När jag började på SF 1986 kastades jag ganska snabbt in i produktionen av filmen Strul. När jag fattade att jag skulle få träffa och till viss del jobba med Björn Skifs blev jag rätt glad kan man nog säga. Jag var 16 år och älskade hans musik!

Sedan dess har vi setts några gånger, senast för bara några veckor sedan när vi skulle få se axplock ur Filmen om Badrock. Igår fick jag se hela filmen och snacka om att jag fick sommarfeeling! Filmen om Badrock är en film om fenomenet Badrock. Ni känner säkert till den där konserten spelats i Slottsruinen på Öland på somrarna. Allt började 1986 och hade sitt slut förra sommaren, 30 år senare, och då kom även iden om att göra en film om alltihop. En film som har premiär på tisdag.

Det är lite som en konsertdokumentär med hela historien om Badrock. Artisterna berättar minnen och anekdoter. Från början var det ju bara på Öland, men sedan gick konserten som turné över hela landet. Det är inte många som vet att Roxette hade sin allra första spelning på Badrock, detta var 1987 och jag var där!

I två timmar satt jag i biomörkret och lyssnade till alla härliga låtar, såg alla vackra bilder över Öland och fick veta precis allt om hur Badrock kom till, vilka som varit med under åren och en massa annat. Förra gången satt jag brevid Nina Söderquist som var med på scen förra sommaren och vi diggade loss till musiken och skrattade högt. Igår satt jag brevid producenten Mats Jankell och vi var typ de enda som inte kunde sitta still. Jag fattar inte hur man kan sitta still med händerna i knät när det spelas rockmusik för fullt på hög volym?! Det är nog så svårt att inte sjunga med och jubla…

Filmen om Badrock är för dej som sett Badrock någon gång under åren eller som gillar Björn Skifs. Det är musik, humor och väldigt mycket hjärta. Intrycket jag direkt fick av Björn första gången vi träffades var just hans stora hjärta. Och att han var ganska blyg  🙂

Jag har haft förmånen att jobba tillsammans med och träffat många stora artister. Björn är en av de trevligaste. Han gör inte skillnad på folk och folk, utan ger alla chansen att visa upp sin bästa sida. Det framkommer tydligt i filmen, alla säger samma sak om honom. Jag var ny, ung och visste nog inte riktigt vad jag gjorde. Men det var aldrig någon som sa något eller gnällde på att saker blev fel. Man bara gjorde om tills det blev rätt. Så var det på det glada 80-talet när man fortfarande brydde sej om varandra. Jag är tacksam att jag fick vara med då.

Vill du ha härlig musik, sommarkänsla, fula 80-talskläder, mycket hjärta och många skratt. Då ska du se filmen!

Idag är det min 47e födelsedag, grattis till mej! Men just idag blir det inget firande, det fixade vi tidigare. När vi kom hem från semestern firade vi både Martin och mej och i söndags hade vi förmånen att tillsammans göra något riktigt roligt!!!

Jag älskar ABBAs musik och kan i stort sett varenda textrad utantill. Jag såg Chess i London (ok, inte ABBA, men nästan), Mamma Mia i New York och har sett filmen Mamma Mia ett gäng gånger. Självklart har jag gått och suktat efter att få vara med på Mamma Mia the Party på Tyrol. I söndags blev det verklighet! Klockan 16 klev vi in genom dörrarna till Nikos Taverna i Grekland! Tyrol var klätt i blomsterrankor och känslan av Grekland var total! Att personalen gick runt i flipflops var lixom bara pricken över i.

Jag har ju förstått att showen var något alldeles extra, nu förstår jag varför alla är helt lyriska. Showen var grym, maten fantastisk, servitörerna underbara och miljön magisk! Fyra timmars total njutning! När man kommer in hälsar Nikos välkommen och medan man väntar på sitt bord får man en liten shot. Sen visas man till bordet och bekantar sej med sin egen servitör, som också är med i showen. Vi fick bröd, tzatziki, hummus, oliver och cocktailtomater att smaska på till förrätt. Showen satte igång och snart fick vi en andra förrätt med fisk och bläckfisk.

Man kan säga att Mamma Mia the Party tar vid där filmen slutade. Grekiska Nikos och Svenska Kicki (som var med vid filminspelningen) driver tillsammans Nikos taverna och deras ungdomar blir kära i varandra. Nikos gillar inte alls detta och menar att hans mamma och deras traditioner hindrar dem från en relation. Historien varvas med ABBA-låtar, precis som i filmen och allt är alldeles, alldeles underbart! Artisterna är kanon! Anki Albertsson som gör Kicki vet jag inte när jag hörde första gången, men hon är gift med Peter Gröning som jag jobbade med på Oscars 89-90 så jag hade viss koll på henne. Sussi Eriksson har man ju också lite koll på… tillsammans med de andra gjorde de ett kanonjobb! Det mest överraskande var en akrobat som var helt otrolig! Hennes nummer var magiska!

Maten serveras medan showen pågår. Man är så inne i musiken att man knappt märker att tallrikarna byts ut och nya maträtter kommer in. Varmrätten var en tallrik med blandat kött och den flanksteken var något av det godaste jag ätit! Rätt som det är kommer efterrätten och slutet närmar sej… tråååkigt! Medan kaffet dricks upp rensas golvet på bord och tre upplysta scener byggs upp. Sen börjar The grand finale! Ett ABBA-medley utan like spelas upp, diskogolvet lyser i regnbågens alla färger och 70-talspjucken fulländar känslan. Nu är det verkligen party!

Man ska räkna med fyra timmar och hade vi haft hundvakt så hade vi stannat mycket längre! Jag hade gärna varit en del av diskopartyt som tog vid där showen slutade. Tänk en hel kväll med ABBA-låtar! Men vi fick snällt dansa oss hemåt, mätta, nöjda och belåtna med The winner takes it all i skallen. Alla mina favoriter var med, även de mindre kända. Min absoluta favorit är Head over heals och den känner knappt någon till… men även den spelades!!! Det finns en filmsnutt på min instagram (marlenerinda) med någon av låtarna, fler kommer. Jag filmade massor!

Så jag låtsas att partyt var för mej och min födelsedag och det var ett av de absolut bästa födelsedagsfiranden jag någonsin haft! Bättre än så kan knappt en födelsedag firas för ett ABBA-freak. Jag är så glad att jag fick uppleva detta! Gillar ni också ABBA ska ni absolut se Mamma Mia the Party och se till att ni har hela kvällen ledig – så ni kan vara med på hela partyt! 

Idag är jag en lycklig 47-åring med ABBA ringande i skallen  🙂

Livet går i 180, och det är bara roliga grejer tack och lov. Jag älskar allt som händer på scen och just nu är det högsäsong! Igår såg vi Dannys show på Hamburger Börs och idag såg jag Petra Medes Ofrivilliga Diva. Här ska jag försöka sammanfatta dem…

Jag vet inte så mycket om Danny Saucedo. Det enda jag vet är att han var med i Idol, sjunger och dansar, var med i Så Mycket Bättre och är ihop med Molly Sanden. På pressdagen i höstas kom jag honom lite närmare och uppfattade honom som en väldigt sympatisk person, vänlig och med en hel de självdistans. Med den uppfattnings tog vi plats på Hamburger Börs igår kväll.

Vi hade fått platser mitt framför scenen och hade god sikt över allt som hände. Scenen var helt fantastisk! Den snurrade, lutade och blixtrade. Scenen, ljudet och ljuset tillsammans med de fantastiska dansarna var helt galet häftigt! Mellansnacket handlade om allt från mamma till matematiska termer. Men bäst var när han satt ensam med ett piano, då var det feeling på riktigt! På min instagram @marlenerinda kan ni se ett klipp från showen.

Showen på börsen börjar 21 och håller på ca 90 minuter. Det blev en lång dag för oss båda och vi stupade i säng direkt när vi kom hem. Å i förmiddags var det dax för nästa äventyr, då skulle jag äntligen få se Petra Medes Den Ofrivilliga Divan. En 90 minuter lång monolog på Maximteatern som har nypremiär imorrn.

Jag vet inte särskilt mycket om Petra Mede heller. Hon är fd dansare, komiker och har lett melodifestivalen. Ett proffs på scen skulle det snart visa sej… Mitt i föreställningen slutade hennes mikrofon att fungera. Hon fortsatte monologen medan en ljudtekniker bytte mikrofonen i farten… så jobbar ett proffs! Föreställningen var en ganska personlig resa i Petras liv, en underhållande men även allvarlig berättelse. Mycket ironi runt melodifestivalen och de 200 miljoner tittarna, förlåt… 205 miljoner ska det ju vara  🙂

Två shower på 12 timmar typ… två helt olika shower dessutom. Men jag kan absolut rekommendera bägge! Dannys show passar för en utekväll med kompisgänget, en möhippa eller aw. Petras Diva passar som uppvärmning för den där utekvällen eller en mysig middag. Bägge är personliga föreställningar, den ena med mycket musik den andra med många skratt.

På söndag ska vi se Mamma Mia på Tyrol, då hoppas jag slå samman både skratt och musik  🙂

Halleluja! Det är nog det uttrycket som passar bäst efter
årets första musikalupplevelse. The Book of Mormon med bla Linus Wahlgren och
Per Andersson kan vara något av det bästa jag sett på scen och jag har sett
mycket!!!

Linus Wahlgren och Per Andersson passar perfekt i sina
roller, precis som alla andra som plockats ut att medverka. Vi som kom hem från
Afrika inte ens ett dygn tidigare fick faktiskt lite ”afrika-wibbar”
av både dekoren, kläderna och musiken. Vi skrattar högt större delen av tiden,
men ibland fastnar skratten i halsen och man får sej en tankeställare…

Efter några minst sagt hektiska dagar i Spanien landade vi på Arlanda vid 16-tiden igår. Tanken var att jag skulle hinna till stan innan 17.45 för att närvara vid Stockholms filmfestivals invigning, men bagaget tog lång tid på sej och snökaoset gjorde att jag blev väldigt sen. Däremot hann jag precis till galapremiären av filmen Flykten till framtiden.

Martin mötte upp mej och hade med sej mina vinterkläder. Tillsammans med min resväska tog vi oss till Rigoletto och kom ungefär samtidigt som Henrik Dorsin. Fint folk kommer sent… eller nåt… vi hann iaf smaka lite på pizzabitarna och drickan som det bjöds på innan filmen började. Resväskan fick också vara med  🙂

Filmen handlar om 22-årige Svante som jobbar i en skivaffär hos den holkrökande
proggaren Bengan, som drömmer om att slå igenom med sin tvärflöjtsmusik.
Svante lider av ett hjärtfel och får beskedet att han bara har några
dagar kvar att leva. Mitt i bedrövelsen öppnar sig plötsligt en oväntad
möjlighet att resa till framtiden – närmare bestämt till år 2016. I den
moderna världen träffar han Elsa och tillsammans kommer de på ett sätt
att få Svantes trasiga hjärta lagat. För att lyckas måste de resa
tillbaka till 70-talet och skaffa fram pengar.

I rollerna ser vi bla Henrik Dorsin och Johan Ulvesson, men även Elias Palin och Victoria Dyrstad som är nykomlingar som jag är helt säker på att vi kommer att se mycket, mycket mer av. Ulf Malmros är en av regissörerna och då vet man att det blir annorlunda. För detta är väldigt annorlunda och väldigt osvenskt! Det är många skratt och många överraskningar. Jag som var jättetrött och nästan räknade med att jag skulle somna, hade inga problem att hålla mej vaken. Tiden gick jättesnabbt!

Jag kan absolut rekommendera er att se Flykten till framtiden som god underhållning en tråkig dag, själv skulle jag gärna hoppa typ 4 månader framåt i tiden… den där snön som välkomnade mej hem känns inte helt ok…

Igår var det äntligen dax! Dagen som jag väntat på med skräckblandad förtjusning… Jag skulle äntligen få se The Phantom of the Opera igen, efter 26 år! Jaha, tänker ni… det var ju bara ytterligare en teater… men den här är väldigt speciell för mej.

För exakt 27 år sedan hade den första uppsättningen premiär i Sverige och jag hade äran att få jobba med den då. När vi släppte biljetterna gick kön från Oscarsteatern ner till Stureplan! Det var helt galet! När jag skulle banka pengarna på kvällen, hade jag över 4 miljoner i kontanter och fick poliseskort från sceningången till banken som inte ens låg hundra meter bort. Sånt händer lixom inte idag.

Föreställningen har rekord i Sverige och gick i hela 6 år, jag jobbade med den under ca 18 månader. En av de roligaste arbetsplatser jag haft i hela mitt liv och en av de vackraste. Oscarsteatern är verkligen magisk och jodå, det finns ett teaterspöke där. Han följde med mej ner i källaren varje morgon när jag skulle starta upp datasystemet och tända lokalerna  🙂

The Phantom of the Opera är något av det största som satts upp i musikalväg. Dekoren är helt otrolig! Jag såg den säkert 200 gånger och minns fortfarande vartenda litet ord! Självklart skulle det bli väldigt speciellt att se den på en annan scen med andra skådespelare. Vi umgicks dygnet runt och kände varandra så otroligt väl. Vi hade sju förställningar i veckan, enda lediga dagen var måndagar och då träffades vi alla på Djurgården och spelade brännboll.

Det var VÅR Phantom och nu skulle någon annan ta över den. Men några är faktiskt med även den här gången. Bland annat Anna som sminkar huvudrollen. Anna har gjort Fantomens mask i Sverige och Danmark och nu i Sverige igen. Så vi kan iaf vara säkra på att han ser ut som han brukar  🙂

Med biljetterna i handen satte jag mej på pendeltåget, spänd som en fiolsträng. Hur skulle den funka på en annan scen? Skulle skådespelarna fylla sina pampiga roller? Hur såg elefanten ut? Skulle ljuskronan fungera? Var alla repliker kvar? Hur mycket skulle vara ändrat? Så många funderingar!

Jag hann hälsa på bla Vicky von der Lancken som är kvinnan bakom uppsättningen den här gången. Vi satte oss på våra platser och sen började det! Gåshud! Min första tanke var att kläderna var rätt och att skådespelarna var nästan identiska med vår uppsättning. När Operaspöket drar ner Christine i underjorden kunde jag slappna av, allt satt där det skulle. En och annan replik är ändrad, men det gör inget.

Jag är superimponerad av alla kvinnliga roller, de är helt fantastiska! Dansarna och baletten är magisk! Hannibal är mycket smalare och har samma problem att komma upp på elefanten som föregångaren hade. Jag saknade Bert-Åke som operadirektör, men de här funkade också bra. Madame Giry hade blivit vänligare, hon var väldigt stram och barsk tidigare. Så var de då Phantomen… jag saknade lite av det råa och mörka. Jöback är varken rå eller mörk, han är lite för trevlig på något sätt. Han gör rollen jättebra, men fortfarande är det Mikael Samuelsson som är kung på Phantomen-tronen. Men har man inte sett föregångaren så är Jöback Fantomen, så är det bara!

Jag tycker att detta är en värdig ersättare av ”vår” uppsättning. Har man sett versionen på Oscars märker man lite skillnad, men inget som stör. Och har man inte sett den så ska man absolut göra det! För det är något av det mäktigaste som någonsin satts upp! Den kommer inte att slå vårt rekord, men den kommer nog att gå ett tag. Jag hoppas att alla som inte sett den tar chansen att se den, för det finns inget liknande! The Phantom of the Opera är en magisk förställning med underbar musik och vackra kostymer. Den ska helt enkelt upplevas!

Jag är så glad att jag fick möjlighet att se den först, innan jag fick höra något om den. Det var skitläskigt men nu har den skräckblandade förtjusningen bytts ut av ett lugn att detta är helt ok! Det är inte vår uppsättning, men den är en värdig arvtagare. Nu har jag sett den tillräckligt många gånger, jag kan fortfarande varenda replik, men nu känns det faktiskt som jag är färdig med den. Tills det kommer en ny uppsättning om sisådär 25-30 år kanske… vi får se…

Jag är iaf väldigt stolt över att jag har jobbat med den och så otroligt glad över att många av oss fortfarande har kontakt. Snart ska vi ha en ny träff med gamla gänget, 27 år senare. Jag sa ju att vi var tajta  🙂