Igår var det äntligen dax! Dagen som jag väntat på med skräckblandad förtjusning… Jag skulle äntligen få se The Phantom of the Opera igen, efter 26 år! Jaha, tänker ni… det var ju bara ytterligare en teater… men den här är väldigt speciell för mej.

För exakt 27 år sedan hade den första uppsättningen premiär i Sverige och jag hade äran att få jobba med den då. När vi släppte biljetterna gick kön från Oscarsteatern ner till Stureplan! Det var helt galet! När jag skulle banka pengarna på kvällen, hade jag över 4 miljoner i kontanter och fick poliseskort från sceningången till banken som inte ens låg hundra meter bort. Sånt händer lixom inte idag.

Föreställningen har rekord i Sverige och gick i hela 6 år, jag jobbade med den under ca 18 månader. En av de roligaste arbetsplatser jag haft i hela mitt liv och en av de vackraste. Oscarsteatern är verkligen magisk och jodå, det finns ett teaterspöke där. Han följde med mej ner i källaren varje morgon när jag skulle starta upp datasystemet och tända lokalerna  🙂

The Phantom of the Opera är något av det största som satts upp i musikalväg. Dekoren är helt otrolig! Jag såg den säkert 200 gånger och minns fortfarande vartenda litet ord! Självklart skulle det bli väldigt speciellt att se den på en annan scen med andra skådespelare. Vi umgicks dygnet runt och kände varandra så otroligt väl. Vi hade sju förställningar i veckan, enda lediga dagen var måndagar och då träffades vi alla på Djurgården och spelade brännboll.

Det var VÅR Phantom och nu skulle någon annan ta över den. Men några är faktiskt med även den här gången. Bland annat Anna som sminkar huvudrollen. Anna har gjort Fantomens mask i Sverige och Danmark och nu i Sverige igen. Så vi kan iaf vara säkra på att han ser ut som han brukar  🙂

Med biljetterna i handen satte jag mej på pendeltåget, spänd som en fiolsträng. Hur skulle den funka på en annan scen? Skulle skådespelarna fylla sina pampiga roller? Hur såg elefanten ut? Skulle ljuskronan fungera? Var alla repliker kvar? Hur mycket skulle vara ändrat? Så många funderingar!

Jag hann hälsa på bla Vicky von der Lancken som är kvinnan bakom uppsättningen den här gången. Vi satte oss på våra platser och sen började det! Gåshud! Min första tanke var att kläderna var rätt och att skådespelarna var nästan identiska med vår uppsättning. När Operaspöket drar ner Christine i underjorden kunde jag slappna av, allt satt där det skulle. En och annan replik är ändrad, men det gör inget.

Jag är superimponerad av alla kvinnliga roller, de är helt fantastiska! Dansarna och baletten är magisk! Hannibal är mycket smalare och har samma problem att komma upp på elefanten som föregångaren hade. Jag saknade Bert-Åke som operadirektör, men de här funkade också bra. Madame Giry hade blivit vänligare, hon var väldigt stram och barsk tidigare. Så var de då Phantomen… jag saknade lite av det råa och mörka. Jöback är varken rå eller mörk, han är lite för trevlig på något sätt. Han gör rollen jättebra, men fortfarande är det Mikael Samuelsson som är kung på Phantomen-tronen. Men har man inte sett föregångaren så är Jöback Fantomen, så är det bara!

Jag tycker att detta är en värdig ersättare av ”vår” uppsättning. Har man sett versionen på Oscars märker man lite skillnad, men inget som stör. Och har man inte sett den så ska man absolut göra det! För det är något av det mäktigaste som någonsin satts upp! Den kommer inte att slå vårt rekord, men den kommer nog att gå ett tag. Jag hoppas att alla som inte sett den tar chansen att se den, för det finns inget liknande! The Phantom of the Opera är en magisk förställning med underbar musik och vackra kostymer. Den ska helt enkelt upplevas!

Jag är så glad att jag fick möjlighet att se den först, innan jag fick höra något om den. Det var skitläskigt men nu har den skräckblandade förtjusningen bytts ut av ett lugn att detta är helt ok! Det är inte vår uppsättning, men den är en värdig arvtagare. Nu har jag sett den tillräckligt många gånger, jag kan fortfarande varenda replik, men nu känns det faktiskt som jag är färdig med den. Tills det kommer en ny uppsättning om sisådär 25-30 år kanske… vi får se…

Jag är iaf väldigt stolt över att jag har jobbat med den och så otroligt glad över att många av oss fortfarande har kontakt. Snart ska vi ha en ny träff med gamla gänget, 27 år senare. Jag sa ju att vi var tajta  🙂

Gillar du Johan Glans? Eller gillar du Peter Stormare? Du kanske gillar båda? Då får du inte missa serien som börjar på Viaplay på fredag!!!

Igår var vi inbjudna till Vasateatern för att se de två första avsnitten av serien och mingla lite. Bara att komma till Vasan var total nostalgi. Jag jobbade i kassan där 1990 och har inte varit där på länge eftersom den stängdes några år senare. Att gå runt i de försiktigt och respektfullt renoverade lokalerna var helt otroligt! Huset är K-märkt och lokalerna är otroligt fina, att alla nu får se dem igen är så himla roligt!

Vi var alltså där för att se Swedish Dicks som är Viaplays första originalserie. Det handlar om den fd stuntmannen Ingemar (Peter Stormare) som sadlat om och blivit privatdetektiv (dick) i Los Angeles. Av en slump träffar han Axl (Johan Glans) som är DJ, men bestämmer sej för att hoppa av musiktåget och bli Ingemars partner. Tillsammans löser de Los Angeles alla problem… eller nåt…

Det är galet roligt och lite utflippat – men inte totalt… Jag tyckte det påminde om något annat, men kunde inte sätta fingret på vad. Inte förrän vi satt på tåget hem och Martin sa att det var lite som Lillehamer som gick på tv för något år sedan. Då föll polletten ner! Serierna har lite samma känsla på nåt sätt. Bra skådisar, knäpp story, oförväntade vändningar och mycket skratt! Me like!

Peter Stormare var kvar i USA på nytt jobb och kunde inte vara med den på galan. Honom träffade vi däremot i våras på invigningen av Scandic
Continental och jag träffade honom även någon dag senare mitt på gatan.
Johan Glans var däremot där och berättade lite om samarbetet och
inspelningarna. Man kan inte annat än att älska den mannen!

Vi passade på att klä upp oss och ha en rolig kväll med både nya och gamla bekanta. Alltid skoj att lufta glittertoppen då och då. Dessutom passade den så himla bra med lösmustascherna vi fick. Martin fick för första gången kyssa en kvinna med mustasch  🙂

Swedish Dicks börjar alltså på fredag (2/9) och kommer att visas på Viaplay.
Tack och lov har vi den kanalen, så vi kommer absolut att följa serien! Än
så länge är det bara 10 avsnitt inspelade, men de kommer kanske fler? Ett hett tips är att kolla in serien, ni kommer garanterat att skratta! Glans är ju med… det behövs väl egentligen ingen mer förklaring…?

Jag fick upp ögonen för Bryan Adams när jag jobbade med filmen Robin Hood – Prince of Thieves 1991.Tillsammans med ett par andra personer var jag med och fixade galapremiären som Kevin Costner också närvarande vid. Jag trodde helt säkert att även Bryan Adams var där… 

Igår hade jag och en massa andra skribenter tillfälle att träffa Bryan Adams som är i Stockholm för att visa upp sina bilder på Fotografiska. Det kunde jag ju bara inte missa! Man kan väl inte säga att jag följt hans karriär, men jag gillar musiken och har alltid tyckt att han verkar vara en schysst snubbe. Självklart var även jag nyfiken på hans bilder.

Jag visste att jag skulle bli sen och hade redan innan fått ok på att drälla in när jag kunde. Jag och min kompis Åsa hade varit och sett en teater innan och skyndade oss så mycket vi kunde för att inte missa allt. Vi hann! Vi hann även lyssna på en del av hans föredrag om hans fotografering och hur bilderna kommit till. Tyvärr hann vi inte se så mycket att själva utställning, men det vi såg var otroligt berörande.

Precis när samtalet var slut och det skulle tas bilder hamnade jag helt plötsligt helt ensam med honom och då tog jag förstås chansen att fråga honom om den där premiären. Hade vi setts förr? Han reagerade direkt och berättade ganska bittert att han inte blivit inbjuden till en enda premiär i något av alla länder som visat filmen, trots att hans musik hade blivit en stor del av filmen. Vilken tur att det inte var jag som hade hand om inbjudningarna… Mer än så han vi egentligen inte prata förrän han blev bortsvept för att bli fotograferad.

Jag hade alltså fel, han var inte på premiären och jag hade inte träffat honom förut. Men nu har jag det! Han var verkligen jättetrevlig och rolig! Vi hade en liten frågestund innan fotograferingen och han svarade hjärtligt och med humor på alla frågor.

Jag är verkligen glad att jag hann dit och fick tillåtelse att komma lite sent. Lite extra glad är jag att Åsa var med mej, att hon fick hänga med en dag i mitt lite galna liv. Först teater, sen Bryan Adams och sedan träffade vi Shirley och ”Velvet” på deras loppis i Enskede. En ganska normal dag i mitt liv, men kanske inte helt normal för andra.

Nu tycker jag förstås att ni ska åka till Fotografiska så fort ni bara kan och se utställningen! Den är väl värd ett besök och då kan ni samtidigt passa på att se Nick Brandts nya utställning om hur det kan bli för våra vilda djur om vi fortsätter att förstöra naturen i den takt vi gör. Missa inte någon av dem!

Å nästa gång Sångfåglarna har loppis kan ni åka dit också. Jag fick med mej ett par jättefina guldskor hem  🙂

Jag har tidigare berättat om 4Good som arrangerar fantastiska pepp-föreläsningar med inspirerande människor som berättar om sina livsresor. Idag var det dax igen! Temat
den här gången var Love Your Life och den här gången hade vi äran att
lyssna till Paolo Roberto, Agneta Sjödin, Annika Sjöö och Tobias Karlsson. De tre första hade jag bra koll på men den sista visste jag inte mycket om alls. Typ att han varit med i Let´s Dance och En Dans På Rosor, det var allt…

Nu vet jag betydligt mer! Vilken otrolig människa! En oerhört karismatisk talare, rolig och kärleksfull. Jag talar nog för hela publiken när jag säger att han kunde hållit på hela kvällen, jag kunde lyssnat på honom hur länge som helst. Tobias livshistoria handlar om utanförskap, mobbing, att starta om, vänskap och att våga stänga en dörr för att öppna en annan. Att våga drömma och sedan ta språnget och gripa chansen i språnget.

Han berättar öppenhjärtligt med stor humor och långa tankepauser som ger möjlighet att smälta det han precis har berättat. Han fångade hela publiken så pass att inte ett öga var torrt när han levererade sin sista mening. Då hade han precis berättat att han på senare år mötte sin värsta mobbare och hur han genast var tillbaka i skolan som liten igen. Den fd mobbaren ville ha Tobias autograf till sina två barn… Han berättar hur han darrade när han skrev till barnen och lämnade över lapparna och avslutar ” Jag vet inte om han har nått sina drömmar… men jag vet att jag nådde min…”

Jag pratar också ofta om drömmar och att man måste drömma både vitt och brett! När barnen var mindre pratade jag ofta med dem och deras kompisar om drömmar och jag blev förskräckt över hur många unga det då var som inte hade några. Men fick jag bara tillfälle att prata lite till med dem så brukade vi så småningom kunna skrapa fram en och annan dröm till slut. Då var det inte så enkelt som att de ville bli kända eller rika. Det var mycket djupare än så. Ungdomar som tappat både drömmar och hopp har helt andra tankar, de vill bli sedda! Accepterade och respekterade. Allt detta som Tobias berättade om och genast kom jag ihåg alla killar och tjejer jag pratat med.

Det viktigaste för oss individer är att bli sedda. Att få höra till. Att känna gemenskap och tillhörighet. Så enkelt och självklart och ändå så svårt och i vissa fall något som man inte ens vågar drömma om. Då kan en enda människa förändra livet för en annan. Så var det för Tobias. Han fick en riktig vän, någon som stod upp för honom. En person som inte visste hur mycket hans självklara handlingar gjorde för hela Tobias liv. En sån vän behöver vi alla! En sån vän ska vi alla vara!

Med Tobias ord fortfarande ringande i skallen vill jag uppmana er att vara den vännen. Särskilt i tider som denna med näthat, skitsnack och baktalande. När ni hör någon tala illa om någon annan, det spelar ingen roll vem, så ber jag er att ifrågasätta det som sägs. Var den vännen som ni själva skulle vilja ha. Det krävs så lite och kanske kan ni förändra en annan människas liv. Att veta att någon skyddat en och vill vara ens vän kan ibland betyda precis allt för att orka gå vidare. Det vet Tobias och det vet jag också, det vet vi nog alla egentligen… vi behöver bara påminnas lite då och då.

Tack Tobias för en helt fantastisk eftermiddag och tack till 4Good som återigen lyckats skaka fram fyra fantastiska människor som berättar om sina liv och peppar oss. Jag tror att nästa 4Good är i september och jag rekommenderar er att gå dit!

Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är lite kul med enarmade banditer. Nu drar man ju inte i den där armen längre, utan trycker på en knapp… inte riktigt lika charmigt men kul ändå. Det där med roulett, black jack och alla andra spel har jag bara testat men aldrig lärt mej. Jag håller mej till mina banditer  🙂

Igår var vi på Casino Cosmopol här i Stockholm, men inte för att spela utan för att kolla på en show. Jag hade faktiskt ingen aning om att man kan se shower där inne och att entrén bara är 30 ynka kronor! Dessutom finns en riktigt bra restaurang där inne, så det var vi ju tvungna att kolla upp! Under våren har man kört Schlagerkvällar med olik artister, igår var det Babsans tur.

Vi kom till Casinot vid 18 och fick en snabb rundvandring. Det är alltså 5 våningar med olika spelmaskiner, konferensrum och en restaurang. Vart efter kvällen gick kände jag igen mej mer och mer och insåg att det här var gamla Glädjehuset dit vi gick efter föreställningen när jag jobbade på Oscars för hundra år sedan.

Vi passade på att äta en bit mat innan showen. Restaurangen byggs om just nu och därför är menyn ganska begränsad, men vi åt  en ljuvlig oxfilécarpaccio till förrätt, oxbringa med murkelsås till varmrätt och crème bryle till varmrätt. Precis när varmrätten serverades började dock showen, så personalen bar ner vår mat så fick vi äta medan Babsan showade.

Kvällens tema var schlager och självklart blev det schlager! Kenny Solomon var DJ för kvällen och schlagerlåtarna avlöste varandra medan Babsan berättade skvaller och anekdoter. Allt avslutades med en hyllning till Lasse Flinkman med La Dolce Vita. Vi åt vår mat, sjöng med och hade en riktigt härlig kväll!

Babsan (men då var han Larsa) satt hos oss efter showen, pratade lite och hade allmänt mysigt medan Kenny fortsatte att spela schlagerlåtar. Helt plötsligt kom de massor med folk! Det var ett gäng som missuppfattat tiden för showen och nu kommit dit sent omsider. Så Babsan körde en minivariant av showen han redan haft, så vi fick dubbelt upp!

Efter showen fick vi en lite mer detaljerad rundtur och förklaring av hur allt fungerar. Man tar id och foto på alla som går in i casinot. Allt och alla finns registrerade. Eventuella storvinster sätts in direkt på ett konto, den som vinner storkovan går alltså inte ut på gatan med fickorna fulla. Jag var nyfiken på det här med spelmissbruk och hur man hanterar det och det är faktiskt flera personer i veckan som frivilligt portar sej själva och för att häva detta måste man ha ett samtal med någon ansvarig på casinot. Men de allra flesta kan hantera spelandet och håller en rimlig nivå.

Vi spelade dock ingenting, men det kanske blir nästa gång. Vi hade en härlig kväll med riktigt god mat, en härlig show och många skratt. Larsa och Kenny bjöd på sej själva och tjejerna vid bordet brevid var jättetrevliga och hade tydligen koll på både mej och min blogg. Jättekul när folk kommer fram och hälsar!

Till hösten blir det nya shower och då är även köket färdigt. Så vi kommer tillbaka! Att få en hel show med musik, skratt och mys för bara 30 spänn är ju helt galet! Varför har vi inte vetat om det tidigare?  Vi har hört att Tony Irving ska ha dansshower till hösten, så det måste vi ju kolla in! Nån som vill följa med? 30 spänn kan de väl vara värt  🙂