Uppgiven och ledsen

Uppgiven och ledsen

Kära Landstingspolitiker!
Den där Vårdgarantin som ni pratar er varma för kan ni stoppa upp någonstans där solen inte lyser… Den fungerar nämligen inte, särskilt inte när det är många röda dagar under en period eller sommar och semester. Så här ligger det till:

Jag ska göra en bröstförminskade operation, det är inte akut för någon annan än mej själv. Jag förstår mycket väl att cancerpatienter går för mej och det är självklart helt ok! Det jag inte förstår är varför man inför en vårdgaranti som är helt innehållslös?

Jag blev godkänd för operation första gången 1999 men då hamnade jag mellan stolarna och fick aldrig någon tid. Jag ringde och kollade läget en gång och fick då vet att man tappat bort mitt ärende. Sen blev mina barn sjuka och jag orkade inte ta tag i allt igen förrän i höstas när barnen flyttat ut. Så i december 2013 blev jag återigen godkänd på Karolinska i Solna, processen var alltså återupptagen och den här gången tänkte jag inte låta mej hamna mellan några stolar. Den här gången skulle jag inte ge mej!

Från Karolinska meddelade man att jag skulle flyttas till St Göran som hade bättre med tid och plats för mej. Jag fick träffa en läkare där 4 april och samma dag började alltså vårdgarantin att löpa. Nu såg jag fram emot en rörlig höst efter en orörlig sommar pga operation och läkning.

Idag skriver vi 3 juni och än har ingen operationstid landat i min brevlåda. Samtalen till bröstmottagningen har varit många och mer än en gång har jag blivit lovad att någon ska ringa upp mej, men det har man inte gjort… Förrän igår när jag blev riktigt förbannad och en sköterska faktiskt tog reda på fakta och till slut ringde upp. Hennes besked var att min operation inte blir av förrän tidigast månadsskiftet augusti-september. Alltså långt efter Vårdgarantins tre månader.

Dagens ”mission” var alltså att ringa Vårdgarantikansliet för att ta reda på mina rättigheter som patient. Det visade sej att jag inte har några. Även om Vårdgarantins 90 dagar passeras finns inget att göra, särskilt inte om det är sommar. Man har nämligen sommar även i andra landsting och privat får man inte ta hjälp, jo… om man hostar upp pengarna själv förstås! Så varför har man då en vårdgaranti när den inte fungerar året om?

Nu är jag ett ”ärende” på bordet hos en dam som arbetar varannan vecka på Vårdgarantikansliet. Hon ska se om något annat landsting möjligen kan operera mej, men sa att chansen är minimal. Jag har återigen ringt Bröstmottagningen på St Göran för att säga att jag kan komma som ett skott med kort varsel om de får återbud. Detta innebär alltså att jag får hålla mej hemma hela sommaren och hoppas på det bästa.

Var det detta man hade i tanken när man införde Vårdgarantin? Att patienten själv skulle ligga på som en igel för att få sin beviljade operation. Har man tänkt på att de där 90 dagarna är ganska lång tid för någon som väntar och som faktiskt lider under tiden.

Så här sitter jag nu med telefonen brevid mej dygnet runt för att inte missa det eventuella samtalet som ska förändra och förbättra mitt liv. Jag har slutat hoppas på Vårdgarantin och inser nu att det är upp till mej att ligga på för att inte hamna mellan stolarna igen. Det är tur att jag är så pass frisk att jag orkar ta alla de här kontakterna som tydligen krävs. Men hur gör alla de som inte orkar…?

Så ni politiker och tjänstemän som tyckte att Vårdgarantin var en strålande idé får nog tänka om lite. Man måste kämpa för att få rätt till sin vård och när man kämpar får man iaf inte hjälp… Hur har ni tänkt att lösa det?

Hälsningar en väldigt uppgiven, ledsen och bitter 44-åring med E-kupa, andningssvårigheter, sömnapné, ryggont och en massa andra krämpor som i bästa fall ska försvinna när jag väl får den efterlängtade operationen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *