Uselt humör! -

Uselt humör!

maj 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det berömda ekorrhjulet snurrar lite för fort just nu och jag känner att jag inte hinner med mej själv. Det är svårt att vakna på mornarna men jag har tider att passa och måste upp och vaknar därför på ett uselt humör varenda dag. Att starta dagen dålig är inget bra upplägg för resten av dagen lixom…

Jag tyckte jag hade koll på läget förra veckan, men sonens blindtarmsoperation raserade en hel del och fick bägaren att rinna över. Det var ju en himla tur att en del av jobbet inför EU-valet ställdes in, då blev det iaf några luckor i schemat. På de luckorna hade jag tänkt ut och springa, men det har jag varken hunnit eller orkat. Så på måndag kommer jag att dö! Då ska jag nämligen springa Vårruset och i år är jag alltså i sämre form än förra året å då var jag alltså nyopererad…

Vikten ökar och jag kan återigen titulera mej som överviktig, eller som i mina ögon; tjock! Skulle läkaren väga mej just precis idag, så skulle jag få nobben på operationen… Jag har ont precis överallt, som jag får när jag väger för mycket och inte rör på mej ordentligt. Samtidigt har jag inte lust att göra något heller…

Jag har iaf till slut fått ordning på sonens mobiltrassel. Han blev ju lurad/hotad/pressad att köpa ut en telefon med låst abonnemang på 24 månader och nu har vi iaf fått ordning på allt detta med nummer som ska flyttas, abonnemang som ska avslutas och det ena med det tredje. En stor eloge till alla på Tele2 och Comviq som hjälpt oss! Det tog 6-7 veckor att få ordning på allt, men nu hoppas jag ha ringt det sista samtalet i det ärendet. Å vi slapp koppla in Polisen, det var väldigt skönt!

Men fortfarande hänger de där operationstiderna i luften. Jag får inte veta något alls om nånting och ingen vet något om vårdgarantin och vad som händer om jag inte får operationerna innan juni och de tre månaderna tar slut. Jag ringer och blir lovad att man ska ringa tillbaka, men inget händer. Självklart påverkar det humöret!

Idag har jag iaf en ledig förmiddag och solen skiner. Jag tror att alla telefonsamtal är avklarade, men har några mail jag måste svara på. Martin sitter fastklistrad vid den datorn jag har mailen på, så jag får smyga dit när han är på toa eller nåt. Hans examensarbete ska vara klart inom kort och nästa onsdag tar han sin examen. DÅ kanske allt kan lugna ner sej igen. Samma dag jobbar vi även sista dagen på Viktväktarna och ska lämna över allt till vår efterträdare. Det ska bli så skönt när allt är klart, just nu känns det som jag ska kvävas av allt!

Rätt man på rätt plats!

maj 12, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag håller ju på att förändra/förbättra mitt liv och min kropp och kallar projektet för min kroppsrenovering. Allt började för ungefär 3 år sedan då jag äntligen fick tid att börja tänka på mej själv igen. Jag tog tag i min vikt och mina sömnproblem och sen har det bara rullat på. Jag har haft turen att träffa på två läkare som tar sina patienter på allvar och älskar sitt jobb och det är det definitivt inte alla som gör…

Dr Kompis på Järna Vårdcentral (ja, jag åker 5-6 mil bara för att träffa en bra läkare) och Dr Torsten på Södertälje Sjukhus. Två män helt och hållet på rätt plats! De här två har nog räddat både livet och förståndet på mej. De hör saker jag inte säger och hittar diagnoser jag inte visste att jag hade… Sen hjälper de mej att leva lite mer smärtfritt och hittar lösningar på problemen. De är guld värda!

Idag ringde Dr T upp mej och konversationen lät ungefär så här:
– Hej! Ringer för att kolla läget med dej. Hur mår höfter, rygg och tumme?
– Jorå, höfterna är ok, jag kan springa igen! Ryggen kanske vi borde
kolla eftersom ingen gjort det ordentligt förut och tummen är värre.
– Ok, åk till drop-in-röntgen och hälsa från mej så börjar vi där med ryggen. Hur menar du att tummen är värre?
– Det är en svullnad stor som en stenkula längst ner mot handleden och det knastrar när jag rör den.
– Å SPÄNNANDE! Det vill jag se!

Inga konstigheter och inget krångel bara ett genuint intresse och fortfarande nyfiken på sitt jobb. Så nu ska jag bara pallra mej iväg till Södertälje och göra en röntgen på ryggen och då särskilt ländryggen. Tummen är redan röntgad men sedan det gjordes har jag alltså fått den där ömmande knölen. Den syns inte så bra på bilden uppe till höger, men när jag håller upp handen så är den stor som en stenkula ungefär, hård och öm. Jag har svårt att greppa runt saker, tex när jag tar en tallrik eller något annat som väger lite. Nåt fel är det ju, så det är skönt att bli tagen på allvar vad det än kan tänkas vara.

Jag är väl medveten om att jag har haft tur! Det är många av mina vänner som söker vård och inte blir tagna på allvar. Jag uppmanar alla att byta vårdcentral om de inte är nöjda. Man kanske får åka en bit, men vad gör det när man får rätt bemötande? Jag gör vad som helst och åker hur långt som helst för att få rätt hjälp och må så bra som möjligt. För det är jag värd! Å det är du med – så ta hand om dej!

Hur många symptom har du?

maj 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Blev väldigt full i skratt är jag läste Piedras Blogg häromdagen, hon har också fibromyalgi och spaltade upp alla symptom. Jag insåg att jag hade fler rätt där än på matteproven i skolan… Så jag tänkte att jag ville delge mina läsare symptomen och lite hur jag upplever min diagnos som jag fått väldigt nyligen.

Många tror att fibro bara har med smärta att göra, men det är nog det som jag har minst bekymmer med. Självklart har jag ont, det är ju det tyngsta diagnoskriteriet, men smärtan har jag haft sedan tidiga tonåren och är van vid. Då är det värre att hela tiden frysa och att glömma sånt som precis hänt eller att inte hitta rätt ord. Jag trodde ju att jag hade fått alzheimers innan jag förstod att det dåliga minnet hängde ihop med fibron…

Här är de symptom som man känner till just nu (all info är från Fibromyalgiförbundets hemsida) och det stämmer säkert in på många på olika sätt, men tänk då på att man ska ha minst tre månaders generell smärta i alla fyra
kroppskvadranterna, på höger och vänster sida, övre och nedre
kroppshalvan inklusive axialsmärta, dvs. halsrygg, främre bröstkorg
och/eller ländrygg. SAMT Smärta vid palpation (tryck) på elva av
arton specificerade ställen, ömma punkter, så kallade tender points.
Trycket skall vara förhållandevis lätt.

De primära symptomen är smärta och trötthet eftersom det ena förvärrar det andra…
Intensiv och långvarig smärta är en stressfaktor och stressrelaterade
symptom som t.ex. huvudvärk och magbesvär är därför vanliga hos
patienter med fibromyalgi. Smärtan påverkar även sömnen och dålig sömn
leder till ännu mer smärta och ännu mer stress, vilket i sin tur ger
ytterligare försämrad sömn. Slutresultatet blir en onormal trötthet.

GENERELLA SYMPTOM

Fördröjda reaktioner på fysisk ansträngning eller stressande händelser
Svettningar
Feberkänsla
Kalla händer och fötter
Ökad törst
Låg kroppstemperatur
Nedsatt immunfunktion
Lågt blodsocker
Lågt blodtryck
Insulinresistens
Kraftlöshet
Oförklarlig viktuppgång eller viktnedgång
Sug efter kolhydrater och choklad
Huvudvärk och migrän

MUSKEL- OCH VÄVNADSRELATERADE SYMPTOM

Lätt till svår smärta som flyttar sig runt i kroppen
Stelhet (speciellt morgonstelhet är vanligt)
Muskelkramper/-spasmer
Diffus svullnad i kroppen (synlig svullnad el. en känsla av svullnad)
Ländryggssmärta

BIHÅLE- OCH ALLERGIRELATERADE SYMPTOM

Baksnuva
Rinnande näsa
Känslighet för mögel och jäst
Andfåddhet/andningsrubbningar
Öronvärk och kliande öron
Tinnitus
Tjockt sekret i bihålorna

SÖMNRELATERADE SYMPTOM

Lätt eller avbruten sömn, icke välgörande
Trötthet/utmattning
Känsla av ”fallande” vid insomnandet
Krampande muskler nattetid
Tandgnissling

FORTPLANTNINGSSYMPTOM

Menstruationsproblem
Minskad sexlust

MAG- OCH MATSMÄLTNINGSRELATERADE SYMPTOM

Uppblåsthet och illamående
Magkramper
Bäckensmärta
Täta urintömningar/urinträngningar

KOGNITIVA SYMPTOM (FIRBRODIMMA)

Svårigheter att hitta ord
Förvirring
Minskad förmåga att urskilja olika färgtoner
Försämrat närminne
Koncentrationssvårigheter
Helt blankt i hjärnan innan den ”sätter igång”/börjar fungera
Oförmåga att känna igen välbekanta omgivningar

SENSORISKA SYMPTOM

Känslighet för lukter
Känslighet för tryck, temperatur och fuktighet
Ljuskänslighet
Ljudkänslighet
Försämrat mörkerseende
Sensorisk överbelastning (när sinnena ger för mycket information)
Parestesi (onormala känsloupplevelser) – känslor av domningar, stickningar och sveda i armarna

NEUROLOGISKA SYMPTOM

Taktil allodyni (överkänslighet för beröring)
Yrsel
Dåligt balanssinne

KÄNSLOMÄSSIGA SYMPTOM

Panikattacker
Lätt för att falla i gråt
Odefinierad ångest (som inte har samband med en situation eller ett objekt)
Häftig ångest
Humörsvängningar
Oförklarlig irritation

HJÄRTRELATERADE SYMPTOM

Snabb, orolig och ojämn hjärtrytm
Smärta som liknar den vid hjärtattack – (ofta beroende på inflammation mellan bröstben och revben)

HUD-, HÅR- OCH NAGELRELATERADE SYMPTOM

Tydliga, markerade nagelvallar
Naglar som böjer sig nedåt
Fläckig hud
Lätt för att få blåmärken och skärsår
Tillfälligt håravfall
Hastig vävnadstillväxt (icke-cancerogena tumörer kallade lipomer, inåtväxande hårstrån, tjocka och kluvna nagelband)

ÖVRIGA SYMPTOM

Hemorrojder
Näsblod
Läkemedelskänslighet
Intolerans mot alkohol

Jag har som sagt väldigt många av symptomen, men hade ändå ingen aning om eller ens misstänkte att jag hade fibromyalgi. Det var min ortoped som misstänkte det och fick mej utredd. Jag har alltså haft tur! Från misstanke till diagnos tog det kanske 2 månader, om ens det. Jag vet många som gått i 8-10 år utan att få hjälp.

Mitt största problem är alltså inte smärtan i kroppen, utan att jag fryser så det gör ont och att jag är fläckvis kall. Å detta blir bara värre och värre. Just nu är högerhanden iskall, så jag kan knappt skriva. Jag slinter på tangenterna och det tar väldigt lång tid att skriva en hel text. När jag är färdig ska jag värma min riskudde och lägga över händerna och krypa ner under en filt. Det där med minnet är också en av de grejer som jag tycker är värst, men jag har ändå lyckats förlika mej med det. Jag skriver fusklappar och ber folk komma ihåg saker åt mej och nu vet alla hur det är så ingen bli arg när jag glömmer nåt. Att inte hitta ord är något som mest irriterar mej och ibland får mej att framstå som en idiot eftersom jag säger fel saker i fel sammanhang… men men, det får man väl ta då… Å det är klart att det är jobbigt att vara trött jämt, men numera tillåter jag mej att ta en tupp lur och då funkar allt mycket bättre.

Har min diagnos förändrat min situation?
Ja, lite. Jag fattar nu varför jag mår som jag gör och att detta har hindrat mej under en väldigt lång tid. Mycket har fått en förklaring och min familj accepterar på ett helt annat sätt att jag har dåliga dagar. Jag får faktiskt ligga i soffan en hel dag om jag vill! Ont har jag alltid haft och kommer alltid att ha, nu har jag bättre värktabletter att ta vid behov. Men i övrigt så är det mesta som vanligt, men med ett namn.

Problemet nu är väl att jag känner att jag bli sämre och dessutom ganska snabbt. Om det har med vädret och den tröga våren att göra eller att fibron utvecklar sej vet jag inte. Jag vet bara att det uppkommit saker som jag inte sett förut. Som att hela jag skakar och dessutom hackar tänder när jag fryser utan att det är speciellt kallt…

Jag är ganska bra på att leva NU och genom att göra det har jag blivit mycket bättre på att ta hand om mej själv. Genom att dessutom acceptera mina brister och respektera min kropp mår jag väldigt mycket bättre. Jag har blivit bra på att lyssna på min kropp helt enkelt och när den säger stopp är det stopp. Man måste ta hand om sej själv, vem ska annars göra det?

Jag kommer aldrig att bli frisk, men genom att hålla vikten på en hälsosam nivå, motionera, sova tillräckligt och äta bra mat kan jag ändå hålla det mesta i schack. Det är många som har det mycket värre än jag!!!

46 dagar kvar!

april 12, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Mycket tid ska spenderas här!

Att vara 44 år och veta att man bara jobbar 14 arbetspass till och sen kan göra precis vad man vill är en ganska häftig och svindlande känsla. 46 dagar går ju faktiskt väldigt fort! Den 28:e maj lämnar vi över allt till Susanne som vi tills dess ska hinna lära allt vi kan och helst lite till. Så nu har jag börjat göra små listor och ska fixa en lathund åt henne för att underlätta hennes jobb i början.

29 maj är jag alltså ledig jämt! Från och med den dagen gör jag vad jag vill, när jag vill. Det känns så himla lyxigt! Många tycker att jag gör helt rätt, några tror att jag kommer att få tråkigt. Men jag har ju hur mycket som helst att göra! Och det bästa är att om jag har en dålig dag så finns det en ny dag dagen efter att göra grejerna på istället, en dag då jag förmodligen mår mycket bättre. Alltså behöver jag inte bli irriterad eller stressad över att en dag faller bort, jag har ju hur många nya chanser som helst. Den här veckan har jag haft väldigt många dåliga dagar, då jag inte borde varit utanför dörren utan varningsskylt runt halsen (”Ilsken kärring med värk”). Om 46 dagar kan jag låsa in mej och invänta en bättre dag 🙂

Det första som ska göras är förstås operationerna; ögonen och bröstförminskningen. Så en stor del av sommaren går bort i smärta. Som det ser ut nu så finns det en chans att Martin börjar jobba direkt i Juni, så jag får sköta mej själv här hemma. Det blir intressant… fixa mat och sånt utan att kunna lyfta armarna på två veckor. Effektiv viktminskning kanske? Det blir att dricka flytande med sugrör typ…

Men när allt är fixat och jag har läkt ihop igen, så ser jag ett aktiv liv framför mej. Jag ska träna, ta hand om mej, ha ordning hemma, ta bättre hand om mina kontaktbarn och kanske ta ett uppdrag till, ta fler pass i Tingsrätten, jobba med valrörelsen, träffa vänner, gå på event och mysa massor med hunden. Jag har faktiskt sökt som volontär till Min Stora Dag, så jag hoppas få jobba lite med det också. Dessutom ska jag gå en fotokurs, börja med yoga och jag har en liten fundering om att börja sjunga igen… Det finns massor att göra!!!

Som jag ser det nu så öppnar sej en helt ny värld för mej! Jag kommer fortfarande att ha ont av fibron ungefär hela tiden, men de dåliga dagarna är ok – det kommer en ny dag snabbt igen och den är förmodligen bättre. Och är den inte det, så gör det inget! Jag har ju hur många dagar som helst på mej att göra grejerna jag vill och behöver inte stressas av dåliga dagar. DET känns superlyxigt!

Jag vet att det är en stor förmån jag har, men jag tänker inte ha dåligt samvete för att alla inte kan göra som jag. Vi har planerat detta i många, många år och betalat av på huset, sparat pengar, fixat all renovering hemma och verkligen planerat för att leva så billigt som möjligt from nu. Allt är noga förberett och nu får vi se om vi la upp det smart eller om vi kunde varit ännu smartare. Vi är vana att leva på lite pengar, så bara Martin får ett jobb så klarar vi oss vilken lön han än får.

Om 46 dagar börjar ett helt nytt liv för oss, ett liv jag längtat efter väldigt länge. Efter att ha tagit hand om andra i 20 år ska jag äntligen ta hand om mej själv och skapa det friskaste och bästa livet som jag bara kan. För att kunna hänga med och göra allt jag vill ännu längre! Nu är det MIN tur!!!

Ge mej sol!!!

april 8, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En pälsboll som sover himla gott!

Jag mår inte bra av det här gråvädret! Kroppen gör ont och humöret sjunker ner till fotknölarna. Det är svårt att komma igång på dagarna och det gör mej galen!!! Även om jag inte har särskilt många måsten, så vill jag få saker gjorda och välja själv när och om jag ska göra dem – inte vara beroende av dagsform. Men så här är livet med fibro, man väljer inte vilken dag man ska ha ont och vid väderomslag är det värre än vanligt.That´s life…

Igår var skolan inställd för Martin och det regnade ute. Baileys gillar inte att gå ut i regn, så han sov bort större delen av dagen. Jag hade ont och inte lust med någonting, så det slutade med att vi parkerade i soffan med hunden mellan oss och sen såg vi på film halva dagen. Slött, slappt och himla skönt.

Å andra sidan har nästan hela helgen varit så för mej, jag har inte gjort många knop alls… mest legat och läst och käkat godis. Så måndagsvägningen visade 0,8 ner från förra måndagen, vilket är 60,1. Helt ok! Igår struntade jag i allt, men idag kör jag upp på banan igen – ytterligare 2 kilo ska bort. Sen är jag där jag vill!

Grejen just nu är att jag måste börja springa mer regelbundet, men det är ju inte så lätt när kroppen protesterar och man är supertrött. Hur i hela friden ska jag orka springa Vårruset??? Å det är bara 1,5 månad kvar!!! Shit!!! Jaja, det går snabbt att komma i form bara man sätter igång, men då vill jag ha sol och värme! Give me! Var är den där solen egentligen? Kollar man på olika vädersajter så säger de olika dag till dag. Nu ser det ut som att vi får sol till helgen, men när jag tittade igår skulle det regna en vecka framåt.

Visst skulle jag kunna springa inne, men jag fryyyyyser ju! Jag behöver solen för att må bra och för att fungera. Regn och ostadigt väder gör att kroppen skriker och inte orkar något. Jag behöver sol! Jaaa, jag vet – jag bor i fel land! Snart kan jag iaf åka iväg när jag vill, vart jag vill! Tänk att bara komma till Rivieran över en långhelg och tina upp. Jag tar vad som helst bara det är varmt!

Men idag är det jobb som gäller oavsett hur man mår och vad man vill. De är lixom bara att gilla läget. Så: på med gympadojorna, ut med hunden, åka och handla, käka sushi, åka till jobbet, hem och dö. Å samma sak imorrn… sen är det helg igen 🙂

Blir det sol, lovar jag här och nu att DÅ ska jag ut och springa! Är ni med?

Bomben är släppt!

april 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår släppte vi bomben som vi gått och hållit i i drygt 1,5 år. Ni som varit med mej ett tag och är uppmärksamma har sett mina två räknare här till höger, en som räknar ner till julafton och en som räknar ner till… ja, vaddå? Jo, till dagen då vi slutar jobba! Till dagen då jag blir hemmafru! Eller nä visst nej, vi är ju inte gifta – lyxsambo blir det ju 🙂

När Martin fick besked om att han kommit in på sin utbildning började vi räkna ner. Då var det måååånga dagar kvar, tror räknaren började på 600 nånting. Nu är det bara 53 dagar kvar och igår berättade vi för våra medlemmar. Reaktionerna var många!!!

Tack och lov så har vi hittat en ersättare, så det är bara vi som sluta – klasserna finns kvar, men med en annan coach. Vi har haft elev både vid vågen och i kassan de senaste tre veckorna och just precis nu går hon utbildningen för att kunna ta över efter oss. Vi jobbar maj ut och sedan tar Susanne över direkt, men redan nu lär hon känna våra medlemmar och lär sej hur allt funkar. Medlemmar blir alltså inre direkt drabbade och det känns väldigt bra!

Vad ska vi göra då? Ja, Martin är snart färdigutbildad och ska ut i datorernas värld och bli datanörd på riktigt. Å jag ska alltså vara ledig till att börja med. Jag är väl medveten om att många av er tycker att det är ett konstigt val när man bara är 44 år och att man frivilligt väljer att avstå från att jobba. Men vi är vana att leva på marginalerna, jag kan inte jobba heltid pga min hälsa och nu finns chansen att fixa en massa operationer utan att behöva vara sjukskriven och belasta samhället eller arbetskamrater. Så jag kommer att vara hemma tills vidare, ta hand om hus, hem, hund, sambo och mej. Så får vi se vad som händer med tiden. Jag kanske tar ett extrajobb eller fler kontaktbarn… det visar sej.

Den här karamellen har vi alltså gått och sugit på ett tag, men beslutet har inte varit lätt. Vårt jobb är roligt och det är verkligen ett privilegium att följa med på våra medlemmars viktresor och se hur de växer och blir friskare vart efter vikten trillar av dem. Ett av de bästa jobbet som finns, men efter 14 år är det dax att göra något annat. Dessutom var hösten tuff med en ny diet som tog våra medlemmar och satte oss rejält i skiten. Vi fick ta en hel del av våra besparingar för att klara oss, så vill vi inte ha det igen. Som anställd dataprogrammerare kan Martin tjäna tillräckligt för att vi bägge ska klara oss på hans lön och jobb finns det gott om.

Så om 53 dagar börjar ett helt nytt liv för oss båda. Då har vi vår sista klass någonsin på Viktväktarna och sen vet vi inte riktigt vad som händer. Det enda vi vet är att jag ska genomgå två operationer, varav den ena har en ganska lång konvalescens. Kanske börjar Martin jobba direkt, eller också blir det efter semestrarna. Då får han ta hand om mej under sommaren och hjälpa mej med allt jag inte kan, gå med hunden, städa osv. Det kan nog blir en himla mysig sommar, då vi iofs återigen får leva på våra besparingar och semesterersättningar… men ändå, vi får vara tillsammans!

Igår berättade vi alltså för medlemmarna och några blev riktigt besvikna, men de förstår oss. Jag har en känsla av att vi kommer att hålla kontakt med ganska många efter att vi slutar, de har nämligen blivit goda vänner som vi bryr oss mycket om. Livet förändras och vi med det, ibland måste man fatta svåra beslut för att komma vidare. Det har vi gjort nu och vi känner oss riktigt nöjda och nyfikna på fortsättningen.

Nu vet ni!
Jag ska bli lyxsambo 🙂

Bild på E-kupan…

mars 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag lovade ju er en bild igår, så här är den!

Man kan dölja mycket med kläder och en bra behå kan man konstatera när man ser bilden. Så där ser det alltså ut när jag trycker ner ”behagen” i dubbla sport-behåar när jag ska träna. Om man jämför med bilden nedanför, så är det ganska stor skillnad.

Det är inte alls svårt att förstås varför utomstående inte kan acceptera att jag ska göra en bröstförminskning, de ser mej ju bara i vanliga kläder. För mej är det glasklart att en operation är nödvändig, men jag ser mej ju utan kläder lite titt som tätt 🙂

Så här har ni det alltså; svart på vitt. Tycker ni att en operation är ok eller inte, när ni ser hur jag ser ut? Jag vill kunna röra mej obehindrat, slippa ont i ryggen, sova på mage, ha framknäppta skjortor och kläder i normal storlek. Jag vill se proportionerlig ut! Är jag fåfäng för att jag vill allt detta?

Att faktiskt leva

mars 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oftast så går livet bara sin gilla gång och man är i sitt lilla ekorrhjul och gör det man ska utan att fundera särskilt mycket. Man gör det man ska lixom och tiden bara passerar…

Men så kanske man drabbas av sjukdom eller någon närstående dör och helt plötsligt stannar livet upp igen och är inte alls lika självklart. För en liten stund förlorar naturen sina färger och man börjar fundera över vad man egentligen håller på med.

För mej har det funnit flera såna stunder, den första när jag var i Gambia och för första gången upplevde och på nära håll levde bland fattiga människor som i princip bara ägde det som fanns på kroppen. Det var första gången jag reflekterade över hur jäkla bra jag har det. Då var jag 20 år.

Sen fick jag barn, två små grabbar med massor med sjukdomar, men det var faktiskt inget jag reflekterade särskilt mycket över. Då. Det lixom bara var så. Men det skulle komma senare… När jag var 30 dog min bästa kompis och jag fick någon slags av livkris då jag helt plötsligt insåg att jag inte skulle finnas för mina barn för alltid. Min väninnan lämnade efter sej en liten 6-åring och jag såg mina barn i hennes lilla dotter. Och helt plötsligt ville jag förändra mitt liv och göra det bättre, både för mej och mina barn.

Livet kom väldigt nära, men även döden och det måste jag säga var nog det bästa som kunde hända mej. Självklart saknar jag min väninnan, men hennes död har gjort mej och mitt liv en miljon gånger bättre. Jag har henne att tacka för så oändligt mycket. Tack var hennes död tog jag tag i mitt eget liv, min hälsa och mitt välmående och är idag en mer hälsosam och lycklig människa. Idag vet jag att mina barn har många bra minnen av sina småbarnsår och vårt liv tillsammans, inte som förut då jag var en ledsen, tjock och deprimerad mamma. Nu gav jag mej också tid att sörja de där friska barnen som jag aldrig fick och istället glädjas över mina fina ungar som lärt mej så otroligt mycket.

För 3-4 år sedan drabbades vi återigen av flera hemska dödsfall och återigen ställdes livet på sin spets och jag fick återigen anledning av utvärdera mitt liv. Återigen blev jag smärtsamt medveten om att livet går ut på att levas inte att överlevas… det handlar om att må bra och njuta av det man har och samtidigt göra det bästa av det man har. Å jag insåg att det är precis det vi gör i vår familj. Jag lever det liv jag vill leva. Det gör oss inte rik på pengar, men jag är istället rik på liv.

Å nu behöver jag inte längre ett dödsfall för att påminna mej om allt bra. Jag kanske inte vaknar varenda morgon och är tacksam över det jag har, men inte långt ifrån. Jag känner genuin glädje över mitt liv och alla saker jag får uppleva och människor jag får träffa. Jag är faktiskt nyfiken på varenda dag! Jag är mer öppen för intryck, nya människor och nya upplevelser. Jag vågar ta plats för att jag är jag, inte för att jag behöver bekräftelse eller uppmärksamhet. Idag lever jag!

Man behöver nog några hårda smällar för att bli vuxen och för att uppskatta det man faktiskt har. Nu sitter jag här med lite diagnoser av varierande slag, men det är faktiskt inget som stör mej särskilt mycket. Mitt liv kommer att förändras väldigt mycket det närmaste halvåret, en stor förändring kommer jag att berätta om den 5 april… Den dagen vet alla berörda, då ska ni också få veta 🙂

Kommer det att lyckas???

mars 16, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag sköter mej exemplariskt och är helt nitiskt när det gäller vikt och motion just nu. Men det är ju bara tillfälligt, den 4/4 är dagen D – då allt ställs på sin spets. Å jag är skitnervös! Tänk om jag inte når ända fram? Tänk om jag väger för mycket? Tänk om hela operationen ställs in? 19 dagar kvar. Ångest!

På 19 dagar måste jag gå ner minst 1 kg, helst 2 för att vara på den säkra sidan. Det kanske inte låter så mycket, men för mej som snittar ett hekto i veckan när jag är duktig är det som att bestiga Kilimanjaro. Förra veckan tog jag 3 hekto, på morgondagens vägning hoppas jag att de ska bli 7-8 hekto till – men allt beror på sömn, stress, toabesök… just den där sömnen är jag extremt känslig för och stressad är jag ju, precis hur mycket som helst!

Den 4/4 måste jag alltså ha ett BMI på max 25 med kläder, vilket är 60,8 när jag räknar – men 59,9 när tjejen på plastiken räknade. I måndags vägde jag 61,4 UTAN kläder… jag har lite att jobba på alltså. Den där BMI-gränsen är inget jag hittat på själv, det är ett av kraven för att få operationen beviljad. Inget jag kan påverka alltså, men jag ska ändå ringa i veckan och fråga vilken mätning som gäller – den som gjordes i december (som jag klarade) eller den som görs den 4 april. Jag ska också fråga vad som händer om jag väger några hekto för mycket och hur strängt det är. Är det vikten som gäller då, så kommer jag att bli ännu mer stressad och få ännu svårare. Är det mätningen i december som gäller så kan jag slappna av och kommer då förmodligen att rasa i vikt. Så funkar jag…

Men jag kör på! Det här är en kur på en månad och jag satsar allt. Jag är ett skittråkigt sällskap just nu som bara tänker på mat och motion. Jag har bara ett datum och ett mål framför ögonen just nu och det är 4 april. En dag då en stor förändring i mitt liv påbörjas. Dagen då jag får träffa läkaren som ska operera mej och ta bort min E-kupa. Läkaren som ska ge mej chansen till ett rörligare liv med mindre smärta. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma och jag är både överlycklig och livrädd.

Ni följer väl med mej på den läskigaste resa jag gjort? Å håller tummarna för mej på vägningen imorrn. Förra veckan stod det 61,4, jag hoppas det står 60,5 på vågen imorrn, men realisten i mej säger 60,8 UTAN kläder… 19 dagar kvar… Kommer jag att lyckas? HJÄLP!

Är man vad man tänker?

mars 15, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Att man är vad man äter har man ju hört, men är man även vad man tänker? Jag tror faktiskt det… till viss del…

Människa är en lustig varelse. Mårten Nylén pratade om 10:1 på frukosten i onsdags, alltså: det händer tio roliga grejer och en dålig. Vad fokuserar vi på? Jo, den dåliga förstås! Trots att det bara är en och allt annat varit bra i övrigt. Men så funkar de allra flesta av oss faktiskt. Jorå, även jag…

De senaste dagarna har vi fått en mängd dåliga besked, säkert 7-8 stycken i rad och till slut igår kom det till slut ett par roliga besked. Men de där roliga beskeden försvann och jag kunde knappt glädjas åt dem eftersom de där dåliga grejerna var så många och tunga att de tog över allt. När det är tio bra och en dålig så är jag nog ganska bra på att gå vidare och tala mej själv till rätta och tänka på de där bra grejerna. Men nu var de lite för många dåliga som trängdes om utrymmet i skallen, då är det svårt att tänka positivt.

Men det var faktiskt en himla kul grej som hände igår. Jag fick en paketavi från Jysk. Jag har inte
beställt något och fattade inte vad det kunde vara. Men jag vet ju att jag är med i lite tävlingar då och då, så det kunde ju vara nåt sånt. Det skulle väga en del, så jag tog bilen för att hämta det och det var ju tur. Jag fick en JÄTTESTOR kartong med mej hem som precis fick plats i bakluckan. Väl hemma hjälpte Martin mej att packa upp den och visst var det en vinst! Jag hade varit med i en tävling i tidningen Mama i oktober…

I kartongen låg en saccosäck, ett bäddset med Barbapappa, två leksakslådor och en stor väggklocka. Det var saker jag tävlat om till barnrummet innan vi fick Minior och nu blev känslan att han missade de fina grejerna… men förhoppningsvis kommer det ett nytt barn som får användning av dem. En rejäl överraskning var det iaf även om det också påminde oss om det rum som nu står tomt. Återigen tar det tråkiga över i skallen…

Jag tror på tankens kraft och att vi inte får låta de negativa tankarna ta över oss. Men när man överhopas av tråkigheter är det sannerligen inte lätt att tänka positivt. De vet alla som har/haft en sjukdom eller har/haft en jobbig situation. Jag är nog egentligen en pessimist eller kanske realist, iaf en före detta, som vägrar erkänna det och hela tiden försöker att vara en optimist. Jag vägrar nämligen att vara pessimist eftersom jag själv inte tycker om att umgås med såna. Hur roligt är det egentligen att bara höra gnäll? Inte ett dugg! Det lyfter inte ens vardag precis… och jag vill inte vara den som gör någon annans dag ännu värre. Så jag försöker och intalar mej själv att jag är den eviga optimisten och jag tror faktiskt på det nästan hela tiden!

Nu säger den som läst min blogg ”Å här påstår hon att hon är lycklig och har ett bra liv och nu erkänner hon att hon är pessimist” Kanske är det så att jag som fd pessimist insett att man mår bättre av positiva tankar och att de positiva tankarna gjort mej lycklig? För jag känner mej verkligen lycklig den större delen av tiden. Jag vet hur det är att vara längst nere på botten och hur skönt det är att inte befinna sej där längre. Jag vet att positiva tankar och handlingar får en att må bättre och ger en ett lyckligare liv. Jag vet också vilket jäkla jobb det är att komma till en positiv livssyn. Nu menar jag inte att den som är negativ själva skapar sina sjukdomar osv, absolut inte! Däremot tror jag att om man har en svår sjukdom och försöker att vara positiv så är det lättare att leva med sjukdomen. Det är lixom roligare att vara glad!

Jag skulle kunna gräva ner mej i tankarna på att jag haft en jobbig småbarnstid, att jag skilt mej, att jag har sömnapné och fibromyalgi och lite annat smått och gott. Men jag väljer att istället fokusera på att barnen vuxit upp till två välartade unga män, att jag träffat mannen i mitt liv och att jag faktiskt fått diagnoserna utan att bråka och nu vet vad jag har att förhålla mej till. Det är en massa saker som jag inte klarar, men jag väljer att fokusera på det jag faktiskt kan göra och det som är bra. Och på så sätt mår iaf jag mycket bättre. Men jag tillåter mej också att korta stunder tycka rejält synd om mej själv. Men bara korta stunder alltså… Det var det där: är glaset halvfullt eller halvtomt?

Så idag ska jag verkligen försöka att inte tänka mer på det dåliga som hänt. Jag har tänkt och ältat färdigt nu. Det tråkiga ska inte få förstöra och ta mer tid än det redan gjort. Tid som jag aldrig får tillbaka och som bara gått till spillo. Idag är en ny dag och den ska jag försöka göra så bra som möjligt. Positiva tankar på allt bra jag har i mitt liv, för det är ju väldigt mycket!

Å trillar jag ner i pessimistgropen igen så får jag följa Mårtens råd att försöka stå på en pilatesboll. Det är skitsvårt och man ser inte klok ut medan man försöker, alltså kan man inte låta bli att skratta. Testa får ni se 🙂

Att det ska vara så svårt!!!

mars 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är dit jag ska…

Så var vi där igen… måndag = vägning… och nu är ju den där attans vikten helt avgörande för om jag ska få min operation eller inte. 3 hekto ner blev det den här veckan och det är för lite om jag ska hinna i mål till 4 april. Hur i hela friden ska det här gå???

Nu väger jag iofs mest just på måndagar och undersökningen är en fredag, så kanske kanske. Men nu måste jag verkligen vara ännu petigare än jag varit hittills. Förra veckan var jag skitdukig alla dagar förutom fredagkväll och lite på lördagen (ja, det blev lite Baileys till melodifestivalen….). Men jag har tagit långa sköna promenader nästan varje dag och så blir det även o fortsättningen. MEN och det är ett stort MEN… den där sömnen…

Martin är förkyld och snarkar högt, byter han eller jag rum så blir hunden orolig och går mellan oss. Hundskrället är dessutom inne i en orolig period när han ändå är ute och vankar runt i huset på nätterna. Han kommer inte till ro och då kan inte jag heller sova. Och som ni kanske vet så är min sömn avgörande för hela mitt liv. Sover jag inte så går jag heller inte ner i vikt, då funkar ingenting!

Så just precis idag ska 1,5 kg bort, i fredags var det 1 kg… men det är bara att kämpa på. Ni hänger väl med mej och stöttar? Imorrn och på fredag har jag efterlyst promenadsällskap, så vill ni ut och gå är det bara att hojta. En halvmil runt Hamra Gård och deras kossor ska det bli, minst fem dagar i veckan och jag har gärna sällskap.

Om jag ser den 2 april att jag inte lyckas så får jag väl ringa och skjuta fram tiden eller nåt… det är reservplanen. Men det ska gå!!! Hjälp mej!!!

Fibromyalgi it is…

mars 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni kanske kommer ihåg så fick jag en icke önskvärd julklapp strax innan jul. Min ortoped Dr Torsten gav mej en rejäl käftsmäll i form av en diagnos som jag aldrig i hela mitt liv ens tänkt på nämligen fibromyalgi. Enligt Dr Torsten hade jag alla tecken och när han ringde mej dagen efter för att kolla läget, sa han att han var mer än säker på diagnosen. Så även när jag träffade honom för några veckor sedan… ja, jag är lite trög!

Eller kanske det är så att jag har svårt att acceptera beskedet? Jag tycker nämligen att mina bekanta som har fibro är sjuka och det är ju inte jag… jag har ju bara lite ont. Typ överallt. Hela tiden. Men vaddå? Lite ont behöver ju inte vara fibro. I torsdags skulle jag få veta. Jag hade tid hos Dr Kompis. Spännande. Läskigt. Oroligt. Men jag var säker, klart jag inte har fibro – då är man ju sjuk.

Dr Kompis öppnade sin dörr och gav mej en kram. Vi pratade om ditten och datten innan han började trycka på de där triggerpunkterna som ska ge svar. Han frågade lite om plötslig irritation, trötthet, ömhet osv. Sen tittade han på mej och sa ”jo, Torsten har rätt. Du uppfyller ALLA kriterier för fibromyalgi”. Jag bara tittade på honom… vad säger man. Skulle jag? Jag är ju inte sjuk! Men så tänkte jag återigen att läget är detsamma som innan jul; jag har ont – men ontet har numera ett namn. Ingen skillnad! Men som Dr Kompis säger; det här förklarar en massa andra grejer som vi funderat på. Varför jag är fläckvis kall på hela kroppen, varför jag ena dagen har ont i benen andra i tummen, varför jag har ont INNE i benen, varför jag inte kan ha händerna stilla mer än en kort stund innan de domnar bort, varför jag kan bli ledsen och irriterad utan någon anledning alls osv. Det förklara en himla massa helt enkelt. Ändå ha jag svårt att acceptera det.

Men visst är jag tacksam. Här kämpar folk för att få en diagnos, jag får den serverad på silverfat. Dr Torsten kommer bli belåten för att han hade rätt och det får jag väl bjuda på. Samtidigt tänker jag på alla dem som är riktigt sjuka i sin fibro men inte får någon hjälp. Jag har en hög smärttröskel, kanske för hög ibland och det kan ju vara därför jag inte känner mej sjuk. Jag har alltid haft ont och är van vid smärtan, andra kanske får det plötsligt och då är det förstås svårare att vänja sej. Jag har Dr Torsten och Dr Kompis som ser mej och gör allt de kan för att hjälpa mej. Jag har ändå haft tur och det är den tanken jag försöker att vila i.

Ok, jag har alltså både en ovanlig form av Sömnapné och Fibromyalgi – ingen av diagnoserna går att bota eller göra särskilt mycket åt. Men nu är det så och det är bara att gilla läget. Å läget är precis som förut, skillnaden är bara att jag numera har något att skylla på… nä just det, en förklaring till symptomen var det ju… Jaja, det är iaf inget som tar livet av mej. Det är som det är helt enkelt. Det som inte dödar en härdar en, eller hur det nu var. Det kunde varit värre, mycket värre…

När hjärnan slutar fungera

februari 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag sprang rätt in i väggen för ungefär 15 år sedan och får ibland frågan ”Är du helt frisk nu då?” Jag svara nästan alltid JA, men känner direkt när jag svarat att det inte stämmer. Jag ska nu försöka förklara hur det känns att vara utbränd och vad som händer sen. Det här är MIN version. Andra har förmodligen en helt annan känsla.

Jag var strax under 30 när hjärnan slutade fungera. Jag stod ensam med två små barn med mängder av diagnoser, ständig koll, möten med läkare och massor med mediciner fyra gånger om dagen. När barnen var hos sin pappa sprang jag mellan 5-6 olika jobb, politiska uppdrag och föreningsuppdrag, när barnen var hos mej tog jag hand om dem på heltid. Jag hade ingen ledig tid och hann aldrig vila eller tänka en enda tanke färdigt. Jag levde ett liv i 180 och fick heller inte sova särskilt mycket på nätterna eftersom det var då ena sonen brukade må som sämst.

Det började med att jag blev irriterad, först på barnen sen på resten av omgivningen. Jag kunde inte längre läsa en text och förstå innebörden av den. Att skriva gick fortfarande hjälpligt och det kanske var det som räddade mej för stunden – för jag skrev massor när det fanns några minuter över. Sen blev minnet sämre och jag ville inte längre umgås med folk. Alla möten blev jobbiga och jag var alltid orolig över att missa olika möten pga dåligt minne. Alla utflykter blev ett helt företag. Det gick ok att åka och handla, men att ta tåget in till stan var en omöjlighet. Så fort jag satte mej ner somnade jag, det kunde även hända när jag körde…

Jag kunde inte längre ta en vägbeskrivning, utan körde fel även när jag skulle till platser jag varit förut. Hjärnan strejkade och kände som gyttja, den funkade helt enkelt inte och när även kroppen började lägga av började min äldste son ifrågasätta hut jag faktiskt mådde. Jag glömde precis allt, hade ständig huvudvärk, var förkyld för jämnan och hade ont i kroppen och var ständigt trött, jag sov så fort jag fick chansen. En dag stod jag och vek tvätt, samtidigt som jag sov… ja, det låter inte klokt. Men jag vet att Senior, som var ca 6 år då, petade på mej flera gånger innan han fick kontakt med mej. Han tittade på mej och sa ”Mamma, du är nog sjuk”.

Jag insåg att han hade rätt och gick iväg till vårdcentralen, det här var 1999 har jag för mej och det var inte helt vanligt att en hemmamamma kom dit i det skick som jag var. Jag blev sjukskriven direkt och slapp på så sätt springa runt på alla mina extrajobb. Men jag insåg ganska snabbt att ingen skulle förstå eller acceptera varför jag var sjukskriven ”jag som såg så frisk ut”, så jag sa att man hittat nåt fel på hjärtat… det var enklast så – för det var något som ingen ifrågasatte. Läkarens rekommendation var att jag skulle vila och göra saker som var roliga och fick mej att skratta. Men jag hittade inget som var skoj och definitivt inget som fick mej att skratta, jag ville bara sova. När barnen var borta kunde jag sova dygnet runt om jag fick, och det skulle ta tre år innan jag orkade vara vaken en hel dag. Då kunde jag helt upplösligt inte sova middag och undrade vad det var för fel på mej 🙂

Jag fick en samtalskontakt på vårdcentralen och det var väldigt bra. I nästan två år pratade vi om min prestationsångest, självkänsla, självförtroende och en massa annat. Jag insåg att det var upp till mej att förändra mitt liv till det bättre och att det var dax att göra en del val. Val som skulle bli både jobbiga och obehagliga. Jag var tvungen att välja bort vissa relationer och bekantskaper, såna som tog för mycket energi av mej men inte gav något tillbaka. Jag var tvungen att syna mej själv in i minsta skavank och förändra de bitar som jag inte gillade med mej själv. Å till slut blev jag min egen bästa kompis. Till slut kunde jag acceptera mej själv som jag var med fel och brister. Till slut kunde jag respektera mej själv och ge mej den respekt som jag faktiskt förtjänade. Med små myrsteg byggde jag upp en ny relation till mej själv och snart även till andra. Jag hade lärt mej att lyssna inåt och vågade säga nej.

Det tog mej 6-7 år att bli människa igen och det gav många sviter och ärr. Jag kommer aldrig mer att kunna jobba heltid, det orkar inte min hjärna. Jag har förmodligen fått sömnapnén pga utbrändheten och man vet inte om jag någonsin kommer att bli av med den eftersom det är signalen till hjärnan det är fel på. Å sover man inte så orkar man inte, det har jag accepterat. Jag klarar inte stress och blir det för rörig kan jag inte ta in allt som händer. Jag kan fortfarande prata andra språk men inte längre läsa en kortare text på tex engelska. Bruksanvisningar är bara att glömma. Numera åker jag tåg helt obehindrat och klarar flera möten per dag, men jag måste hela tiden ha i beredskap att det tar stopp lite då och då. Blir jag upprörd eller arg så somnar jag direkt efter urladdningen. Förmodligen har jag även fått fibromyalgi av utbrändheten och det är tydligen inte särskilt ovanligt.

Så här sitter jag 44 år gammal. Jag kan aldrig mer jobba heltid, jag har ont dygnet runt och är oftast trött. Men idag är jag lycklig! Jag har papper på min trötthet, en diagnos som bevisar att jag inte är lat. Det betyder hur mycket som helst och iom att jag fick diagnosen mår jag 300% bättre! Å nu när jag vet att jag faktiskt är trött och inte lat, så kan jag välja att ta en tupplur istället för att vika tvätt eller göra något annat nyttigt. Min omgivning accepterar hur det är och hjälper mej om jag ber om det. Martin hjälper mej utan att jag ber om det och beordrar mej ibland att gå och sova.

Så jag har ändå haft tur. Jag har nästan aldrig blivit nonchalerad av sjukvården, även om en av läkarna sa att det är vanligt att vara trött och att försäkringskassan slängde ut mej efter ett par år. Men det känns ändå fjuttigt i sammanhanget när jag vet hur många andra blivit behandlade. Å nu får jag ju all hjälp jag behöver, även om jag inte kommer be om någon hjälp av försäkringskassan. Jag får helt enkelt acceptera att jag inte kan jobba mer än jag gör och därför anpassa mej efter den inkomst man får då. Jag har ett bra liv och lever idag precis som jag vill göra. Men jag kommer alltid att ha det här i bagaget och jag kommer aldrig att bli helt frisk. Men det har jag accepterat, det blir lättare då.

Tiden bara springer iväg!

januari 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag lever! Herregud va tiden springer iväg, de senaste dagarna har varit helt hysteriska. Jag tycker egentligen inte om när det blir för mycket att göra, även om det är roliga grejer – men det har varit alldelels för roliga grejer att säga nej till så jag får stå för konsekvenserna. För konsekvenser blir det…

Både tisdag och onsdag har bjudit på roliga event. Men de har också bjudit på tidiga mornar… VÄLDIGT tidiga för att vara mej. Nu har jag haft turen att sova gott hela två nätter på raken, och det gör ju saken betydligt bättre. Så det har funkat, men jag har varit väldigt enkel att söva efter jobbet kan man väl säga. De två eventen ska jag skriva mer om sen.

Idag är det torsdag och min helg har börjat. Men ledigt är det inte! Jag fick en liten sovmorgon men sen var det bara att snygga till sej och dra iväg till Järna Vårdcentral och Dr Kompis. Han tog fram stora skalpellen och gick loss. Plastikkirurgen ville ha mej lite tillsnyggad innan operation, så ett gäng födelsemärken och andra små hudförändringar skulle bort. Att ligga framför sin kompis med bar överkropp med han flyttar undan ”behagen” för att komma åt är väl inte riktigt naturligt, men det var ganska ok. Man märker när han är en kompis och när han jobbar, han är ett proffs.

Det tog ju en stund och vi pratade om barnen, han har fem stycken och jag 2-3 stycken att gå igenom så det tar sin lilla tid. Sköterskan kom med en och annan kommentar och tyckte nog att det var ganska skönt att det inte va så formellt, utan ganska avslappnat. Hon lappade ihop mej efter att han skurit sönder mej, sen pratade Dr Kompis och jag lite i enrum om hur vi ska gå vidare med utredningen kring fibromyalgin och lite sånt. Han fick se mina nya skor också förstås och kunde konstatera att det går framåt med mina små tillkortakommanden. Så fick jag en kram och ett ”ses snart igen”, då jag har tid att ta bort stygn och påbörja utredningen om någon vecka.

Mina nya skor ja… runt jul var jag helt slut i höfterna efter bara 3-4000 steg och jag var sååå frustrerad. I tisdags tog jag 11 500 steg och igår över 13 000 steg och jag kände ingenting alls i höfterna! Det här med att ha lika långa ben är ju faktiskt himla bra! Nu ska jag bara få den där kortisonsprutan i ena höften, så ska jag nog kunna springa snart igen 🙂

Jag längtar till sommaren och konstaterar att vi snart klarat oss helskinnade genom januari också. Snön som kom var inte i någon större mängd, så den här vintern kanske blir ganska bra trots allt. Om två månader kan vi börja skönja våren och då jäklar vill jag må bra! Å jag gör verkligen så gott jag kan. Tidigare var det en plåga att gå upp tidigt och att åka in till stan var i många fall helt omöjligt. Jag var för trött och jag mådde för dåligt, varenda liten utflykt tog rejält på krafterna och därför avstod jag. Det är jobbigt att gå upp tidigt nu med, men resorna in till stan är inget som helst problem och särskilt inte när det finns någon att möta upp som man går tillsammans med resten av vägen. Annelie, Nadja och Gunilla har verkligen hjälpt mej på vägen att bryta en del av den isolering som tidigare fanns. Det är jag enormt tacksam för!

Imorrn fyller jag tydligen år, så jag ska väl ta en svängom med snabeldraken och flytta lite på dammflodhästarna som är på väg att ta över hemmet. Men sen blir det nog en tupplur, hunden har redan tagit plats i sängen 🙂

Strul med sömnen

januari 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni kanske kommer ihåg så har jag en sömnstörning. Jag har en oförklarlig sömnapné som inte går att behandlad. Jag är alltså konstant trött och när jag sovit extra dåligt några nätter blir jag rätt kokko i skallen.

Sedan förra helgen har Baileys trasslat mellan 01 och 04 på nätterna, vankat runt mellan rummet och våningarna och varit allmänt orolig och jag har förstås varit så trött att jag känt mej helt död visa dagar. Igår sov han normalt igen och så även inatt, så nu har jag fått tillbaka både energi och tankeverksamhet och är nästan normal igen. Så skönt!

Ni anar inte hur puckad i skallen man blir när man inte sover. Man kan inte tänka, man blir irriterad, känner sej frusen och sjuk och en massa annat. Efter två ganska normala nätter har jag tagit en långpromenad med hunden, städat av i köket, kört en tvätt och gått igenom mängder av mail och annat småfix. Tänk att sömn gör så mycket!

Jag har testat mina omgjorda skor och de funkar faktiskt himla bra även om det känns lite mysko att ha två lika långa ben. Jag har ju aldrig haft det… så nu får vi se hur träningsvärken är imorrn. Det knäppte nästan inget alls i höften, så vi får väl se på måndag om Dr Torsten fortfarande tycker att kortisonsprutan ska in där eller ej. Han ska få kolla på min tumme också, för den har helt plötsligt börjat göra ont. Ser ni vad duktig jag är? Jag kollar upp det som känns fel! Kors i taket 🙂

Så medan energi finns passar jag på att få saker gjorda. Ska strax äta lunch och sen iväg och handla. Min mamma fyller år, så kvällen går åt till att fira henne. Bara en vecka kvar med födelsedagar, sen ska jag ta tag i vikten på riktigt igen. Just nu försöker jag bara att minimera skadorna… Skulle jag få en kallelse till plastikkirurgen nu skulle det vara kört kan jag säga… två kilo måste bort! Men den här veckan har iaf börjat bra med motion och bra mat. Kunde vara värre…

Alltså: dags för lunch och sen handla, kanske finns det tid för en liten tupplur på soffan också… kanske… Ha en riktigt bra dag everyhopa!!!