Bläddra efter
Etikett: sömnapne

En vecka efter bröstförminskningen

En vecka efter bröstförminskningen

Kommentarer 0 kommentarer

Tänk att det redan gått en vecka sedan operationen. Tiden går väldigt fort! Dagen efter operationen kunde man verkligen undra hur slutresultatet skulle bli. Jag var svullen över hela bröstkorgen, bröstvårtorna pekade åt olika håll och hela jag såg helt skev ut. Men allt var mindre och det är lixom det ända jag bryr mej om.

Idag ser jag helt misshandlad ut. Blåmärkena i sidorna är lila och blå-svarta. Jag är öm i de övre magmusklerna och det undrar jag förstås vad det beror på. Kanske att belastningen blivit en annan? Tejpen döljer såren, så jag vet fortfarande inte hur allt egentligen ser ut. Det får jag se på måndag, då ska jag på återbesök och bla byta tejp. Jag längtar! Det ligger som torkade blodkorvar under tejpen som irriterar och ser äckligt ut.

Jag är så otroligt glad att jag vågade ta det här steget. Man vet ju vad man har och hur man mår, men inte hur det ska bli och vad man får. Men skillnaden är tydlig! Tyngden från bröstkorgen är borta! Jag andas lättare både när jag är vaken och när jag sover. Trots att jag inte kan sova på magen som jag alltid gör, så är min sömnkvalitet faktiskt bättre än förut. Tänk då hur bra den kommer bli när jag kan ligga som jag vill. Jag har inte haft ont i ryggen en enda morgon sedan operationen och det hade jag nästan varje morgon förut. Det ska bli väldigt spännande att få springa igen och känna skillnaden där. Det känns som jag fått en helt ny kropp, som dessutom är ganska frisk och välmående. Å då är det alltså ganska lång tid kvar av läkningsprocessen.

Jag vill poängtera att jag inte haft ont en enda minut. Det var ju det jag var mest rädd för… och det var därför jag tvekade. Så det kan jag med gott samvete säga till alla er som tvekar att göra operationen just pga smärtan. Det är inte värre än träningsvärk och det finns mycket som är himla mycket värre, så nu kan ni sluta tveka pga den saken. Visst ser jag blåslagen ut, men jag har inte ont! Det stramar lite i såren då och då och hugger till ibland, men det är absolut inget jag lider av. Idag har jag nästan full rörlighet, även om man tvekar lite att sträcka upp armarna snabbt och rakt över huvudet.

Visst är jag fortfarande ganska svullen i sidorna och man kan fortfarande inte se hela resultatet, men det spelar ingen roll. Tyngden är borta och jag är fri!

Varför?

Varför?

Kommentarer 0 kommentarer

Besökarna på bloggen har ökat rejält sista tiden. Jag vet inte om det beror på att man tror att man ska få se nakenbilder eller kanske tom operationsbilder. Jag tackar självklart för besöken, det är ju läsare vi bloggare vill ha.

Några av er undrar säkert varför jag skriver så öppet som jag gör. Det är mycket enkelt. När jag fått besked om ingrepp jag själv ska gå igenom har jag sökt information och nästan aldrig hittat någon. Särskilt åkommor som vi kvinnor behöver hjälp med finns det ytterst liten information om. Alltså har jag tagit det som en av mina uppgifter att informera så mycket jag bara kan. Jag har tom lovat läkaren som gjorde min första operation att sprida informationen så mycket det går. Hon tyckte nämligen att det var riktigt sorgligt att kvinnor inte vet vilka ingrepp de kan göra för att få en enklare vardag. Det var läkaren som brände min slemhinnor i livmodern som sa så och sedan dess har det bara fortsatt.

Jag letade och hittade inget varken om att bränna slemhinnor, hur man mår efter en tvt, hur bedömningen för bröstförminskning går till eller en så enkelt sak som att operera ögonlocken. Nu har jag skrivit de senaste 3-4 åren hur allt förarbete går till, hur operationen/ingreppet går till och hur läkningen och eftervården är. Och nu letar andra och hittar faktiskt information och vågar på så sätt göra det som behövs för att göra deras liv lite bättre och friskare. Alltså har jag fyllt en lucka och hoppas av hela mitt hjärta att det ska hjälpa ännu fler. Å det vet jag att det gör. Jag får kommentarer och mail ganska ofta från kvinnor som fått hjälp eller som väntar på olika ingrepp. Även nära vänninor har till slut bett om hjälpen när de sett och läst att jag mår så bra som jag gör. Å jag ser ju på sökorden vad folk letar efter. ”Slippa mens” är ett av de vanligaste  🙂

Så jag fortsätter att skriva och visa bilder. Ni kommer inte att se något mer naket än vad en sommardag på stranden visar. Nakenbilder får ni aldrig se på min blogg, inte av mej iaf. Igår satt jag i solen i bara bandagen men det visar ju inget mer än vad bikini gör. Skönt var det iaf. Solen ger mej energi och får mej att orka lite till. Idag ska jag leta upp mer respektabla kläder och visa mej band folk för första gången sedan operationen i fredags.

Spännande att träffa vänner igen idag. Äntligen känner jag att jag trivs i min kropp och är lagom stor överallt. Men vad säger vännerna om min förändring? Kommer de att se någon skillnad? Kommer kläderna skava? Kommer jag att orka hela dagen? Vad händer om vi får en massa att bära hem… jag får ju inte bära tungt. Jaja, det visar sej. Idag ska jag fira jul med Ica, det är bara några månader för tidigt… men kul ska det bli!

Jag vill göra skillnad och med den här bloggen vet jag att jag gör det! Visst är det ibland lite glamorösa grejer jag får gå på, men oftast är jag ju bara en helt vanlig mamma. Eller ovanlig kanske. Jag strävar hela tiden efter att få ett friskt liv och att må så bra som möjligt. Det ovanliga är att jag delar med mej av det jag gör för att andra också ska kunna göra detsamma. Jag önskar alla lycka och välmående till alla  och jag menar det verkligen!

Ha en fin dag! Det ska jag ha  🙂

4 operationer på 3 år

4 operationer på 3 år

Kommentarer 0 kommentarer

Tre dygn efter min bröstförminskning måste jag erkänna att jag är väldigt otålig när det gäller att se det slutgiltiga resultatet. Men jag provade en behå med C-kupa i morse och den satt nästan perfekt. Jag är inte riktigt lika svullen i sidorna men har rejäla blåmärken och såren kliar. Nu är iaf ordningen återställd och naglarna är målade igen  🙂

Sedan jag började min kroppsrenovering för knappt 4 år sedan har jag gjort fyra operationer, varav tre i narkos. 2012 brände jag slemhinnorna i livmodern och har sedan dess sluppit mensen, 2013 fäste jag upp mitt urinrör och slapp läckage vid ansträning/träning, 1 juli 2014 lyfte jag ögonlocken så jag ser det jag ska och nu har jag alltså minskat brösten. Nu räcker det! Även om jag har ont i händerna, så får den operationen vänta.

Nu vill jag ha det lugnt ett tag, läka och känna in mina nya kropp. Alla ingrepp jag hittills gjort har ökat min livskvalitet med flera tusen procent. För 4 år sedan var jag trött, hängig, ledsen, tjock, orörlig och tyckte inte alls om det jag såg i spegeln. Jag blev illa behandlad på min vårdcentral och bytte därför vårdgivare. På Järna VC tog man mängder med prover och undersökte mej från topp till tå och hittade en himla massa fel som utreddes vidare och behandlades. Tack Dr Kompis för att du lyssnade och gav mej livet tillbaka!

Jag fick diagnos sömnapné direkt, vilket gjorde att jag fick förståelse för min trötthet och kunde ta bort det dåliga samvetet som hela tiden sa att jag var lat. Jag började sova middag och var för första gången på många år hyftsat pigg. I kombination med första operationen då jag brände slemhinnorna och på så sätt slapp förlora mängder med blod en gång i månaden så kunde jag återigen göra saker utan att vara för trött eller ha koll på almanackan. Vilken känsla! Jag fick tillbaka livet kändes det som.

Uppmuntrad och uppiggad av detta faktum vågade jag söka hjälp för mina urinläckage. Jag hade gått ner i vikt en del och ville kunna träna och springa obehindrat, men de där dropparna som kom förstörde ju allt och hämmade mej totalt. Jag fick operation direkt där man fäste upp urinröret som tydligen lossnat under min första förlossning. Sedan dess kan jag göra precis vad jag vill och hösten 2013 nådde jag min målvikt och vågade be om remiss till bröstförminskning. Jag hade inget större hopp, men blev alltså godkänd och operationen gjordes i fredags.

Medan jag väntat på vidare utredning och operationstid för bröstförminskningen har läkarna hittat lite annat smått och gått på vägen. I december 2013 fick jag veta att det fanns misstanke om fibromyalgi, vilket konstaterades i januari 2014. När jag kollade upp ryggen i vintras och påtalade min benlängdskillnad
fick jag helt plötsligt hjälp med klack på skorna, en hjälp jag
tydligen haft rätt till hela mitt liv men inte vetat om…  Jag har snapping hipp på bägge höfterna, karpaltunnelsyndrom och triggerfinger. När jag skulle kolla upp min gråstarr tyckte ögonläkaren att mina ögonlock hängde i vägen alldeles för mycket. Jag fick göra en synfältsundersökning som gav honom rätt och i juli opererades detta.

E resp C

Så man kan väl säga att de senaste åren inneburit en mängd läkarbesök av olika slag, ibland flera i veckan. Idag ser jag tydligt skillnaden när jag tänker på hur jag mådde hösten 2011 och hur jag mår idag. Skillnaden är total! Alla ser den, särskilt min familj. Å jag känner den, i precis hela kroppen! Visst har jag dåliga dagar, men nu vet jag att de beror på dålig sömn och/eller fibron. Men jag kan röra mej hur och när jag vill, snart kan jag även träna hur och vad jag vill. Varken blödning, läckage eller stor byst stoppar mej längre. 44 år gammal har jag fått det liv och den rörlighet jag önskat sedan jag var runt 15 och fick ont i kroppen första gången.

Det har varit mycket jobb och en hel del smärta. Men det har varit värt det. Alla operationer och ingrepp har gett mej ett helt nytt liv. Ett rörligt och mer levande liv. Ett rikare och roligare liv. Min kropp begränsar mej inte längre utan gör det jag ber den om. När det gäller svensk sjukvård har jag inget att klaga på alls – tvärtom! Å jag har fått hjälp både av privata vårdcentraler, kommunala sjukhus och privata sjukhus. Jag har tagit hjälpen där jag fått den och varit nöjd, jag har inte valt beroende på om de varit privata eller ej. Det enda jag valde bort var Tumba vårdcentral eftersom de viftade bort mina problem. Och på förekommen anledning vill jag även poängtera att jag inte varit sjukskriven en enda dag och alltså inte belastat samhället på detta sätt. Något läkarna i fredags var ganska fascinerade över  🙂

Mitt råd till alla er är att söka hjälp om det är något ni undrar över eller har problem med. Är det nåt fel som behöver fixas så är ni värda hjälpen. Det kanske tar lite tid och gör lite ont, men det kanske är värt det i slutänden? En del kanske tycker att mina ingrepp varit lyxåtgärder, men de som ser mej håller inte med. Jag har ett helt nytt liv, det kanske du också får om du vågar ta tag i problemen? Vi har ett långt liv att leva och våra kroppar ska hålla till mycket. Jag vägrar låta en dålig kropp begränsa mej och mitt liv. Jag vill leva!

Because I´m worth it!

AKO med perfekt tajming

AKO med perfekt tajming

Kommentarer 0 kommentarer

I onsdags fick jag himla kul post., ett paket fullt med AKO-kola. Ni vet de där som fanns förr i olika smaker, men som varit försvunna ett tag. Vecka 37 är de tillbaka i butikerna i tre olika smaker; choklad-, grädd- och mintkola. Chokladen är min favorit!

Jag la direkt ut en bild på Instagram och fick många tummar upp och kommentarer om att man saknat dem och undran om när de kommer ut på marknaden. Vecka 37 alltså. En av frågorna var om de är glutenfria och även det har jag svar på: JA de är glutenfria! En god nyhet även där alltså.

Så igår när jag kom hem från sjukhuset laddade jag med mina tre påsar AKO-kola, Salmiakki och Cola Breeze från Goody good stuff och sen stannade jag i soffan resten av kvällen. Godiset kommer att räcka hela helgen tror jag. En stor Cola Zero till det så behöver man lixom inget mer  🙂

Å hur mår jag idag då? Jo tack, jag har väl inte sovit sådär superbra kanske. Men det kan jag ju göra lite då och då de närmaste dagarna. Så länge jag är stilla så känns det nästan ingenting, men när jag går känns varje steg och det är rejält svullet längst sidorna. Men det gör alltså inte alls så ont som jag trodde och det är en stor lättnad. Imorrn ska jag ta bort de översta förbanden och ta en dusch, då får ni se bild, om det går att ta någon som inte avslöjar allt för mycket…

Snart ska Martin hämta hem pälsbollen så jag får sällskap i soffan och i bästa fall får vi hem bägge barnen till lunch eller middag. Vi får väl se, de lever ju sina egna liv.

Glöm inte att tävla om presentkort i Mysshopen! Bara en dag kvar nu och vinstchansen är stoooor!
 

Vad ser ni?

Vad ser ni?

Kommentarer 0 kommentarer

Det här är ett väldigt utelämnande inlägg. Ganska naket och direkt från insidan av min skalle. Ärligt om ni frågar mej. Naivt kanske, om ni frågar någon annan.

När jag ser mej själv i spegeln med kläder på ser jag helt ok ut, förutom de där melonerna på överkroppen som aldrig passar i några kläder. När jag ser mej själv utan kläder är det värre… då ser jag förstås också de där melonerna, men även en otroligt ful mage. Eller magar, det ser lixom ut som någon dragit åt runt midjan och skapat en över- och en undermage. Där är det tänkt att bli muskler och en enda mage till nästa sommar.

Jag ser också hur sned jag är och hur ojämt långa benen faktiskt är. Den där klacken på 12 mm som jag har på ett par av mina skor är faktiskt befogad och inte alls någon lyx från landstinget.

Det ni ser på bilden är 156,5 cm och 58,6 kg. En ok vikt till den längden. Ni ser också en E-kupa som kanske inte ser så problematiskt ut i era ögon. Men den hindrar mej alltså från att träna som jag vill, göra yoga, sova gott och ha vilka kläder jag vill. Den ger mej även ryggont och värk i nacke och eventuellt bidrar trycket över bröstet till den sömnapné som jag har. Där är läkarna inte helt säkra, men forskning pågår.

Imorrn har jag förmodligen en C-kupa istället och kommer att sova ännu sämre några veckor. Jag ska nämligen sitta upp och sova och får inte ligga på mage. Fatta vilket underbart humör jag kommer att vara på. Men jag är redo! Eller är jag det? Har jag tagit fel beslut? Kommer jag att ångra mej? Tror faktiskt inte det. Jag har väntat i 15 år!

Jag längtar till våren då jag ska börja träna som jag alltid drömt om och bygga en starkare kropp. Då ska min bild av mej själv förändras och jag ska ge allt för att må så bra jag någonsin kan. Just nu ser jag bara stora meloner som är i vägen vad jag än gör och en ful mage. Ni ser säkert något annat, men det är ni de.

Att lägga ut bilder på sej själv när man är nästan naken är ju helt sinnesjukt egentligen. Men jag vill ha något att jämför med efter operationen och tänker att jag måste se sanningen i vitögat. Min sanning. Jag tycker inte om det jag ser, nästa år hoppas jag att jag gör det.

Bara 14 dagar kvar!!!

Bara 14 dagar kvar!!!

Kommentarer 0 kommentarer

14 dagar, 2 veckor… fattar ni att operationen snart är över! Om exakt två veckor ligger jag och kvider i soffan av smärta… antar jag. Jag vet ju inte. Har bara hört att det ska göra för jäkligt ont efteråt. Å det verkar faktiskt som att allt ska gå vägen! Imorse visade vågen 59,2 och det räcker för att inte bli hemskickad. Jag tror att jag klarar det!

Så nu börjar förberedelserna på riktigt. Trädgården är städad och allt skräp är bortkört. Det blev höstrensning lite tidigare än vanligt och mycket mer än vanligt. Nu är det gjort och hela trädgården ser helt tom ut. Vi har klippt bort allt som blommat klart, klippt häckar och trimmat buskar. Det är riktigt fint och prydligt och känns skönt att ha fixat redan nu. Annars hade det ju inte blivit gjort förrän kanske i oktober och det känns lite för sent. Då ska ju julslingorna redan vara uppe 🙂

Nästa stora projekt blir att städa huset grundligt. Allt ska torkas och inte en gnutta damm ska finnas kvar med tanke på infektionsrisken. Dagen innan operationen lämnar vi bort pälsbollen till mina föräldrar, tvättar all textil och byter lakan i alla sängar. Då borde vi ju ha gjort vad vi kunnat tycker jag.

Det närmar sej med stormsteg och nästa vecka är det dax att träffa narkosläkaren. Där ska jag väl vägas och mätas antar jag, vi ska prata mediciner osv. Veckan därpå ska jag lämna blodprover och köpa en speciell behå som jag sedan ska ha närmaste tiden efter operationen. Jag måste tänka ut mat som man kan äta med en hand alternativt med sked, liggande i soffan. Jag har nämligen hört att man inte kan använda armarna särskilt bra direkt efter och särskilt inte att hålla något med båda händerna framför sej. Så taco är alltså uteslutet. Det kanske är nu jag ska dricka såna där shaker, om nån annan skakar dem åt mej alltså…

Jag känner mej faktiskt redo! Jag är definitivt redo att bli av med tyngden och säger gladeligen bye bye till E-kuporna. Just nu känns det ungefär som sista veckorna av en graviditet. Då fick det göra hur ont som helst, bara ungen kom ut. Nu får det göra hur ont som helst och bli vilka ärr som helst bara det blir gjort. Å jag vet att många av er tycker att ingreppet är onödigt och gärna skulle ha mina bröst. Men ni är inte jag och ni lever inte i min kropp. Ok?!

Jag kan inte röra mej ordentligt, kan inte ligga bekvämt och sova, kan inte träna som jag vill, kan inte klä mej som jag vill. Jag kan inte leva som jag vill helt enkelt! Om två veckor kommer det vara ännu värre, men sen… sen ska jag göra allt det där som jag vill göra. I min nya C-kupa, eller vad det nu blir  🙂

Jag kommer att lägga ut före- och efterbilder. I bikini!

Fixat lite

Fixat lite

Kommentarer 0 kommentarer

Redan innan 8 var jag uppe i morse. Då hade jag sovit klart och var pigg. Jag har faktiskt börjat sova himla bra och vaknar nu inte mer än kanske 8-10 gånger per natt, mot 25-30 förut. Och det märks verkligen på dagtid. Jag är mycket piggare och klarare i skallen. Så skönt!

Det första jag gjorde var att lägga mej i badet. Jag skrubbade varenda centimeter, så gammal hud försvann och ny frisk hud kom fram. Jag kände mej superren efter badet och betydligt fräschare än innan. Nu är det bara att fixa lite ny bränna på nya skinnet  🙂

Sen åt jag en snabb frukost och så skyndade vi ut med Baileys innan det blev för varmt. Å självklart började det regna medan vi var ute. Så promenaden blev bara hälften av vad vi tänkt… men men, bättre än inget. Får ta igen det ikväll, för nu är det fint väder igen.

När vi kom hem från promenaden torkade vi och sen gick jag upp till Vårdcentralen för att reda ut lite frågor. Det är enklare att gå de 100 metrarna dit än att ringa. Men några svar fick jag knappt ändå… så imorrn får jag ändå ringa runt lite för att reda ut grejerna. Från vårdcentralen gick jag ner till centrum för att hämta ett paket från Cellbes. När man beställer grejer därifrån har jag hört att man är gammal, så då är jag väl det då… När jag gick hem började det regna igen, men Martin kom och mötte mej med paraply så det gjorde inget.

Väl hemma packade jag upp paketet medan han fixade lunch. Till mej fanns det snygga toppar och underkläder och till Martin shorts och linnen. Sen fanns det lite presenter och julklappar där också… så nu börjar julklappshögen att ta sej också. Det är ju trots allt bara 141 dagar kvar!!!

Min hög med ”efteroperationenkläder” börjar ta sej. Nu finns det några nya toppar i stl 36-38, en klänning, en bikini + extra överdel i medium, en behå i C80 och en sportbehå i medium. Läkaren sa att jag skulle få medium eller möjligen en C-kupa, så jag har chansat lite. När grejerna kostar 30-50 kr så är det ok att chansa tycker jag. Å jag måste ju ha nåt som passar, det mesta kommer ju att hänga och vara alldeles för urringat. Sen tar det iofs nästa ett år innan man verkligen ser slutresultatet, men ändå…

Medan vi åt lunch kollade vi ikapp på lite grejer på tv och jag passade på att fixa mina naglar både på händerna och fötterna. Så nu är jag redo för en inspelning på torsdag, tingsrätten på fredag och en grillfest på lördag. Kanske håller de även över eventen nästa vecka också, men det är tveksamt.

Hela eftermiddagen har gått åt till att komma ikapp med mail och planera Lilla Bloggdagen. Samtidigt som ett öga hålls på nyheterna om branden. Det är läskigt med den stora branden och alla som blir drabbade. Vi har bekanta som inte vet om de har kvar sitt hus snart eller ej… usch och fy!

Så en hel del har jag faktiskt lyckats fixa redan. Resten tar vi imorrn  🙂

I´m back!

I´m back!

Kommentarer 0 kommentarer

Det var med stor förväntan jag klev upp på vågen i morse. Jag visste att det var ner, frågan var bara hur mycket. Målet var att ta bort de 9 hg som jag gick upp förra veckan, så jag var tillbaka till den vikt jag hade när jag kom hem från Öland sist. Å visst fixade jag det!

1,3 kg tog jag bort! WOW! Fasiken va jag är bra! Nu är jag alltså normalviktig igen och har ett ynka kilo kvar till min målvikt. Men jag vill ligga på 59,5 när jag träffar narkosläkaren den 19/8, så det inte blir minsta lilla frågetecken om min vikt. Så 1,5 kg till ska alltså bort och det kan bli tight… planen är att ta 2-3 hg per vecka och då klarar jag det nästan…

Så nu lägger vi i nästa växel. Maten planeras fortfarande en vecka framåt, lagas från grunden och läggs in i Viktväktarnas app. Hittills har vi går ca 4 km två gånger per dag, idag har vi ökat den ena promenaden till drygt 5 km den andra återstår att se. Det börjar rycka lite i joggingtarmen, så vi får väl se vad som händer med den biten. Men fortfarande så är det promenader som är min grej och som funkar i längden. Vi brukar säga att vi gör en Ralf, vi går oss ner i vikt. Ni vet han i svenska Biggest Loser som gick ner 75 kg genom att gå, han var i för dåligt skick för att träna. Så man ska inte förringa promenader, det fungerar alldeles utmärkt. Å det bästa är att det inte kostar något, nästan alla kan göra det och man kan göra det överallt.

Jag vet att folk inte tycker att vi är riktigt kloka som ägnar oss åt viktnedgång på semestern. Men det är så det funkar som bäst för oss. Särskilt när vi är här på Öland där inga störmoment finns alls. Om drygt en månad ligger jag på operationsbordet igen och sen hoppas jag verkligen kunna återta mitt liv på ett lite mindre viktstressat sätt. Då hoppas jag kunna sova bättre och röra mej lättare och på så sätt må så bra det någonsin är möjligt.

Tack för allt ert stöd och all pepp! Ni är guld värda  🙂

Dålig dag…

Dålig dag…

Kommentarer 0 kommentarer

Igår var en riktigt dålig dag. Kroppen motarbetade mej totalt, den gjorde ont och jag var trött. Det var trögt att komma igång på morgonen och jag tror att klockan var över 11 innan vi kom ut på första promenaden. Våra knappa 4 km gick långsamt och jag ville egentligen bara vända om och gå hem igen. Men runt kom vi och jag var ganska övertygad om att det inte skulle bli så mycket mer än det.

Vi åt lunch, jag fixade naglarna och Martin fixade ordning cyklarna. Jag var extremt godissugen och vi behövde handla lite smågrejer så vi cyklade iväg till Snäckan som är ett ställe som har ungefär allt och till himla bra pris. Vi hittade det vi skulle och cyklade hem. Sen satte jag mej ute och läste och 2,35 hg smågodis senare var jag ganska nöjd med livet igen. Så det blev faktiskt en promenad till senare på kvällen.

Jag får sällan såna där toksug efter något, men när jag får det så är det lixom ingen idé att stå emot. Å vad gör väl en påse godis då och då? Huvudsaken är ju att det inte blir varenda dag och att man är medveten om konsekvenserna. Jag kanske inte går ner lika mycket den här veckan som jag hade gjort utan godiset, men vad gör det i det långa loppet. Nu har jag fått mitt godis och kan tänka på nåt annat  🙂

Idag när jag vaknade kändes kroppen mycket bättre! Idag har jag ingen värk alls och hade sovit bra. Så dagens promenad gick betydligt snabbare och ikväll ska vi nog ta ett längre varv. Nu börjar det bli rejält varmt, för att Baileys ska orka måste vi anpassa oss efter honom. Vi måste komma ut innan det blir mer än 21-22 grader, annars är risken att han tuppar av igen. Nu vet vi vad han lider av och hur vi ska hantera det, å en av sakerna är att han inte får bli för varm och uttorkad. Så han matas ihärdigt med isbitar och kyls ner i duschen.

Men även om kroppen känns bra idag så är det ändå en tung dag. Idag skulle svågern fyllt år och mina tankar befinner sej hos mina fd svärföräldrar, hans fru och barn. Det är en dag som ska gås igenom, precis som jul, nyår och andra högtidsdagar. Men det känns så onödigt! Hans död är så otroligt onödig och kom alldeles för tidigt. Om man bara hittat hans sjukdom tidigare. OM han fått rätt hjälp från början. Om bara Om inte funnits…

Vi som lever kvar får leva lite extra idag, för hans skull.

Jäkla skit!

Jäkla skit!

Kommentarer 0 kommentarer

Asså det här med vikt, faaaan va jag e trött på det!!! Å ändå måste jag ju hela tiden ha det med mej och sköta mej, annars vet jag ju inte vad som händer den dagen jag ska läggas på operationsbordet. Om de kontrollväger mej just nu, så åker jag ut med huvet före. I mitt fall handlar det ju inte bara om att ha en trivselvikt, jag MÅSTE ha rätt vikt för att opereras.

Å just precis idag så tyckte vågen att den skulle lägga på 0,9 mot vad den sa förra veckan. Så nu är jag riktig förbannad, irriterad och less på ungefär allt. Så illa har jag faktiskt inte skött mej och planen var ju att jag skulle gå ner 0,3. Men visst, en kropp som motarbetar mej genom att göra ont och kräva värktabletter, dålig sömn och lite pengastress gör ju knappast saken lättare.

Så nu planerar vi för ett nytt ”träningsläger” på Öland. Tanken är att vi ska åka ner på onsdag eller torsdag och stanna 2-3 veckor. På den tiden ska vi sköta oss och verkligen göra vad vi kan för att gå ner i vikt. Jag MÅSTE väga max 60,5 när jag har narkossamtalet 19/8. Det är sista gången vågen styr mitt liv!!!

Idag kom vi iaf ut på första långpromenaden på drygt 2 veckor. Sedan min ögonoperation har det varit svårt att komma igång igen. Motivation är ju inte något man bara får, iaf inte jag… jag måste tvinga mej ut oavsett humör. Visst har vi varit ute och gått, men det har varit högst motvilligt och ganska korta rundor. Men idag blev det av, man får ta en dag i taget och klappa sej på axeln när man lyckas.

Men nu har jag verkligen inga ursäkter kvar. Nu har jag inget val. Drygt 6 veckor kvar till operation och ungefär 2 kg ska bort på den tiden. Ok… jag snittar 0,2 per vecka… så 1,4 kg ska jag väl klara och med lite överväxel ett halvt kilo till. Så ska väl läkaren vara nöjd sen, hoppas jag.

Fy va jag är trött på det här!

Nu ska tuttarna väck!

Nu ska tuttarna väck!

Kommentarer 0 kommentarer

Igår kom den!!! Tiden för operationen!!! Å nu är jag skitskraj!!!

Jag tog posten ur brevlådan och såg kuvertet från St Görans sjukhus och fick värsta hjärtklappningen. Slet upp kuvertet men hade famnen full med grejer så Martin fick hjälpa mej att dra ut alla papper, det var en hel bunt. Han bläddrade lite och hittade först datumet 19/8, men det var tid för att träffa narkosläkaren. Så bläddrade han lite till och hittade rätt datum; fredagen den 29/8. Dagen då min E-kupa ska bli en C  🙂

15 år har jag väntat! Första gången jag sökte hjälp hamnade jag mellan stolarna men orkade inte ta tag i trasslet pga barnens alla sjukdomar och skilsmässan. I höstas tog jag tag i det igen och i december blev jag godkänd än en gång för att göra en bröstförminskning på landstingets bekostnad. I april fick jag träffa läkaren som skulle utföra ingreppet och sedan dess har jag väntat på en operationstid. Å nu har jag den.

Det är en hel massa tider och instruktioner jag har fått. Först ska jag träffa narkosläkaren 19/8, sen ska jag lämna en massa blodprover den 26/8 och klockan 7.15 den 29/8 ska jag alltså opereras. Å sen ska jag komma på återbesök 8/9 för att kolla att allt är ok. Jag får inte ta några mediciner en vecka innan op och det ska tvättas både på längden och tvären enligt instruktioner kvällen och morgonen innan operationen. Å sen ska jag bara ta det extremt lugnt och läka i lugn och ro.

Tänk om något går fel? Tänk om jag inte vaknar efter narkosen… kommer det göra ont? Ja, det är klart att det kommer göra ont, frågan är HUR ont? Hur kommer jag att se ut? Vilken storlek blir det egentligen? NÄR kan man se det slutgiltiga resultatet? Hur länge sitter svullnaden i? Många frågor blire… Å snart har jag svar på allihop!

Men jag är verkligen inte kaxig just nu. Det är skitläskigt! Även om detta är precis vad jag vill och önskat hur länge som helst, så är det faktiskt riktigt nervöst. Klart jag är nyfiken på hur jag kommer att se ute, men det spelar egentligen ingen roll hur snitten blir – bara allt blir mindre! Kommer folk att se skillnad? Men det jag är mest orolig över är smärtan. Jag har hört att man inte kan lyfta armarna på ungefär två veckor pga rejäl smärta. Å andra sidan träffade jag en tjej för ett tag sedan som gjort operationen ett par dagar tidigare och inte tyckte det gjorde ont alls… Å jag är ju ganska smärttålig… jaja, om två månader vet jag.

Om en vecka har jag alltså fixat ögonlocken och om nio veckor ligger jag på operationen med brösten, just precis nu faktiskt. Då har jag gjort fyra livsförändrande och livsförbättrande operationer på tre år. Till våren kan jag verkligen ta tag i mitt nya, aktiva och friska (vad är väl lite fibromyalgi, sömnapné och lite annat smått och gott) liv. I bästa fall kan jag träna och röra mej på ett helt annat sätt än nu, jag kommer sova bättre och ha mindre ont i rygg och nacke och jag kan ha vilka kläder jag vill. Klänningar med öppna ryggar, bara axlar och snygga urringningar… jackor i rätt storlek… snygga bikinis… ett helt nytt liv!

Jag har börjat köpa lite nya kläder, men inte riktigt vågat ge mej på underkläderna än. Men nu tänkte jag chansa lite när det är rea och hoppas på att läkarens gissning på C-kupa stämmer. Jag tänker iaf köpa några nya toppar och en ny bikini. Två nya jackor hänger i hallen som jag just nu känner mej som en falukorv i, men snart så kommer de sitta löst över bysten  🙂

Fattar ni?! Det tog tid och vårdgarantin hölls inte, men nu har jag faktiskt en operationstid! Fy fasiken va läskigt!!!

Vi har separerat!

Vi har separerat!

Kommentarer 0 kommentarer

Jo, så är det faktiskt. Men det är inte så illa som det låter, det handlar nämligen bara om nattetid. På dagarna trivs vi ihop och gör det mesta tillsammans men på nätterna mår vi (jag) bäst i eget rum. Jag måste nämligen få ordning på sömnen. Nu är det riktigt illa!

Mitt ”magiska” armband visar tydligt hur illa det är när det gäller sömnkvalitén. Att vakna 25-30 ggr per natt och inte sova mer än 45-60 minuter i sträck gör en inte speciellt utvilad. Så nåt måste göras! Alltså har jag flyttat ut från vårt gemensamma sovrum för att ta bort de störmoment som går att ta bort tex snarkofagens ljud… hundens bökande i vår trånga säng… osv. Jag vaknar för ALLT! När Martin vänder sej i sängen eller hunden flyttar sej, inget undgår mej. Detta är nu tanken att jag ska slippa.

Det här var en ”bra” natt…

Får man ingen sammanhängande sömn kommer man aldrig ner i den välgörande djupsömnen och kan på så sätt inte återhämta sej på ett bra sätt. Då blir värken värre, humöret sämre och man går ofta upp i vikt. Nu säger ”besserwissern”; ”ta ut dej på dagen, skippa att sova middag – så ska du se att du kommer att sova bra”. Så kanske det är för en frisk person, men jag som både har sömnapné och fibromyalgi funkar på ett annat sätt. Jag behöver oftast sova middag för att kompensera den dåliga nattsömnen.

Men den här veckan har jag gjort allt det där som förespråkas; jag har motionerat och gått två långa promenader per dag. Jag har inte tagit någon tupplur på hela veckan. Ändå är min nattsömn alltså katastrofal! Så nu hoppas jag att det ska bli bättre, så jag slipper se ut som en zombie dagtid. Jag orkar verkligen ingenting! Å det är så irriterande!

Så nu är det separation och varsitt sovrum som gäller nattetid, så får vi se vilket resultatet blir. Det magiska armbandet från Fit Bit får redovisa resultatet… spännande…

Jag är överbevisad…

Jag är överbevisad…

Kommentarer 0 kommentarer

Visst har väl ni också hört om magneter och energier som ska få en att sova bättre, ha mindre värk osv? Det hade jag också gjort och inte trott ett dugg på det! Men jag hade förstås inte provat, så jag kunde egentligen inte uttala mej om det… Men jag trodde absolut inte på det ändå!

När jag var på Fitness galan träffade jag Stefan och Carro som jag känner sen tidigare. Stefan gav mej två magnetarmband för att överbevisa min skepsis. Jag fick ett ”blingigt” att ha på event och festligare tillfällen och ett i silikon att ha dygnet runt. Testa kan man ju alltid göra… å testat har jag gjort, ärligt, kritiskt och med vidöppet sinne.

Jag satte på mej bägge armbanden redan på plats på mässan och har vissa dagar haft bägge två och jag kan utan tvekan säga att de funkar! Hur mycket jag är försöker att förklara bort effekterna, så går det inte. Det funkar faktiskt!

Jag har ont dygnet runt pga fibromyalgin, jag fryser om det är kallare än 15 grader och jag sover hur dåligt som helst (sömnapné) om det inte är mörkt och knäpptyst. Efter några dagar kom jag på att jag inte frös lika mycket och att värken i ffa händerna var MYCKET bättre. Jag glömde armbandet en natt och sov riktigt, riktigt dåligt efter att faktiskt ha sovit himla bra flera nätter i sträck trots snarkofagen i samma säng. Jag märker effekten tydligt, så nu vågar jag inte ta av dem mer än när jag duschar.

Så nu önskar jag mej ett av de i stål som är skitsnygga! Det finns bla i silikon och rosa stål och blingiga med rosa och vitt glitter. Vi får väl se om tomten kanske kommer med ett nytt till jul… Hur som helst så tycker jag att ni ska testa själva. Jag var väldigt skeptiskt men jag är numera överbevisad. Å eftersom jag mår så mycket bättre vill jag ju ge andra chansen att också göra det. Så gå in på EA SWEDEN och kolla vilka olika armband det finns. Ge dej chansen att må lite bättre!

Kan man fuska?

Kan man fuska?

Kommentarer 0 kommentarer

Finns det några genvägar för att gå ner i vikt? Kan man fuska på nåt sätt? Jag tror inte det, men helt säker är jag inte efter att ha testat Fat Burner och One Cheat  från Fitnessguru.

Maj var en total katastrof när det gäller vikten, jag gick upp 3,1 kg! Bara sista veckan hade jag gått upp 2,1 kg, så det var alltså där det var som värst. Men då vägde jag mej efter en superstressig vecka,  examenshelg med alldeles för mycket att äta och den där roliga veckan i månaden när de flesta flickor går upp i vikt… så lite missvisande var det nog och det ser jag idag när jag redan tagit bort 1,5 kg av dem.

Men frågan är hur illa det varit om jag inte tagit de här pillrena? Jag har ju väldigt lätt att lägga på mej och under en period med stress, dålig sömn och fel mat kan det bli hur mycket plus som helst. Och dessa brukar sitta som berget och ta låååång tid att ta bort. Nu är det alltså bara 1,6 kg kvar att ta bort och det har gått väldigt fort att komma tillbaka. Nu när jag både äter rätt, rör på mej och sover hyfsat… Martin har ju också gått upp och snarkofagen håller mej vaken om nätterna… men när sömnen är helt och hållet på plats och veckorna blir ännu lugnare DÅ ska det nog vara gjort på ett kick att koma ner i rätt kilon igen.

Jag brukar ha knepigt med magen, särskilt vid stress, men inte ens det har jag haft problem med.  Kanske är det pillrenas förtjänst? Vad vet jag… mer än att tro kan försätta berg! Nu är vi iaf på banan igen, hyfsat… jag har inte längre tillgång till Viktväktarnas App på mobilen men skriver ner vad jag äter på ett papper istället. Motionen är igång igen, även om jag fortfarande inte hinner springa som jag skulle vilja… Å sömnen ska väl bli bättre när jag får mindre att göra och Martin går ner i vikt. Bara det där med att äta middag vid 18-tiden varje dag är ju en hit för hela kroppen! Det var länge sedan vi kunde göra det och det har varit riktigt skönt att vara ”normal”. Det kan jag vänja mej vid snabbt! Aldrig mer kvällsjobb! Iaf inte varje dag och varje vecka, någon enstaka gång är det väl ok.

Så det känns lovande, även om jag inte haft måndagens höga vikt på ett par år och kände mej rejält plufsig. Nu är det mesta borta och då ska jag fortsätta ner igen, först ska målvikten tas och sedan nästa mål. Jag börjar må bra igen, även om jag fortfarande inte kan acceptera att min operation blir försenad. Tänk bara hur bra jag ska må när den väl är gjord  🙂

Uppgiven och ledsen

Uppgiven och ledsen

Kommentarer 0 kommentarer

Kära Landstingspolitiker!
Den där Vårdgarantin som ni pratar er varma för kan ni stoppa upp någonstans där solen inte lyser… Den fungerar nämligen inte, särskilt inte när det är många röda dagar under en period eller sommar och semester. Så här ligger det till:

Jag ska göra en bröstförminskade operation, det är inte akut för någon annan än mej själv. Jag förstår mycket väl att cancerpatienter går för mej och det är självklart helt ok! Det jag inte förstår är varför man inför en vårdgaranti som är helt innehållslös?

Jag blev godkänd för operation första gången 1999 men då hamnade jag mellan stolarna och fick aldrig någon tid. Jag ringde och kollade läget en gång och fick då vet att man tappat bort mitt ärende. Sen blev mina barn sjuka och jag orkade inte ta tag i allt igen förrän i höstas när barnen flyttat ut. Så i december 2013 blev jag återigen godkänd på Karolinska i Solna, processen var alltså återupptagen och den här gången tänkte jag inte låta mej hamna mellan några stolar. Den här gången skulle jag inte ge mej!

Från Karolinska meddelade man att jag skulle flyttas till St Göran som hade bättre med tid och plats för mej. Jag fick träffa en läkare där 4 april och samma dag började alltså vårdgarantin att löpa. Nu såg jag fram emot en rörlig höst efter en orörlig sommar pga operation och läkning.

Idag skriver vi 3 juni och än har ingen operationstid landat i min brevlåda. Samtalen till bröstmottagningen har varit många och mer än en gång har jag blivit lovad att någon ska ringa upp mej, men det har man inte gjort… Förrän igår när jag blev riktigt förbannad och en sköterska faktiskt tog reda på fakta och till slut ringde upp. Hennes besked var att min operation inte blir av förrän tidigast månadsskiftet augusti-september. Alltså långt efter Vårdgarantins tre månader.

Dagens ”mission” var alltså att ringa Vårdgarantikansliet för att ta reda på mina rättigheter som patient. Det visade sej att jag inte har några. Även om Vårdgarantins 90 dagar passeras finns inget att göra, särskilt inte om det är sommar. Man har nämligen sommar även i andra landsting och privat får man inte ta hjälp, jo… om man hostar upp pengarna själv förstås! Så varför har man då en vårdgaranti när den inte fungerar året om?

Nu är jag ett ”ärende” på bordet hos en dam som arbetar varannan vecka på Vårdgarantikansliet. Hon ska se om något annat landsting möjligen kan operera mej, men sa att chansen är minimal. Jag har återigen ringt Bröstmottagningen på St Göran för att säga att jag kan komma som ett skott med kort varsel om de får återbud. Detta innebär alltså att jag får hålla mej hemma hela sommaren och hoppas på det bästa.

Var det detta man hade i tanken när man införde Vårdgarantin? Att patienten själv skulle ligga på som en igel för att få sin beviljade operation. Har man tänkt på att de där 90 dagarna är ganska lång tid för någon som väntar och som faktiskt lider under tiden.

Så här sitter jag nu med telefonen brevid mej dygnet runt för att inte missa det eventuella samtalet som ska förändra och förbättra mitt liv. Jag har slutat hoppas på Vårdgarantin och inser nu att det är upp till mej att ligga på för att inte hamna mellan stolarna igen. Det är tur att jag är så pass frisk att jag orkar ta alla de här kontakterna som tydligen krävs. Men hur gör alla de som inte orkar…?

Så ni politiker och tjänstemän som tyckte att Vårdgarantin var en strålande idé får nog tänka om lite. Man måste kämpa för att få rätt till sin vård och när man kämpar får man iaf inte hjälp… Hur har ni tänkt att lösa det?

Hälsningar en väldigt uppgiven, ledsen och bitter 44-åring med E-kupa, andningssvårigheter, sömnapné, ryggont och en massa andra krämpor som i bästa fall ska försvinna när jag väl får den efterlängtade operationen.