma Mia ett gäng gånger. Självklart har jag gått och suktat efter att få vara med på Mamma Mia the Party på Tyrol. I söndags blev det verklighet! Klockan 16 klev vi in genom dörrarna till Nikos Taverna i Grekland! Tyrol var klätt i blomsterrankor och känslan av Grekland var total! Att personalen gick runt i flipflops var lixom bara pricken över i.

Jag har ju förstått att showen var något alldeles extra, nu förstår jag varför alla är helt lyriska. Showen var grym, maten fantastisk, servitörerna underbara och miljön magisk! Fyra timmars total njutning! När man kommer in hälsar Nikos välkommen och medan man väntar på sitt bord får man en liten shot. Sen visas man till bordet och bekantar sej med sin egen servitör, som också är med i showen. Vi fick bröd, tzatziki, hummus, oliver och cocktailtomater att smaska på till förrätt. Showen satte igång och snart fick vi en andra förrätt med fisk och bläckfisk.

Man kan säga att Mamma Mia the Party tar vid där filmen slutade. Grekiska Nikos och Svenska Kicki (som var med vid filminspelningen) driver tillsammans Nikos taverna och deras ungdomar blir kära i varandra. Nikos gillar inte alls detta och menar att hans mamma och deras traditioner hindrar dem från en relation. Historien varvas med ABBA-låtar, precis som i filmen och allt är alldeles, alldeles underbart! Artisterna är kanon! Anki Albertsson som gör Kicki vet jag inte när jag hörde första gången, men hon är gift med Peter Gröning som jag jobbade med på Oscars 89-90 så jag hade viss koll på henne. Sussi Eriksson har man ju också lite koll på… tillsammans med de andra gjorde de ett kanonjobb! Det mest överraskande var en akrobat som var helt otrolig! Hennes nummer var magiska!

Maten serveras medan showen pågår. Man är så inne i musiken att man knappt märker att tallrikarna byts ut och nya maträtter kommer in. Varmrätten var en tallrik med blandat kött och den flanksteken var något av det godaste jag ätit! Rätt som det är kommer efterrätten och slutet närmar sej… tråååkigt! Medan kaffet dricks upp rensas golvet på bord och tre upplysta scener byggs upp. Sen börjar The grand finale! Ett ABBA-medley utan like spelas upp, diskogolvet lyser i regnbågens alla färger och 70-talspjucken fulländar känslan. Nu är det verkligen party!

Man ska räkna med fyra timmar och hade vi haft hundvakt så hade vi stannat mycket längre! Jag hade gärna varit en del av diskopartyt som tog vid där showen slutade. Tänk en hel kväll med ABBA-låtar! Men vi fick snällt dansa oss hemåt, mätta, nöjda och belåtna med The winner takes it all i skallen. Alla mina favoriter var med, även de mindre kända. Min absoluta favorit är Head over heals och den känner knappt någon till… men även den spelades!!! Det finns en filmsnutt på min instagram (marlenerinda) med någon av låtarna, fler kommer. Jag filmade massor!

Så jag låtsas att partyt var för mej och min födelsedag och det var ett av de absolut bästa födelsedagsfiranden jag någonsin haft! Bättre än så kan knappt en födelsedag firas för ett ABBA-freak. Jag är så glad att jag fick uppleva detta! Gillar ni också ABBA ska ni absolut se Mamma Mia the Party och se till att ni har hela kvällen ledig – så ni kan vara med på hela partyt! 

Idag är jag en lycklig 47-åring med ABBA ringande i skallen  🙂

Livet går i 180, och det är bara roliga grejer tack och lov. Jag älskar allt som händer på scen och just nu är det högsäsong! Igår såg vi Dannys show på Hamburger Börs och idag såg jag Petra Medes Ofrivilliga Diva. Här ska jag försöka sammanfatta dem…

Jag vet inte så mycket om Danny Saucedo. Det enda jag vet är att han var med i Idol, sjunger och dansar, var med i Så Mycket Bättre och är ihop med Molly Sanden. På pressdagen i höstas kom jag honom lite närmare och uppfattade honom som en väldigt sympatisk person, vänlig och med en hel de självdistans. Med den uppfattnings tog vi plats på Hamburger Börs igår kväll.

Vi hade fått platser mitt framför scenen och hade god sikt över allt som hände. Scenen var helt fantastisk! Den snurrade, lutade och blixtrade. Scenen, ljudet och ljuset tillsammans med de fantastiska dansarna var helt galet häftigt! Mellansnacket handlade om allt från mamma till matematiska termer. Men bäst var när han satt ensam med ett piano, då var det feeling på riktigt! På min instagram @marlenerinda kan ni se ett klipp från showen.

Showen på börsen börjar 21 och håller på ca 90 minuter. Det blev en lång dag för oss båda och vi stupade i säng direkt när vi kom hem. Å i förmiddags var det dax för nästa äventyr, då skulle jag äntligen få se Petra Medes Den Ofrivilliga Divan. En 90 minuter lång monolog på Maximteatern som har nypremiär imorrn.

Jag vet inte särskilt mycket om Petra Mede heller. Hon är fd dansare, komiker och har lett melodifestivalen. Ett proffs på scen skulle det snart visa sej… Mitt i föreställningen slutade hennes mikrofon att fungera. Hon fortsatte monologen medan en ljudtekniker bytte mikrofonen i farten… så jobbar ett proffs! Föreställningen var en ganska personlig resa i Petras liv, en underhållande men även allvarlig berättelse. Mycket ironi runt melodifestivalen och de 200 miljoner tittarna, förlåt… 205 miljoner ska det ju vara  🙂

Två shower på 12 timmar typ… två helt olika shower dessutom. Men jag kan absolut rekommendera bägge! Dannys show passar för en utekväll med kompisgänget, en möhippa eller aw. Petras Diva passar som uppvärmning för den där utekvällen eller en mysig middag. Bägge är personliga föreställningar, den ena med mycket musik den andra med många skratt.

På söndag ska vi se Mamma Mia på Tyrol, då hoppas jag slå samman både skratt och musik  🙂

Halleluja! Det är nog det uttrycket som passar bäst efter
årets första musikalupplevelse. The Book of Mormon med bla Linus Wahlgren och
Per Andersson kan vara något av det bästa jag sett på scen och jag har sett
mycket!!!

Linus Wahlgren och Per Andersson passar perfekt i sina
roller, precis som alla andra som plockats ut att medverka. Vi som kom hem från
Afrika inte ens ett dygn tidigare fick faktiskt lite ”afrika-wibbar”
av både dekoren, kläderna och musiken. Vi skrattar högt större delen av tiden,
men ibland fastnar skratten i halsen och man får sej en tankeställare…

Efter några minst sagt hektiska dagar i Spanien landade vi på Arlanda vid 16-tiden igår. Tanken var att jag skulle hinna till stan innan 17.45 för att närvara vid Stockholms filmfestivals invigning, men bagaget tog lång tid på sej och snökaoset gjorde att jag blev väldigt sen. Däremot hann jag precis till galapremiären av filmen Flykten till framtiden.

Martin mötte upp mej och hade med sej mina vinterkläder. Tillsammans med min resväska tog vi oss till Rigoletto och kom ungefär samtidigt som Henrik Dorsin. Fint folk kommer sent… eller nåt… vi hann iaf smaka lite på pizzabitarna och drickan som det bjöds på innan filmen började. Resväskan fick också vara med  🙂

Filmen handlar om 22-årige Svante som jobbar i en skivaffär hos den holkrökande
proggaren Bengan, som drömmer om att slå igenom med sin tvärflöjtsmusik.
Svante lider av ett hjärtfel och får beskedet att han bara har några
dagar kvar att leva. Mitt i bedrövelsen öppnar sig plötsligt en oväntad
möjlighet att resa till framtiden – närmare bestämt till år 2016. I den
moderna världen träffar han Elsa och tillsammans kommer de på ett sätt
att få Svantes trasiga hjärta lagat. För att lyckas måste de resa
tillbaka till 70-talet och skaffa fram pengar.

I rollerna ser vi bla Henrik Dorsin och Johan Ulvesson, men även Elias Palin och Victoria Dyrstad som är nykomlingar som jag är helt säker på att vi kommer att se mycket, mycket mer av. Ulf Malmros är en av regissörerna och då vet man att det blir annorlunda. För detta är väldigt annorlunda och väldigt osvenskt! Det är många skratt och många överraskningar. Jag som var jättetrött och nästan räknade med att jag skulle somna, hade inga problem att hålla mej vaken. Tiden gick jättesnabbt!

Jag kan absolut rekommendera er att se Flykten till framtiden som god underhållning en tråkig dag, själv skulle jag gärna hoppa typ 4 månader framåt i tiden… den där snön som välkomnade mej hem känns inte helt ok…

Igår var det äntligen dax! Dagen som jag väntat på med skräckblandad förtjusning… Jag skulle äntligen få se The Phantom of the Opera igen, efter 26 år! Jaha, tänker ni… det var ju bara ytterligare en teater… men den här är väldigt speciell för mej.

För exakt 27 år sedan hade den första uppsättningen premiär i Sverige och jag hade äran att få jobba med den då. När vi släppte biljetterna gick kön från Oscarsteatern ner till Stureplan! Det var helt galet! När jag skulle banka pengarna på kvällen, hade jag över 4 miljoner i kontanter och fick poliseskort från sceningången till banken som inte ens låg hundra meter bort. Sånt händer lixom inte idag.

Föreställningen har rekord i Sverige och gick i hela 6 år, jag jobbade med den under ca 18 månader. En av de roligaste arbetsplatser jag haft i hela mitt liv och en av de vackraste. Oscarsteatern är verkligen magisk och jodå, det finns ett teaterspöke där. Han följde med mej ner i källaren varje morgon när jag skulle starta upp datasystemet och tända lokalerna  🙂

The Phantom of the Opera är något av det största som satts upp i musikalväg. Dekoren är helt otrolig! Jag såg den säkert 200 gånger och minns fortfarande vartenda litet ord! Självklart skulle det bli väldigt speciellt att se den på en annan scen med andra skådespelare. Vi umgicks dygnet runt och kände varandra så otroligt väl. Vi hade sju förställningar i veckan, enda lediga dagen var måndagar och då träffades vi alla på Djurgården och spelade brännboll.

Det var VÅR Phantom och nu skulle någon annan ta över den. Men några är faktiskt med även den här gången. Bland annat Anna som sminkar huvudrollen. Anna har gjort Fantomens mask i Sverige och Danmark och nu i Sverige igen. Så vi kan iaf vara säkra på att han ser ut som han brukar  🙂

Med biljetterna i handen satte jag mej på pendeltåget, spänd som en fiolsträng. Hur skulle den funka på en annan scen? Skulle skådespelarna fylla sina pampiga roller? Hur såg elefanten ut? Skulle ljuskronan fungera? Var alla repliker kvar? Hur mycket skulle vara ändrat? Så många funderingar!

Jag hann hälsa på bla Vicky von der Lancken som är kvinnan bakom uppsättningen den här gången. Vi satte oss på våra platser och sen började det! Gåshud! Min första tanke var att kläderna var rätt och att skådespelarna var nästan identiska med vår uppsättning. När Operaspöket drar ner Christine i underjorden kunde jag slappna av, allt satt där det skulle. En och annan replik är ändrad, men det gör inget.

Jag är superimponerad av alla kvinnliga roller, de är helt fantastiska! Dansarna och baletten är magisk! Hannibal är mycket smalare och har samma problem att komma upp på elefanten som föregångaren hade. Jag saknade Bert-Åke som operadirektör, men de här funkade också bra. Madame Giry hade blivit vänligare, hon var väldigt stram och barsk tidigare. Så var de då Phantomen… jag saknade lite av det råa och mörka. Jöback är varken rå eller mörk, han är lite för trevlig på något sätt. Han gör rollen jättebra, men fortfarande är det Mikael Samuelsson som är kung på Phantomen-tronen. Men har man inte sett föregångaren så är Jöback Fantomen, så är det bara!

Jag tycker att detta är en värdig ersättare av ”vår” uppsättning. Har man sett versionen på Oscars märker man lite skillnad, men inget som stör. Och har man inte sett den så ska man absolut göra det! För det är något av det mäktigaste som någonsin satts upp! Den kommer inte att slå vårt rekord, men den kommer nog att gå ett tag. Jag hoppas att alla som inte sett den tar chansen att se den, för det finns inget liknande! The Phantom of the Opera är en magisk förställning med underbar musik och vackra kostymer. Den ska helt enkelt upplevas!

Jag är så glad att jag fick möjlighet att se den först, innan jag fick höra något om den. Det var skitläskigt men nu har den skräckblandade förtjusningen bytts ut av ett lugn att detta är helt ok! Det är inte vår uppsättning, men den är en värdig arvtagare. Nu har jag sett den tillräckligt många gånger, jag kan fortfarande varenda replik, men nu känns det faktiskt som jag är färdig med den. Tills det kommer en ny uppsättning om sisådär 25-30 år kanske… vi får se…

Jag är iaf väldigt stolt över att jag har jobbat med den och så otroligt glad över att många av oss fortfarande har kontakt. Snart ska vi ha en ny träff med gamla gänget, 27 år senare. Jag sa ju att vi var tajta  🙂

Gillar du Johan Glans? Eller gillar du Peter Stormare? Du kanske gillar båda? Då får du inte missa serien som börjar på Viaplay på fredag!!!

Igår var vi inbjudna till Vasateatern för att se de två första avsnitten av serien och mingla lite. Bara att komma till Vasan var total nostalgi. Jag jobbade i kassan där 1990 och har inte varit där på länge eftersom den stängdes några år senare. Att gå runt i de försiktigt och respektfullt renoverade lokalerna var helt otroligt! Huset är K-märkt och lokalerna är otroligt fina, att alla nu får se dem igen är så himla roligt!

Vi var alltså där för att se Swedish Dicks som är Viaplays första originalserie. Det handlar om den fd stuntmannen Ingemar (Peter Stormare) som sadlat om och blivit privatdetektiv (dick) i Los Angeles. Av en slump träffar han Axl (Johan Glans) som är DJ, men bestämmer sej för att hoppa av musiktåget och bli Ingemars partner. Tillsammans löser de Los Angeles alla problem… eller nåt…

Det är galet roligt och lite utflippat – men inte totalt… Jag tyckte det påminde om något annat, men kunde inte sätta fingret på vad. Inte förrän vi satt på tåget hem och Martin sa att det var lite som Lillehamer som gick på tv för något år sedan. Då föll polletten ner! Serierna har lite samma känsla på nåt sätt. Bra skådisar, knäpp story, oförväntade vändningar och mycket skratt! Me like!

Peter Stormare var kvar i USA på nytt jobb och kunde inte vara med den på galan. Honom träffade vi däremot i våras på invigningen av Scandic
Continental och jag träffade honom även någon dag senare mitt på gatan.
Johan Glans var däremot där och berättade lite om samarbetet och
inspelningarna. Man kan inte annat än att älska den mannen!

Vi passade på att klä upp oss och ha en rolig kväll med både nya och gamla bekanta. Alltid skoj att lufta glittertoppen då och då. Dessutom passade den så himla bra med lösmustascherna vi fick. Martin fick för första gången kyssa en kvinna med mustasch  🙂

Swedish Dicks börjar alltså på fredag (2/9) och kommer att visas på Viaplay.
Tack och lov har vi den kanalen, så vi kommer absolut att följa serien! Än
så länge är det bara 10 avsnitt inspelade, men de kommer kanske fler? Ett hett tips är att kolla in serien, ni kommer garanterat att skratta! Glans är ju med… det behövs väl egentligen ingen mer förklaring…?

Jag fick upp ögonen för Bryan Adams när jag jobbade med filmen Robin Hood – Prince of Thieves 1991.Tillsammans med ett par andra personer var jag med och fixade galapremiären som Kevin Costner också närvarande vid. Jag trodde helt säkert att även Bryan Adams var där… 

Igår hade jag och en massa andra skribenter tillfälle att träffa Bryan Adams som är i Stockholm för att visa upp sina bilder på Fotografiska. Det kunde jag ju bara inte missa! Man kan väl inte säga att jag följt hans karriär, men jag gillar musiken och har alltid tyckt att han verkar vara en schysst snubbe. Självklart var även jag nyfiken på hans bilder.

Jag visste att jag skulle bli sen och hade redan innan fått ok på att drälla in när jag kunde. Jag och min kompis Åsa hade varit och sett en teater innan och skyndade oss så mycket vi kunde för att inte missa allt. Vi hann! Vi hann även lyssna på en del av hans föredrag om hans fotografering och hur bilderna kommit till. Tyvärr hann vi inte se så mycket att själva utställning, men det vi såg var otroligt berörande.

Precis när samtalet var slut och det skulle tas bilder hamnade jag helt plötsligt helt ensam med honom och då tog jag förstås chansen att fråga honom om den där premiären. Hade vi setts förr? Han reagerade direkt och berättade ganska bittert att han inte blivit inbjuden till en enda premiär i något av alla länder som visat filmen, trots att hans musik hade blivit en stor del av filmen. Vilken tur att det inte var jag som hade hand om inbjudningarna… Mer än så han vi egentligen inte prata förrän han blev bortsvept för att bli fotograferad.

Jag hade alltså fel, han var inte på premiären och jag hade inte träffat honom förut. Men nu har jag det! Han var verkligen jättetrevlig och rolig! Vi hade en liten frågestund innan fotograferingen och han svarade hjärtligt och med humor på alla frågor.

Jag är verkligen glad att jag hann dit och fick tillåtelse att komma lite sent. Lite extra glad är jag att Åsa var med mej, att hon fick hänga med en dag i mitt lite galna liv. Först teater, sen Bryan Adams och sedan träffade vi Shirley och ”Velvet” på deras loppis i Enskede. En ganska normal dag i mitt liv, men kanske inte helt normal för andra.

Nu tycker jag förstås att ni ska åka till Fotografiska så fort ni bara kan och se utställningen! Den är väl värd ett besök och då kan ni samtidigt passa på att se Nick Brandts nya utställning om hur det kan bli för våra vilda djur om vi fortsätter att förstöra naturen i den takt vi gör. Missa inte någon av dem!

Å nästa gång Sångfåglarna har loppis kan ni åka dit också. Jag fick med mej ett par jättefina guldskor hem  🙂